I förbigående . . .
De gamla beskylla vår tids ungdom för pessimism. Detta voro ju många av oss i tillfälle att höra vid ett offentligt ställe för icke alltför länge sedan . . . „Du har blivit så pessimistisk” sade min goda vän åt mig i går.
. . . „Ja, ser du, det hör ju till god ton. Och för övrigt borde väl alla nu i korus gråta över livets uselhet. Ej en enda glädjande underrättelse kommer den lidande mänskligheten, åtminstone här i vår håla, till del. — Det kändes sannerligen ganska kusligt här i början av veckan att träffa några unga män på torget. De hade arbetat lugnt i sina hem hela förmiddagen. Men vid middagen hade plötsligt den ena fått „en fix idé”. Han skulle resa in till staden. — Sagt och gjort. Den andra följde med.
I staden var det tomt och ledsamt. Visserligen voro esplanaderna sopade, och gräset i parken till en del avmejat, men utanför kyrkan såg det ledsamt ut. Här höll man på med reparationer till allmänhetens stora belåtenhet. — Lantmannabanken var ännu öppen. Våra unga män ville här fresta sin lycka, men fingo back. Deras gryende Amerikafeber stegrades. De gingo till Nykarleby bank. Här var krediten bättre. Ett lämpligt kaptial lyftades.
Följande dag packades kappsäcken. Efter ett ömt farväl av släkt och vänner bar det av mot okända mål.
Den scen jag här relaterat, erbjuder ingenting nytt — tvärtom är den en alltför alldaglig händelse . . . Men ser du, bästa vän, man blir pessimistisk, då man ser, huru starkt Amerikafebern i själva verket rasar bland vår bygdeungdom.
Många andra saker göra även sitt till. Väderleken är ju allt fortfarande kylig. Trots spåmännens välvilliga uttalanden om „varma somrar på varma vintrar” låter den verkliga sommarren allt ännu vänta på sig. I gråvädret bli vi knottriga och argsinta. Vi tåla ej att hundarna skälla om nätterna, — men ho vågar störa deras glädje? Lika litet tycka vi om, att landsborna förtära öl och andra rusdrycker utanför våra fönster. Minns jag rätt, heter det i polisordningen, [1936 års polisordning] att på gårdsplan får blott gårdsägaren och hyresgästen i sällskap med sitt främmande ta sig en tår (kaffe förstås) och detta helst i „lövsal”, där han icke väcker anstöt. De goda landsborna ha troligen, liksom polisen själv, glömt detta, ehuru de nog blivit varnade i tidningen. Nu vet emellertid ryktet berätta, att polisen hädanefter kommer att på det strängaste beivra allt supande i portgångar och på öppna platser.
Helt säkert blir detta ganska otrevligt för en del stadsbesökare, i synnerhet nu sommartid. Luften inomhus är ej alltid den bästa. Därför vilja de så gärna ha sina små glädjestunder ute i den fria naturen, och för övrigt tycka de som så många andra, att de ingen stör, ty „torg och gator öde stå”. Ja, men man måste väl ändå rätta sig efter förordningen, därför ha vi ju en sådan!
*
Då det allmänna livet här har så få glädjeämnen att bjuda på, har jag på senare tid begynt mer än vanligt „studera” tidningarna. I mitt stilla sinne anställer jag ofta små jämförelser mellan livet där ute och här hemma. Överallt läser jag om stora möten och fester. Midsommardagarna hade hela det sjungande Finland stämt möte i Hangö för att visa, huru intresset för svensk sång lever och allt fortfarande utvecklas i våra bygder. Det var tre dagar av fest och glädje våra sångare, både manliga och kvinnliga, här tillbragte. Och de fångade minnen, som helt säkert skola lysa upp mången grå dag.
Tillslutningen tyckes ha varit mycket stor. Från när och fjärran ha festbesökare strömmat till „för att under sångens och musikens toner samt i skenet av flammande midsommareldar dyrka ljusets eviga makter”. Sångfesten anslöt sig värdigt till den räcka dylika, som av de svensktalande under de senaste åren anordnats och skall förvisst liksom dessa föregående lämna månget befruktande minne.
Något som särskilt glatt mig är att även Akademiska sångföreningen hedrat sångfesten med sin närvaro. Det var första gången studentsångarna medverkat vid en svensk sångfest. De ha icke allenast konserterat och festat, utan de ha mangrant ställt sig i ledet bland vår bygdeungdom. Så bör det vara och allt framgent så förbli. Huru naturlig är ej en dylik sammanslutning mellan samhällets olika medlemmar! Det känns skönt att i stunder av sorg och bekymmer få samlas till gemensamma fester och sammankomster, där man kan för en längre eller kortare stund låta sorg och bekymmer fara och ge sig helt åt ljusa förhoppningar.
Nästa sommar lär vår goda stad få äran att se sångarskarorna samlas här. „Men vem skall ta' emot dem”, frågade mig en vänlig fru härom dagen. „Nå — alla . . . Vi kunna ju hålla så väl tillsammans här, där alla känna sig som en enda stor familj. Gemensamhetskänslan har ju alltid varit stark hos oss”.
Ja, den som lever, får väl se, vem som skall göra't . . .
*
Jag berättade senaste gång om mitt kyrkobesök. I söndags blev jag utsatt för samma frestelse — inom parentes sagt ett gott tecken till det bättre, ty man måste ju följa med sin tid. Säkert kände jag av samma hjärtats oro som vissa tanter bakom sina tjocka gardiner, ty ifrågavarande söndagskväll var det omöjligt att stänga in sin syndiga lekamen på byrån.
Först tänkte jag bege mig ut till Långörn för att se efter om „ansvariga utgivaren” mera levde. Han hade nämligen ej visat sig i staden på flere dar. På grund av familjebekymmer har han anhållit om tjänstledighet, men tills dato ej lyckats få kompetent vikarie. Troligen kommer han nog upp till byrån i morgon förmiddag för att få fägna ögat, då Ö. P. utdelas åt icke prenumeranter.
I stället för att göra någon längre utflykt, gjorde jag min sedvanliga aftonpromenad och tog vägen fram till stadshotellet. Ditåt gick folkströmmen — så föreföll det mig åtminstone. Men . . . Krogen stod tom som vanligt, men huset snett över gatan — det rakt mittemot var även tomt — var fullpackat med människor. Gott folk, icke har den andliga sömnen ännu fått makt över oss! En viss biskop förklarade ju också vid sitt besök härstädes, att luften här är renare än annorstädes.
Från „Rummelbacken” hördes sång och strängaspel. Jag styrde mina steg ditåt. Uppe på höjden, mellan stora flyttblock från istiden, där stadens fäder nyligen nedlagt 2,000 hårda för att förvaras, här hade även några andligt sinnade kvinnor — fröknar jämte en medelålders herreman stämt möte.
Jag tog plats å taket av stadens nya pumpbrunn för att en stund lyssna på sången. Denna tystnade dock snart, ty „ledarinnan” skulle hålla någon slags utläggning av skriftens ord. Medan detta gick av stapeln, reflekterade jag i mitt stilla sinne ett och annat över frälsningsarméns stora betydelse för närvarande på det andliga området. — Överallt har den ju väckt ofantligt uppseende och vunnit talrika vänner och anhängare. Att den dock här i vår goda stad får se ganska små frukter av sitt arbete är ju naturligt. Vi ha så få drinkare, så få fallna kvinnor o. s. v., som behöva dess omedelbara hjälp. Och för det andra äro vi så pass „klyftiga” och tillika så fordrande i andliga saker, att vi ej kunna känna oss tillfredsställda med de enkla läror dessa kaptener och löjtnanter förkunna.
Mötet var slut. Jag måste nu blanda mig i folkvimlet för att ej någon skulle se mig. — Dock lär det nog redan följande morgon berättats i staden att en viss ung herreman, iklädd blå rock och panamahatt samt med en röd filt under armen, först besökt krogen och sedan varit på två andliga möten. Så kan man ju råka ut här i livet!
*
Jag ämnade ännu skriva något vackert om det stora ungdomsmötet i Visby, men det skulle bli alldeles för långt, och faktorn säger att alla spalter äro till det närmaste fyllda, varför jag avstår.
Dock måste jag i största korthet skvallra om den senaste nyheten, som kanske blir för gammal till härnäst. Från och med nästa lördag kommer polisen hädanefter att varje kväll strö ut ritstift i alla esplanader och parker. För de „åkande” pojkarnas och fröknarnas räkning kan jag upplysa om att firman G. Holländer snabbt och billigt reparerar söndriga velocipedringar. Dessutom skall den omtänksamma polisen spänna ståltråd över alla gångstigar. Detta blir nog till en början litet besvärligt för spritbutikens och Caséns kunder, men med tiden går det nog.
Jag väntar med spänning på lördagskvällen, som . . .
3/7 13 Felix
|