Som vi sett förbjöd polisordningen av
1838 i bestämda ordalag folkskockningar på torg och gator.
Dans eller lek fick ej anordnas utan magistratens eller borgmästarens
samtycke. Dessa bestämmelser återfinns även i 1873
års polisordning. Om stora bron nämnes ingenting speciellt,
men bron, vars underhåll vid denna tid delades mellan stads- och
landsförsamlingen, hade givetvis samma ställning som gata och
allmän plats, där folksamlingar utan lagligt och nödigt
ändamål ej fick förekomma. Den nya bron var f.ö.
avspärrad genom en svängbar bom vid västra ändan utanför
brostugan och bevakades av särskilda brovakter, som bar upp en broavgift
av alla utsocknebor för överfarten. Denna avgift avskaffades
dock 1889.
Någon regelbunden och ordnad dans förekom sålunda knappast
på stora bron i äldre tider. Skalden Ernst V. Knape, som var
stadsläkare 1902—1908, har
diktat om en sådan vid 1900-talets början och det har polemiserats
en hel del om huruvida han hade rätt. Så mycket kan emellertid
sägas, att polisordningen ej tillät dans på bron och Nykarlebybor
födda på 1880-talet vet ej av någon sådan dans
i deras tid. Sporadiska danser tycks dock med säkerhet ha förekommit,
då som i senare tid.
En gammal Nykarlebydam (f. 1844) berättade på 1910-talet om
en sådan dans med tragiskt slut den 1 maj 1862: ”Det var brukligt
att dansa på Storbron förr och så gjorde man även
denna 1 maj, men gossarna råkade i gräl och slagsmål.
En dräng, hemma från Forsbacka, blev ihjälslagen. Det
blev stor rättegång med talrika vittnen. En Forsbom blev fälld
såsom vållande till drängens död och satt 12 år
på Kakola tukthus. Kommen därifrån gifte han sig med
sin flamma från tiden före olyckan och levde länge och
väl efteråt och dog såsom brandvakt i Nykarleby 1909,
vill jag minnas.”
Så berättade den gamla damen. Mikael Lybeck vittnar i sin dikt
om stadens midsommarnatt, skriven på 1890-talet, om ”Pigor
med kvistar i svettiga händer, (som) ta sig en sväng med gesäller
på bron”. Dans i mer eller mindre oordnade former har sålunda
förekommit redan långt före Knapes tid, upprepade förbud
till trots. Från 1896 föreligger följande
”Kungörelse.
Enär till Magistratens kännedom kommit, att ungdomen från
staden och omliggande landsbygd om aftnarna samla sig å den s.k.
Stora bron och därstädes genom dans och oljud stör den
allmänna ordningen, har Magistraten medels i dag afsagdt beslut
funnit godt fastställa ett vite af tjugo (20) mark för en
hvar, som bidrager till sådan folksamling, hvilket vederbörande
till kännedom och efterrättelse länder. Nykarleby Rådhus
den 31 Augusti 1896.
Magistraten.”
Men bron tycks även ha varit en omtyckt plats för slagsmål
mellan byarna. Härom handlar Pelkus Ants visa om byslagsmålen
mellan Forsby- och Kyrkoby-ynglingarna på 1850—1860-talet,
som i all sin anspråkslöshet lyder:
”... Forsbypojkan ti var ju så svag,
ti var åtta klippare i en rad,
Kyrkbypojkan likaså,
till en batalj sku gå.
Ti kata' dem från Anderso(n)s
till Nykarleby stora bro,
tär tänkt' di hurtigt att stopp' emot,
men ti gick int' tärme' ut,
Och Nissas Leander gav vad tärom,
att han ti' sista man sku' stå,
för att vis' sitt tappra hjältemod
för Pelkus Ant, som såg på.”
Som vi sett av provinsialläkaren, dr K. Fr. Forsius berättelse,
avtog allmogens fylleri i samband med stadsresorna från mitten av
1870-talet. I stället vidtog en ny period av fylleri och våldsdåd
i samband med propsflottningen nedför älven och timmer- och
planksläpningen till hamnen. Det var propsflötare från
finnsocknarna Härmä, Kauhava och Lappo, som då gjorde
staden osäker. Denna period började omkring 1874 och fortsatte
tills dammen över älven byggdes 1926 och propsflottningen därmed
småningom upphörde [1962], liksom exporten över hamnen tidigare
hade tynat bort. Först då blev Nykarleby vad ordningen beträffar
något av den idyll, vi gärna vill föreställa oss
att staden var.
|