I morgon lördag avtäckes i Topeliusparken i Nykarleby en
minnessten över en av stadens söner, diktaren o. tidningsmannen Ragnar
Rudolf Eklund. R. R. Eklund var född i Nykarleby år
1895. Hans far, som dog då R. R. var liten, var handlande i
Nykarleby. I stor fattigdom fostrade fru Eklund sina barn.
Han gick i skola i Vasa, blev student 1914 och inträdde samma
år som medarbetare i Vasa Postens redaktion. Senare var han redaktör
vid Vasabladet, Tammerfors Aftonblad, Dagens Press, och Nya Pressen,
som tidigare hette Svenska Pressen. Här stannade han till sin död.
Utan att här närmare ingå på hans litterära
produktion nämner vi att han utgav c:a ett dussin diktsamlingar
samt flera prosaböcker. Av dessa senare kan nämnas Liten drömmarpilt
och Ny dag börjar samt Den gåtfullgästen. R. R.
Eklund var en stillsam lyriker med ett ovanligt gott öra för
språkets klarhet och skärpa. Eller vad säges om dessa
rader tillägnade hans eget kära österbottniska slättland:
„Har du nu, gamla kära slätt, skalat av dig din storhet,
då jag kan finna mitt väsen uttryckt i dig? Flack som du
synes mig min tillvaro, min indolens återfinner jag i dina markers
dröjande vila, min vanemässighet i din jämna följd
av dagar och år. Jag står som ett ensamt träd på
dina vidder, böjande sig för vindar från alla håll,
dömt att stå där det står.
Kära gamla slätt, jag känner ett hat
gro i bröstet. Djärvt och leende står ett rikare landskap
för min längtan, men det är ett Kanaan sett från
Nebo: ditin skall du aldrig komma.”
R. R. Eklund blev legendarisk bl. a. på grund av sitt stillsamma
originella väsen. Han kunde sitta tyst länge, men hans tystnad
var ingen frånstötande tystnad. Den var bara liksom så
självklar. Den som skriver dessa rader stod i släktskapsförhållande
till och lärde sig känna honom under hans besök i min
hemby Vexala de senaste åren av hans liv. Jag minns bl. a.
då jag dabbade mig på ett helt oskyldigt sätt gentemot
honom. Jag var ordförande i hembyns ungdomsförening och till
nyårsfesten skulle vi ha en festtalare. Vad var naturligare än
att jag ombad R. R. Eklund att festtala. Jag skall aldrig glömma
den min och det svar han gav mig på den frågan.
— Festtalare . . . nehej, se till det duger jag nog inte. Men,
det har jag egentligen aldrig tänkt på . . .
förrän du nämnde ordet festtalare . . .
Det var en kall vinter just vid nyårstiden. Han kom på
julbjudning till mitt barndomshem och min mor förvånade sig
oerhört över att han kom utan handskar. Han sade själv
att han aldrig använde handskar, eller galoscher, för att
han alltid glömde dem efter sig. I boken Jag minns min bror skriver
hans syster Vivi att han heller aldrig bar klocka på sig.
Ture Jansson och R. R. Eklund hade suttit en hel kväll vid
ett kafébord. R. R. hade suttit tyst som vanligt. Då
utbrast Ture Jansson:
— Nå, R. R. har du någonting ytterligare att förtiga?
Ragnar Rudolf var en ytterligt särpräglad människa.
Hans innersta nådde man aldrig. Han gav knappast heller ut sitt
innersta i dikten. Var han tystlåten betydde det inte att han
saknade temperament. I Nykarleby trivdes han. Han blickade alltid tillbaka
på Nykarleby som platsen för „den lyckliga tiden”.
Häromåret revs den lilla
gården vid torget i Nykarleby där R. R. föddes.
Nu står där en modern bilservicestation. En diskussion fördes
huruvida R. R. Eklunds barndomshem borde bevaras för eftervärlden.
I dag är väl alla ense om att den fallfärdiga gården
behövde rivas, och att diktaren R. R. Eklunds minne bättre
kunde hyllas genom att resa en minnessten i Nykarleby. Till sist skall
jag i denna lilla rapsodi återge den dikt som R. R. Eklund
själv ansåg var den bästa han någonsin skrivit.
„Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer
att leva”, sade han själv: