Krönika.

——

[Rikspolitik i första delen.
Här börjar Nykarlebyanknutet.]

På annat ställe i dagens blad läser du namnen på Svenska folkpartiets landtdagsmannakandidater i Vasa läns norra valkrets.

På hvilka ämnar du rösta?

Vänta inte af mig några vinkar, ty jag är mer än villrådig. I mitt ena öra hviskar en röst: Välj de radikalaste, de modigaste, de som våga sjunga ut, ty ofärdstider stunda, och man måste sätta hårdt mot hårdt. Inte en hårsmån från vår rätt och från lagen! Hellre dö än ackordera . . .

Och i mitt andra öra hviskar förledaren: Rösta på de mest sansade, på de förståndigaste! Vår rätt skall bevaras, men fäderneslandet har intet gagn utan skada af att landtdagen kör hufvudet i väggen. Inte suometariansk undfallenhet, men politisk klokhet. Den enskilda får inte vika en hårsmån från lagen; men landtdagen har rätt och plikt att följa grundlagens bud: att rädsla, jämka och afslå . . . De modiga frihetsmännen voro bra under ofärdsåren, men så klyftiga voro de inte. De trodde sig ha de finaste förbindelser med frihetshjältarna i Ryssland, och nu visar det sig, att deras vänner varit polisens handtlangare, såsom hrr Gapon och Aseff . . .

Emellertid blir själfva valet ganska enkelt. De bästa ha afsagt sig, och vi få vara tacksamma mot dem, som godhetsfullt åtaga sig att representera oss. För mig är det komplett likgiltigt, om de luta åt höger eller vänster, ty något verkligt reformarbete kan man knappt vänta af den blifvande landtdagen. Då vi införde allmän och lika rösträtt, gjorde vi en så grundlig „reform”, att det visst räcker årtionden, innan vår politiska uppfostran för oss tillbaka till den punkt, som vi då lämnade . . .

Ryssarna ha emellertid skäl att vara oss tacksamma för den reformen. Finland blir liksom så lätt handterligt, då de många lika partierna söka tillintetgöra hvarandra och då intet parti anser sig behöfva bära ansvaret . . .

De reaktionära i Ryssland tycka likväl, att förstörelsearbetet inte går nog snabbt. De skulle enligt en tidning önska ett litet uppror i Finland för att kunna med ens göra rent hus här.

*         *
*

Men intet ondt finnes, som inte har något godt med sig. Man blir härdad af allt hvad som sker. Man vaknar knappt af en mindre jordbäfning. Så härdad är man inte ens i Amerika. En professor, som sysslar med stjärnorna, har spått, att solen skall stöta ihop med en stjärna. Denna spådom har i Nevyork framkallat stor förskräckelse, men vi le däråt.

När sammanstötningen äger rum, säger professorn, skola stora omändringar inträffa på jorden. Alla jordiska förhållanden skola helt och hållet blifva förändrade, utom växlingen mellan dag och natt. Den stundande sammanstötningen kommer att kännas 14 år i förväg. Under de 5 sista åren skall en förfärlig köld tillintetgöra allt lif . . .

Så lyder i korthet den hemska spådomen. De sista tiderna ha varit märkliga nog och utgöra kanske begynnelsen af de 14 åren, men köldperioden har tydligen inte börjat ännu. Vi ha tvärtom hast en ovanligt varm vinter.

*         *
*

Om jag inte har något roligare att tala om? Jo, om Ägirs lotteri och maskerad. De äro nu minnen blott, som fylla min vän Strömgrens hjärta med vemod och en egendomlig sugande tomhet. Tomheten känner också jag, men inte i hjärtat utan i börsen. Allt gick som efter noter. Lotteriet började redan kl. 4 e. m. under musikens toner och med en sorlande folkmassa, som tog utställningen af vinsterna i betraktande. Köplusten var så stor, att de 2,350 lotterna voro slutsålda klockan ½ 7. Men ingen lyckades gissa det rätta namnet på båten, som därför måste säljas på auktion.

Namnet var „Eko”. Jag tycker, att Aino hade varit mera tidsenligt. De bästa vinsterna gingo till landet, men stadsborna blefvo ingalunda lottlösa. Jag hade lyckan att vinna en dammvippa — helt visst en försynens fingervisning att städa lite grand, så att inte dammet lägger sig alltför tjockt på gator och esplanader och på myndigheternas hyllor. Den egna trappan behöfver man ju inte tala om . . .

Lottförsäljerskornas Munsaladräkter voro i ögonen fallande. Vackra? Tja. Allt klär ungdomen och skönheten. För min egen ringa del tycker jag mera om moderna klänningar, men om tycke och smak skall man inte disputera. Maskeraden hade omfattats med ett oväntadt stort intresse. Det rent af vimlade af masker. Där var doktor Arvelin, som stänkte ut rimpelin åt den lidande mänskligheten. Där funnos vidare i synnerhet klovner af olika stag, tomtar, högväxta damer med framstående behag, kockar, smältande tttrkinnor, mediterande japanskor, eldiga spanjorskor och svarta zigenarkvinnor. Där funnos slutligen damer från mormors ungdomstid och vackra dockor.

[Rimpelin-sairaala Helsingissä. Rimpelin-sjukhuset iHelsingfors.

År 1908 introducerade Adolf Rimpelin läkemedlet Rimpelin som påstods kurera lungsot. I Helsingfors grundades till och med ett Rimpelin-sjukhus, som dock verkade endast i fem månader.
     Receptet på Rimpelin-elixir: Blanda en halv liter salt i 2 liter fin konjak. Koka ned 1 matsked beckolja eller tjära i 1 liter vatten ända tills endast hälften av vätskan återstår. Tillsätt denna vätska i blandningen.
Från  Vetenskapsmuseet Lågan. Förstoring.]

Men de voro så tysta alla! Om de skulle öppnat munnen, hade de igenkänt hvarandra. Man kunde blott se — inte på ansiktet, som doldes af den hemlighetsfulla masken, utan på fötterna och benen. Därför gingo herrarna hela kvällen med nedslagna ögon . . .

De beramade prisen kommo inte att utdelas, men jag ger första priset åt Ägirs blåklädda flicka med de glittrande silfverbanden och med en båt på hufvudet; andra priset får vinterflickan med sin luftiga dräkt och sina mjuka snöbollar. Ägirs maskerad kunde glädja sig åt kära gäster från grannstäderna. Jag sporde min Jakobstadskollega, som i våras anmärkte, att vi ledo brist på hyfsning, huru han fann oss i vår egen omgifning.

— Rätt bra, blef det välvilliga svaret. Dekorationerna äro ypperliga, och bättre sjömän än de äro, som stöta serveringen på „Tre remmare”, får man söka efter. Om det elektriska ljuset varit en smula beslöjadt, skulle damerna tagit sig ännu bättre ut. Samtalstonen är dämpad och diskret. Men hvad jag särskildt beundrar är friheten i umgänget mellan herrar och damer . . .

— Ja, man kunde kalla det otvunget, naturligt . . .

— Eller modernt . . .  Vi äro i Jakobstad längt mera . . .

— Konservativt kanske eller blygt.

— Ja, såsom snälla barn . . .?

— Hvilka se men inte röra?

— Något ditåt  . . .  Det är annars mycket vackert väder  . . .

— En förtjusande Vinter . . .