På 1850-talet genomlevde Nykarleby en livlig period i kulturellt hänseende. I ortsbornas och deras vänners ögon framstod staden rent av som ett Paris i miniatyr. Musikaliska och dramatiska soiréer avlöste varandra. En av de ivrigaste festarrangörerna var fortfarande tullförvaltare Pehr Lundmark, som vanligen skötte den musikaliska detaljen, medan Z. Topelius under sina besök på hemorten arrangerade tablåer. Soiréerna försiggick mest i rådman Lindqvists stora, avlånga sal. Resande teatertrupper uppträdde såsom nämnts i det f.d. Lithénska; numera Lybeckska magasinet vid Remahlsbacken. Musikstycken utfördes vid dessa tillfällen 8-händigt på två pianon. Bland teaterstycken, som uppfördes, märkes ”Blinda baron”, vari bl.a. Janne Lybeck uppträdde.

Sjöfolk och enklare borgerskap firade vid denna tid midsommarafton gemensamt på Första Kampen strax norr om Kuddnäs, öster om landsvägen. Ungdomen roade sig med änkelek (”sista paret ut”), ringdanser och annan dans.

Kringresande sångare uppträdde som vi sett då och då. År 1856 gav sångaren Bror B. Broms konsert i staden i Dyhrs (Lithéns) övre våning, som stått obegagnad i flera år, tills häradshövd. J. F. Barck flyttade in där efter Wasa brand. Efter konserten var det dans. Pianisten Fanny Markén gav även konsert i Nykarleby före branden. Bland andra musikanter som uppträdde i staden vid denna tid var ”Stråkajob”, Johan Gestrin. 40) som var sånglärare i Wasa h. elementarskola och följde med denna till Nykarleby 1852—1856. Bassångaren Adrian Nordlund konserterade även någon gång i Nykarleby bl.a. 1859 på Alörn.

39. Två Nykarlebyskönheter.
Foto. Herlers museum.

Den tidigare nämnde elementarskolkollegan Edvin Avellan, gjorde vid denna tid sina iakttagelser rörande sällskapslivet i staden. På en bal, som vicehäradshövdingarna H. A. Qvickström och K. N. Sterenius arrangerat för sin principals, häradshövding N. M. Barck, dotter och måg, fann han fruntimren ”jämförelsevis nog anspråkslösa i sin klädsel”. Till sitt sätt föreföll honom stadens flickor okonstlade och naturliga. ”Säkert är, att deras lif åtminstone icke mycket pressats av snörlif i världen. Några voro till och med verkligen onätta, ehuru man visst såg dem lika gärna som dessa myrlifvade modedockor, hvilka man aldrig skådar utan att tänka på, huru kommande generationer på förhand nästan ... mördas.”

Glada tyckte han stadens damer vara, och dansen tog dem i anspråk av hjärtans grund, skriver han. Flera av dem såg ganska bra ut, men det fanns bara en, som kunde kallas en skönhet av första ordningen, nämligen den ännu ogifta 21-åriga mamsell Mathilda Wilhelmina Barck. Avellan beskriver hennes skönhet i hänförda ordalag: regelbundna anletsdrag, håret svart, silkeslent och rikt, hyn varm och rosenfrisk, ögonen mörkblå och uttrycksfulla. Växten hos den sköna var dock osmidig och högra axeln sned på ett iögonenfallande sätt. Hennes inre egenskaper motsvarade den yttre fägringen. ”Hon skall vara mycket anspråkslös och alldeles icke höra till dessa sqvattrande fjärilslynnen, hvilkas tankar röras i en sfer af bjefs och flärd ...”

Näst efter den eminenta skönheten mamsell Barck gjorde en dotter till assessor Fontell i Jakobstad ett starkt intryck på magister Avellan. Hon hade utomordentligt vackra ögon, ”men en oansenlig växt, att man trodde henne vara ett barn ”.

Några Nykarlebyskönheter omtalar Avellan inte, men som vi sett är hans intryck av sällskapslivet icke oangenämt. Det kan man däremot inte säga om hans erfarenhet av stadens handelsrörelse: ”Den handel, som i Nykarleby drifves, är under all kritik”, skriver han. ”Jag känner icke bodarnas antal, men det gör till fylles att omtala, att de flesta af dem hafva dörrar, hvilka bestå af tvänne särskilda afdelningar, alldeles såsom i Norrmark på några ställen. Bäst man skall in i en bod, så är ena dörrafdelningen stängd, och man vänder om med lång nästa. Eller ock är boden helt och hållet tillsluten. En svart silkesduk kan man omöjligen här erhålla, utan måste den beställas från Jakobstad, såsom jag för min del också gjort. Tror man sig kunna få växla en 10-rubels sedel, så bedrar man sig alldeles. På en port står den prunkande titeln: Bokhandel. Men lagret, som serveras av en gumma, skall innehålla endast barnböcker.”

Han tyckte även vid en kringvandring i staden, att blomsterodlingen ej var synnerligen utvecklad, mest astrar och indisk krasse, men även rosor och nejlikor i flera rätt vackra färger. Det första intrycket av staden var ej obehagligt, menar Avellan. 41)

I en småstad som Nykarleby var det givetvis omöjligt att i vardagslag upprätthålla någon ståndsskillnad. Alla kände och var beroende av varandra. Barnen lekte med varandra, såsom Topelius med torparbarnen Dahlsten och klockaren Finnströms gossar samt med Bomännen, av vilka flera var hans roddare och fiskekamrater. Mellan husbönder och tjänstefolk rådde ett patriarkaliskt förhållande. Genom att hantverkare och arbetsfolk betjänade herrskapen både utom och inom hemmet, kunde inga hemligheter bevaras i den lilla staden. Allt var som en öppen bok och trots att gränserna mellan de olika societeterna noga iakttogs i festligare sammanhang och i sällskapslivet var känslan av gemenskap säkerligen stor.

Ståndshögfärd och struntförnämitet frodades dock även i det lilla Nykarleby. En av de högfärdigaste damerna berättas den rika fru Maria Hammarin 42) ha varit. Då den nya gravgården invigdes den 21 juli 1833, strömmade mycket folk till för att övervara den högtidliga akten. Fru Hammarin, som från sitt fönster iakttog folkvandringen, skall då smått förargad ha sagt: ”Ja, visst springer de dit nu allihopa”. — Hon blev enl. traditionen den första, som någon vecka senare jordades där. 43)

Det fanns givetvis många bland ståndspersonerna, som enligt tidens sed såg ned på ”folket”. Då ”stillapigan”, senare köksan och hushållerskan Anna Kajsa Boman år 1801 gifte sig med sin husbonde kronofogden och assessorn Johan Bergbom, väckte detta stor uppmärksamhet. Särskilt på Kuddnäs, där hon tjänat, såg man henne över axeln till en början, anmärkte såsom tidigare nämnts på hennes uttal av främmande ord(!) o.s.v. Men snart vann hon allas aktning för sin duglighet (s. 50 f.). När hon dog gick man med sorgstav i likprocessionen, vilket får anses betyda, att man betraktade henne nära nog som en jämlike. 44)

Många andra exempel kunde nämnas, men förbigås här. Ett gammalt talesätt var, att då en person skulle anställas, man i Nykarleby frågade: ”Vem är han?” (stånd och börd); i Jakobstad: ”Vad kan han?” (utbildning, yrkesskicklighet) och i Gamlakarleby: ”Vad har han?” (ekonomisk ställning).

I detta lilla samhälle, skriver Nyberg, rådde ingen dåsig lättja. Handel och sjöfart spelade som vi sett en betydande roll. Nykarleby var ännu vid denna tid en sjö- och stapelstad inte blott till namnet, utan även till gagnet. Nästan alla stadens handelsmän var ägare till ett eller flera fartyg. På gatorna rörde sig sjöfolk av olika nationer. T.o.m. negrer gästade stundom staden. På skeppsvarven vid hamnen vimlade det av timmermän, smeder och hantverkare av olika slag. Skeppsbyggmästaren gick där omkring som en hövding bland sitt folk och delade ut sina order. Det höggs, hyvlades och spikades, så det var en fröjd att se och höra. Kaptenerna övervakade sina blivande fartygs byggnad och utrustning. — Utrikeshandeln var livlig; man importerade salt och kramvaror, möbler, porsliner m.m. och utskeppade tjära och beck. Tjärvräkare och beckbrännare, senare även rojare och visitörer [tullare] utökade den för sjöfarten nödvändiga personalen. Fartygsutskjutningar med åtföljande utrustning och proviantering satte hela befolkningen i rörelse. Flickorna drömde om att bli en sjömans brud och pojkarna om att bli sjömän, redare och handelsmän. 45)

Efter branden var situationen förändrad. Det gamla Nykarleby var för alltid borta. Av de gamla familjerna var endast spillror av husen Calamnius och Backman kvar, jämte den gamle Berger, Lybeckarna, bröderna Dyhr och några till. Bland en ny generation av handelsmän och redare märktes Carl Grundfeldt, M. Sandström, C. W. Sundström, Alfr. Häggblom, G. M. Hedström, Carl Nylund, Mikael och Alfred Gyllenberg, Aug. Waselius, Carl Olson och Janne (”Kukku”) Kerrman, fabrikörerna Rechardt och Rundman m.fl. Staden hade återuppstått i ny skepnad ur grus och aska, men handeln och sjöfarten gick efter en ny glansperiod på 1860-talet tillbaka, hamnen grundades upp, nöd- och hungerår, skråtvångets avskaffande och näringstvångets upphävande ruinerade handelsmännen och utarmade befolkningen. Staden stod inför sin kanske svåraste kris, då seminariets etablering på orten vände utvecklingen och gav Nykarleby en ny uppgift.