För staden innebar givetvis först
den Gyllenbergska och senare den Jouperska fabrikens upphörande
ett svårt bakslag. Staden var nu helt utan metallindustriföretag och
arbetslösheten tvang de drabbade att flytta bort från staden. Situationen
tedde sig desto dystrare, eftersom den
nya järnvägen hade blivit dyrare än beräknat och ej det
räntabla projekt man hoppats på, medan bad-
och tvättinrättningen, som kostat 17 milj. mk, ej gav något
ekonomiskt utbyte. Stadens finanser ansträngdes vidare av den livliga byggnadsverksamheten,
utbyggandet av vatten- och avloppsnäten, den nya reningsstationen, vattentornet och gatubyggnadsarbetet. Allt detta var dock nödvändigt som ett förarbete
till en ökad industrialisering. Staden kunde tack vare dessa åtgärder
i sina prospekt erbjuda hugade industriföretagare en del fördelaktiga
villkor: stora industritomter mot lågt tomtarrende, billig el.ström,
lågt skattöre (1967 11,5 pi), goda landsvägsförbindelser,
livlig genomgångstrafik, järnväg för godstransporter, helautomatiserad
telefon, ett befolkningsunderlag på c:a 10.000 personer (i själva verket
7.470 närvarande 31.12.66 i landskommunen, Jeppo, Munsala och staden) för
rekrytering av arbetskraft, åttaklassigt läroverk, tillsvidare seminarium,
folkhögskola och kommunal mellanskola, och ekonomiska stöttepelare i
kraftverket och drygt 1.500 ha prima skog.
Besvärande framtidsutsikter
var just då hotet om seminariets indragande och uträtningen av riksväg
8, som nu gick rätt igenom staden, men i framtiden skulle dragas 8 km öster
om Nykarleby från Munsala till Bennäs. Detta skulle försvåra
transportproblemen för industrierna och starkt försämra lönsamheten
för stadens servicenäringar. Stadens förhoppning inför denna
situation var att stamväg 67 skulle utbyggas med östvästgående
infartsvägar över en ny bro och med direkt anslutning till Esplanaderna,
d.v.s. dåvarande riksåttan. [Genomfördes 1986.] En sammanslagning av staden, landskommunen,
Jeppo och Munsala till en storkommun, med Nykarleby som kommunens administrativa
och kulturella centrum och en befolkning på drygt 10.000 (7.470) inv. skulle
även förbättra stadens konkurrensförmåga gentemot främst
Seinäjoki, Jakobstad och Vasa. Hela storkommunen kunde ev. bilda Nykarleby
stad med den nuvarande stadsbebyggelsen som city. 20)
Då
plastindustrin efter kriget slog igenom i landet, dröjde det ej länge
innan företag i branschen etablerade sig även i Nykarleby. Ett sådant
var Oy Jakolon Ab, som i febr. 1958 anmälde tillverkning av kemiska
samt trä- och metallprodukter. Aktiekapitalet var 450.000 mk. Ordf. i styrelsen
och verkställande direktör var Rafael Strandén, Jakobstad.
Företaget inköptes 1959 av Prevex AB som flyttade det till Nykarleby
som ett dotterbolag. Ansvarig verkmästare var tekniker Ö. Övergaard.
I aug. 1963 övertogs ordförandeposten i styrelsen av Per Erik Holmqvist med Maj-Lis Övergaard som viceordf. och Sven Josef Nyman som
verkställande dir. Ordinarie medlemmar i styrelsen var vidare Manne Bergman
och Verner Nyström. 21)
Dotterbolagets verksamhet övertogs
1967 helt av OY Prevex AB. Detta företag hade börjat i aug. 1955
med Jeppo som hemort och Sven Nyman, 22) Jakobstad, som verkställande
dir. Den 28 dec. 1956 nedbrann fabriken i Jeppo och företaget flyttades till
Nykarleby. Produktionen omfattade byggnadsfiber, bevattningsslangar och vattenledningsrör.
Fabrikens yta var 1960 400 m² och en utvidgning med 450 m² planerades.
Arbetsstyrkan var 24 man och arbetet gick dygnet runt. |