Artikelns rubrik var kort och gott ”Påskbrasor” när jag fick den i min hand. Men eftersom Lars tidigare skrivit om både Stjärnor över Nykarleby och Bomber över Nykarleby, kunde jag inte låta bli att döpa om den till:   I kyrktaket finns ständigt rökmoln.



Rökmoln över Nykarleby


När påskbrasorna på 1940-talet efter kriget tändes på nytt i Nykarleby, var det inte inom staden man samlade ihop en brasa, utan det var i utkanterna på någon linda, på något potatisland eller på älvstranden man kunde se rishögar växa sig större och större under några veckors tid före påsken. Arbetskraften var barn från närliggande gårdar, ofta under ledning av en äldre kamrat eller en engagerad pappa.


Skräp, kvistar, brädstumpar, halvtrasiga möbler, ja allsköns bråte släpades till den blivande brasan från omgivningens gårdar och uthus. Butikerna fick påhälsning av barn som tiggde papplådor och annat brännbart. ”Haar ni naa ti bränn?” var frågan den förväntansfulla barnaskaran ställde när den var på jakt efter påskbrasmaterial. På sätt och vis blev också brasbrännandet ett led i allmän uppstädning av uthus och vindar. Kanske nog så behövlig.
    Vissa platser för brasans placering återkom år efter år, t.ex. nere vid Sunds bäcken eller lindan vid Kyrkoby skola när det gäller större brasor. Mindre brasor fanns dussintals runt staden och var det en lugn, klar påskafton var staden omringad av uppstigande rökpelare som syntes närmare eller längre bort i omgivningen och lukten av brinnande ris fyllde luften.

    Påskhäxor 1984. Fr. v: Maria Nyman, Annika Bertlin, Pia Nyman och Lotta Salonen.
Påskhäxor 1984. Fr. v: Maria Nyman, Annika Bertlin, Pia Nyman och Lotta Salonen.
Foto: Lars Pensar.

    På 1950-talet kom en brasa av mer officiell prägel till. Det var fru Else Almqvist, som för den nystartade barnträdgården i Gamla station, ordnade brasjippon runt Stora bron, där publiken från parkett kunde se ned på brasan som brann på isen nedanför kyrkan. Bland publiken som kunde uppgå till flera hundra, snodde barnträdgårdstanter och medhjälpare omkring utklädda till häxor och samlade pengar i sina pannor för barnträdgårdens ändamål.
    I veckor hade stadspojkar, av vilka ett flertal var scouter i Nykarleby Nybyggare som scoutkåren hette, samlat bråte på älvens is. Ibland satte högt flödvatten nästan stopp för släpandet av material ut på isen. Att man också brände bildäck och spillolja i brasan bekymrade inte särskilt — miljöproblem var knappast uppfunna på den tiden. Sotsvart rök steg upp i en mäktig pelare som småningom bredde ut sig och svepte in stan i ett mörkt moln som luktade bränt gummi och lukten kunde dröja kvar ett par dar! Någon enstaka häxpipa hade hittat vägen till platsen men inga raketer och inga smällare fanns den tiden vid påskfirandet.


Påskbrasa bestående av bl.a. papplådor, gamla bildäck, riskvistar och träbitar, som barnen i Nykarleby samlat ihop.
”Påskbrasa bestående av bl.a. papplådor, gamla bildäck, riskvistar och träbitar, som barnen i Nykarleby samlat ihop.”
     J. M. Ur Meddelanden från folkkulturarkivet nr 13, ”Fest och fritid” utgiven av SLS 1992. Ursprungligen publicerad i Jakobstads Tidning den 12 april 1963.

På älven nedanför Floraparken står från vänster Jan Widdas, Per Hauta-aho, Stig Ole Haglund och Sture Sund. Från början var endast Stig Ole och Sture identifierade, men i juli var de också två första kända.


Efter något år in på 1960-talet hade invändningarna mot att röken smutsade omgivande byggnader och i synnerhet kyrkan, blivit så högljudda att man upphörde med att bränna brasa där. Samtidigt hade tävlan om största brasa i nejden kommit igång. Bland andra Jeppo gjorde anspråk på den utmärkelsen. Publiken hade blivit bilburen och evenemang som dans och korvgrillning lockade folk till andra ställen.
    Idag bränns fortfarande privata brasor av större eller mindre slag på tjogtals ställen mellan Karby i norr och Jeppo och Munsala i söder om man skall hålla sig till Nykarlebytrakten. Den geografiska utbredningen av seden i Österbotten är intressant att ta del av för övrigt. Vid Forsby byagård bränns i år, liksom många år tidigare en större allmän brasa.


Påskbrasa i vardande söder om Juthbackabron.
Påskbrasa i vardande söder om Juthbackabron.
Foto: Lars Pensar den 21 mars 2005.

En mindre trevlig utveckling med påskbrasan i nejden är, att farmnäringen fått bidra med använt strömaterial och lukten från brinnande mink- och rävströ är föga angenäm – i påsktider.



Lars Pensar, mars 2005 när långfredag inföll den 25 mars och och det var skidföre på Drottningholm.


*           *           *


Ett minne dök upp när jag läste artikeln om påskbrasor:

Fru Almqvist samt en hoper andra av stadens ”fruar” hade en påsk klätt ut sig till påskhäxor och drog runt i stan och samlade in, inte godis, men pengar för nåt gott ändamål, minns inte vilket. Stadens övriga tanter fick nästan skrämselhicka när hon och häxgänget stoppade Haldin och Rose's buss på storabron och klev in och tiggde bidrag av de resenärer som fanns med ...
     Jag minns inte året, men eftersom vi bodde på Varma så var det väl andra halvan av 1950-talet.

Heidi Nystrand
(Inf. 2008-03-25.)


Läs mer:
Glöm inte påskbrasan i Österbottniska Posten 1955.
Påskbrasan i Österbottniska Posten 1957, illustrerad med foto.
Påskhäxor och -brasor.
Påskbrasan i Österbottniska Posten 1959.
Påskbrasan av Axel Lindholm. 1979
Påskfirande i Gutta-Kalles två bröder. Grispojkan från Nykaabi 1921-1937 av Bror Johansson.
Påskbrasan av Lars Huldén.
Påskbrasor 2011 av Lars Pensar.
Påskeld på bron i Nykarleby i JT 1972.

Påskdagen i Wikipedia.
(Inf. 2005-03-21, rev. 2023-04-16 .)

 

 



Den 25 maj 2005 kom ett brev från Per Hauta-aho:

Hej Fredrik! Jag var åter in på din sida och det är kul att läsa om Nykarleby. Har alltid varit intresserad av historia. Du frågar om nån känner grabbarna på bilden. Det stämmer att de som står längst fram är Sture o. Stig-Ole och den lille killen, andra från vänster, (med en mössa som ser ut som en hatt) det är faktiskt jag. Det här året var påskbrasan lite söder om Floraparken. Man kan se magasinen som är mellan apoteket och De gamlas hem. [Apotekets och det tillhörande De gamlas hem.] Vi tömde flera vindar, bl.a. apotekets för det var ju nära och bra. Jag kommer ihåg att vi körde ner vid Floraparken. Cykeln (3-hjulingen) den är min, köpte den från handelslaagi i Nykaabi. På den tiden så plockade vi lingon och sålde till handelslaget. Lingonen vägdes upp i ett magasin på bakgården och det var där jag såg cykeln. Den var ur bruktagen för ett antal år sedan och det fanns nog en del att laga och fixa Jag frågade om jag får köpa den och det fick jag. Priset kommer jag inte ihåg, men förmodligen var det överkomligt eftersom det blev affär. (He finsta int nan i heila stan som hadd en tokan peed som jag.) Den fjärde killen, han som står rakt bakom cykeln, kommer jag inte ihåg vem det kan ha varit. Lycka till med ditt fina arbete om Nykarlebys historia.


På 1970-talet fanns fortfarande en ”paketcykel” i staden, nämligen busstationens som framfördes av Tom Johansson.


Den 4 juli 2005 hörde Alf Renvall av sig:

Hej,
— — —
Tror att pojken på bilden med påskbrasan tillsammans med Sture Sund och Stig Ole Haglund är min kompis och granne från den tiden, Jan Widdas. Är inte säker men tycker det liknar honom. Han höll ibland ihop med Sture. Kanske Ole eller Sture själva kan bekräfta.

Efter semestern bad jag Stig Haglund kolla upp saken och den 26 juli kom svar:

Hej!
Var och visade bilden åt Jan Widdas och han tyckte att det liknade honom, han var ju med på många påskbrasor.
Stig.

Så nu är alla identifierade.