En vandring i skaldernas Nykarleby

av

Ull-Britt Gustafsson-Pensar

Jaha, där sitter hon ju. Lilla Genius, på Zachris' huvudknopp i Topeliusparken i Nykarleby. I allmänhet trivs hon ju inte hos stenbeläten och förtorkade stofiler, som bokrådet i sagan, utan hon gör täta visiter hos stadens nulevande diktare. Än knackar hon på i Lippjärv [hos Gösta Ågren], än dimper hon ner hos Gurli [Lindén] i Jeppo och säkert har Anita Wikman sett henne i Munsalatrakten. Men idag har jag stämt träff med henne för en vandring i Nykarleby, med rätta kallat skaldernas stad.

Egentligen hade vi bort träffas vid Kuddnäs, men vi tyckte att parken var ett mera praktiskt alternativ. Före 1914 lär området ha kallats bl.a. Allmänna promenaden, en fascinerande benämning. Ville Vallgren har gjort bysten av Topelius, och sedan 1935 har den varit parkens centrum.

När vi står här, kan vi se Lybeckska gården, nuvarande De gamlas hem, nere vid kraftverket, och om vi vill kan vi göra en avstickare upp mot vattentornet för att titta på minnesstenen över Mikael Lybeck. Den restes 1966 och på grantipelaren är en bronsrelief av Lybeck fäst. Skaldens mor var syster till Emelie Topelius och familjerna stod varandra nära. På Lybeckska husets vägg finns en minnestavla, där såväl Mikael Lybecks som hans brors, Paul Werner Lybecks, data kan studeras. I dagens politiska och ekonomiska läge känns Lybecks rader i Klockbojen märkvärdigt aktuella:

Gungande dyning, men ingen vind.
— — —
Inga levande vågor,
ingen levande vind!

Klockbojen ringer.

Lybeck lämnade Nykarleby och det borde hans romanperson Tomas Indal också ha gjort. På den tiden var Nykarleby en ännu mindre stad än det är i dag. Småstäder är idylliska, men idyllen kan bli ”så from och menlös att den bräker”.

Vem annan än Anna Maria Lenngren kunde ha formulerat sig så?

Ett diktarlöfte, som småstaden och lärarvärvet vid seminariet förvandlade till kommunalpamp och svenskhetskämpe var V K E Wichmann. Hans gård finns kvar, och eftersom den inte ligger långt från parken, skall vi ta oss en titt på den och följer därför den östra sidan av esplanaden mot norr. Under vår vandring ser vi efter en stund alldeles nere vid trottoaren en minnessten över kanslirådet Carl Synnerberg. I Nykarleby stads historia står det att plattan, som en gång fanns på väggen till Synnerbergs födelsegård, ”veterligen” inte är uppsatt igen efter husets rivning. Uppsatt är den nog inte, men nog finns den kvar alltid. ”Mänsklighet och fosterland till gagn och nytta” står det. Enligt Ragnar Mannils lilla skrift om Synnerberg var kanslirådets insats avgörande för seminariets placering i Nykarleby. Om den mannen kunde mycket berättas, men här skall vi inskränka oss till att konstatera att det inte var bara seminariet han fick till sin födelsestad. Han övertalade också den unge ”Gånge Rolf”, alias Wichmann, att ta emot en lärarbefattning vid detta seminarium. Det var bra för seminariet och Nykarleby, men inte så lyckligt för den unge mannens skaldeådra.

*   *   *

Vi passerar Herlers museum, som förresten är värt ett besök, och ser snart på samma sida av vägen ett rött hus med ovanligt vackra fönsterdekorationer. Det är den Wichmannska gården, numera tyvärr i ganska dåligt skick och målad i fel röd färg. Fönstren här, liksom på många andra äldre hus i Nykarlebynejden, vore värda en bilderbok. Något för Konstskolans fotolinje?

Medan Lilla Genius visslar ”Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå” till författarens, Gånge Rolfs, ära, travar vi tillbaka mot Topeliusparken. Balsampopplarna doftar starkt — likadana träd finns i Heinola, där det också har funnits ett seminarium — och vi stannar nästan bedövade vid R.R. Eklunds vackra minnessten. Eklund har aktualiserats av Torsten Pettersson, först i artiklar i Hufvudstadsbladet och nu nyligen i Svenska Litteratursällskapets serie Historiska och Litteraturhistoriska studier. Det gläder både mig och Lilla Genius, för vi har alltid tyckt att Nykarlebyborna inte riktigt har förstått att uppskatta R.R. Eklund efter förtjänst. På stenen står det: ”Att skriva, det är att hugga i granit och göra oåterkalleligt under tungt ansvar och med tidsåldrarnas ögon riktade på sig”.

*   *   *

Vi fortsätter mot kraftverksbron och kliver upp för att ta oss en överblick över husen på skolområdet, ett av Finlands vackraste. Viktor Malmbergs Flora, som en gång stod bland höga träd i Fåfängan och blickade ner mot älven, har nu måst sträcka sig upp på tå för att kunna få en skymt av vattnet. Men den nya promenadvägen vid älven är fin och vi avstår, eftersom någon Vergilius inte syns till, från att följa uppmaningen Welcome to Hell på det gamla Apotekets vägg. Apoteksbyggnaden var Malmbergs hemgård, och dess vara eller inte vara är ett sorgligt kapitel, som vi inte nu skall gå in på. Galleri Viktor mellan kyrkan och Normen är uppkallat efter Malmberg. Alltid någon tröst! Där avlöser den ena utställningen den andra och galleriet betyder mycket för Konstskolan och dess elever och ger stadsborna många chanser att öva sitt seende.

Kyrkan och klockstapeln repareras som bäst, men vi går in och beskådar Daniel Hjulströms naiva målningar. Molnen är nog mera kuriösa än vackra, men helheten har en unik charm. Utanför kyrkan står porträttbysten av Joel Rundt, Kovjokiskalden. En tungt vägande insats gjorde han som översättare av finska dikter och psalmer. ”O, Finland, se, din morgonljusning randas” sjunger Lilla Genius, och jag minns pilträdets undran i en av Rundts bästa dikter:

”Men vart den djupa strömmen gick
och var dess källa var
på livslång stilla undran fick
den aldrig något svar.”

Det är inte bara Rydbergs tomte, som har grubblat över den gåtan.

*   *   *

Lilla Genius, som är mera för frågorna än för svaren, tycker att det kunde vara tid för litet handfastare kultur. Nykarleby hemslöjd har mycket vackra och konstfärdigt tillverkade föremål i sin affär, numera inrymd i Busstationen, men före ett besök där skall vi hinna med en visit i Brostugan. Vi går över Stora bron och tar några försiktiga danssteg, ty ”ljus är natten” vid den här tiden på året. Mina tankar går till mitt första besök i Nykarleby. Josef Herler, mannen bakom museet och bokhandeln, reciterade ”Ant, han dansa med mig”, en minnesvärd upplevelse. Vi ägnar diktens författare Ernst V. Knape en tacksam tanke och kliver över tröskeln till Brostugan.

I Brostugan satt ”de grå gossarna” under våra ofärdsår, och en av dem, Gunnar Clément, skaffade sig antagligen litet gratis traktering genom att måla scener ur Nykarlebys historia på väggarna. ”Den lille tappre mannen med band om pannan” [von Döbeln] sitter stolt till häst och Ebba Brahe, kusin till greve Per och gemål till den Jakob [De la Gardie] som fick ge namn åt grannstaden Jakobstad, står och metar rudor i sin damm. Medan vi njuter av våfflorna och kaffet läser vi på väggen:

Klockan är tio slagen
Guds milda och nådiga hand
bevare vår stad för eld och brand.
Klockan är tio slagen!

Så slutar vi vår vandring och lilla Genius lovar att se till att ”morgonljusningen” faktiskt randas, inte bara i skaldernas stad utan för alla människor i detta kära land.”