R. R.   E k l u n d s   m i n n e   h u g f ä s t e s
m e d   e n   m i n n e s s t e n   i   N y k a r l e by

I morgon lördag avtäckes i Topeliusparken i Nykarleby en minnessten över en av stadens söner, diktaren o. tidningsmannen Ragnar Rudolf Eklund. R. R. Eklund var född i Nykarleby år 1895. Hans far, som dog då R. R. var liten, var handlande i Nykarleby. I stor fattigdom fostrade fru Eklund sina barn.

Han gick i skola i Vasa, blev student 1914 och inträdde samma år som medarbetare i Vasa Postens redaktion. Senare var han redaktör vid Vasabladet, Tammerfors Aftonblad, Dagens Press, och Nya Pressen, som tidigare hette Svenska Pressen. Här stannade han till sin död.

Utan att här närmare ingå på hans litterära produktion nämner vi att han utgav c:a ett dussin diktsamlingar samt flera prosaböcker. Av dessa senare kan nämnas Liten drömmarpilt och Ny dag börjar samt Den gåtfullgästen. R. R. Eklund var en stillsam lyriker med ett ovanligt gott öra för språkets klarhet och skärpa. Eller vad säges om dessa rader tillägnade hans eget kära österbottniska slättland:


„Har du nu, gamla kära slätt, skalat av dig din storhet, då jag kan finna mitt väsen uttryckt i dig? Flack som du synes mig min tillvaro, min indolens återfinner jag i dina markers dröjande vila, min vanemässighet i din jämna följd av dagar och år. Jag står som ett ensamt träd på dina vidder, böjande sig för vindar från alla håll, dömt att stå där det står.

Kära gamla slätt, jag känner ett hat gro i bröstet. Djärvt och leende står ett rikare landskap för min längtan, men det är ett Kanaan sett från Nebo: ditin skall du aldrig komma.”


Man instämmer gärna med Hagar Olsson i hennes nekrolog över R. R. då hon säger:


„Man skulle kanske kunna säga att det var det självförglömmande hjärtats Kanaan han längtade till, samtidigt som han visste att det inte var honom givet att beträda det. Hans uppgift var en annan. Han måste liksom så många andra intellektuella under individualismens epok komma till rätta med den inre tvedräkten i sitt väsen och han gjorde det på ett föredömligt sätt: med en intellektuell ärlighet och en etisk ansvarsmedvetenhet som präglar varje rad av hans hand och som skapat hans kristallklara stil. Där fanns mycket hos honom av förälskelse i det jordnära, och han har gett många skildringar av folk och landskap som har den vardagsgråa musten och tyngden över sig, men ändå var det nog den etiska kvaliteten som mer än något annat präglade hans stil, gedigenhet, karaktärsfullheten, den genomlysta äktheten. Där låg säkerligen ett gammalt arv av sträng gammal österbottnisk religiositet i hans ethos och det var väl det som predestinerade honom till att bli en dyrkare av traditionen, av det konserverande elementet i människans liv.” — — —

[Hela nekrologen.]


R. R. Eklund blev legendarisk bl. a. på grund av sitt stillsamma originella väsen. Han kunde sitta tyst länge, men hans tystnad var ingen frånstötande tystnad. Den var bara liksom så självklar. Den som skriver dessa rader stod i släktskapsförhållande till och lärde sig känna honom under hans besök i min hemby Vexala de senaste åren av hans liv. Jag minns bl. a. då jag dabbade mig på ett helt oskyldigt sätt gentemot honom. Jag var ordförande i hembyns ungdomsförening och till nyårsfesten skulle vi ha en festtalare. Vad var naturligare än att jag ombad R. R. Eklund att festtala. Jag skall aldrig glömma den min och det svar han gav mig på den frågan.

— Festtalare . . . nehej, se till det duger jag nog inte. Men, det har jag egentligen aldrig tänkt på . . . förrän du nämnde ordet festtalare . . .

Det var en kall vinter just vid nyårstiden. Han kom på julbjudning till mitt barndomshem och min mor förvånade sig oerhört över att han kom utan handskar. Han sade själv att han aldrig använde handskar, eller galoscher, för att han alltid glömde dem efter sig. I boken Jag minns min bror skriver hans syster Vivi att han heller aldrig bar klocka på sig.

Ture Jansson och R. R. Eklund hade suttit en hel kväll vid ett kafébord. R. R. hade suttit tyst som vanligt. Då utbrast Ture Jansson:

— Nå, R. R. har du någonting ytterligare att förtiga?

Ragnar Rudolf var en ytterligt särpräglad människa. Hans innersta nådde man aldrig. Han gav knappast heller ut sitt innersta i dikten. Var han tystlåten betydde det inte att han saknade temperament. I Nykarleby trivdes han. Han blickade alltid tillbaka på Nykarleby som platsen för „den lyckliga tiden”.

Häromåret revs den lilla gården vid torget i Nykarleby där R. R. föddes. Nu står där en modern bilservicestation. En diskussion fördes huruvida R. R. Eklunds barndomshem borde bevaras för eftervärlden. I dag är väl alla ense om att den fallfärdiga gården behövde rivas, och att diktaren R. R. Eklunds minne bättre kunde hyllas genom att resa en minnessten i Nykarleby. Till sist skall jag i denna lilla rapsodi återge den dikt som R. R. Eklund själv ansåg var den bästa han någonsin skrivit. „Detta är dikt, kanske den enda av dem jag skrivit som kommer att leva”, sade han själv:



NOVEMBERSOL

Nu skänkes livets loppsup i.
Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

[Ur Gissel och möjor (1942).]

Bert (Vilhelm Nyby) i Österbottniska Posten nr 23, fredagen den 8 juni 1962.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Minnesstenen.
Fortsättning: På minnesstenen över RR: ”Att skriva, det är att hugga i granit och göra oåterkalleligt, under tungt ansvar . . .
Artikeln aktualiserades av att minnesstenen blev mera framträdande när popplarna i parken sågades ner.
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2006-04-15.)