Opoetiskt fordon?

Denna gång handlar det om sparkstöttingen, detta alldeles förträffliga vinteråkdon som dock allt mera kommit ur bruk. Inte för att andra fordon konkurrerat ut den, utan för att vägarna numera saltas och sandas så grundligt. På sådana duger givetvis bara fordon som går på hjul.

Men innan det blev brukligt att vintersanda vägarna, var sparkstöttingen många gånger det helt överlägsna fordonet att färdas med.

Sin storhetstid hade sparken onekligen under kriget och efterkrigsåren. Då var personbilarna belagda med körförbud, en stor del av hästarna utskrivna till försvaret och cyklarna stod i lidret, obrukbara på grund av utslitna däck.

Så viktig för kommunikationerna var nog sparkstöttingen den tiden. Inte bara på landsbygden utan också i städerna. Men mest brukades givetvis sparken som färdmedel på landet.

Till butiken och posten bar det med den, till arbetsplatser och tillställningar av olika slag. Marthorna tog sig till sina möten med den, liksom gubbarna till sina sammanträden. Barn och ungdom förstod sig också mycket väl på dess bruk.

[Sven Mårtens berättade att hans far Gunnar på 1940-talet åkte spark närmare 35 km till dansen i Lillby – och sparkturen hem var förstås lika lång. En sentida parallell är Kaj Näsi som en sommarnatt i början på 1980-talet gick från dansen i Lillby.]

Då föret var gott kunde sparkstöttingsparken utanför Bio Lyran [i Malax] under föreställningarna verka oöverskådlig, det minns jag. Och vad slammer av järn, vad rassel och gnissel sedan när filmen var slut och var och en började söka sin spark i den stora hopen.

Också som transportmedel nyttjades sparkstöttingen de här åren. Med den forslades mjölkhinkar mjölsäckar, butiksvaror, ved, fläsk, fisk ... På sparken placerade mammorna sina små barn när de begav sig ut på färder av olika slag i byn. [Och spädbarn i små ”kibikor” fastspända på sparken.]

Att hemmafronten aldrig sviktade under de hårda krigsvintrarna kan väl åtminstone till någon del betraktas som sparkstöttingens förtjänst.

Egentligen är sparken tänkt som ett enmansfordon på samma sätt som cykeln är det, men utmärkt lämpar den sig också för paråkning. Vilket ungt folk alla gånger haft klart för sig. Stående på varsin med har paråkarna i vinterkvällar sparkat sig fram under stjärnehärar och norrskensflammor, och romantiken har blomstrat på isiga vägar.

En märkvärdighet med sparkåkning är annars att man aldrig blir trött i benet man sparkar med men nog i det som är overksamt.

Till skolan tog sig min generation antingen gående, med sparkstötting eller skidande. Om föret bara var lämpligt föredrog vi sparken, för då kom man lättast och fortast fram. Fast på vårvintern förtog ändå drivor av hästlort på vägarna mycket av glidet.

På femtiotalet såg jag ofta Joel Rundt företa kvällsturer med sparken i Gamla Vasa. Lätt verkade hans sparkstötting att gå, gled fram liksom av sig själv. Ibland avbröt skalden färden och stod långa stunder stilla. Stundom skådade han mot slottsvallarna som lyste vita i månskenet, andra gånger stod han vänd mot kyrkan. Kanske föddes dikter i sådana stunder, funderade jag vid åsynen av honom.

[Den sparkåkare jag kommer ihåg är lärare John Fors när han ställde sig nästan raklång på sparken för att få så långa sparkar som möjligt och drog iväg längs esplanaden som en blixt.]

I Nykarleby för länge, länge sedan såg jag då och då Mirjam Tuominen ute på sparkstöttingsfärder. För det mesta i skymningen och på de mest stilla gatorna och vägarna. Kanske för att föret var bäst där. Men nog verkade det också som om hon velat göra sig obemärkt. Frånvarande och grubblande syntes hon mig. Den tiden kom hennes bok Besk brygd ut. Kanske var det den hon var upptagen av.

Nåväl, åkt sparkstötting någon gång har väl de flesta författare och diktare i vårt land och även i Sverige gjort. Men ingen har någonsin skrivit en rad ens om en sådan färd, efter vad jag kan förstå.

Skidturer och slädfärder med bjällerklang finns det gott av i de skönlitterära verken. Men sparkstöttingsfärder lyser med sin frånvaro i dem. Ligger det möjligen så till att sparkstötting är ett ord som inte går att använda i en dikt. Därför att det saknar alla poetiska kvalifikationer. Det kan man faktiskt undra över. Samtidigt som jag också lite barnsligt undrar om den här betraktelsen kan vara den första i landet som ägnats sparkstöttingen.

Nils Bonn född 1924 var lärare från Malax, Hugo Liljeströms systerson, frilansade i Vasabladet och bodde en tid under sina seminariestudier hos Hugo.

Antagligen Frälsningsarméns söndagsskola i slutet på 1950-talet vid korsningen Karleborgsgatan-Hagagatan. I högerkant i bakgrunden skymtar TB.
Foto: William Knuts. Förstoring.
Kolorering: Peter Gullback.