Isotalon Antti.

Jag hade som nyutnämnd lektor vid Nykarleby seminarium nyss anlänt i februari månad 1883 till orten, när som bäst stadens sedvanliga vintermarknad inträffade. Medan jag vandrade bland marknadsfolket träffade jag en av mina kolleger på väg till rådhuset. „Följ med”, sade han. Det avgöres i dag ett celebert, intressant mordmål, som gäller en av vår orts och hembygds mindre trevliga grannar.

Vem då? frågade jag. »Härmäkungen”, Storgårds Anders, »Isotalon Antti”. Honom har du väl hört talas om ? — — Något, svarade jag och följde intresserad med till det av åhörare alldeles proppfulla rådhuset och rättssalen.

Genast vid ankomsten fäste jag mig vid en av de två för mordet anklagade, en reslig, imponerande gestalt, i vars skarpt markerade, energiska drag jag tyckte mig finna en viss märkvärdig likhet med Napoleon — ehuru den ryktbare „banditkejsaren” annars var liten och obetydlig till växten. Den andre anklagade, även han liksom den förstnämnde, Storgårds Anders, såsom min kamrat upplyste mig viskande om, var en liten, ful finnbonde, lanthandlaren Törn, ävenledes iförd handbojor och hemma från Härmä.

Bägge fångarne hade nyss före vår ankomst fängslats och hitförts. De hade i sällskap med en tredje beryktad bandit infunnit sig å grannstaden Nykarleby marknad, som de då och då benådade med sitt besök. Den mördade kamraten hade suttit berusad i sin släde, Törn hade agerat körsven o. Storgårds Anders hade stått på slädmedarne bakom den mördade. När det värda triumviratet anlänt till sitt stadskvarter i handlanden Hedströms gård, befanns vid framkomsten en sittande död i släden, stungen rakt i hjärtat med det finska nationalvapnet en Kauhava „puukko”. Nu gällde det för rätten att avgöra, om mordet skett av Törn framifrån eller bakifrån av Anders.

Det var rent av kostligt att se, huru Anders med retsamt övermod behandlade domaren och rätten med korta, tvärhuggna svar och hånleenden. Han påstod i sten att Törn var mördaren, men blev dock på något mer än halv bevisning dömd till några års fängelse på Kakola i Åbo.

Efter vår återkomst från rådhuset fick jag, ännu obekant med ortsförhållandena och dess grannskap, särskilda upplysningar om Härmä och dess allmänt titulerade „konung”. Härmä är Nykarleby närmaste finnsocken, skild från densamma genom Jeppo, och mindre trevligt bekant genom sina „puukkojunkkarit”, beryktade i den finska sydösterbottniska allmogens sång och saga, särskilt Isontalon Antti, som till och med framförts på scenen bl. a. i skådespelet „Pohjalaisia” (Österbottningar) samt i den finska berättande litteraturen. Bland vår svenska allmoge och särskilt i grannstaden Nykarleby var han väl bekant såsom en mindre trevlig granne.

Storgårds Anders var son till en duktig, hederlig finsk storbonde i Härmä, ägare av Isotalo stora hemman, som på den tiden var socknens gästgiveri. Efter faderns död ärvde Antti hemmanet, men blev snart känd vida omkring för sitt vilda övermod och liderliga liv samt det ödesdigra inflytande han utövade på sin omgivnings ungdom, som även förskaffade honom namnet „Härmän kuningas”. Han blev snart, som sagt, ett slags finsk folkhjälte à Rinaldo Rinaldini och om och av honom diktades sånger såsom följande:

„Kun Härmän pojat ne ajelee,
niin tiet pitää olla auki!
(„När Härmägossarna färdas,
böra vägarne vara fria från alla andra resande.”)

samt — den allmänt ännu i dag av finska studenter sjungna folkvisan:

„lsontalon Antti ja Rannanjärvi,
ne jutteli toistensa kanssa:
Tapanko minä sen Kauhavan nimismiehen,
ja nain sen kauniin rouvan.”
(Storgårds Anders och hans livdrabant
Rannanjärvi de resonerade sinsemellan:
skall jag dräpa länsmannen i Kauhava
och gifta mig med hans vackra fru?”)

I grannstaden Nykarleby, som han förr i sällskap med sin hygglige fader besökt i handel och vandel, blev han snart bekant. Knappt hade fadern gömts i kyrkomullen och Antti tillträtt hemmanet, innan han ställde till en storartat gästabud på Isotalo.

Vid framkomsten till den rymliga storstugan på Isotalo mottogos de artigt av den unge husbonden och framfördes till det dignande middagsbordet, dukat med „allt vad bond har om julen”. Knappt hade sällskapet tagit „helan och halvan”, innan Antti plötsligt sparkade omkull bordet med både mat och porsliner, övermodigt ropande åt sitt gårdsfolk: Tuokaa heti uutta esiin!” (Hämta genast nytt i stället). Slikt var betecknande för hans storhetsvansinne, som även gjorde honom till vad han blev. Ty annars var han rikt begåvad, isynnerhet med en folklig vältalighet medels vilken han formligen hypnotiserade sin omgivning. Yrjö Koskinen påstår, att Härmäbornas vildsinthet vore en följd av rasblandning mellan finnar och ett regemente polska krigsfångar, som under vår storhetstid internerats i socknarne kring Vasa samt, såsom jag anser kanske troligast — med zigenare, som gärna ströva omkring i dessa, förr även mer öde skogsbygder.

Otaliga voro hädanefter Storgårds Anders bravader, som förskaffade honom upprepade besök å Kakola. Vasa läns orädde „guvernör” (landshövding) baron Wrede beslöt att i egen person besöka Antti och „tala respekt med honom”. Hör du Anders”, sade Wrede: „Om du och dina Härmäpojkar inte hållas i styr, så skickar jag Er i morgon redan en sotnia kosacker på halsen, så sant jag heter Wrede”.

„Ursäkta, herr baron och guvernör”, sade Antti, som ingalunda saknade en viss vana att umgås med „höga vederbörande” tack vare sina „utflykter” i rättssalarna; „Om herr baron är så god och skickar oss kosackerna hit i morgon, så försäkrar jag att redan i övermorgon andas inte en enda mer av dem, så sant jag heter Isotalon Antti”. Inga kosacker avsändes heller.

För ett dråp anklagades Rannanjärvi inför rätten i Nykarleby. Då förklarade Antti: „Nog är det han som är dråparen denna gång. Men förra gången, då jag var dråparen, dömdes Rannanjärvi oskyldigt. Nu anser jag, att det är rätt och i sin ordning, att jag reser i hans ställe till Kakola”. Som också skedde.

(Forts.)

———

Isotalon Antti.

Även andra drag visa, att han ingalunda saknade ridderlighet och storsinne, som också imponerade på hans omgivning. Några sådana må här anföras.

När Antti anlänt till Kakola, anhöll han en dag om ett enskilt samtal med fängelsedirektören. „Nå, vad vill Anders”, frågade direktören. „Ursäkta”, sa’ Anders. „Jag ville blott framhålla att här vid fängelset råder en alldeles förbannad brist på disciplin. Fångarne lyda ej det ringaste fångknektarnes befallningar, knappast herr direktörens.” „Nå, varför kommer Anders fram härmed”, frågade direktören, tillräckligt humorist för att ej förargas. „Jo, jag ber ödmjukast föreslå, att jag får övertaga överbefälet på en tid, så skall det ta mej f—n bli annat ljud i skällan ...”

„Nå, det går ju an att försöka”, smålog direktören road. „Men Anders förstår väl också ansvaret för oss båda om det klickar!” „Kyllä”, herra tirehtööri”, bedyrade Anders stolt „och så får jag tacka så mycket för förtroendet som ej skall svikas, så sant jag heter Isotalon Antti”.

Följande dag uppträdde Anders i sin fångdräkt vid sidan av fängelsedirektören inför de församlade „internerna” och höll följande för tillfället lämpliga tal:

 „Hör på, förbannade rackare och skojare vad jag den störste rackaren av Er alla vill säga Er. Här råder en så för djävlig sturskhet och olydnad, att herr direktören (med djup bugning) har tillåtit mig att tala med Er allvarsamt om saken. Den tusan djävul, som från och med denna dag är olydig och stursk och ställer till något rackeri, får med mig att göra. Titta på den här släggan (visande sin knutna näve). Den har tuktat lymlar förr och skall — djävlar anamma också göra det med Er med direktörens och höga kronans gunstbenägna lov. Seså, packa Er i väg — och minns vad jag rått Er till! Adjö!” —

Se, det tog skruv och hela bevakningspersonalen med direktören i spetsen måste erkänna, att slik ordning och disciplin aldrig förr existerat på Kakola.

När Anders tjänat ut sina år, med hänsyn till hans väl förhållande något minskade, ställde personalen till en slags enkel avskedsfest, varvid fängelsedirektören höll tal och uttalade den förhoppningen, att Anders hädanefter skulle ändra sitt liv och aldrig mer behöva besöka anstalten. „Lova mig det nu här i Guds och alla dessa gode mäns närvaro!” slutade prästen sitt tal. „Kyllä, herra pastori”, sade Antti. „Men på ett villkor” — „Vilket då”? — „Jo dessförinnan skall jag dräpa Rannanjärvi, som under min frånvaro förfört min hustru!” — Tablå!—

När Anttis hustru fått underrättelse om sin mans blivande hemkomst, tillfrågades hon av sin sexårige oäkta son med Rannanjärvi: „Huru skall jag kalla honom, när han kommer hem? Skall jag kalla honom isäntä (husbonde) eller isä (far) ?” „Kalla honom till en början isäntä”, sade modern. Det hedrar Antti, att när han råkade sin hustru, som under tårar och bön om förlåtelse föll till hans fötter, sade han: „Stig upp och var lugn. Jag har också försyndat mig mot dig”! När vännen Rannanjärvi i sin tur fick höra samma budskap, beslöt han på sitt sätt söka blidka sin oförrättade chef. Han samlade hela „bandet” eller klanen för att möta Anders vid Kovjoki station.

»Sällskapet” försedde sig naturligtvis efter sin gamla vana med »matkaryyppyjä” och det i rikligaste mått, främst Rannanjärvi själv. På vägen mellan Nykarleby och Kovjoki mötte de en tiggargosse. Rannanjärvi företog sig i fyllan och villan skämtet att rycka gossen upp i sin släde och åter kasta honom på vägen, ehuru pojkstackarn bad för själ och pina att få vara i fred. Sist passade pojken på att draga Rannanjärvis puukko ur bältet och istack honom rakt i hjärtat, så att denne ögonblickligen gav upp andan. När Anders vid Kovjoki mötte sin forne general, adjutant och vän — som lik, fixerade han den avlidne stum några minuter men sade sist: „Nu var du ju en tapper kamrat, men en s—ns stor fähund”. —

Ännu ett sista „vackert” drag på sitt sätt må här anföras.

Kommerserådet Malm i Jakobstad sände en av sina agenter att köpa skog i det skogrika Härmä. Från Jeppo gästgiveri fick denne till skjutsbonde en reslig och allvarsam finnbonde. Agenten, som hade en större penningsumma med sig för köpet, skruvade sig så nervöst, när de nalkades Härmä, att det väckte skjutsbondens uppmärksamhet. „Är herrn sjuk eller varför ser Ni så olycklig ut”, frågade han. „Ni förefaller mig så allvarlig och förtroendeväckande, jag vill säga att jag känner mig orolig, när jag nu nalkas det illa beryktade Härmä och Storgårds Anders hemvist, emedan jag har mycket pengar på mig”. „Nu kan herrn vara lugn”, sade skjutsbonden. „Vi ska taga in hos mig, så skall ingen skada ske Er”. „Faktiskt det ämnade jag också föreslå”, sade agenten.

Om kvällen togo de också in på en stor, ståtlig bondgård, där skjutsbonden bjöd både på kvällsvard och toddy. När han därpå skulle taga farväl av sin gäst, sade han: „Nog är det sant, att det finns många rackare och bovar här i Härmä, så det är bäst att Ni lämnar Edra pengar i förvar hos mig över natten. Men räkna nu till först över summan”! — Ja — när man sagt A — måste man säga B — och illa till mods räckte agenten sin plånbok åt sin värd. Men inte sov han en blund den natten.

Bittida om morgonen infann sig hans värd och sedan man tagit morgonsupen räckte han plånboken åt sin gäst, bedjande honom noga se efter om ej allt fanns kvar. Utom sig av glädje tog denne emot plånboken, från vilken ej en enda sedel försvunnit. Till råga på verkligheten vägrade hans värd att mottaga en penni för logi och välfägnad och skjutsade honom utan ersättning ett skjutshåll till närmaste station.

„Men säg mig åtminstone Ert namn”, sade den överförtjuste agenten, „så att jag kan berätta om Er åt min chef, kommerserådet Malm”!

„No — minä olen se sama Isontalon Antti”! — Tablå.

För några tiotal år tillbaka berättade jag händelsen i tidningen »Österbottniska Posten”. Dåvarande stationsinspektorn på Voltti station i Härmä, träffade då Anders en dag på stationen och bultade in honom. „Här har en lektor i Nykarleby skrivit om Er”, sade han. »Valehteleeko se (ljuger han) frågade Anders med en vild blick. „Det får Ni själv avgöra”, sade Öller och översatte berättelsen till finska. »Kyllä se on totta”, sade Anders belåtet.

Så förgingo flera år, tills jag en dag träffade kantor J. V. Nessler från Nykarleby, som även i skogsaffärer varit rest till Härmä. „Hälsningar från Storgårds Anders”, sade Nessler leende. „Tack, tack”, svarade jag — „men hur är det nu med honom?” — „Jo, bra! Han har blivit väckt! När jag var in till honom på Isotalo så satt han och läste — i Bibeln!” — „Det var ju roligt att höra”, sade jag. „Men huru har han så förändrats med åren?” — „Jo”, sade Nessler. „En av hans söner kom även för dråp till Kakola. Där kom han under inflytande av „fångarnas vän* Mathilda Wrede och blev „väckt”. Vid sin återkomst såsom lungsotist tog han på dödsbädden ett heligt löfte av fadern att även denne skulle bättra sig, och det har den gamle syndaren trofast hållit.” — „Det är hugnesamt”, sade jag. „Hälsa honom från Nykarleby och mig, om du härnäst träffar honom!”

En annan av hans söner blev „jägare” i Tyskland och utmärkte sig under frihetskriget. Han torde även leva på sina förfäders hemman, aktad av alla. Det var en evinnerlig skada att även hans begåvade fader ej blev det han kunnat bliva, men dock till sist fann det enda rätta i livet. Nu är han död för några år tillbaka vid rätt hög ålder. Även bland den svenska allmogen var han som sagt bekant, och på sitt vis respekterad, liksom han och hans band även efter ett bättre slagsmål i tiden lärt sig att respektera „Jeppo hjärta och Munsala mod”!

V. K. E.  W i c h m a n n.

(Gånge Rolf).

Wichmann är känd för att ibland vara lite vårdslös med sanningen, så det är svårt att veta hur mycket sanningshalt det finns i dessa artiklar. Våren 1883 var dock Isotalo uppe i rätten i Nykarleby för ett mord. Han satt inte på Kakola i Åbo utan på Tavastehus tukthus. Rannanjärvi mördades 1882 av knivjunkaren Erkki Fräntti och inte av en tiggarpojke. O.s.v.

Några dagar efter publiceringen stötte jag på en redogörelse för Rananjärvis död. Men även här sägs att Isotalon Antti satt på Kakola:

För 50 år sedan.
Juli och augusti.

— — —

Den 17 aug. omtalas i korthet att den kände slagsbulten Antti Rannanjärvi blivit mördad. I följande nummer får man veta, huru händelsen tillgått. Den avlidne försökte nämligen skilja tvenne stridande åt. Han hade därvid ”slungat den ene av dem i en lergrop, varifrån han icke ville släppa honom upp. Mannen, som stod i fara att drunkna i den djupa gropen, lyckades emellertid komma upp, men i stället för att då taga till flykten, begagnade han den redan, medan han var i vattnet, framtagna kniven, att tilldela Rannanjärvi det dödande hugget.” — I samband därmed meddelas att den andra lika beryktade banditen Isotalon Antti från Alahärmä efter 12 års tukthus å Kakola, blivit frigiven. Båda knivjunkarnas namn kvarlever ännu i visan om ”Isotalon Antti och Rannanjärvi”. Man kan bli ryktbar på mångahanda sätt. Också med puukkon.
Erks vikarie.