V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid

I.

Min lärarverksamhet såsom lektor och
direktor vid seminariet och övrig
lärarverksamhet.

Efter avlagd filosofiekandidatexamen, promoverad filosofiemagister i början av juni 1882, fungerade jag såsom lärare i historia under höstterminen vid fröken Hilja Tavaststjernas privata 8-klassiga flickskola i Helsingfors.

En dag fram på senhösten fick jag besök av min vän och studentkamrat Albert Strengell (död såsom kommunalläkare i Ruovesi), som då bodde hos överinspektorn i latin vid svenska normallyceet, kanslirådet Carl Synnerberg. Han framförde en anmodan av Synnerberg och dåvarande generaldirektören för skolstyrelsen, statsrådet Lindelöf, att jag följande dag skulle infinna mig i skolstyrelsen. Statsrådet uppmanade mig därvid att omedelbart ansöka den lediganslagna lektorstjänsten i historia, geografi, pedagogik och psykologi vid folkskollärarseminariet i Nykarleby. Jag tillspordes även vänligen, huruvida jag sedermera ville emottaga tjänsten i fråga ordinariter [ordinarie], vartill jag förstås tacksamt jakade.

Jag avlade nu pedagogieexamen för att komplettera mina ansökningshandlingar och avreste, såsom utnämnd t.f. lektor till Nykarleby strax i början av 1883.

Min företrädare, lektor Boxström, en mycket avancerad fennoman, hade gjort sig omöjlig genom agitatorisk verksamhet, som orsakat ständiga sammanstötningar med eleverna. Han förflyttades nu till seminariet i Sordavala. Där träffade jag honom några år framåt i tiden vid ett allmänt lärarmöte, och vi blevo, trots olika åsikter, goda vänner. Han var annars en djupt allvarlig karaktär och god pedagog och hade i ett finskt läroverk kommit på sin rätta plats.

Efter honom hade filosofiemagister Cederberg (död såsom kyrkoherde i Nystad) ansökt tjänsten, men av skolstyrelsen underkänts i sina prov.

Efter avlagt godkänt prov i oktober 1883 i närvaro av skolstyrelsens ombud, inspektor Gustav Lönnbeck, Uno Cygnaei svärson, blev jag tillförordnad på 2 provår i januari 1884 och efter provårens utgång utnämnd till ordinarie lektor 1886.

Genast vid min första ankomst till Nykarleby besökte jag i sällskap med min vän och nya kollega, lektor Max Strömberg, seminariets första omtyckte direktor Conradi, vilken såsom emeritus bodde på »Udden» i Munsala, varifrån han snart flyttade till Vasa, där han dog. Han lyckönskade mig och läroverket till tjänsten och gav mig även goda råd och upplysningar. Till hans efterträdare utnämndes lektorn i kristendom F.V. Sundwall som sålunda blev min första chef och direktor vid läroverket. — Direktor Conradis namn är för alltid förbundet med Nykarleby seminarium. Han var framför allt en ordningens man och en administrativ och disciplinär förmåga. Därtill en riddersman, tillhörande en gammal adlig familj, besläktad bl.a. med den tappre översten för kungl. Wasa regemente, Zidéns och Sven Dufvas chef, samt i sitt uppträdande »en gammal gustavian.» Ehuru sträng och fordrande när så behövdes var han mycket omtyckt av sina lärjungar, som reste minnesvården på hans grav på Nykarleby begravningsplats.

Direktor Sundwall var i ett och annat avseende på sätt och vis en motsats till C., men även han, en ordningens man, djupt religiöst sinnad*) och en utmärkt lärare i sitt ämne. I ett och annat torde han ej rätt sympatiserat med sin företrädare. Helst torde han också ha önskat sin forne vän och kristendomskamrat, Cederberg till lektor, enär han, liksom denne, till en början var något finskt sinnad. Sedermera blev han dock avgjort svensk och valdes av Nykarleby stad till dess representant i borgarståndet under ett par lantdagar.

*) Han har utgivit bl. a. en lärobok i biblisk historia, som upplevat flera upplagor och ännu begagnas.

Mot mig visade han dock aldrig någon ovänlighet, och med åren närmade vi oss alltmer varandra samt blevo till och med såsom emeriti bägge två, även en gång kolleger under ett par terminer vid den s.k. Laguska privata flickskolan i Helsingfors.

Sundwall överflyttade till seminariet i Ekenäs, där han blev mycket uppburen av sina lärjungar. Han dog år 1929 och hans, liksom Conradis porträtt pryder seminariets festsal.

Han efterträddes av teologie och filosofie kandidaten Zacharias Schalin, en systerson till skalden Zachris Topelius, — om vilken han även påminte genom sitt blida, vänliga väsen. — Direktor Schalin var naturvän, och seminarieparken tillkom genom hans åtgöranden. Enligt avgångna elevers vittnesbörd torde hans ämnesundervisning varit intresseväckande och genom större kyrkohistorisk detaljrikedom och förklaringar skild från sin föregångare. Till följd av en hjärtåkomma sökte och erhöll han avsked med full pension år 1904.

Hans efterträdare Gustav Erik Hedström, dessförinnan lektor i naturlära och gymnastik, var en ivrig fiskare, jägare och seglare och därtill sångare och en glad och trevlig umgängesmänniska. — Som direktor gjorde han sig omtyckt för sitt lugna, humana uppträdande samt för sitt praktiska ordningssinne. Bruten av sjukdom tog han avsked med pension 1911, men fortfor dock att allt till år 1922 (eller inalles i något över 46 år) tjänstgöra såsom vikarierande lärare i sina forna lektorsämnen. Dog år 1923 och begrovs under stort deltagande. Han hade även grundat och förestått flickskolan (fruntimmersskolan) i Nykarleby och varit en anlitad kommunalman, bankman och sportman och bl.a. stiftat Nykarleby segelsällskap »Ägir». — Även hans liksom hans föregångares porträtt hänger i läroverkets fest- och gymnastiksal.

Hedström har även utgivit en mycket använd och i några upplagor utgången lärobok i naturkunnighet. Med min gemensamme vän, juris kandidaten och författaren Paul Verner Lybeck, deltog han med oss och några andra varma svenskhetsvänner i ett tillfälligt sammanträdande sällskap, ett slags svensk och vänskapsförbund i Nykarleby, det s.k. torsdags-sällskapet, som dock med Lybecks död ej vidare sammanträdde. — Han tillhörde i andra led en gammal norrländsk släkt, som tidigare, liksom många andra österbottniska dylika inflyttat från Västerbotten. Med framlidne Mauritz Wennerberg var Hedström också en av stiftarne av Helsingfors Turnförening [Vad är det?] samt Finlands första svenska gymnastikförening och förbund.

Sedan jag under ett års tid 1911 handhaft direktorsvården såsom prodirektor, blev jag, efter mycket trassel med den dåvarande generalguvernören Seyn, slutligen utnämnd den 23 oktober 1912 till ordinarie direktor. I denna befattning kvarstod jag till den 13 september 1916, då jag tog avsked vid nyss fyllda sextio år, med full pension, sedan alla mina barn hunnit bli studenter, och jag även av ekonomiska skäl ville flytta till huvudstaden eller dess närhet. Den ryskt sinnade generalguvernören och senaten tvang dessutom skolstyrelsen att införa ryska språket såsom undervisningsämne vid seminarierna, för att vidare sedermera få detsamma infört i folkskolorna såsom tidigare skett i Östersjöprovinserna. Skolstyrelsen önskade nu, att jag skulle åtminstone temporärt åtaga mig även denna undervisning, enär jag hade vitsord från skoltiden i ryska. Detta ville jag icke utan föreslog i stället lektorn i musik Ivar Forsman-Koskimies härtill, som även hade kunskap i ryskan, och åtog han sig uppdraget.

När jag för sista gången uppvaktade generaldirektören för skolstyrelsen, friherre Yrjö Koskinen för att meddela honom mina avsikter att söka avsked, blev han oangenämt överraskad och yttrade: »Direktorn får inte ännu taga avsked, det blir en förlust för läroverket och oekonomiskt för Er själv!» Sedan jag uppgivit mina skäl, godkände han dem med »ytterligare beklagande», och jag fick från skolstyrelsen ett mycket vackert avskedsbetyg. Trots meningsolikheter i nationalitetsfrågan hade Koskinen och även andra av skolstyrelsens medlemmar hela tiden visat mig mycken vänlighet, varför jag även med personlig saknad skildes från dem samt och synnerligen. — Baron Koskinen bad mig även, oss emellan sagt, föreslå en lämplig efterträdare i direktorsskapet.

Efter undfånget avsked mottog jag på anmodan lärartjänst vid Åggelby privata 8-klassiga samskola under 2 års tid och därpå vid den s.k. De Pont'ska åttaklassiga samskolan. Samtidigt var jag t.f. arkivarie vid sjöfartsstyrelsen och ordnade dess under ryska tiden desorganiserade arkiv under 2 års tid. Jag blev därjämte föredragare i finländsk krigshistoria på svenska vid särskilda regementen, förlagda i Helsingfors, Sveaborg och de omgivande forten. På uppmaning från Åland mottog jag vikariatet i historia under 2 års tid vid Ålands lyceum, varpå jag, till följd av den nya lagen om tjänstemäns avgång senast vid 70 års ålder, överflyttade till Ekenäs, där min hustru i andra giftet öppnade och under 2 års tid förestod en kemikaliehandel. Efter dess upphörande till följd av den nuvarande svåra ekonomiska krisen har jag åter flyttat till huvudstaden på nytt. På min 70-årsdag, firad i Mariehamn, fick jag röna stora bevis på godhet och välvilja särskilt från mina forna medlärares och lärjungars samt andra vänners sida, varför jag aldrig kan vara dem nog tacksamma.

Under ofärdsåren nödgades jag under 2 år »med tjänstledighetsbevis för studier» av skolstyrelsen, varom mera på särskilt ställe, fungera såsom lärare vid 3 särskilda läroverk i Stockholm.

Under min Nykarleby-tid undervisade jag även under 1 års tid i Nykarleby fruntimmersskola i finska samt under en följd av år såsom lärare och föreståndare för hantverksskolan i Nykarleby. Detta är nu i korthet sagt, min lärarverksamhet på olika områden och å olika orter. En kortare tid har jag även under senaste år undervisat såsom vikarie i svensk litteraturhistoria för överinspektorn vid skolstyrelsen, skolrådet Saxén, i privata tekniska läroverket (realskolan) i Helsingfors. — Såsom folkskolinspektor har jag även fungerat såväl i Nykarleby stad som ock i Åggelby under min vistelse därstädes. Såsom student tjänstgjorde jag 1 år vid Viborgs svenska lyceum och 1 år vid Kuopio realskola, samt var flera år informator för vicepresident Palmroths barn i Viborg samt en termin lärare vid kadettkåren i Fredrikshamn.

Under så gott som hela min tid har jag varit verksam föredragshållare å olika orter i vårt land, för »svensk folkhälsa», ungdoms- och marthaföreningarna, Lotta Svärd och skydds- samt brandkårer, vid sång- och musikfester, vilket också torde kunna i sin mån betraktas såsom ett slags lärarverksamhet eller folkundervisning.