Tekla, pappa Mauritz och Knoppis
— de är Andra sjöns väktare

VID ANDRA SJÖN I Nykarleby finns, precis bredvid vägen, ett rött hus som kallas Vaktstugan. Sedan tre år tillbaka fungerar den inte som sådan längre, men där finns fortfarande folk. Där bor familjen Söderlund: Tekla, Mauritz och Knoppis om somrarna.


— År -59 sökte jag tjänsten som hamnvakt vid Andra sjön. Jag fick den och så flyttade vi hit ut för första gången. Sedan dess har vi varit här, med några års pauser emellan. Vi har alltid trivts bra här, och nu sedan man slutade med vakttjänstsysslan får vi bo kvar ändå, bara för att huset inte ska stå tomt och förstöras eller vandaliseras, säger Tekla Söderlund. Egentligen gör de allt som hör till vakttjänstsysslan  ä n d å,  Söderlunds.

— Det sitter liksom i från förr, man är så van, så det går av bara farten, säger hon.

— Vi flaggar, sköter simhusen, plockar bort och tar vara på glömda träskor och koftor som avhämtas senare. Ser till folks båtar osv. Och kommer det något telefonbud till någon i villorna så går jag ut med det. Ibland får jag en slant för det och ibland får jag inte ens ett ”tack” berättar Tekla.

Hon påminner sig första året de bodde vid Andra sjön, då var Knoppis bara två år. Han var omöjlig med att svara i telefon. Så fort det ringde, tog han kökspallen, klev upp på den, lyfte telefonluren och sade:

— ’lå ’amvakten! Vilket betydde: Hallå hamnvakten!



Det här är vårt blomsterland, som är vår stolthet, och det skall vi ha med på bilden, tycker den söderlundska familjen mamma Tekla, pappa Mauritz och sonen Knopp. [Vissa artiklar glömmer man aldrig, t.ex. denna som jag läste för drygt 45 år sedan då ”Knopp” satte djupa spår eftersom sonen Stefan kallades Knoppis.]


Ungarna var alltid på väg

— Det var annars för ungdomarnas skull vi flyttade hit först. Jag brukade säga att de alltid var på Andra sjövägen, skrattar Tekla, antingen var de på väg ner för att simma, eller också på väg hem. Dessutom är de ju så många, att man med rätta kunde säga att Söderlunds ungar alltid var på väg till eller från sjön om somrarna. [Även om vintrarna. Barnen: Leif, Kari, Heidi, Lisa, Tina, Anders †, Stefan (Knoppis).]

Ungdomarna tycker vi om, pappa och jag, säger Tekla, och jag tror att de tycker om oss också. Jag förstår inte vad folk gnäller över. Ungdomen är ju inte alls ”förfärlig”. Ungdomarna är precis likadana nu som då jag själv var ung, endast med den skillnaden att vi gick till fots, medan nutidens ungdom åker moped, motorcykel eller bil. Inte är det deras fel att världen går framåt och föräldrarna inte har tid med dem. De får allt de vill ha bara . . . för att föräldrarna inte ids eller har tid att bråka, inflikar sonen Knoppis om nyss kommit hem från stan efter att ha varit där en och en halv dag.

— Visst ryter jag till åt mina sölkorvar ibland också, säger Tekla och ler menande mot Knoppis, som i sin tur vänligt räcker ut tungan, men jag tror att det är mycket bättre än att man aldrig pratar med dem.  Ungdomen är bra, och oss har de då aldrig gjort något illa, än, säger hon bestämt.

Sedan berättar hon hur det var förr när de flyttade ut om vårarna, allra tidigast den 15 maj, med hela flyttlasset och ungarna på högen.


Lång väg till skolan

— Så barnen cyklade upp till skolan om morgnarna ända tills de fick sommarlov och om höstarna ända till den sista september, då vi flyttade upp igen.

En gång åkte de tre stycken på en cykel. Framhjulet gav efter, vek ihop sig till en prydlig åtta. Barnen slängde cykeln i diket och rätade ut hjulet igen och fortsatte . . . 

— Men roligast var det förr när vi var församlade hela familjen, nu har vi bara Knopp med oss, säger Tekla och kliar honom fundersamt i skallen.

— Som sevärdhet grinar Knoppis glatt.

Då brukade man berätta historier för varann i skenet från stearinljusen och den rykande oljelampan. Den ena historien värre än den andra.


Pappa värst

—Pappa var värst, upplyser Knopp.

— Ja, han med sina fantastiska historier. Om invånarna på vinden, minns du? Sedan fnissar hon och Knopp hemlighetsfullt så dem vågar jag inte fråga mera om.

”Invånarna på vinden” är säkert något som man fantiserat ihop inom familjen och sådan historier brukar mista sitt ”gyllene skimmer” om man berättar dem till utomstående.

Ibland fick man kliva upp mitt i natten när telefonen ringde. En gång minns Tekla att doktor Sourander ringde till dem mitt i natten och sade att man skulle göra en operation vid sjukhuset och att en av sjuksköterskorna som borde vara med befann sig vid villan. Kunde hon gå dit och säga till henne . . . ?

— Så var det bara att traska iväg i mörkret och regnet, till Bäckströms villa och väcka Greta, säger Tekla.

Det var så mörkt att vi nästan inte hittade stigen, minns Knoppis.

Slutligen vill Tekla poängtera att allt dethär har de tagit på sig frivilligt, för att de trivs med att tjäna folk. Och ute vid Andra sjön vill de bo hela somrarna så länge de orkar.

För dethär är rena paradiset, mot fyra trånga väggar inne i stan om somrarna.



Teta [Margareta Smeds], Jakobstads Tidning den 7 augusti 1975.
Margite Enlund tillhandahöll. Var nyfiken på smeknamnet Knoppis ursprung, så jag kollade med Stefan:

Knoppis fick jag när jag blev född. Jag blev född där Esso fanns. Vi bodde ovanför en butik som hette Varma. Sängen där jag blev född hade mässingsknoppar i hörnen. När jag kom ut hade jag illrött hår som en s.k.”skepparkrans”, men var i övrigt flintskallig, så min mor tyckte jag liknade en mässingsknopp och jag fick smeknamnet.


Läs mer:
Vaktstugan.
Andra sjön i kapitlet Fakta.
Fler artiklar ur JT.
(Inf. 2021-11-07, rev. 2021-11-07 .)