Några  tidsbilder  från  grannstaden  Nykarlebys
storhetstid.

[Början av artikeln är tidigare opublicerad, men slutet är i stort sett oförändrat återanvänt i Nykarleby stad 1620—1920.]

an bör ju ej alltid intressera sig blott för hemknutarna, utan även för sina grannar, i god mening förstås. Nykarleby och Jakobstad äro ju närmaste grannar. Med grannsämjan var det i forna tider både si och så, då vardera orten sökte »riva och roffa» åt sig så mycket som möjligt av och från den andres så kallade handelsområde och turvis petitionerade på riksdagarna att grannstaden borde mista sina privilegier och dess borgerskap »förständigas» att flytta bort till medtävlarens grund och gårdar.

»Den tiden är dock, Gud ske lov, sen länge dock förbi», heter det med full rätt i folkvisan. Nykarleby och Jakobstad leva med varann i god grannsämja såsom det höves syskonstäder av samma språk och folkstam. Därför torde läsarne av »Pedersöre» också kunna intressera sig för nedanstående historiska tidsbilder från det fordom på sitt vis mäktiga, forna landshövdingeresidenset och trivialskolstaden, det nu så ringa och nedåtgående Nykarleby från dess storhetstid.

Under sextonhundratalet blev Sverige en stormakt, om vilken det sades: »När Sverige rör på sig, så darrar Europa!» — Denna storhet var dess stora hjältekonungars och fältherrars förtjänst och den krigiska anda dessa förstått att ingjuta hos hela vår svenska folkstam och även finnarna, som då även gärna räknade sig såsom svenskar, det vill säga, svenska medborgare. Det var en tid av yttre storhet, ära och glans, men — ack! — tillika av inre tvedräkt, armod, råhet och förtryck.

De adliga officerarna, som anfört Sveriges härar och lett dess rådslag och politik, krävde belöningar. Pengar var det ont om på den tiden, i stället fingo hjältarna kronans gods och gårdar, av vilka det till en början fanns ganska ymnigt, efter det att konung Gustav Vasa, då hari lät införa den lutherska läran, samtidigt fråntog den katolska kyrkan dess talrika gods och hemman i Sverige och Finland, dock med undantag av våra ännu bestående prästboställen. Kronogodsen dels bortskänktes, dels förpantades såsom säkerhet för de penningelån som riket nu måste beständigt göra, dels för det lysande hovets underhåll, dels ock för det mesta för krigshärens och flottans underhåll samt de beständiga krigens skull. Snart voro alla kronogods bortgivna så att det klagades på riksdagarna att »kunglig majestätet hade ej mer kvar — ens en hötapp åt sina egna hästar». När kronogodsen togo slut, bortskänktes och pantades kronoutskylderna och räntorna från böndernas hemman, så att bönderna måste hädanefter betala sin skatt inte åt kronan såsom förr utan åt rikets höga herrar, de såkallade grevarna och baronerna. Dessa grevar och baroner (= friherrar) läto uppbära sina inkomster från bönderna genom sina särskilda ämbetsmän och fogdar, som på den tidens tysksvenska språk kallades hauptmän (= huvudmän), och motsvarade vår tids kronofogdar, ävensom särskilda såkallade uppbördsmän, motsvarande ungefär vår tids länsmän. Dessa adelsherrarnas tjänare voro ofta tyskar, eller, i Finland särskilt, sverigesbor, som bättre än våra egna landsmän på den tiden kunde något skriva och räkna, men även ofta voro synnerligen förfarna i konsten att skinna, riva och roffa allmogen och stoppa en större eller mindre del av sin herres uppbörd i sin egen ficka. —

Herrarnas gods bildade snart liksom egna små stater för sig, där i varje grevskap eller baron i den höga herrn befallde liksom »en kung i sin landsort». Han lätt anlägga städer och skolor, om han så tyckte, hans hauptman styrde och ställde som en slags lillepytt-guvernör i grevskapet och baroniet, uppbar skatten, lät döma, lagföra och häkta bönderna och borgarna genom en särskild såkallad lagläsare o. s. v. Greven eller baronen tillsatte och utnämnde områdets ämbetsmän och till och med prästerna ofta mot befolkningens vilja, ty därtill hade han sin särskilda rätt, den såkallade jus patronatus. Sextonhundratalets början och mitt var i Sverige och Finland — adelns och ämbetsmannaväldets maktperiod.

Hela Finland var bortskänkt eller såsom det då hette bortförlänat till höga herrar, de flesta sverigesbor, någon gång även tyskar från Östersjöprovinserna, som också på den tiden lydde under Sverige. Drottning Kristina, den store Gustaf Adolfs dotter, var den mest slösaktiga av alla den tidens svenska regenter med utdelandet av greve och friherreskap. År 1652 skänkte hon bort åt en sin släkting, greve Clas Tott, »grevskapet Carleborg», som omfattade den 1620 anlagda Nykarleby stad samt tjugo byar inom Nykarleby och Lappo socknar med inalles 335 hemman om 206 l/3 mantal. Dessutom hade denne Nykarleby eller Carleborgs greve ärvt 248 hemman om 157 mantal i Vörå och Lappo, så att hela grevskapet Carleborg uppgick med arvegodsen till 583 hemman om 363 l/3 mantal. Greven ägde dessutom andra gods i Finland samt hela det s. k. Lehals län i Estland och Ekholms (Ekolsund) län i Sverige. Hans sammanlagda årliga inkomster uppgingo till 23,300 daler silvermynt, vilka dock långt ifrån räckte till att betala hans slösande liv. Ensamt när han reste, så åtföljdes han av 1 sekreterare, 1 hovmästare, 2 kammartjänare, 3 pager (ett slags adliga betjäntpojkar) 4 lakejer, 1 kock, 1 köksdräng, 2 s. k. livknektar, 1 stallmästare, 4 »karlar», 6 kuskar, 3 stalldrängar eller i en summa, han själv inberäknad, 30 personer. Vem kan tälja alla hans ämbetsmän, betjänter, hushållerskor, köksor, kuskar, pigor och drängar på alla hans gods och gårdar dessutom! »Nykarleby-greven» var »en av rikets herrar», högste och mest lysande adels- och ämbetsmän och till på köpet släkt med själva kungliga familjen.

Greve Clas Totts fader hette Åke Tott. Hans moder Sigrid Vasa var dotter av den olycklige, till sist för sina hemska brott avsatte, sinnessjuke konung Erik den fjortonde, Gustaf Vasas älste son i hans äktenskap med den fagra svenska bondflickan Karin Månsdotter från Norrland. Åke Tott var en ryktbar krigare, som sist blev fältmarskalk under det trettioåriga kriget på den »store Gustaf Adolfs tid». Efter hans död fick nu hans son greve Clas, »för de av hans faders för Sveriges krona och sitt fädernesland ridderligen gjorda förtjänster» Carleborgs eller Nykarleby grevskap med alla dess redan här uppräknade gods och härligheter.

Det unga, lilla Nykarleby blev nu liksom ett slags huvudstad i sitt eget område, grevskapet Carleborg. Här bodde grevskapets ämbets- och tjänstemän, främst grevens s. k. hauptman. Hit måste grevskapets bönder allt från Lappo, Ilmola och Vörå hemta sina skattepersedlar, tjära, smör, spannmål, kött, skinn m. m., som den tiden högst sällan erlades med penningar. Dessa trakters allmoge klagade bitterligen över den långa vägen, från Vörå 5, från Ilmola ända till 7 mil och anhöllo flera gånger att få hemta sin tjära i närmaste hamn, nämligen Korsholm eller Vasa, för att därifrån seglas över till greven i Sverige — men greven avslog deras begäran. Vöråbönderna klagade över att de måste för högt pris hyra av Nykarlebyborna bodar och magasin för förvarandet av sina skattepersedlar och varor; inga kronomagasin funnos ännu förrän ungefär 100 år därefter. Likaså föll det dem både dyrt och besvärligt att komma till tinget i Nykarleby i stället för att resa till det närmare belägna Vasa. När tinget 1658 skulle hållas i Nykarleby, så strejkade därför Vöråborna; »ingen mänska kom därfrån mer än en gammal änka, varken tolvmän, nämndemän eller andra. Huru man skall kunna procedera med dylika obstinata mänskor, vet jag inte» — skriver härom grevens hauptman Werne.

Den första grevliga fogden eller »Nykarleby guvernören», om vi så kunna kalla honom, var en sverigesbo och hette Lorentz Freese. Han kom hit år 1652 om hösten, sedan överresan från Sverige räckt — hela 16 dagar med den tidens usla kommunikationer. Han processade ögonblickligt vid grevskapets första ting i Nykarleby med greve De la Gardies (den ryktbare krigsherrn »laiska Jaakkos») fogde i Pedersöre friherreskap Henrik Tavast. — Greve Jakob och hans ryktbara gemål, Gustaf Adolfs ungdomsbrud Ebba Brahe, om vilken »Ebba Brahes ruddamm» vid Nykarleby nuvarande kronomagasin ännu påminner, hade haft förläningshemman i Lappo och Ilmola och även i Nykarlebytrakten, vilka dock sedermera utbytts mot andra och dessa hade nu kommit i greve Totts ägo. Från dessa hemman hade emellertid Henrik Tavast å sin greves vägnar uppburit skatten, varemot Freese protesterade och återfordrade desamma. De stackars bönderna visste till sist» knappt upp och ned på sig» åt vem eller vilkendera greven de skulle betala och bägges fogdar och uppbördsmän hotade dem med stränga straff för deras »räster och utlagor. Värst var det nästan med de dagsverken och s. k. hjälpkörslor som bönderna måste utföra särskilt för uppförande av det blivande s. k. residenset eller bostaden för grevens ämbetsmän och tjänstefolk och även honom själv, ifall han händelsevis ville besöka sin »huvudstad».

På den tiden var tjäran den mest »kuranta» eller vinstgivande handelsvaran. Freese, som ännu endast var grevens uppbördsman men innerligen gärna önskade befordras till »hauptman» ville nu ställa sig in hos greve Clas, genom att söka skaffa honom så mycket kontanter som möjligt, på vilka greven alltid led stor brist Han överenskom därför, med bönderna att de skulle främst och om möjligt uteslutande betala sina utskylder med tjära, såsom Henrik Tavast också hade med godo eller ondo delvis tvungit dem att göra. Men härigenom råkade Freese i luven på Nykarleby stads borgerskap.

Nykarlebyborna ville och ansågo sig på inga villkor kunna mista sin indräktiga [lönande] tjäruhandel, på vilken de egentligen levde och hade sin varelse. De klagade bitterligen hos greven både på Freese och Tavast och skrevo till honom en ödmjuk supplik. Men intet halp. Freese skickade av en hel skutlast tjära, dock även smör, kött, spannmål och 3,400 daler kopparslantar i 21 stycken fjärdingar till Sverige. Borgarskapet erbjödo sig då hädanefter att av greven köpa hans uppbörd mot kontanta pengar och ett kontrakt kom även till stånd, men befanns det vara för borgerskapet så oförmånligt att de uppsade detsamma redan år 1658. Tjäruuppbörden gav anledning till beständigt gräl, tvist och bitterhet mellan grevens ämbetsmän och borgerskapet.

Freese lyckades emellertid inte att bli hauptman. I stället utnämnde greve Tott härtill en annan sverigesbo vid namn Peder Werne. Med »Fresen» tog det ett olyckligt slut, enligt en skrivelse från Werne. Fredagsmorgonen den 23 Mars 1655 reste Freese »klockan åtta ännu frisk och sund» till Ilmola för att »bära upp rester», åtföljd av sin lille gosse och brofogden Henrik Läpponen »i all nykterhet som det berättas». I Ytter-Jeppo »körde han in hos därboende kapitenen Arvid Jönsson, och hafver med honom druckit två remmare brännvin och några kannor öl, dock uti hastighet. Freese hafver varit helt lustig och glad, omsider vackert och väl valedicerat (= bortgått), och sedan temmeligen beskänkt ledsagad till slädan af brofogden. När de hade kört ett litet stycke fram efter älfven, ropade pojken: »Henrik, håll, här står inte väl till!» Läpponen »lopp till och tog i Freesen, men hörde av honom intet ord, ej heller rörde han någon lem. — Gud bevare oss för en sådan hastigbråd död! Sedan liket om aftonen kl. 7 förts hit till staden, visste jag icke annat till att göra, utan kallade strax i samma stunden rådet (= magistraten) tillhopa. Vi gingo nu till och förseglade alla bodenycklar, skåp, kister och skrin.»

Freeses änka klagade, att Werne visat ett så »oanständigt nit», att han till och med låtit försegla »den saligen (?) aflidnes eget vistskåp, koffert och våtsäck (= kappsäck)».  —

Freese, grefskapets förste uppbördsman lämnade efter sig en stor balans på över 5,000 daler silvermynt. Han hade själv ofta under sin livstid, enligt vad hans egen fru vittnade, skrutit »att ingen mänska skulle förstå hans bok och räkningar».  —

Hauptman Werne hade det icke minnsann för roligt i Nykarleby. Honom ålåg bl. a. även »att hålla grevskapets justitie vid makt», och härvidlag råkade han naturligtvis i delo med borgmästare och råd, ty »två tuppar ryms inte på en sophög». Han lät då och då häkta några tredskande bönder, vilka genast klagade »över olaga häktning» till hovrätten och fingo beredvilligt intyg Häröver av borgmästaren.

Sedan drottning Kristina avsagt sig regeringen och hennes kusin, Gustaf Adolfs systerson Karl X Gustaf valts till Konung, isynnerhet med prästerskapets, borgar- och bondeståndets bifall, beslöt riksdagen till adelns harm att fjärdedelen av kronans gods och räntor skulle fråntagas förläningsherrarna. Denna såkallade fjärdepartsrävst drabbade även Carleborgsgreven. Landshövdingen (= guvernören) Johan Graan i Vasa anmodade hauptmannen att skyndsammast inleverera denna fjärdedel av grevskapets inkomster till kronan. Detta uppfattade, klagar Werne i brev till sin greve, Nykarlebyborna, »såsom vore nu Ers Nådes hela makt och myndighet här alldeles upphäfven och hafver jag förmärkt också en formelig vedervilja af borgmästare och råd här i staden. Till och med bönderna begynte alltmera 'sturskas' mot hans grefliga nådes tjänstemän».

Allehanda utgifter begynte man nu också söka överflytta från kronans, stadens och socknens konto på grevens. En käring fån Ytter-Jeppo hade dömts för barnamord »att med yxa avrättas och brännas jultiden 1657». Men nu fanns inte i hela Österbotten den behövliga exekutorn — bödeln eller skarprättaren. Denne måste mot dryg kostnad, 136 daler kopparmynt rekvireras till galgbacken i Nykarleby, där »affären» avgjordes. Socknen bestod fången kost och vakt men greven fick betala — bödeln. Följande år 1658 stulo natten mot den 15 november två tjuvar »ur borgmästarens bod en ansenlig post penningar och andra saker» och dömdes därför till galgen. Greven måste även denna gång »förskottera» bödelns räkning och Werne klagar bittert, att »Hans Exellens kan nog få i många år vänta att få någon eller ringa ersättning av stadens sakören».

Men allra värsta bemötandet rönte grevens stackars hauptman av andans män, prästerskapet och skollärarne vid trivialskolan. Redan Freese klagar »öfver den stora oriktighet som här i landet (= Österbotten) är hos prästerna inritad, emedan de härintill alla hafva regerat såsom detta landets enda öfverhet». Werne råkade också genast vid sitt tillträde i bittraste tvist med »gamble kyrkoherden i Nykarleby Jacob Jacobi Carlman» om prästautskylderna, »den s. k. tertialspannmålen», vilken han efter »sin gamla och galna vana uttog ur de byar, vilka honom bäst syntes» och icke efter grevens s. k. herrebod.

Ännu värre blevo rivningarna mellan hauptmannen och »gamble kyrkioherdens» änka, som täckes ha varit »riktigt ett hår av hin onde», angående kyrkoherdeplatsens besättande med hennes son Knut. Detta något intressanta och för det gamla Nykarlebys förhållanden betecknande prästval sparar jag dock till en annan följande berättelse »om ett prästval i Nykarleby i den gamla s. k. goda tiden». —

Men en ännu större olycka drabbade Werne från borgerskapets sida. En morgon kort före jul, hade han besök av pastorn i församlingen och en annan prästman. Då, klagar Werne, »inkom i mitt fattiga hus rådman Peder Tysk, allaredan efter sin dagliga vana och art drucken och otidig. Ett par dagar förut hade de båda herrarna råkats hos borgmästarn, varest rådmannen tillfogat Werne »stor och olidlig vanära». Hauptmannen förmanade rådmannen »några gånger att vika, förskonandes mig i mitt eget hus», men denne fortsatte att ovettas. »Då omsider kunde jag icke längre lida utan fattade till eldgaffeln, den dock en liten tingest var af järn. Jag gaf honom nu några slängar, två öfver hvar arm och en neder om låret. Såsom själfva instrumentet, därmed jag slog honom, icke var större än att jag detsamma med ena handen movera (= röra) kunde och ej heller slog antingen i hufvud eller bröst, trodde jag fast omöjligen därefter någon skada komma. Men ehuruväl jag vid Gud och mitt goda samvete visserligen vet de slag icke vara dödshugg, är Peder Tysk likväl juldagen om aftonen afsomnad. Det är heller intet tvifvel att andra sjukdomar hafva sig hos honom tillslagit såsom hjärtstygn och en svår hosta. Huru detta nu än må vara, har jag, fattig syndare, råkat i ett bedröfligt och fast förolämpadt tillstånd tillika med min fattiga hustru och små barn. Jag faller fördenskull min nådiga öfverhet och nådige Grefve, Eders höga nåde om uti all sin största ödmjukhet bedjandes, att mig kunde all möjlig nåd bevisas och meddelas. Gud vet bäst min oskyldighet och kan ock låta honom en gång komma fram i ljuset. Gud nåde mig, syndare! Denna vånda är mig påkommen lika som snaran öfver en fågel och nätet öfver fisken.»

Kyrkoherden i Nykarleby bemedlade nu förlikning mellan hauptmannen och rådmannen på dennes dödsbädd, mot att hauptmannen skulle betala åt rådmans kan tio riksdaler »och ett godt kjortel tyg». Men fru rådmans kan var inte nöjd härmed, utan »ställde saken till Gud och höga öfverheten». Hauptmannen gick genast efter det rådmannen avlidit frivilligt i stadens häkte »på rådstugan», men frigavs samma afton »mot borgen av sju goda män». Han reste nu själv över till Stockholm till greve Tott, under vilken tid fru rådmanskan i förening med hauptmannens bittraste ovän och rådmanskans »bästa vän», änkeprostinnan Carlman i Nykarleby, ställde till »prostevisitation» över hennes sons besegrare vid kyrkoherdevalet Ringius över att denne tillåtit hauptmannen. Guds församling till förargelse och mig fattiga änka till bedröfvelse» vid gudstjänsterna i Nykarleby kyrka fortfarande sitta» såsom en annan rättfärdig kristen» i sin egen kyrkbänk, ehuru han »bort taga afträde bak i kyrkan».

Hauptmannen menar visserligen i ett nytt brev att detta hans »sittande afträde ingalunda förhindrar min salighet, men på »det att icke den enfaldige, gemene hopen måtte inbilla sig att jag är skyldig har jag äfven, betänkande Ers grevliga Nådes respekt, nödgats alldeles absentera ur kyrkan och blifva vid postillan».

Hauptmannen anmälde nu klagomål över den av magistraten hållna undersökningen »vid allmän socknestuga» den 18 april 1655. Han tillfrågade Nykarleby allmogen »om de förargats öfver hans kyrkogång» (d. v. s. att han fortfarande suttit i sin bänk), vartill alla svarade nekande och ej sade sig missunna honom denna plats. Samma klagomål anförde Werne inför magistraten i rådstugan och »svarade borgmästare och råd att de fastmera hafva alla dragit en stor medömkan öfver hans oförmodeliga olycka och ingen förargelse tagit».

Men rådmansänkan, uppäggad av änkeprostinnan, »hennes bästa medhållerska, som skall hafva sagt sig icke skola aflåta stämpla allt ondt mot mig (d. v. s. hauptmannen) så länge lif och anda är uti henne», reste till Åbo för att klaga hos både hovrätt och konsistorium. Hovrätten förordnade »magister Abraham Collan(ius) att med 4 Vasa- och 4 Gamlakarlebybor anställa ransakan den 20 september 1659, som skulle bekostas av hauptmannen och rådmanskan, hälften vardera. Werne blev nu fälld till uppenbar kyrkoplikt, och att göra avbön inför församlingen och böta 100 daler silvermynt till kronan — men fru rådmanskan tilldömdes inte mer »än de överenskomna tio dalerna och kjoltyget». Greve Tott betalade genast halva bötesbeloppet för sin stackars hauptman, vilken processen kostat »7 à 800 daler kopparmynt». »Gud bättre mig, fattige man!» sade han. »Herre Zebaoth blif engång dina folke nådig!» — Han hoppades innerligen att slippa bo i själva staden, utan att få »residenset engång färdigt», vilken önskan ock sist gick i fullbordan. »De (= Nykarlebyborna) utarma mig nu med tull, accis, bakugnspenningar et cetera». — Huru detta residensbygge slutligen kom till stånd skall jag måhända skildra i en kommande skild berättelse.

Werne hade fortfarande många förargelser med borgmästare, råd och borgerskapet i Nykarleby om »den olycksaliga tjäruhandeln», förargliga processer med sin egen uppbördsman, innan han äntligen dog och »sålunda slapp i ro för Nykarlebyborna». Han synes ha varit i det stora hela en rätt human och av allmogen i det hela värderad och även omtyckt man och sin herre greven synnerligen »trogen och tjänstvillig». Han efterträddes av en annan sverigesbo, Johan Pedersson Forsman, stamfader till familjerna Yrjö-Koskinen och Koskimies. Forsman skaffade sig till en början ro och lugn för den argsinta änkeprostinnan Carlman genom att — gifta sig med hennes svärdotter, den avlidne sonen Knuts änka. Men med Nykarleby magistrat och borgare råkade han likväl i delo bland annat om kvarnställena i älven, n. v. stadskvarnen och Nesslers kvarn. Slutligen kom kung Karl den elvtes stora reduktion och bortsopade både greve Tott och hans tjänstemän från Nykarleby. De stora adelsförläningarna indrogos till kronan och »grevskapet Carleborg eller Nykarleby» blev blott — ett historiskt minne. Därmed var det även slut med Nykarleby storhetstid