Bland klockarna i Nykarleby under 1800-talet märkes från 1814 till sin död den 16 april 1822 Simon Fontell 52) och före honom Johan Kaitfors (utfl. 1816). Efter Fontell följde till 1836 Erik Finnström. Den sistnämnde var känd som en duktig klockare och var tillika vaccinatör. Efter honom var Isak Erik Brander 53) klockare från 1837 till sin död 1854. Han var en liten karl, ”men sjöng som en fågel”. 54) Hans röst var så stark, att då han stod i kyrktornet i Nykarleby och sjöng hördes det ända till Munsala kyrka. 55) I sept. 1840 blev Anders Gästrin orgelnist i församlingen. Gustaf Erik Brander 56) var viceklockare från 1854.

Orgelnisten Anders Gästrin var född den 6 april 1820 på Gästgivars N:o 2 i Monå by i Munsala. Fadern var bonde. Anders, som hade 3 bröder, begav sig vid 17 års ålder till Harjuks, där farbrodern, som var klockare bodde. Efter 9 månader for han till Jakobstad och lärde sig spela och sjunga hos orgelnisten och klockaren Simon Sundqvist. Denne flyttade senare till Gamlakarleby och dog där.

Fattiggubben ställdes vid kyrkogårdstrottoaren mitt för Stora bron på ett stenpostament i en framtill öppen skyllerkur, som med järnstänger var fäst vid stenunderlaget. Gubben höll sin hatt av järnplåt i vänstra och en käpp i högra handen. Han hade svart rock och gråa byxor samt svarta stövlar. Ansikte och händer var målade i levande färg. Han såg, enligt Gästrin, ”ganska reputerlig, men alls icke fattig ut”. Kopparslagare Jonas Friborg (d.a.s. 91) hade gjort hatten och penningskrinet, som kunde inrymma mer än 1 kappe slantar. Baktill var en järnlucka, som öppnades då skrinet togs ut. Gubben hade vidare järnband om livet och tvenne öppningar på bröstet för nedsläppande av slantarna.

Fattiggubben möttes av stort intresse. Från Allhelgonadagen, då han började sin tjänst, till 3:dje dag jul, då influtna kollekter i kyrkan räknades, hade gubben insamlat 48 rubel. Den alltid skämtsamme rådman Berger hade lovat att tillskjuta vad som fattades i 50 rubel. Då pengarna blivit räknade, gick väktaren till honom och fick enligt löfte de felande 2 rublerna. Det blev stor utdelning åt både stadens och landsförsamlingens fattiga.

Fattiggubben blev tyvärr ej långlivad i församlingens tjänst. Den blev troligen under kapellanen Isak Otto Appelbergs och kyrkoherde Karl Emil Stenbäcks tid (1870—1878) borttagen från sin plats. Kyrkväktare Hans Henrik Lingonblad (f. i Nkby 1803, d. 1888) högg sedan sönder och brände upp honom i sakristians kamin (!). Detta skedde på 1870-talet. [Fattigbössan länsades 1889.]

Förstoring. Förstoring.

[Fattiggubben vid Munsala kyrka är i behov av renovering. Förstoring. Foto: Lars Pensar den 12 mars 2014. (Inf. 2014-03-19.)]

Gästrins i trä skurna modeller av de förnämsta byggnaderna i staden före branden finns däremot bevarade på Kuddnäs. De gjordes ur minnet efter branden och utgör därför ej några absolut exakta kopior, men har ändå ett stort värde ur historisk och konstnärlig synpunkt.

Anders Gästrin var i c:a 20 års tid även tjärvräkare i staden. I lön hade han under de sista åren 10 penni per tunna. En tunna drog som bekant 48 kannor. 57) Genom vräkningen konstaterades, huru mycket tjära tunnan innehöll. Vattnet avtappades genom ett hål nära laggarna. Sedan stacks ett järnspett in genom sprundet för att efterse, om det var vatten ovanpå i tunnan. Enligt måttet på spettet antecknades på tunnan, huru många kannor tjära som felade.

Det gick vanligen 3 tr på kärran. Vräkningen försiggick mest på stadens torg eller vid hamnen. Ibland var vräkningen ett farligt värv, då brännvinet gjorde bönderna aggressiva. Tjärbönderna kom från Härmä, Kauhava, Vindala, Kortesjärvi, Esse och Purmo och även längre bort ifrån. Förrän Saima kanal öppnades [1856] kom sålunda ”Viborgsfinnar” till Nykarleby före jul för att göra uppköp av salt och kolonialvaror. De hade med sig tjära, brännvin och palvat kött till salu. 58)

Gästrin berättar även om Isak Lindqvists tjärhiss vid Gamla hamnen (d.a. s. 44 f.). Med lyftkran fördes tjärtunnan ned i lastbåten. Fartygen låg ute på Djupstens- och Alörsfjärdarna. Vedskutor kom till Nykarleby från Vörå skärgård, Österö, Oxkangar och Teugmo. De kallades haksar.

En del märkliga ting skall ha inträffat före Gästrins tid som orgelnist. Länsman Hallongren körde omkull på en sten vid vägskälet, där man söderifrån kom in genom Rajåkern från nya till gamla vägen. Stenen blev därefter kallad Hallonstenen. Prosten Snellmans adjunkt, Mårten Kristian Vesslin, som varit på sjukbesök söderut, körde också omkull på samma sten och blev till utseendet livlös. Man brådskade så vid begravningen, att det hämtades en gammal kista från gravhuset och i den lades den för död ansedde. Han begrovs kort därpå, såsom den tiden brukades i öppen grav i likhuset. Snart hördes emellertid något gny därifrån. Då folk kom tillstädes och öppnade Vesslins kista, befanns det, att han vänt sig och fått blodstörtning, som översköljt kläderna. Först sedan tycktes han ha dött. Vesslin var adjunkt i församlingen 1820—1824, då han avled. — Den farliga stenen vid vägskälet avhöggs sedermera till jordytan för att ej vålla vägfarande olycka och död.

Enligt Gästrin stod årtalet 1702 på klockstapelsflaggan och årtalet 1684 på en vägglampett i kyrkan. Klockstapeln skall ha blivit flyttad.

Klockarlönen var låg, endast 66 rbl bco ass i året från staden. Då orgelnisttjänsten blev ledig 1840 efter Carl Gustaf Marklund söktes den endast av orgelnisten i Jakobstad Simon Sundquist. Som villkor ställde han dock, att lönen skulle höjas till 50 rbl verkligt silver. För att avgöra frågan sammankallades borgerskapets äldste personligen genom stadsbetjänten Henrik Lööf, och genom ringning i rådhusklockan. Följande medlemmar infann sig:

Handlandena Matts Ahllund och C. J. Collander, skepparen Petter Rundström, skomakaråldermannen Hans Henrik Garbén, fabrikörerna Carl Wahlberg och Johan Fredrik Forsberg, glasmästaren Henrik Bergh och skräddaren Anders Grönqvist personligen, och garvaren Johan Forssell genom befullmäktigat ombud, hökaren Henrik Sund.

Ordföranden i magistraten, borgmästare J. Haeggström, förklarade att löneförhöjningen endast skulle sträcka sig till Sundqvist, i händelse han sökte tjänsten, samt upphöra med hans avgång, varvid lönen åter skulle sänkas till sitt förra belopp.

Ålderman Garbén, skräddaren Grönqvist och garvaren Forssells ombud ansåg, att någon löneförhöjning ej var av behovet, då det ej fanns något skäl att tro, att sökande till tjänsten ej skulle infinna sig dessförutan. De övriga däremot ansåg, att lönen var så ringa, att någon kunnig och i sin sak inkommen orgelnist ej var att påräkna, varför den borde höjas till 50 rbl s:r för Sundqvist, som var känd som en skicklig och insiktsfull orgelnist. Efter hans avgång skulle den återgå till det förra beloppet. Lönen skulle vidare uttaxeras av varje mantalsskriven person i staden och ej som hittills uppbäras ur stadskassan. Rörande lönens storlek ansåg dock glasmästaren Bergh, fabrikören Forsberg och handlanden Ahllund att den skulle utgå med 6 kopek s:r på varje i staden mantalsskriven person. Sundqvist skulle då kunna påräkna minst 40 rbl s:r i årlig lön från stadsförsamlingen.

Då borgerskapets äldste ej kunde förena sig i saken, beslöt magistraten att höja lönen, ifall Sundqvist sökte och fick tjänsten, till 50 rbl s:r eller omkring 6 kop s:r per i staden mantalsskriven person och att han liksom övriga kyrkobetjänte själv skulle uppbära den samt att den skulle återgå till den gamla lönen 66 rbl bco ass efter hans avgång och då åter utbetalas ur stadskassan.

Garvaren Forssells ombud Henrik Sund anmälde missnöje. 59) Härom förenade sig senare tre andra av borgerskapets äldste jämte några andra borgare. Mot detta besvär inlämnade i sin tur handl. C. J. Collander, G. A. Lindqvist och fem andra borgare ett yttrande till guvernören, vari de vidhöll, att lönen borde höjas och påpekade, att Sund, ”dess stora möda oaktat”, likväl ej kunnat beveka flera av stadens invånare till biträdande av sin ensidiga och egennyttiga mening, varför hans och de övriga besvärandenas talan borde förkastas.

Magistraten för sin del förenade sig härom och ansåg att besvärandenas talan borde vika för den allmänna rösten hos borgerskapet, som låg till grund för magistratens yttrande. 60) Då Sundqvist ej sökte tjänsten, förblev lönen emellertid vid det gamla.

Guldmedalj med påskrift ”För nit” att bäras om halsen vid St Wladimirordens band, har tilldelats organisten i Nykarleby, Anders Gästrin.

Österbottniska Posten, juni 1889.