J. L. Birck:

Min barndoms Nygård

IV

[Rajåkern]

Talrika generationer av småpojkar och flickor har Sockenstugoberget tjänat som skid- och kälkbacke ända från trivialskolans tid på 1600-talet, pedagogiens på 1700-talet och elementarskolans, flickskolans och söndagsskolans tider på 1800-talet, ty skolhuset låg nära intill. I sockenstugobergets skidspår gjorde också jag mina första lärospån med ett par omaka skidor, innan jag vågade mig nedför älvbranten.

Nedanom bergets östra sida låg Herkepeus-potten, ett mindre kärr, som varje senhöst bjöd på skrinnis, gungis och inplumsningar och varje vår på grodkonsert och „flottar”. De sistnämnda hade den för våghalsiga pojkar värdefulla egenskapen att kunna stakas fram i lagom undervattensläge med åtföljande fotblöta och stundom även kantringar.

Under sommarens torrtid lockade de strax söderom potten belägna flyttblocken och stenkumlen med sina grottor och präktiga gömställen för rövare och fasttagare. Sockenmagasinet nära intill var ingenting för oss barn. Det liknade en förseglad, livlös fästning, som aldrig öppnades då vi var till hands. Råttorna var säkert mera hemmastadda där än vi.

Nygårdsvägen var ända till Rajåkern kantad med smågårdar. Österom vägen var garvar Lindströms redan omnämnda stuga. Så följde på samma sida Mickelbacks-Jakobs gård. Jakob hade kor och häst och utförde körslor i stan. Följande gård tillhörde smeden Isak Sundberg. Han stod i sin lilla kombinerade smedja och verkstad dagen i ända, skicklig i yrket, bösskunnig jägare, träffande i repliken och törstig, dock ej till övermått. Törsten var en vanlig egenskap hos gångna tiders hantverkare, som egentligen ej skulle haft råd att skölja nedför strupen ens någon liten del av förtjänsten. Smeden Isak hade klar blick för värdet av god yrkeskunskap inför dåliga arbetskonjunkturer på hemorten. Han klädde sina tankar i följande målande ord: „Jag tar lödkolven i ena handen och gumman i den andra, så går vi landsvägen fram och nog föder vi oss.” Han satte en ära i att vara en skuldfri, oberoende man och berömde sig gärna av den saken. Då han var i upprymd sinnesstämning kunde det heta så här: „Int' ä' ja skyldo Eng, å' int' ä' ja skyldo Herler, jo för tusan, Lindström ä' ja skyldo 5 mark.”[Auktionsannons. Mer om Sundberg.]

[Inte från den tid som JLB berättar om, men det är i alla fall en häst på Nygårdsvägen. Landskommunens gamla kommunalgård, på samma ställe som den nya, i bakgrunden.
Lars Pensar publicerade på facebook foto ur Ture Granqvists arkiv i stadens arkiv. Kolorering; Peter Gullback. Hästar och hästkarar av Åke Björklund.
(Inf. 2021-02-21.)]

Efter Sundbergs följde på Nygårdsvägens östra sida blott en gård till på den tiden. Det var dotterns, Hilma Viljanens gård, en sannskyldig flitens boning, där nålarna gick varma under långa arbetsdagar och mången lärflicka fick god yrkeskunskap.

Längs västra sidan efter Engs uthuslänga följde bördig åker. Genom åkern ledde från vägen en gång- eller körstig till älvstranden efter färgare Wahlberg som där hade haft sin bostad och verkstad. I min barndom var Wahlbergska familjen skingrad och färgeriet fanns ej mer, men någonstädes i närheten bodde, minns jag, en liten gumma som kallades Tvättar-Anna eller Kullmans Anna.

Rajåkerssvägen, troligen 1950-talet. Ett pärttak, det valmade taket på Engs uthuslänga, kommunalgården och kyrktornet i vänsterkant. Den lilla gården framför granen (vars stubbe står än i dag) hyrdes av Kalle Kortesniemi. Gården i högerkant och dess föregångare är Ester Broströms. Förstoring. Lars Pensar berättade om gårdarna.

I huset fanns ullkarderiet. Det köptes sen av Pelle och Saga Österlund som renoverade den till bostadshus. Funderade alltid över om inte det luktade förfärligt av fårull där. För vid besök i ullkarderiet slog näsan ihop av den kraftiga fårullsstanken. Uthuset vars pärttak syns på övre bilden. Kyrkoby skolas tak i bakgrunden. Förstoring.
Foto: Rafael Westerberg som en tid under sin seminarietid (dimitterad 1929) bodde i huset (som byggts om sedan dess) och därefter var verksam i Pensala.
Stig Haglund tillhandahöll 2 bilder av 1233 negativ digitaliserade av Pensala byaforskare.
(Inf. 2015-01-13.)

Ett stycke framåt längs Nygårdsvägens västra sida låg visst en stor ria och Lena Gunells lilla stuga med blomprydda fönster. Lena var en av bryggeriets kvinnliga trotjänare och sköljde flaskor större delen av sitt liv. Så följde skomakare Anders Skogs gård med bärbuskar, ett par kor, söner och döttrar och brunn på gården. Skomakarverkstaden med mästare och arbetare trängdes i en liten vindskammare, men förnöjdare människor minns jag ej från mina barndomsår. Bakom Skogs gård, närmare älven, låg Stor-Lovisas stuga, där Maria och Karl Kalenius växte upp.

Så var det slut på bebyggelsen längs Nygårdsvägen den tiden, och söderom Skogs tog en biväg av till Korsåkers kvarn, „Klockarskvänen”, som byggts och ägdes av kantor Nessler. Genom Rajåkern fortsatte Nygårdsvägen till Brännan, Forsby och Jeppo, men som allmän farväg från stan till dessa orter var den avstängd efter tillkomsten av den nya in- och utfartsvägen från stadens sydöstra hörn genom „Prostashagan”.

Rajåkern var kyrkoherdebolet Jeansborgs stora, bördiga bröståker, som tog vid strax intill Nygårdsbebyggelsens södra ända och sträckte sig utmed älven och på ömse sidor om Nygårdsvägens fortsättning till nya landsvägen. En stor ria vid åkerns norra sida mot älven till och några små lador vid skogsbrynet i öster var Rajåkerns hela bebyggelse den tiden. Vacker var nejden alla årets och dygnets tider. Den forna landsvägen genom Rajåkern var liksom reserverad för svärmiska promenader i solsken, i månsken och stjärnljus, i spirande vår, i naturens sommarfägring och höstens färgprakt och på skidor och skarsnö om vintern. Vi barn hade mest intresse för sommarens simställen, Pojkhällan närmare Korsåkers kvarn och Flickhällan något hundratal meter högre uppför älven. Vid Flickhällan fanns på prosten Wilhelm Johanssons tid prästgårdens simhus, som sedan försvann. Men vi redde oss gott utan simhus och utan simdräkt med för den delen. Vid Pojkhällan höll pojkarna till, övade dykning och simgrepp av olika slag sommaren lång, flöt med strömmen ett stycke till omväxling och simmade mot strömmen däremellan. Någon olycka vid dessa simställen hörde jag aldrig omtalas, ty i gänget hjälpte man varandra om någon tröttnade o. ropade på assistans. Farligare var det om man var ensam så som då jag en gång företog en dykning och drogs i undervattensläge så starkt av strömmarna att jag med knapp nöd lyckades kravla mig till stranden.

Ja, lockande var min barndoms Nygård och vacker var Rajåkern och allra vackrast fann jag den en söndagsmorgon då jag som vuxen och bosatt på annan ort uppsökte mina smultronställen. Solen sken, fåglarna jublade, blåklinten lyste i den vajande rågen, mannablod blommade på samma ställe vid bäcken som förr, och humlorna surrade. Så med ens fylldes rymden av malmklang. Storklockan, mellanklockan och lillklockan formade sina välklingande ljudvågor till den härliga samklang som endast barndomsbygdens kyrkklockor kan åstadkomma. Det blev en jubilatestund där ute på Rajåkern, en minnenas gudstjänst i naturens tempel. Gården och Rajåkern blev signifikativ för hela den rika värmande minnesskatt som hembygden givit sina drömmarpiltar som bidrag till livets melodi.

SLUT