Mer om trivialskolan och andra skolor
Utom dessa sannerligen bedrövliga interiörer från trivialskolans liv på 1650-talet råkade densamma efter fjärdeparts räfstens införande i det allra beklagligaste ekonomiska trångmål. Lärarne inlämnande häröver den 29 okt. 1657 en jämmerlig lönesupplik [ödmjuk anhållan] till greven, „enär vi nu intet mer hava, varken att bita eller supa. Anhålla vi om vår lön hos hauptmannen eller ock hos befallningsmannen, så säga de vardera sig intet veta därom, förebärande det de icke hava fått Eders grevliga Nådes skolstat, utan kronan hädanefter kommer skolan till att försörja. Gå vi då till Hans härlighet landshövdingen och kronofogden, de svara, att skolan är intet utförd i staten av kronan, utan greven kommer till att upprätthålla henne. Och så äro vi vista från den ene till den andre och hava intet fått“. — I ett svarsbrev lovar kamrer Strömsköld beveka och övertala sin herre, ehuru denne sagt sig hava „känt otålig över den självrådighet, som ägt rum vid sockenfördelningen, därvid grevens dispositioner förbigåtts, varför han ej heller sig därom vidare vill vårda låta“. — Antagligen lyckades Strömsköld i sina bemödanden, eftersom vidare suppliker ej veterligen ägde rum. Sedan Karl XI genomfört sin reduktion [igångsatt 1680] blev överhuvudtaget alla kronans ämbetsmäns ställning, om icke precis lysande, så åtminstone mera betryggad, såsom även konungen skämtsamt yttrade om sina ämbetsmän, särskilt kronofogdarne, att han nämligen hade ställt så till, „att blevo de ej rike i hans och kronans tjänst, så blevo de åtminstone salige och behövde ej som hittills sig med någon slags orättfärdighet uppehålla“.

Om Nykarleby pedagogi eller barnskola berättas blott, att den på 1700-talet var inrymd i stadens, f.d. trivialskolans lokal, ägde i medeltal ett trettio-, högst fyratiotal lärjungar, som undervisades i kristendom, skrivning och räkning, men däribland dock „även sådana, som sedan kunna sändas till trivialskolan i Vasa“. Dess öden kunna här också saklöst förbigås, enär de ej för stadens historia erbjuda något av särskilt intresse. Dock må dess lärare i äldre tid här omnämnas, nämligen: den förste bland dem Gustavus Grononius, vidare Claudius Juniander, Laurentius Matilain (=Matilainen?), Andreas Lundenius, Carolus Rimahl, Johannes Degerman, Johannes Rimahl, Olaus Kickovius, Henricus Hedberg samt Johan Freytag, senare kapellan i Munsala, den s.k. „stark prästen“. Vid dennes oerhörda kroppstyrka har traditionen bundit sägnen om starkprästens sten mellan Pär Hinders, Klockarsgårdarna och Juthas slagfält, med det å densamma inristade årtalet, då han ensam uppreste den ur diket till allmogens oerhörda beundran och ständiga hågkomst.

Ännu en gång skulle dock trivialskolan återvända på ett kort besök till sin ursprungsort. Efter Vasa brand år 1852 förlades gymnasialklasserna till Jakobstad och skolklasserna till Nykarleby. „Man blev trångbodd, då både lärare och elever skulle ha rum, men skolan medförde ett tillskott av liv“ meddelar en äldre ärad stadsbo, fröken Bergh från sin ungdomstid. Om denna vistelsetid har även en av skolans dåvarande lärare, sedermera dess rektor, L.L. Laurén, lämnat en för orten sympatisk skildring i sin berättelse om „Österbottens pärla“ (= Nykarleby).

År 1873 begynte Nykarleby seminarium sin verksamhet och 1919 Nykarleby samskola, som på sätt och vis bildar en fortsättning till den av direktor G. Hedström tidigare grundade och vid slutet av 1800-talet upphörda fruntimmerskolan. I höst innevarande år [1920] öppnas härstädes Finlands första „kristliga svenska folkhögskola“ å Smedsbacka. Därmed har Nykarleby alltmer blivit en skolstad, såsom det är att hoppas, till sin egen, hembygdens och hela fosterlandets framtida båtnad.