Stadens inkomster
I Myrmans beskrivning och Tunelds geografi ävensom av professor Gyldén och efter honom av Z. Topelius i hans „Finland framställt i teckningar“ omtalas, att landshövdingen över Öster- och Västerbotten skulle år 1648 haft „sitt residens i Nykarleby“, vilket dock torde bero på en namnförväxling med den Tottska residensbyggnaden. [Kommentar av K.V. Åkerblom.]

Med återgången till tidigare förhållanden, ordnades nu förvaltningen i Nykarleby på samma fot som i rikets andra städer. „Justitie- och politieärenderna“ handhades numera allt till svenska tidens slut av en borgmästare och 5 „illiterate“ [olärd; som inte tagit någon ämbetsexamen] rådmän, 1 notarie och 1 kassör, vilka enligt 1698-års stat njöto sin avlöning av de återstående donationshemmanens räntor, åkerskatten mulbetspengarna, kronoräntan m.m., vilka tillsammanslagna dock ej förslogo, utan måste bristen i stadens budget betäckas genom årlig taxering, isynnerhet som borgmästarens lön från och med medlet av 1700-talet, samtidigt med hans högre kompetensfordringar, „blev ansenligen tillökt“. Inkomsten från den s.k. lilla tullen eller accisen, som uppbars vid stadens 2 tullportar för alla till staden „införandes varor“ utgjorde år 1782 endast något över 1000 daler, kronoutskylderna utgjorde 363 daler.

Stadens budget för 1782 upptog i inkomster:
- hemmansräntor
- åkerskatt
- mulbetspängar
- kvarnräntan
- källararrendet
- källarfrihetsmedel
- handelsgenanten
- tiondepenningen „för dem som resignera sin burskap“
- burskapspengar
- tomtören
- torg- och ståndspengar samt
- stadens andel av sakören.

Utgifitsstaten upptog:
- borgmästarns lön 200 daler
- 5 rådmän à 20 daler = 100 daler
- 1 notarie och kassör à 80 daler
- 1 organist 20 daler
- 2 stadstjänare à 20 d:o
- 1 klockställare 30 daler 10 öre 16 penningar
- till allmänna byggnaders underhåll 60 daler
- extra ordinarie utgifter 20 daler
in summa: 513 daler 10 ör. 16 penningar.

Bristen betäcktes, som förut nämnts, medels årlig taxering.

Rådstudagarna
Det kommunala livet resulterade förnämligast i de s.k. två allmänna rådstudagarna. Den ena, „Valborgsmässrådstudag“ försiggick den l:sta maj och därvid handlades av magistraten och borgerskapet följande ärenden:

Det andra rådstusammanträdet hölls „dagen näst före jul“, således på den s.k. julaftonen. Därvid förordnades „uppsyningsmän att besöka krogar och källare för att förekomma varjehanda där yppade oordentligheter“; förordnades borgerskapet till fots, att i uniform sig uppställa på torget framför rådhuset, då sedan fanan uttagits från rådhuset och magistraten hunnit sig dit församla, stadstrumslagaren går med en korporal och 6 man jämte „uppsyningsmännen“ med sina gevär kring staden under trummans rörelser till ett tecken att julfred nu skall utlysas. Därefter och såsnart nyssnämnda manskap återkommit till torget, där även en hop av de övriga invånarna sig uppställt, kungör stadsnotarien för menigheten ifrån ett på rådhuset uppslaget fönster det förut av magistraten författade tal, som framhåller högtidens vikt och dess vederbörliga firande. Då detta är slut, röres åter trumman, fanan föres in och envar går till sitt efter förut av magistraten dem tillönskat gott slut på det gamla året. [Läs mer: Julfreden utlyses av Erik Birck.]

Övrige tjänstemän
Av i staden bosatte övrige tjänstemän funnos, sedan Nykarleby vid slutet av 1700-talet erhållit egen tullkammare, en tullnär, 2 tullskrivare och 3 såkallade besökare. Den förnämsta kronoinkomsten, sjötullen uppbars tidigare vid sjötullkammaren i Gamlakarleby, varför ock uppgifter saknas över dess storlek i Nykarleby. Enligt en ortstradition bodde tullnären i den från äldre tider ännu kvarstående byggnaden tätt invid Kuddnäs på högra älvstranden. Även en postmästare omtalas redan på 1670-talet. Inkomsten från postkontoret belöpte sig år 1782 till 105 daler 28 skilling. Under år 1700 avgingo nitton brev, de flesta till Åbo, Vasa och Stockholm. Vid slutet av 1700-talet tillkom ett apotek; redan vid stadens grundläggning omnämnes en stadsfältskär eller bårdskärare, vanligtvis en tysk eller rikssvensk barberargesäll; slutligen tillkom både ordentlig stadsfysikus (= stadsläkare) och provincialläkare.

För ordningens upprätthållande „funnos 2 stadstjänare och 2 nattväktare (= brandvakter)“, vilkas (sistnämndes) skyldighet det är att ringa i rådstuklockan klockan 4 på morgonen och klockan 7 om aftonen samt från kl. 10 om natten övervaka stadens säkerhet och medels rop tillkännagiva tidens gång“. [Brandvakten fullgjorde dock inte alltid sina plikter.] Antagligen utgjordes detta „rop“ här som annorstädes i hela riket av den ännu långt in på 1800-talet vanliga brandkårssången:

Klockan är tio slagen.
Guds milda och nådiga hand
bevare vår stad för eld och brand!
Klockan är tio slagen!“

Annars befann sig brandväsendet ända till 1700-talets senare hälft i ett mycket bedrövligt skick. I Myrmans beskrivning från 1759 nämnes: „Ingen annan stad kan vara i större avsaknad av brandredskap än Nykarleby, som icke ens har en enda handspruta.“ Detta förbättrades dock småningom, så att det år 1789 [1784] heter hos Forshaell: „Jämte stadssprutan, som „är ansenlig, har man överallt handsprutor med flere brandanstalter, som alla hållas i gott skick.“