Hundraårsminnen från Markby berättar om hemmansförsäljningar och hungerår

Marken

Åren 18??—18?? var x och fattiga på landsbygden på grund av missväxt och frost. Matbristen var allmän. Behovet av x var stor, men det var svårt att få fram pengar. Hos affärsmännen i stan kunde bönderna skuldsätta sig. I Markby var nästan alla bönder i skuld till affärsmän i Nykarleby stad.

Morfar var då bonde på halva Marken n:r 1/6 mantal Han hette Vilhelm Kronqvist, kallad Körr-Vilhelm. I nära kretsar kallad Vill-gubben. Hans fader hette Frans och torde härstamma från Kronoby. Han var murare i Jakobstad i början av 1800-talet. Hans hustru hette Anna Lisa och var från Lill-Sandsund. Hur de kom till Alavo vet jag ej, men de var där år 1808 när det var krig, och när slaget stod där den 18 september [17 augusti 1808]. Han var kyrkvärd i Alavo och skötte bl.a. om begravningen av stupade. Hustrun Anna hade ett direkt krigsminne därifrån. En rysk officer slog henne med sabeln i låret, med sidan och inte med eggen, så det svällde upp som en ”banda stjulo”. Det var fråga om inkvartering.

[Detta, som numera kallas bastustäva, torde vara en ”banda stjulo”.
Clas Ohlson.]

De kom från Alavo till Markby, med en käppskrind full med barn, köpte då Långholm hemman, men det var i dåligt skick, de kunde inte leva där utan när Marken n:r blev till salu köpte han hemmanet och flyttade dit.

[Käppskrinda. Förstoring.
Foto: Nils Svensson, Laxviken, 1929. Från Jamtli.]

Mor Anna Lisa fick 17 barn varav 10 (?) kom till mogen ålder. Vilhelm var född den 30.3.1817. Sönerna Fredrik och Vilhelm fick överta hemmanet. Fredrik var ofta borta på arbetsförtjänst, han kunde finska, skriva och räkna, han var bl.a. kvartersman vid byggandet av Saima kanal. Det var vid den tiden han antog tillnamnet Kronqvist. Brodern Vilhelm tog då också samma tillnamn.

[Kvartersman Förman för flottans hantverkarkår under 1600-talet, vanligen en utbildad timmerman. ”Kvartersman” var också tjänstebeteckning för vissa kvartermästare vid svenska flottan och inom vissa andra militära områden efter 1728.
Förvaltningshistorisk ordbok - SLS.]

Vid resor norrut blev Fredrik intresserad av ett hemman i Pyhäjärvi och flyttade dit, därifrån till Haapajärvi dit många andra svenskar flyttat bl.a. från Munsala. Där har hans efterkommandes sedan levat. Vilhelm köpte då sin broders hemmansdel.

Troligen i de här.]

Dåliga tider rådde och bönderna ville låna pengar av affärsmännen i Nykarleby. De sade: Går Körr-Vilhelm i borgen så får ni nog låna. Vilhelm var godhjärtad så med övertalning och någon sup brännvin gick han i borgen för flera som hade det fattigt. Bl.a. en som kallades Slaktar Matt. Han köpte kor på kredit av bönder, sålde köttet i stan och söp upp pengarna.

Fattigåren kom, folk dog bort och bönder gick i konkurs. Vilhelm Kronqvist fick då överta två hemman genom att betala deras skulder som borgensman. Inte hade han pengar, han var fortfarande skyldig sin broder en del för hemmanet. Ett hemman på Finne n:r fick han sålt åt sin svåger Jakob Björnvik [troligen avses Johan Björnvik] från Socklot. Denne var skeppsbyggmästare och hade pengar, han sålde sitt hemman (Hintz) i Socklot och flyttade till Markby. Han torde härstamma från Larsmo. Det andra hemmanet, Nygård n:r 1 (Slaktar Mattas), gav han åt sin son Erik på villkor att denne skulle svara ”för en lånemagasinsskuld som hemmanet hade”.

Hemmanet var förfallet, allt var ”under fäfot”. När de bärgade den första skörden kunde de ta hem allt på långflaken på kvällen. Husen var förfallna. Genom talkoarbete kunde Erik få det någorlunda i skick. Lindor och gamla vallar skulle gräftas; det fanns inte plogar.

Två affärsmän i Nykarleby stad krävde sina fordringar av Vilhelm Kronqvist. Vilhelm begärde, ”hav tålamod med mig så skall jag betala Eder allt”. Men de var hårda och sålde hans lösegendom på auktion — redskap och kreatur. Fastigheten hade de inte rättighet att sälja. Hans häst, märren, köpte grannarna och gav den tillbaka till Vilhelm. Kor blev han utan, han lånade kor bl.a. från Pedersöre Kyrkoby (Sandsund). Sen köpte han kalvar och födde upp dem, så en vår hade han sex kvigor som kalvade första gången. På hösten när de tröskat råg i rian, sände en affärsman från stan sin dräng att samla upp säden i en skild boda för skulder. Det var efter året 1867 när det kom fullgod säd. Drängen bar säden på ryggen från rian varefter den blev färdigt rensad. Från Åppi-rian var det ca 250 meter till bodan, så under tiden som drängen var borta med en säck, gömde tröskarna en del av säden i halmladan för egen del.

På kvällen gick drängen med bodnyckeln hängande på bältet för att vara säker på att ingen skulle ta hans säd. Senare kom en annan dräng, och han hängde nyckeln på sin vanliga plats innanför dörren.

En söndag gick Vilhelm över skogen till Purmo kyrka. När han kom hem frågade grannarna, vad nytt som hördes i byn. Vilhelm svarade: ”De lyste för märren och mej i kyrkan.” Det kungjordes i kyrkan att hans häst åter skulle säljas.

En granne frågade: Vad skall du ta dig till, när du blir utan allting? Vilhelm svara, en ”kohöling” (vallpojke) har jag varit och det kan jag bli än. En annan gång: Nå, Vilhelm, va säjr du nu tå de tar åv de allting? Svar: ”När Herren tager sitt, vad kallar du då ditt?”

Han hade en bekant affärsman i Jakobstad hos vilken han beklagade sig och frågade om råd om han skulle sälja sitt hemman? Affärsmannen svarade: Behåll din torva, du har många pojkar. Och han lånade lite pengar åt Vilhelm. Genom flitigt arbete och vänners hjälp, klarade han av sina skulder och kunde ge sitt hemman åt fyra söner vilka framgångsrikt fortsatte.

En höst frågade en granne Vilhelm huru mycket säd han fått? Hundra tunnor, tramp i huru ni vill?

Barnen hade fått gå i skola (Olins). [Missa inte J. L. Bircks berättelse om honom!] En son och en dotter gick i Korsholms jordbruksskola. En son var soldat i Uleåborg, och lärde sig finska. Vilhelms hustru hette Stina Sofia och var från Socklot, de hade 13 barn varav 8 fullvuxna. Båda affärsmännen i fråga fick olycksdöd. Den ena drunknade, den andra körde ihjäl sig med en unghäst mellan Jakobstad och Nykarleby. Vilhelm Kronqvist ansåg det vara Guds straff för att de hade varit hårda mot medmänniskor.

Våren 1867 gick min mor i skriftskola. Tre dagar före midsommar gick de hem från Nykarleby, då var det varmt, men det fanns snö på skuggsidor kvar, folk hade bråttom att så. Vägen mellan Kovjoki och [Nykarleby–]Lippjärv, vid Storkäldon, var avskuren av vårvatten, så någon hade fällt ett träd för att komma över på.

Ingen inom släkten svalt direkt ihjäl. Man blandade björbark i brödet och kokade islandsmossa till välling. Mormor Sofia bryggde dricka av kornhalm, det jäste bra, de ansåg att kornhalmen innehöll näring, när axen frusit så tidigt.

[Härifrån och framåt är det extra mycket gissningar.]

Brödet var så svagt att det inte höll ihop när det skulle gräddas varför man satte det på näver när det skulle gräddas. När tiggare kom, kröp någon in i bakugnen för att om möjligt kunna hitta en brödsmula. Den tröskade säden var som enrisbarr och x av en ria kunde tas allt på en gång i ”dryftan” [sädrensningskärl].

Vilhelms broder Hans x bodde på Kanga i Åvist och for 1867 till Jakobstad. På hemvägen stannade han under natten hos sin syster i x. Han hade då gått över 66 kilometer och dog där på natten. Hemma på Kanga kom en tjäder på morgonen flygande på fönstret. Familjen visste att fadern dött förrän bud hann komma fram till Kovjoki.

Våren 1867 gick en x Kronqvist till Nykarleby x och begärde att få giva bort sina barn, när han inte kunde ge dem att äta.  Icke fick han, utan de gav honom en bit barkbröd, med rådet att han skulle baka sådant åt familjen och han begav sig hemåt. På kvällen blev hustrun orolig när det dröjde och han inte kom hem, så hon började fråga efter om någon sett honom. Det hade en granne sett honom gå ned mot ån på åkerrenen vid åkern. Folk gick dit och fann honom i en lada våt och blodig, men ännu vid liv. Han hade varit vid ån och försökt dränka sig, men det var bergigt och litet vatten i ån där så det gick inte. Sedan hade han x försökt skära sig i halsen för att förblöda, men det hade ej tagit tillräckligt djupt. De som fann honom hämta häst och kärra med en dyna på och körde hem honom. Genom omvård överlevde han och barnen.

Den 21 maj 1867 gick Finne hemman på auktion. X Eriksson Finne, min farfar ropade in det för 2000 mark. Han skulle även svara för sytnings x jarens mor, Brita Maria x. Det var så mycket snö kvar då ännu att köparen kunde med släde köra hem ”törved” till en tjärdal som fanns på det hemmanet. Halva av det hemmanet har jag innehaft.

En annan händelse som skedde på 1850-talet var när Vilhelm Kronqvists bror Mats som var gift på Villbacka och mördades jämte sin hustru som väntade barn, så det räknades som tre mord, på landsvägen mellan Karby och Socklot. Mordet blev inte uppklarat, men mördaren antogs vara från Härmä.

Vilhelm Kronqvist dog den x.6 1900, 63 år. Han hade då hustru, 8 barn, 46 barnbarn och 27 barnbarnsbarn. Av dessa lever femton.