TROLL-JANSSON

Bland de märkligaste Nykarleby-orginalen få vi icke glömma den för sina medicinska underkunder och sin trolldomsförmåga beryktade gubben Jansson, som mången gång hjälpte människor, dem varken läkare eller länsmän kunde hjälpa.
     Jag var icke personligen bekant med honom, men såg och kände honom förstås, som man kände alla märkligare personer i det lilla samhället. Människorna hade en viss vidskeplig fruktan för den gamle enstöringen, och han gjorde heller ingenting för att minska denna fruktan. Omgaf sig snarare med en viss hemlighetsfullhet, inneslöt sig åtminstone de senaste åren af sitt lif inom sin stugas stängda dörrar och idkade såvitt jag vet icke umgänge just med någon människa. Detta bidrog naturligtvis till att bevara respekten. Tre små gårdar ägde han i Nystan vid gränsen mot skogen i vester. Var alltså icke fattig och förtjänade väl litet efter hand genom det yrke — om man så får kalla det —, som han på gamla dagar utöfvade, nämligen att bota sjuka, — genom trolldom, såsom det sades. Men i ett kristet samhälle måste ju sådant hemlighållas och officiellt förnekas. Därför, då prosten Wilhelm Johansson var kallad, som jag tror, att gifva nattvarden åt gubben då denne kände sitt lifsslut nalkas, och prosten först önskade en utredning om trolldomsryktet, påstod Jansson, att han endast botat sjuka i Jesu namn, hvilket ju enligt skriften var lofligt, samt att han använde naturliga medel enligt Hartmans berömda läkarbok. Detta senare torde ock varit öfverensstämmande med sanningen, ty på den tid, då Jansson som simpel sjöman plöjde världshafven, var hvarje skutskeppare, som hade någon bildning, försedd med nämnda läkarebok, i hvars äldsta upplagor från århundradets början (1800-talet) ännu förekommo högst ålderdomliga huskurer, — en del kanske nog så verksammma, dekokter på allehanda örter, som senare alldeles kommo ur bruk, ersatta af kemiskt preparerade pulver och andra konstgjorda droger. — Till sin yttre mänska var Jansson stor och kraftigt byggd och hade fylligt ansikte och så vitt jag minnes en mera trumpen min, icke alls tilltalande. —
     Efter hans död kom jag att få köpa en hvit skulpterad stol af den bekanta gustavianska typen, som skall hafva tillhört Jansson, och säljarinnan berättade att Jansson haft flera hvita möbler, men att han huggit sönder och bränt opp de öfriga, — som kaffeved. Jag brukade sen berätta då våra hvita möbler beundrades af främmande att: på den här stolen brukade Jansson sitta och trolla. — men hade han hört det skulle han visst protesterat. —
     Till bestyrkande af det ofvansagda skall jag här ansluta en af Janssons märkligaste  u n d e r k u r e r,  hvarom jag hörde af den botade själf, — äfven denna kur uppenbarligen anlagd på vidskepelse och trolldom, fastän botaren ej ville erkänna det.

F.d. handelsmannen, fiskal Alfred Gyllenberg led en tid af ett, som det föreföll, obotligt hudutslag, som han trodde sig hafva råkat ut för genom plötslig skrämsel på grafgården, — alltså genom en s.k. nervchock, hvilket ju icke förefaller otroligt. Han ville med sin hustru besöka sina barns och föräldrars grafvar och hade hunnit inom nya grafgårdsporten, då han stannade vid den därvarande brunnen för att upptaga vatten till grafplanteringarna, medan hustrun gick vidare mot grafvarna. Trött och törstig af vandringen redde han sig just att dricka af det upphemtade vattnet, då hans fru, som råkat vända sig om och observerade det, upphäfde ett genomträngande skrik för att hindra hans företag. Dricka grafgårdsvatten, — hu då! Fastän brunnen var just vid porten och ingen graf alldeles nära. — Gyllenberg, som annars påstår sig icke blifva skrämd af någonting för egen del, blef nu så förskräckt af skriket, att han lemnade vattnet och hals öfver huvud sprang efter sin fru, troende att hon råkat ut för någon svår olycka. Man kan förstå att detta skrik i grafgårdens stillhet måste hafva haft en stark inverkan på den hörandes fysik, speciellt hans nervsystem. — Nåväl, ett par veckor efter denna händelse yppade sig sjukdomens första symptom i form av små vattublåsor på den ena stortån. Därifrån började utslaget, som spred sig öfver hela kroppen, särskilt ansatte hufvud och händer, och medförde en olidlig klining, efterföljt af lika stark sveda. De små vattublåsorna brusto sönder och efterlemnade hudlösheter. Skinnet på fingrarnas undra sida sprack upp i ledvecken så att benet därunder blef synligt. Gyllenberg måste gå med vantar på händerna och kunde icke hålla i en penna för att skrifva, hvilket var en stor olägenhet för honom som var affärsman och ångbåtsagent. Han måste diktera allt. — G. besökte flera läkare och använde olika medel utan resultat. Mest välgörande voro tallbarrsbaden, som hvarje gång visserligen först verkade sveda så att han tårades, men sedan välbefinnade — för tillfället allenast. På själfva hudutslagen hade de ingen läkande verkan.


Då väcktes tanken på att försöka Janssons kur. »Gå till Jansson» rådde i synnerhet vaktmästare Bollström och rådman Elias Roos, säger G., men han hyste länge motvilja för att vända sig till en sådan person, hvars verksamhet den allmänna meningen officiellt fördömde.
     Då kom han en gång som ångbåtsagent i beröring med en ung läkare, som var på resa från Hfors norrut, och när de på ångbåten hälsade på varandra fäste sig läkaren vid hans vantklädda händer och sporde hvarför han använde vantar i sommarvärmen. G. började då försiktigt draga af sig den ena vanten och visade det sönderspruckna skinnet och sårnaderna.  — »Kanske kan doktorn finna något botemedel för åkomman?» — »Nej sade läkaren, icke kunna vi läkare bota sådant. Finns det inte här på er ort någon klok gumma som sysslar med slika åkommor?» — Då läkaren sålunda själf konstaterade sin och sina kollegers hjälplöshet, fattade Gyllenberg ändtligen beslutet att uppsöka »kokelguben» Jansson och det utan vidare dröjsmål.
     Från Andrasjön eller ångbåtsbryggan begaf han sig först hem efter en liten flaska brännvin, ty utan detta lifselexir var det inte värdt att komma till trolldoktorn, och sen körde han med ens till Janssons gård i Nystan. Här var det till en början inte möjligt att slippa in, ty farstudörren var stängd och bultningar på denna verkade intet. Men medan G. stod rådlös och väntade kom en kvinna (Petterssons Mina), som bodde i Janssons andra gård nära till, och hjälpte honom med att bulta på byggningsknuten vid gubbens kammare. Det måtte gubben i sin döfhet ha hört, ty kort därpå kom han och öppnade farstudörren, klädd som han gick och stod, eller som han legat, nämligen i kalsongerna.
     »Jaså Gyllenberg är här nu! Jag har länge väntat dig!» »Huru kan Jansson vetat vänta mig?» frågade G. förvånad. »Jo, jag har väntat». — Närmare förklarade han inte saken. — När de sen kommit in och G. framställt sitt ärende, frågade Jansson strax: »Har du brännvin med »— G. framgaf sin flaska. Därur hällde Jansson i ett dricksglas, men drack inte, utan började ur en bleckdosa (gjord för Oldenburgs tändstickor, allmänt spridda i min barndom) plocka diverse ingredienser i brännvinet. Till sist tog han en silfverslant och skrapade med knif något silver af denna i glaset och rörde om med knifven, allt under det att han mumlade ohörbara eller obegripliga ord. Gyllenberg var nyfiken att höra hvad han sade, om det var någon hednisk besvärjelseformel eller en kristen bön, men han kunde inte urskilja ett enda ord, ej ens om det var svenska eller latin som mumlades. Till yttermero visso spottade gubben också i glaset innan han slutade.

Bleckdosa från H. J. Oldenburgs tändsticksfabrik i Björneborg
["Bleckdosa" från H. J. Oldenburgs tändsticksfabrik, verksam i Björneborg 1851—1861 enl. Sberatel.com - Matches.
Juhani Nyman tillhandahöll med kommentaren:

Äkta Oldenburg-tändstickor, alltså de som var i plåtburkarna, vet jag inte om det finns utom på museum. Jag har 3 dylika burkar samt 2 av samma design för utlandet, högst troligt är de också av Oldenburgs tillverkning. Märkligt nog finns det mängder av dessa plåtburkar bevarade i Finland. Förmodligen för att de var bra förvaringsburkar för småsaker. Finland var ju fattigt så kanske det också bidrog till bevarandet. Det har fiunnits några plåt- och mässingsburkar även här i Sverige, men de är totalt borta!]


     På G:s fråga om Jansson verkligen kunde trolla, som folk pratade, svarade Jansson, att han aldrig i lifvet brukat trolla, utan att han hade sina kunskaper ur en läkarbok som han studerat. »Men du måste tro att det hjälper, då hjälper det». — »Jag tror ingenting förrän jag får se svarade Gyllenberg.» »Nej tro måste du» vidhöll doktorn och upprepade det flera gånger.
     När botemedlet slutligen var färdigt preparerat, doppade doktorn sina fingrar i vätskan och började fara öfver patientens ansikte och kropp därmed, för att visa huru brännvinet skulle ingnidas. Och plötsligt spottade han Gyllenberg mitt i planeten en stor golla och gaf honom icke ens tillfälle att genast torka bort den.
     Sedan denna egentligen mera preliminära demonstration var utförd, följde förhållningsordern för vidare behandling. G. fick sträng order att hvarje kväll, precis på samma tid — det var 7 på aftonen han inträdt hos trolldoktorn — ingnida de sjuka ställena på kroppen med det preparerade brännvinet som Jansson hällde ur glaset tillbaka i flaskan. »Så hålla på i 14 dagar, och sen komma till Jansson tillbaka.»
     Men vid gnidningen eller smörjningen finge ingen annan vara inne i rummet, än den som utförde förrättningen. G. nämnde att han ville använda sin hustru därtill. Och det skulle förfaras precis på sådant sätt som doktorn förevisat. (Om spottningen torde han ändå ingenting hafva sagt. Den fick vara mästarens egen specialitet!)
     För besväret tog han på förfrågan endast 2 mark, — hvilket kanske inte ansågs så ovanligt billigt på den tiden. —

Nå Gyllenberg for hem, något underlig till mods kan man föreställa sig, och hvarje kväll därefter lät han sin fru smörja alla sjuka ställen med brännvinet … Men den väntade goda effekten — uteblef. Den såriga huden kliade och brände precis som förr.
     När 7 dygn förgått stod Gyllenberg icke mera ut med svedan, utan begaf sig för andra ggn till trolldoktorn. — »Nå, kommer Gyllenberg nu ren?» — Så och så. — Nej, det var inte allt som det skulle vara. Doktorn beredde ett nytt mixturum compocitium af G.s medhafda brännvin och sina egna droger och genomgick ånyo hela proceduren från början till slut, spottningarna icke att förglömma. »Smörj som jag visat och kom tillbaka om 14 dagar om det inte blir ändring! Men börjar du märka att sjukdomen ger sig, så tag det som är kvar af brännvinet med dig, gå till grafgården midt om en natt och kasta ut brännvinet öfver vänstra axeln. Men du får inte se dej om då du går bort, kom ihåg det!» — Sådan var nu den stränga föreskriften. — Gyllenberg fullgjorde allt till punkt och pricka. — Och nu blef det resultat! Precis på den fjortonde dagens afton vid 7-tiden, då Gyllenberg låg i sin säng ute på villan vid Andra sjön, började han häftigt svettas, och svettades som aldrig förr eller senare i sitt lif. Det formligen rann vätska ur alla porer, ur underkläderna, som ömsades gång på gång dröp det och sänglinnet blef alldeles vått.

Detta var början till tillfrisknandet. Kliningen och svedan upphörde, hudsåren läktes och nytt hår växte igen på hufvudet. En underbar återställelse inom kort.
     Gyllenberg fullgjorde ock ordern om grafgårdsfärden. — Före kl. 12 en natt lät han spänna för ock reste med sin brännvinsflaska till grafgården, lät hästen hålla utanför, gick in och tömde återstoden af flaskans innehåll öfver venster axeln, som det vare sagt, utan att se sig om. Och så gick han äfven bort igen.
     Men det att icke få se sig om, det var en svår sak, sade han efteråt, ty nyfikenheten var stark, — fruktan ingen. »Mig får ingen att bli rädd», påstår han ännu vid 70 år! Men glad och tacksam var han.



Troll-Jansson — appendix

Handelsman Kisor, handelsman, hade genom sitt yrke kommit i beröring med en mängd kunder av säreget slag. — »Jansson kände jag väl» säger Herr Kisor »han handlade hos mig.»
     Trevlig att få se var han inte, då han kom in i butiken, en stor grov karl, klädd i en smutsig busarón av brunt tvill, vilken i synnerhet framme på bröstet var fläckig och nedsnusad, vittnande om en höggradig osnygghet.
     Med sjötullvaktmästare Bollström var han god vän, och Bollström har berättat åtskilligt om sina mellanhavanden med Jansson. — En gång hade Jansson sagt till Bollström: »Vill du komma med till kyrkan vid midnattstid, så skall du få se något?» — Jo, Bollström var med om saken. Vid tolvtiden en natt gick de båda gubbarna alltså till kyrkan. Jansson undervisade sin vän och gav nödiga order: »Då du kommer upp på kyrkbron och dörrarna öppnas, skall du hoppa jämfota över tröskeln och icke se dig om. Kom ihåg det!»
     Långsamt steg de upp för trappstegen till den höga stentrappan vid huvudingången och stannade framför de stängda kyrkdörrarna. Jansson sade några för kamraten obegripliga ord, varvid dörrarna öppnades av sig själva.
     Jansson hoppade in över tröskeln, men här svek modet Bollström! Han trädde tillbaka. Då slöts dörrarna strax. Om en stund öppnades de åter lika hemlighetsfullt och Jansson kom ut.
     Men visst tyckte Bollström, som väntat på honom där ute, att han var kritvit i ansiktet.


Kyrkdörrslåset.
[Kyrkdörrslåset. Foto: Lars Pensar oktober 2007.]


Vad Jansson sett och erfarit därinne, det gjorde han icke reda för. — Man kan misstänka, att Jansson genom att taga den pratsamma vännen Bollström med, — väl beräknande att denne inte skulle våga komma längre än till kyrkdörren — velat öka sitt rykte, — ryktet att han umgicks med de dödas andar och av dem hämtade sin kraft och sin kunskap om hemliga ting.

En annan gång, då det hade hänt att Bollströms kalv blivit ihjälstucken i skogen, bad Bollström Jansson taga reda på vem som förövat illgärningen. — » Har du brännvin?» sporde Jansson sin vana trogen. Jo, Bollström hämtade fram sin flaska av vitt glas. Jansson höll flaskan en stund framför sig och såg igenom den. — — — »Nog ser jag vem det är», men han sade det icke. Då ville Bollström också se, men Jansson tillstadde det inte. Slutligen, då Bollström var mycket enträgen, sade Jansson: »Nå, om du går ed på, att du aldrig säger ett ont ord till den mannen, och inte ens med miner och tecken visar, att du vet vad han gjort, skall du få se.» Bollström gick efter sin bibel, lade tre fingrar å bok, som det sker inför rätta, och avlade den ed, som Jansson förestavade. Sedan fick han skåda i flaskan, och där såg han till sin stora förundran den tydliga bilden av — — — en av sina bekanta, av vilken han aldrig hade kunnat vänta något sådant.
     »Varje gång jag sedan», berättade Bollström, träffade den mannen, har jag kommit ihåg saken, men aldrig har jag sagt något om det eller visat vad jag vet.»

Och det var Bollström som ivrigast rådde Gyllenberg att anlita Jansson. Han visste vad Jansson kunde!!
(Inf. 2007-10-31.)



Ur de Schalinska anteckningarna, mikrofilm i Bircks samling, Nykarleby stads arkiv.
Lars Pensar digitaliserade och kommenterade nedan:


Personalia:

Sjömannen Mårten Jansson, född 9/5 1813, död 26/ 12 1893.
Hustru: Maja Lisa Holm, född 2/1 1812.
Döttrarna: Anna Lovisa, Anna Mathilda, Carolina o. Maria.
Sönerna: Johan född 1847, Anders Julius född 1850.

Fadern Mårten — icke varit tillstädes vid läsförhör, ofullständigt kors i katekesläsning — enligt kyrkoboken för 1851—57.


Läs mer:
Troll-Jansson av Einar Hedström.
Fler texter ur Schalinska samlingen.
Janssons tomt.
(Inf. 2007-09-16, rev. 2010-01-15.)