SMEDS-bladet nr 23

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Hyvä Smeds-jälkeläinen av Tor Fors

Lars Wik minns: Nyskiftet och kriget präglade livet i Socklot för 60 år sedan av Bengt Harald.

Mitt liv som pensionär. Brev från Kristina Ahlnäs

Årets bröllopspar av Carita Häger och Tor Fors

Skidlöpning en livsstil för familjen Sundberg av Leif Sjöholm

Det kom ett brev ... från Inger Luoma

Familjenytt

Ättlingar till Cajsa Hansdotter Gåll. Släktutredning av Tor Fors

Bästa Smeds-ättling!

Tor Fors

Vi närmar oss millennieskiftet. Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om vad som kan inträffa vid övergången till det nya året. På vissa håll har det dock talats om att oron varit överdriven. Bland annat inom sjukvården här i Sverige har det pågått en febril verksamhet för att åtgärda bristerna som annars skulle ha orsakat problem. Låt oss tro att bristerna är avhjälpta. Trots det finns risken att något kan hända eftersom Västerås stad har meddelat att de kommer att stänga av sina datorer, förutom de som sörjer för viktiga samhällsfunktioner. Det förefaller som om den moderna tekniken, datorerna, har svårt att hantera nollor.

För min del kommer jag att motta det nya året hemma i förhoppning att alla de farhågor som det skrivits om inte löser ut. Nuvarande sekel har i många avseenden varit tillräckligt tragiskt utan ytterligare olyckor. Globalt sett är världen minsann ingen välskött och välansad trädgård.

Årets Smeds-blad, nr 23, med traditionellt innehåll – intervjuer, brev, årets bröllopspar, familjenytt och släktutredning – skall förhoppningsvis finnas i edra postlådor i god tid före jul.

Lars Wik, Ollas-Lars, berättar i en intervju om tiden för 60 år sedan, då nyskiftet genomfördes i Socklot och vad det innebar. Lars berättar också om det dagliga arbetet i byn där den förkrigstida näringsstrukturen baserade sig för byns femtio bönder enbart på mjölkproduktion.

Kristina Ahlnäs, som är bosatt i Alaska, har tidigare berättat för Smeds-bladets läsare om sitt liv och arbete som glaciärforskare vid University of Alaska. I årets blad berättar hon bland annat om sina intressanta resor och om sin medverkan i firandet av rysk ortodox jul i en eskimåby vid kusten av Berings hav.

Familjen Sundberg i Nykarleby berättar om sitt stora intresse för skidåkning, som har blivit en livsstil för dem. Barnen Tommi, Sam och Heidi har nått stora framgångar både i Finska och Nordiska mästerskapen. Nu hägrar världsmästerskapen för Heidi. Leif Sjöholm har intervjuat dem.

Släktutredningen i årets blad omfattas av ättlingarna till Cajsa Hansdotter Gåll, född Swan 1791 i Socklot, dotter till Catharina (Cajsa) Johansdotter, född på Smeds i Socklot 1766, och Hans Hansson Swan, född 1764 i Broby, Nederluleå församling. Utredningen omfattar omkring 1000 namn i rakt nedstigande led från Cajsa Hansdotter. Bland hennes ättlingar finns en betydande del i Sverige.

I en släktutredning av den här omfattningen med namn och årtal, som är givna på olika sätt av många personer, är det knappast möjligt att undvika fel. I det fall läsaren upptäcker fel hoppas jag att jag får meddelande därom för att kunna rätta eller komplettera uppgifterna för en kommande släktbok omfattande hela Smedssläkten. För kompletteringar och eventuella rättelser finns blankett i slutet av detta Smeds-blad.

Tacksamt tas bidrag emot för nästa Smeds-blad, sista inlämningsdatum är 15 oktober. Av förekommen anledning vill jag meddela att uppgifter om giftermål, avlidna och födda äldre än ett år kommer inte att tas in i bladet i fortsättningen. För nästkommande blad gäller således det som hänt efter 1 oktober året innan bladet ges ut.

God Jul och ett Gott Nytt Millenniumår!

Dina bidrag sänder du in till någon av nedanstående:

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

Källmossvägen 109

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

Topeliusesplanaden 11 B

66 900 Kronoby

Hyvä Smeds-jälkeläinen!

Tor Fors

Lähenemme vuosituhannen vaihdetta. Useita palstametrejä on kirjoitettu siitä mitä tämän uuden vuoden vaihtuessa voi tapahtua. Joiltakin tahoilta on kuitenkin tiedotettu, että levottomuus on ollut liioiteltua. Muun muassa sairaanhoidon piirissä täällä Ruotsissa on kuumeisella tehty toimenpiteitä sellaisten puutteiden poistamiseksi, jotka muuten voisivat aiheuttaa ongelmia. Uskokaamme siis, että puutteet on korjattu. Siitä huolimatta on olemassa vaara, että jotain voi tapahtua koska Västeråsin kaupunki on ilmoittanut sulkevansa kaikki tietokoneensa, paitsi ne jotka hoitavat tärkeitä yhteiskunnallisia toimintoja. Vaikuttaa siltä, että modernilla tekniikalla on vaikeuksia nollien käsittelyssä.

Omalta osaltani aion ottaa uuden vuoden vastaan kotona, toivoen että pahat aavistukset, joista on kirjoitettu, eivät toteudu. Nykyinen vuosisatamme on ollut tarpeeksi traaginen ilman uusia onnettomuuksiakin. Jos katsomme koko maapalloamme niin maailma ei ole mikään siisti ja hyvin hoidettu puutarha.

Vuoden Smeds-bladet, nr 23, perinteisine sisältöineen – haastatteluja vuoden hääparit, perheuutiset ja sukuselvitys – on toivottavasti postilaatikoissanne jo hyvissä ajoin ennen joulua.

Lars Wik, Ollas-Lars, kertoo haastattelussa 60 vuoden takaisista ajoista, jolloin Sokaluodossa suoritettiin uusjako, ja sen seurauksista. Lars kertoo myös kylän jokapäiväisestä työstä, jolloin sodan edellisen ajan elinkeinorakenne perustui pelkkään maidontuotantoon kylän 50 maanviljelijän kohdalta.

Alaskan asuva Kristina Ahlnäs on aikaisemmin kertonut Smeds-bladetin lukijoille elämästään ja työstään jäätikkötutkijana University of Alaska-yliopistossa. Vuoden lehdessä Kristina kertoo muun muassa mielenkiintoista matkoistaan ja kuinka hän osallistui venäläisortodoksisen joulun viettoon eskimokylässä Beringin meren rannikolla.

Uudessakaarlepyyssä asuva Sundbergin perhe kertoo suuresta hiihtoharrastuksestaan, josta perheelle on tullut elämäntapa. Lapset Tommi, Sam ja Heidi ovat saavuttaneet erinomaisia tuloksia sekä Suomen että Pohjoismaiden mestaruuskisoissa, ja nyt Heidillä on tähtäimessään Maailmanmestaruuskisat. Leif Sjöholm on tehnyt haastattelun.

Vuoden lehden sulkuselvitys käsittää Sokaluodossa vuonna 1791 syntyneen Cajsa Hansdotter Gällin, o.s. Swan, jälkeläiset. Cajsa Hansdotter on Sokaluodon Smedsin tilalla 1766 syntyneen Catharina (Cajsa) Johansdotterin ja Brobyssä Nederluleån seurakunnassa vuonna 1764 syntyneen Hans Hansson Swanin tytär. Selvitys käsittää noin 1000 nimeä suoraan alenevassa polvessa Cajsa Hansdotterista alkaen. Hänen jälkeläisistään suuri osa asuu Ruotsissa.

Tämän laajuisessa sukuselvityksessä, johon monet henkilöt ovat eri tavoin luovuttaneet tietoja nimistä ja vuosiluvuista, on melkein mahdotonta välttää virheellisyyksiä. Jos lukija havaitsee jonkun virheen toivon saavani tiedon tästä voidakseni korjata tai täydentää tiedot tulevaa sukukirjaa varten. Täydennyksiä ja mahdollisia korjauksia varten on Smeds-bladetin lopussa tätä tarkoitusta varten kaavake.

Avustuksia seuraavaa Smeds-bladetia varten otetaan kiitollisuudella vastaan, viimeinen jättöpäivä on 15. lokakuuta. Sattuneesta syystä haluan tiedottaa, että valitettavasti emme enää ota vastaan vuotta vanhempia tietoja avioliitoista, kuolemantapauksista ja syntyneistä. Seuraavaan numeroon tulevat siis mukaan edellisen vuoden lokakuun 1. päivän jälkeiset tapahtumat.

Hyvää Joulua ja Onnellista Uutta Vuosituhatta!

Otamme kiitollisuudella vastaan avustuksia Smeds-bladetin. Nimet ja osoitteet joihin voitte lähettää kirjeenne löytyvät sivulta 1.

Lars Wik minns:

Nyskiftet och kriget präglade
livet i Socklot för 60 år sedan

Nyskiftet som slutfördes 1938 och vinterkriget som bröt ut på senhösten 1939 var två händelser som präglade livet i Socklot för sextio år sedan.

Lars Wik, nu 85 år, som 1944 trädde till som husbonde på ett av de hemman som hörde till Ollas, säger att nyskiftet sist och slutligen var alldeles nödvändigt även om många inte hade förmåga att inse det. Man var i sitt tänkande så fast i de förhållanden som rått i generationer före och hade svårt att inse de fördelar som ett nyskifte skulle medföra.

Lars berättar att marken som hörde till Ollas var splittrad på ett femtiotal olika jordplättar, några så små att man inte ens hade kunnat vända en traktor på dem. Varje åker hade sitt namn: det var Bjonhagen, Storsveden, ”Yytergäälon”, Söderbackan och Norrbackan, för att nämna några exempel på namn på utskiftena av vilka de flesta fanns i den norra delen av byn. Numera är namnen till stor del försvunna ur språkbruket och är bevarade endast i äldre bybors minne eller i gamla protokoll och hemmanspapper.

Till en början var skiftet på 1930-talet tänkt att genomföras endast som ett skifte av tillandningsmarkerna, men utvecklades senare till ett nyskifte som kom att omfatta all jord inom byns råmärken. Storskiftet genomfördes på den odlade marken 1741 och på skogen 1752 med Mats Wörgren som förrättningsingenjör. Att ett skifte av tillandningsmarkerna aktualiserades kom sig av landhöjningen, som på relativt kort tid lyfte långgrunda stränder ur vattnet, vilket gynnade markägare med strandskiften.

Inställningen till ett nyskifte varierade bland bönderna; en del var för och andra var mot, berättar Lars. Sommaren 1938, som var den första som bönderna odlade sina nytillträdda skiften, gynnades av ovanligt goda väderleksförhållanden vilket gjorde att skörden på hösten också blev ovanligt riklig. Den goda skörden gjorde att många av dem som varit emot nyskiftet ändrade inställning och kunde börja acceptera det som skett.

Onödigt många tvingades flytta

Utflyttningen från byn till de nya lägenheterna som vid nyskiftet bildades i byns utkanter har genom åren blivit föremål för diskussion i olika sammanhang. Med facit i hand, och med tanke på den snabba utveckling som skett vad jordbruksmaskinerna beträffar hade det gått bra att bedriva ett rationellt jordbruk också på marker belägna längre bort fastän jordbrukaren hade bott kvar i byn.

Det fanns sådana som gärna flyttade till de nya hemman som blivit dem tilldelade och för dem var väl allt gott och väl. Värre var det däremot för dem som mot sin vilja tvingades bryta upp från byn och bygga nya hus på jord som blivit dem tilldelade i byns utkanter. Det som skedde, skedde utgående från de uppfattningar som då rådde om vad som krävdes för att bedriva ett rationellt jordbruk med de metoder och redskap som då fanns.

Nu är situationen en helt annan. Skulle nyskiftet genomföras i dag, skulle det ske utgående från de förutsättningar som de stora och moderna maskinerna skapar. Det betyder att folk inte i så stor omfattning hade varit tvungna att flytta ut, så som fallet var på den tiden.

Lars och Eva Wik i sin pensionärsbostad som finns i Ollasgårdens övre våning.
Foto: Bengt Harald

Jordbruk baserat på mjölkproduktion

Den förkrigstida näringsstrukturen i byn baserade sig för byns femtio bönder uteslutande på mjölkproduktionen, och i någon mån på den slaktdjursuppfödning som på ett naturligt sätt anslöt sig till mjölkproduktionen. Som exempel på hur förhållandena ändrats kan nämnas att det i dag finns endast tre mjölkproducenter i byn.

Korna fick gå fritt inom byn och envar hade själv att skydda olika grödor som de inte ville att korna skulle komma åt. Vid Gammelgården och vid Smeds samt vid andra vägar som ledde ut ur byn fanns grindar som hindrade korna att rymma. Vid Gammelgården och inne i byn fanns ”led” – grindar – där korna släpptes lös och fick gå till skogs och söka sig bete där det fanns. Det betydde att korna ledda av en inneboende instinkt sökte sig så långt de bara kunde, i praktiken till norra delen av Sandön där det fanns gott om bete och blåsten därtill höll bort flugorna.

Till en början kom korna hem till kvällarna, men efterhand som sommaren led blev de allt bekvämare och mindre benägna att gå hem igen. Det ledde till att man mot slutet av sommaren blev tvungen att börja hämta hem korna till natten, en uppgift som vanligtvis föll på de äldre barnen. Efter skoldagens slut föll det på dem att traska den omkring fem kilometer långa vägen till Sandön efter korna, i regel fanns korna varje dag på samma ställe, inte så sällan liggande och i all sköns ro idisslande, även om det kunde hända att de någon gång hade sökt sig till något annat ställe. Genom att korna för det mesta sökte sig till de öppna strandängarna var det i regel lätt att med ledning av ljudet från skällorna hitta dem. Längre fram på sommaren var det redan skymning när korna äntligen var hemma och mjölkningen kunde vidta.

- På den tiden var det kvinnorna som skötte mjölkningen i gårdarna, och i det avseendet var Ollas, där uppgiften föll på mor i huset, inget undantag. Lars säger att han nog också försökt sig på att mjölka, även om han nu aldrig blev någon rutinerad mjölkare. På 1950-talet skaffades mjölkmaskin till gården, vilket fick mor att undra vad hon härefter skulle börja göra då hon inte längre hade korna att mjölka. Ollas och Smeds var de första i byn som köpte mjölkmaskin vilket skedde på 1950-talet.

- I stort sett all mjölk som producerades i byn fördes dagligen med fem hästforor till Jakobstad. Där körde varje kusk ut mjölken till olika inrättningar och hushåll som man hade avtal om leverans med. Hos konsumenterna tömdes mjölken i kannor, allt från tre till tjugo liter som väntade. Det var ett evinnerligt körande gata upp och gata ner innan dagens mjölk var fördelad på de olika hushåll och mjölkbutiker som man hade avtal med. Sjukhus och liknande inrättningar var det alltid tacksamt att leverera till eftersom man där blev av med större mängder på en gång.

Besättningen på Ollas uppgick till ett drygt tiotal kor, vilket för Socklot-förhållanden var en stor besättning. På grund av den stora mjölkmängden hade man att göra två mjölkturer i veckan. Lars minns att han var 15 år när han började köra mjölk till Jakobstad. Klockan sju på morgonen skulle mjölkhinkarna vara vid vägen. En mjölkkusk fick räkna med att en tur till Jakobstad i stort sett tog hela dagen.

Mjölk från Schaumans stora besättning på Keppo gård i Jeppo, som började sändas med tåg till Jakobstad, gjorde slut på socklotböndernas möjligheter att sälja sin mjölk till Malmska sjukhuset som var en stor kund.

I slutet av 1930-talet byggdes ett andelsmejeri i Nykarleby, som tog hand om mjölken varför mjölkproduktionen i byn kunde fortsätta under nya och bekvämare former. Ollas var med sina 12 till 15 mjölkkor under en lång tid mejeriets största mjölkleverantör i Socklot. Bönderna i Lillsocklot fortsatte att föra sin mjölk till Jakobstad också efter att mejeriet stod färdigt.

Det var mjölkproduktionen som den här tiden stod för böndemas huvudsakliga inkomster och de var i regel inte stora. Reda pengar var i allmänhet en bristvara, men man levde i allmänhet gott på det som man själv producerade på hemmanen. Eftersom det ofta fanns djur att slakta var tillgången på kött i kosthållet tryggad.

All spannmål användes på gården

- Jämfört med i dag var spannmålsodlingen i byn tämligen blygsam före kriget trots att det var stort sjå kring den, särskilt i skördetid och vid tröskning, säger Lars. Tröskverket drogs av en lokomobil och tröskningen var en omständlig process, som krävde 14 personer vid verket i olika funktioner. För att flytta den tunga lokomobilen krävdes två hästar och för att slippa köra den fram och åter försökte man organisera tröskningen så, att man började i den ena ändan av byn och därefter fortsatte från gård till gård.

För maskinisten gällde det att i god tid på morgonen börja elda under pannan för att trycket skulle vara uppe när tröskfolket som man tingat för dagen anlände och tröskningen inleddes. På grund av den omständliga process som tröskningen innebar krävdes fasta rutiner och att tiderna hölls. Tröskningen formade sig till stora kalas där tröskfolket bjöds på god förplägnad. Även om det var tungt och dammigt i vissa arbeten kring tröskverket erbjöd tröskningen en viss social samvaro som uppskattades.

Spannmålsskörden var också den en arbetsdryg process fram till dess självbindaren gjorde sitt intåg. Före det hade Smess-Jakob, som var påhittig, kommit på ett sätt att anpassa en vanlig en-hästars slåttermaskin så att den samlade sädesstråna i lämpliga högar, som det sedan bara var att slå ett band runt och kärven var klar. Ollas skaffade den första traktorn 1951.

Tre gårdar på Ollasbacken

Ollasbacken utgjorde före kriget en skild gårdsgrupp i byn. Där fanns tre gårdar, förutom Ollas också Sjöholms och Granviks. Granviks flyttade till Gråsön i samband med storskiftet medan Sjöholms flyttade längre norrut i byn. I de tre gårdarna fanns ett tag sammanlagt 30 barn, vilket säger något om livet på backen. Lars säger att det på den tiden behövdes varken daghem eller fritidsklubbar. Hela miljön kring de tre gårdarna, med sina uthus och ”smugur”, – prång – mellan dem, skapade utsökta miljöer för lekar och upptåg. På vintrarna åkte man skrinnskor på träsk och tjärnar i skogen ovanför bebyggelsen eller på faret som på höstarna lätt flöt över sina bräddar och blev en fin is innan snön täckte in den längre fram på vintern. Barnen hade roligt tillsammans, samtidigt som de höll efter och hade en fostrande verkan på varandra. Mycket tidigt fick de lära sig att leva tillsammans och ta hänsyn till varandra.

Mangårdsbyggnaden på Ollas, den enda som numera finns kvar sedan de två andra, Granviks och Sjöholms försvann i samband med nyskiftet.
Foto: Bengt Harald

Ont om arbetskraft under kriget

Krigsutbrottet hösten 1939 blev en stor utmaning för föräldrarna som vid det laget var komna upp i åren. Pappa Johannes, som var i 70-års åldern, fick träda till och ta ansvar för de praktiska göromålen vilket skedde med hjälp av tillgänglig arbetskraft, ofta i form av yngre män som ännu inte nått värnpliktsåldern. Tidvis var samtliga fem av männen från Ollas inkallade. Lars var inkallad oavbrutet i fem år, praktiskt taget från krigets början till dess slut. I sammanhanget kan nämnas att Lars räknat in hela 90 män från Socklot, eller med nära anknytning till Socklot, som var inkallade.

Det var meningen att Lars och yngsta brodern Lennart skulle bli bönder; Lennart i Ransvik där man redan uppfört uthus och var på lång väg med bostadshuset. Lennart sårades emellertid 1941 och levde förlamad i nedre delen av kroppen några år innan han dog. De tre andra bröderna liksom de tre systrarna hade vid det laget dels lämnat och dels var på väg bort från hemgården. Lars säger att föräldrarna under kriget, precis som andra föräldrar med söner i kriget, fick leva i en ständig oro för att det skulle hända dem något.

Husbonde på Ollas är sedan sommaren 1980 sonen Anders och hans hustru Lilian. Precis som i Lars och Evas familj finns det fem barn även i Anders och Lilians familj.

En ny generation för livet på Ollas vidare.

Mitt liv som pensionär

Jag avslutade min senaste insändare till Smedsbladet 1995 med frågan om vad jag nu skulle göra sedan jag gått i pension. Den nya fritiden gav mig äntligen tid att få ”Bopålar i Alaska” publicerad. Jag tackar Bengt Harald för hans goda presentation av min bok i senaste Smedsblad. Schildts förlag har sålt 87 % av upplagan. Boken finns också på lager i Sverige, därifrån svenska bokhandlare kan få den. Jag har material för en Alaskabok till.

Snart efter pensioneringen blev jag erbjuden att fortsätta att arbeta 30 % för ett glaciärprojekt. I december 1996 fick jag resa till ett vetenskapligt möte i San Francisco för att presentera en poster jag gjort om snöklasser på sluttningen av en hög glaciärtäckt vulkan. Samtidigt hade jag tillfälle att se ”Phantom of the Opera” på den gamla Pantages teatern. Anna DeGraf var dräktsömmerska där tills hon blev 90 år gammal 1929. En dräkt som Anna sytt var utställd, men det var ett halvt år före jag förstod dess betydelse.

I januari 1996 ”vann” jag en mycket förmånlig 3-dagars kryssning till Bahamaöarna med fyra dagars gratis uppehälle i Florida för två. Jag fick inte komma ensam. Den enda villiga var rullstolsburen med en känsla för äventyr. Det var förvånande hur obehindrat vi kunde röra oss bara jag skuffade, i sammanhangen ”upptäckte” jag Lake Worth och Lantana i södra Florida med en tillräckligt stor finsktalande befolkning att underhålla en kyrka, ett ålderdomshem och två danshallar. Där fanns butiker som sålde surbröd och salmiak och motell som bara förstod finska. I januari 1997 reste jag tillbaka till Florida och sökte upp min far Unos kusin Eleanore Carlson, en mycket charmerande och pigg 85 åring, dotter till farmor Karolina Ahlnäs bror Axel Nikonen. Jag träffade också sonen Roy med hustru Anne som hade grapefrukt- och apelsinträd på bakgården.

Efter pensioneringen började jag hjälpa till med skolbarnens besök på Universitetets museum i Fairbanks. De ideella museilärarna kallas docenter. Sommaren 1997 hade museet en utställning om kvinnor under guldrushen. Jag ”blev” en av dem. Pionjärsömmerskan Anna DeGraf från Saxen, som kom till Alaska 1892. Anna och jag har flera gemensamma upplevelser, så det var lätt för mig att så att säga stiga i hennes skor. Vid museets galamiddag, för att samla in pengar för museets tillbyggnad, fick ”guldrushkvinnorna” låna kläder från teatrarna. Det var en elegant middag för 250 personer som betalade 625 mark för nöjet i ett jättetält på gräsmattan bakom museet. På gräsmattan pågick samtidigt arkeologiska utgrävningar. Som en av 40 frivilliga, sållade jag en dag per vecka vad andra grävt och hittade en flintflisa. Det viktigaste fyndet var en förhistorisk spjutspets.

Vårt framförande av levande historia på museet blev mycket uppskattat. Sommaren 1998 blev vi bjudna att uppträda på en färja och i några museer i Prince William Sound. Vår turnerande grupp på tre blir fortsättningsvis ombedd att uppträda. För tillfället är det mellanskolor som studerar guldrushhistoria som är intresserade.

Vad jag lärde mig som ”Anna” hjälpte mig att framställa mig själv på min bokturné i Svenskfinland senaste höst. Det var inspirerande att känna publikens uppskattning. Jag blev väl mottagen överallt, särskilt i Österbotten. Museichef Pentti Kronqvist på Nanoq i Jakobstad gav mig en personlig utställningsmonter, till museet skänkte jag två par arktiska stövlar.

Kristina, klädd i eskimåkvinnans”kuspuk” vid sin monter
på arktiska museet Nanoq i Jakobstad i oktober 1998.

I januari 1998 bad min eskimågranne mig att komma hem till henne och fira ”Slaviq” = rysk jul. Eskimåbyn vid kusten av Berings hav, är övervägande rysk ortodox. Den stora kyrkan står på pålar för att skydda den mot våröversvämningen. Sista sträckan fick vi köra längs isvägen på floden. Det tog sju dagar att besöka alla hus, ledda av två Betlehemsstjärnor. I varje hus sjöng kören på tre språk och annonserade det glada budskapet om Jesu födelse. Husets folk önskades välgång för flere år. I husen, som bjöd på mat, stannade vi i två timmar. Förutom lax och älg, bjöds det ibland på säl, utter, bäver och björn. Eskimåglass gjord på hjortron och sälolja var gott. En dag gick jag i 12 hus, totalt i kanske 50. I stora hus kunde 200 trängas in; i de minsta rymdes bara stjärnan och kören. Ett hus hade anor från renskötare i Norge. På nyårsaftonen den 13 januari sjöng vi i vinande kall blåst på två gravgårdar och önskade de döda ett gott nytt år. En unik upplevelse som förutom goda minnen gav mig 90 gåvor och 5 kg sötsaker.

l december 1998 annonserade en amatörteater att den behövde skådespelare för ett originalstycke ”För länge sedan” med indiansagor om korpen. Mitt framförande av ”Anna” hade fått mig att undra om jag hade anlag för teater. Jag fick sju roller! De flesta krävde både tal och indiansång med dans. I sista akten fick jag sjunga en sång. Jag klarade det fastän jag hade streck i sång i skolan och var förbjuden att sjunga med under sånglektionerna. Hur gick det? Vi fick applåder och teaterchefen erbjöd mig att prova ut för en roll i nästa stycke.

I mars 1999 reste jag till Homer, 920 kilometer söderut för att se havsörnarnas vintersamling på stranden. Det var en upplevelse. Sommartid är stranden, med de snöklädda fjällen i bakgrunden, fylld med turister i husvagnar och tält. Nu var stranden folktom. Jag passade på att samla röd havskål vars silkestunna blad låg färdigt frystorkade i snön eller bland tången på stranden. På sommaren samlar jag sjögräs för att smaksätta min matlagning och vem vet, kanske förbättra min hälsa.

Den 1 juli 1999, på 30 årsdagen av min anställning vid Universitetet tog jag slutligt avsked från mitt förvärvsarbete. I veckor hade jag sorterat mina papper och bilder. Mycket blev skänkt till biblioteket. Det jag inte hann gå igenom ligger i högar här hemma. Utan fanfar återlämnade jag alla nycklar på eftermiddagen och satte mig diskret i bilen. Det kändes mycket vemodigt och jag var hungrig. I hopp om att komma tidigare iväg hade jag inte ätit lunch ännu. Bilen var packad för min årliga sommarresa till min väninna Carol Hägglund i Homer. Normalt brukar mina vänner som bor halvvägs bjuda på middag och logi. Med min sena start var jag glad att de inte var hemma, men de hade skickat dörrnyckeln.

Från Homer tog vi Alaskafärjan ut längs Aleuterna. M/S Tustumena kallas Trusty Tusty (Pålitliga Tusty) av stamkunderna. Byggd 1964 är den 90 meter långa färjan liten men naggande god och har flere gånger räddat fiskare i sjönöd på det normalt stormiga havet. Rundresan till Dutch Harbor, med korta strandhugg i sju fiskehamnar tog en vecka. De enda hytterna med privat bad var för fyra personer så Carol tog två av sina väninnor med. Det var ont om hytter. Hälften av passagerarna sov mellan stolarna i salongen eller under de infraröda lamporna i däckssalongen. Några slog upp sina tält på däck. Två damer kom med hopfällbara sängar där de låg till allmänt beskådande vid utsiktsfönstret. Förutom ortsbefolkningen bestod passagerarna av turister liksom vi, som ville se den mäktiga ökedjan med dess aktiva vulkaner, rika djurliv och pittoreska små hamnar. USA:s fisk- och vilttjänst hade två naturvetare ombord som höll föredrag, visade filmer och besvarade frågor. Akutan, med en befolkning på 100 och en rysk ortodox kyrka från 1878 på stranden av en aktiv 1280 meter hög vulkan var den mest pittoreska orten. Alla vägar var brädbryggor med en fartbegränsning på 25 km för fyrhjulingar. Då färjan återkom till Homer 12 var det extrem ebb. Skillnaden mellan tidvattnet var 7,6 meter. Kajen var i höjd med kommandobryggan, men det var inget problem för Tustumena som debarkerade sina passagerare med bilhiss.

Havsörnar på stranden i Homer i mars
1999. Endast vuxna har vit hjässa.

Hemma i Fairbanks hann jag konstatera att krassen, som älgen inte äter, hade klarat sig utan vattning. Carol Hägglund ville köra till Minnesota och hälsa på släkten. Hennes fädernegård ligger i Alango, en ort ursprungligen befolkad av finländare. Vi såg mycket oväntat på den 13 700 kilometer långa resan som tog sex veckor. Vi bodde för det mesta på kampingplatser, men i Whiterhorse, Yukon, bodde vi på en ”Bed & Breakfest”. Värdinnan kom från Karlö. Terttu bakade både blåbärspirog och kanellängd som vi fick avnjuta med andra nordbor hon bjöd hem för att träffa oss. I Whiterhorse gjorde vi en båttur inför upplevelsen, men blev besviken. Ett dammbygge har följt flodens vatten med åtta meter och lugnat ner det. Då vi besökte Fort Edmonton i Alberta råkade den rödrockade beridna polisen avsluta sin 125 års minnesmarsch där. I Drumhell, Alberta, såg vi en dinosaurieutgrävning. För 65 miljoner år sedan fanns det dinosaurer i Alaska. Jag var intresserad och fick köpa en fin ryggkota. I Montana träffade jag Melaine Ortloff med familj. Axel Nikonen (Nylund) var Melanies mormors far. Till vår förvåning såg vi också ett vikingaskepp. ”Hjemkomst” var byggt i Minnesota och seglade 1982 till Norge. På återresan genom Whitehorse hade de sparkstöttingar vi hade beställt från Nordamerikas enda importör i Kanada hunnit fram. Vid det här laget har jag sparkat flere gånger på vägarna i mina trakter.

Kristina besöker Amerikasläktingen Melanie Ortloff med
man Tim och dotter Inga i Helena, Montana i augusti 1999.

Jag har nyligen återkommit från ett tre veckors besök i Kina. I Shanghai var konstruktionen av nya höghus och motorvägar hektisk. En fil i trafiken var ännu reserverad för cyklar. För tillfället har det högsta huset 88 våningar. Första gången jag var i Shanghai för 20 år sedan fanns det bara en vara av intresse i varuhuset, fotbollslagets blå trikåskjorta. Nu var utbudet och varuhusens mångfald till synes obegränsat. För 20 år sedan tog vi tåget till kinesiska muren och fick gå därifrån. Nu gick det landsväg från Beijing och linbana nästan till toppen. Jag klättrade upp som vanligt, men tappade bort mig i kommersens mångfald då jag kom ner. Jag kände inte igen mig från 15 år tidigare. På en smal biflod till Yangtsefloden fick vi uppleva en stupbrant ravin som våra små båtar blev uppstakade igenom av två roddare. Än finns det mycket traditionellt kvar att se i Kina.

Sedan jag hunnit röja upp allt jag tagit hem från jobbet och alla resor skall jag försöka bilda mig en uppfattning om hur det känns att vara pensionerad.

Gurli Blomqvist, Jakobstad, 90 år

Ralf Blomqvist

När Gurli ”Nenne” Blomqvist, född Stürmer, fyllde 90 år togs detta femgenerationsfoto i hennes hem i Jakobstad. I soffan gammelfarmor Gurli (född 1909), bakom henne till höger sonen Ralf, född 1933, bredvid honom sonsonen Jan Erik, född 1953. I soffan sonsondottern Heidi Wassborr, född 1973 och i Gurlis famn sonsondottersonen Rasmus född 1999.

Gurli var gift med smedsättlingen, framlidne Erik A. Blomqvist, 1910–1985, hans mor Evelina 1887–1972, hennes far Karl 1860–1942, hans mor Greta 1836–1898 samt hennes far Erik Jakobsson Smeds, senare Wik, 1814–1854.

Skidlöpning en livsstil för familjen Sundberg

Leif Sjöholm

För dem som känner familjen Sundberg i Nykarleby är det knappast någon överraskning att även föräldrarna är i närheten när sönerna Tommi och Sam samt dottern Heidi står på startlinjen när de bästa skidåkarna i Finland tävlar. Skidåkning har nämligen blivit något av en livsstil för hela familjen.

I skidspåret kan familjen samlas kring sitt gemensamma intresse. Och det går knappast en dag som de inte är ute och rör på sig. När familjen sitter kring middagsbordet är det skidor, vallning, träning och tävlingar som är det naturliga samtalsämnet.

Man kan säga att det är Tommi, Sam och Heidi som får ta på sig ansvaret för att skidåkning står så pass högt i kurs hos familjen Sundberg. Det är nämligen ytterst få skidåkare i Finland som stakar ifrån dem i sina respektive åldersklasser. När de tävlar framgångsrikt i Finska mästerskap, Nordiska mästerskap eller till och med i VM då kan man lugnt säga att det angår hela familjen.

”Heidi säkrade VM-biljetten”, ”Nytt FM-silver för Heidi”, ”Sam Sundberg till NM” är några av de otaliga tidningsrubriker som talar sitt tydliga språk.

– Trots att Tommi, Sam och Heidi har sysslat med många olika idrotter under årens lopp råkade det av någon anledning bli skidåkning som de nu satsar helhjärtat på, säger Heino. Egentligen föddes intresset kring år 1980 när familjen bodde i Sverige.

– Och när vi flyttade till Finland tog knattesektionen inom NIK väl hand om dem. Nykarleby stad bjöd på fina spår och träningsmöjligheter. Jag tror också att det var Tommi som stakade ut vägen för Sam och Heidi, tillägger han.

Föräldrarna Heino och Rose-May Sundberg i Nykarleby delar skidintresset med barnen Tommi, Sam och Heidi. Foto Leif Sjöholm

Och för att Heidi skulle hänga med sina bröder i träningsspåret fick hon ligga i för kung och fosterland. Att släppa dem ur sikte var för henne helt otänkbart. Kanske var det då som envisheten föddes. För hon medger att man måste ha ett stort mått av envishet för att inte bli på efterkälken i skidspåret. En ovanlig stark vilja är heller ingen dålig egenskap för att bli en vinnare. Kanske var hon van att tävla med äldre när hon härom året som 16-åring blev uttagen till VM i 20-årsklassen.

Bra möjligheter att träna i Nykarleby är, som sagt, en av orsakerna till att de tre syskonen blev så bra skidåkare. Dessutom byggde familjen sitt egnahemshus ett stenkast från perfekt skidterräng. Förutsättningarna har alltså varit goda för de idrottsintresserade syskonen att växa till duktiga skidåkare.

Heidi som går i gymnasiet får också uppbackning från skolan och rektorn säger sällan stopp när Heidi skall på ett veckolångt träningsläger eller tävlingar.

Tommi har slagit av på takten lite eftersom han studerar på ”tekniska” i Uleåborg. Men han tänker åtminstone tävla i förbundsmästerskapen och i distriktets tävlingar i vinter. För att hålla sig i trim är han aktiv inom orientering och innebandy.

Sam har ett dussin skidor klara för tävling trots att han avtjänar sin värnplikt just nu. Det militära är inget hinder för honom att träna och tävla. I november deltog han i ett träningsläger i Lappland. Bland annat tre FM-guld i stafett och en plats i laget till Nordiska mästerskapen i färskt minne från tidigare år ger honom råg i ryggen att fortsätta att träna. År 1997 fick han Nykarlebymedaljen nr 17. Den delas bara ut åt nykarlebybor som gjort något alldeles extra. Heidi, som också räknar tolv par skidor i tävlingsbagaget, siktar också högt. Går det som hon hoppas, finns hon med i spåret när VM-tävlingarna avgörs vintern 1999–2000.

Sam och Heidi preparerar skidorna inför vinterns kamper i skidspåren.

Bland alla rader av pokaler i prisskåpet finns två silver och en bronsmedalj från FM-tävlingar för 18-åringar. Som dubbel nordisk mästarinna i februari 1999 har hon alla chanser att kvala till VM också i år, även om hon själv inte vill prata så mycket om sina chanser. I år är hon första året med i klassen under 20 år och det ställer naturligtvis ännu högre krav.

De två syskonen var de enda från idrottsföreningen Minken som var uttagna till landslagstruppen för NM 1997, så man kan förstå att både Sam och Heidi ligger högt i kurs inom Minken. Därför var det inte helt fel att Heidi i februari 1999 valdes till ”Årets mink”.

Bakom syskonens framgångar står pappa Heino. Han har under åren blivit expert på vallning och är nästan alltid med och backar upp dem när de tävlar. Intill egnahemshuset i Nykarleby har han byggt en stor målarverkstad och garage och där finns förstås ett rum där han preparerar skidorna. Minst 24 skidor skall vara i toppskick de gånger då både Sam och Heidi skall ut i tävlingsspåret.

– Jag vill vara med och analysera tävlingarna och hjälpa till med servicen. Mamma Rose-May är också med och hjälper till. Därför tar vi ut mera ledighet från jobbet på vintern än på sommaren. Det här har nog blivit en livsstil för hela familjen, säger Heino Sundberg.

På fritiden åker familjen gärna till Sverige och vandrar i fjällen. Egentligen är det Tommi, Sam och Heidi som vandrar medan Heino och Rose-May bara flyttar bilen och tar emot dem i andra ändan av vandringsleden.

– Vi har ändå ingen chans att hinna med när barnen kliver iväg över fjällen, småler Heino.

Genom fjällvandringen kan de kombinera nytta med nöje. Att vandra hundra kilometer i svår terräng är bra för musklerna. Nytta och nöje kan de också kombinera med kanotpaddling.

– Det är ett bra sätt att träna överkroppen, försäkrar de.

Det kom ett brev ...

Inger Luoma

En dag i oktober låg ett stort vitt kuvert i vår postlåda. Brevet var stämplat i Västerås. Vem i all sin dar?!

Brevet/breven (min syster fick också ett) åstadkom faktiskt viss uppståndelse och ställde några tidigare föreställningar på högkant. Avsändare var Tor Fors. Kuvertet var tjockt. Det innehöll nämligen Smeds-bladet 1998.

Uppståndelsen följde av den plötsliga insikten att morfar, född i Karvat, av föräldrar från Bertby, härstammade från Socklot. Det gjorde ju också vår far, farfar, farfarsfar, ja våra anfäder i tiden till 1600-talet! Att morfars släkt lika långt bakåt likaså kom från Socklot, var nytt för oss.

Det är svårt att förklara – på något sätt rörde det om i ens inre och det dök upp en massa frågor. Man tänker till! Var det kanske rötterna som flyttade på sig? Tänk att mor och far, som träffades när hon jobbade som bodfröken i Socklot, båda härstammar därifrån! Visste de detta? Knappast. Som ung är man kanske inte ens intresserad.

Mormor och våra mostrar var mycket måna om kontakten med sina mostrar, fastrar och kusiner i Oravais. Visste de om släktbanden till Socklot? Intresset väcktes nu med brevet från Västerås, också när det gäller mormor och hennes familj och ursprung. Man får lust att forska.

Pappa dog när vi var småflickor, 4 och 6 år, och mamma hade som ensamförsörjare att jobba heltid. ”Mommos” i Rankas och mostrarna betydde mycket för oss. Vi hade vårt andra hem där. Det var krig och kristider och det hade varit svårt att klara sig i stan.

Sju flickor, en pojke

Morfar Matts Pedar (som dog långt innan vi föddes) från Karvat och mormor Mina Rank från Rankas, gifte sig i Amerika och deras två äldsta döttrar, Anna och Elin är födda där. Tillbaka i hemlandet blev paret jordbrukare i Rankas och fick sex barn till, fem flickor, Sigrid, Ida, Ester, Aina och Gerda, en stilig rad.

Enda pojken, Karl-Johan, dog i difteri som 4-åring. Matts själv dog endast 51 år gammal och familjen hade så väl behövt sin pojke.

Minas flickor fick tidigt lära sig att arbeta, dels i jordbruket men också att stå på egna fötter ute i världen. Anna och Elin återvände som vuxna till USA och stannade där flera år. När de återvände, blev det de två som tog ansvar för jordbruket.

Sigrid (vår mamma) [gift Sandvik] blev bodfröken, först i Monå och sedan i Socklot. Ida gifte sig med en bonde i Jussila. Ester fick sjukhusjobb i Vasa och eskorterade en transport krigsbarn till Dalarna i Sverige. Där mötte hon sin blivande man och där finns hon fortfarande, den enda av systrarna som lever.

Aina var sömmerska på Siréns i Oravais och hittade sin make där. De flyttade så småningom till Rankas för att ta över jordbruket, men gav upp rätt snart och sökte sig till Nykarleby och senare till Sverige, där de blev kvar till sin död.

Gerda, den yngsta av flickorna, gick i samskolan i Nykarleby och förlovade sig före kriget med en socklotpojke. Han blev mycket svårt sårad i kriget och trolovningen upplöstes. Gerda jobbade, också hon, i Sverige ett tag, men återkom till Rankas och dog där efter en kortare tid hemma, innan hon fyllt 30 år.

Bilden på Matts och Minas sju flickor i Rankas är 60 år. Den togs på mellanflickan Idas bröllopsdag 27.08.1939. Från vänster har vi Gerda, Aina, Ester, bruden Ida, Sigrid, Elin och Anna. Är de inte stiliga? De vackra klänningarna har säkert Anna och Elin, nyligen hemkomna från USA haft med sig till sina systrar. Förstoring.
     I bakgrunden skymtar ”Mommos”, en röd stuga med storstuga, kammare, farstukammare och två vindskamrar. Dessutom det mest spännande för småflickor den stora yttervinden med Amerika-trunkarna. Nu är stugan, tyvärr, fallfärdig.

Främlingskapet kvar

Hur viktigt det är med tillhörighet för trivsel och trygghet lärde jag mig redan i min grönaste ungdom, under åren i Sverige. Jag hade två mostrar att hälsa på i helgerna, fick efterhand goda vänner och, bekanta, men främlingskapet fanns där. Ytligt sett pratar man samma språk, men ändå inte! Dessutom var gräset inte grönare i Fagersta än i Nykarleby. Jag flyttade hem och var lycklig över att vara där igen.

Vi var nyss i Las Palmas för att sända iväg en av våra segelbåtar tillsammans med 250 andra över Atlanten till Karibien. Vi fann, att längs Playa de Canteras går många svenskar till exempel till Träffpunkten, lyssnar på svensk musik, serveras på svenska och väljer rätter på en svensk meny som har mammas köttbullar bland bläckfisk och paellas.

Finnarna har motsvarande ställen där de träffas och dansar humppa och tango. Vi kastade oss om halsen på våra grannar från Oravais när vi mötte dem på kajen. Hemma hejar vi på dem mest varje dag, men oj vad roligt det var att möta dem i Porto Deportivo!

Vi vill ju bort, till soliga, exotiska platser lång borta, men vi vill samtidigt att det skall vara som hemma! Motsägelsefullt och frustrerande? Eller naturligt? Vi söker tillhörighet.

Det kom ett brev, det födde tankar ...

Familjenytt
Dödsfall

Astrid Smeds
1908–1998

Astrid Smeds föddes på Smeds i Socklot den 2 maj 1908. Hon dog den 23 december 1998 i sitt hem i Nykarleby. Hon hade god hälsa under största delen av sitt långa liv. Endast under de sista åren drabbades hon av svårare sjukdomar.

Astrid föddes som åttonde i Jakob och Maria Smeds' barnaskara. De flesta av hennes äldre syskon flyttade efter hand bort från hemmet. Astrid stannade kvar på hemgården tills äldste brodern Evert gifte sig 1933. Efter flyttningen från Smeds hjälpte hon under några år flera av sina gifta systrar med husliga göromål.

Astrid besökte Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby 1927–1928. Åren 1936–1937 gick hon i Korsholms husmodersskola och fick därefter anställning som köksa på Nykarleby stadssjukhus, där doktor Elisabet Backman hade stort förtroende för henne.

Astrids föräldrar flyttade till Nykarleby 1933. Hennes fars hälsa blev efter hand allt sämre och hennes hjälp behövdes för att sköta honom. Hon lämnade sin anställning på sjukhuset och öppnade egen ateljé hemma hos sina föräldrar på Nygård efter att ha gått i sömnadslära hos Magda Häggblom, född Kengo.

Under nästan sju år var hennes far sängbunden och Astrid hade huvudansvaret för skötseln av honom. Hon höll på med ateljésömnad till slutet av 1960-talet och arbetade också några år med fabrikssömnad.

Astrids stora intresse var handarbete och trädgårdsskötsel. Medan hon arbetade hemma på Smeds tyckte hon, att den bästa tiden under året var hösten, efter att utearbetena var avklarade och hon mera än under de bråda sommarmånaderna kunde ägna sig åt handarbete. Handarbetsintresset odlade hon i olika syföreningar, som understödde missions- och hjälparbete bl.a. i Israel, Senegal, Polen och Karelen. Astrid besökte Israel tre gånger.

Tomten kring hemmet på Nygård och sommarstället Klinten vid Löjlaxviken och senare vid Andra sjön var blommande täppor, som också gav rotfrukter och grönsaker för vintern.

Astrid hörde till Kyrkans Ungdom. Hon deltog under många år i en bibelstudiekrets som leddes av pastor Runar Still.

Jag bodde själv hos Astrid och hennes föräldrar under min skoltid i Nykarleby Samskola och blev både väl omskött och också något stramt hållen.

Ester Maria Nyström
1906–1999

En klar vårvinterdag samlades släkt och vänner till Ester Maria Nyströms begravning i Vörå kyrka. Ester dog den 9 mars 1999 på Oravais bäddavdelning efter en knapp veckas vistelse där. Hon uppnådde den anmärkningsvärda åldern av 93 år.

Ester föddes den 11 juni 1905 i Kvimo i Maxmo som äldsta barnet till Maria och Karl Nyström. Föräldrarna var småbrukare och Ester fick, tillsammans med sina tre yngre syskon, tidigt lära sig att ta ansvar i hemmet. Redan som elvaåring for hon till Bertby i Vörå för att tjäna som piga hos sin moster Anna-Lovisa. Det här följdes av många andra ställen där hon tjänade. Ester var arbetsam och hårt arbete skrämde henne inte. År 1929 föddes dottern Gunhild. De livnärde sig av sitt lilla jordbruk och Ester arbetade också hos storbönderna i byn. Trots att hon hade mycket arbete gav hon alltid en hjälpande hand då det behövdes. Hon var generös och omtänksam. Hon tänkte på sin familj men även på hjälpbehövande.

Hon flyttade till Bertby i Vörå i mitten på 1960-talet för att bo hos sin dotter och hennes familj. Hon deltog flitigt i hushållsarbetet, trädgårdsskötseln och handarbetade mycket. Det var främst stickningen som gällde.

Ester var en duktig stickerska. Hennes alster var välgjorda och det är många som har haft den stora glädjen att få hennes stickade produkter, som sockor och vantar. En kort tid före hennes bortgång hade hon börjat med en ny stickning som dock inte hann bli klar. Hon stickade också Moder Teresa-lappar som syddes ihop till filtar och dessa skickades till hjälpbehövande runt om i världen. Till varje julhelg skickade hon ett paket, med något stickat alster, till Finska Sjömansunionen. Paketet delades sedan ut åt någon som arbetade inom sjöfarten. Hon tyckte även mycket om att läsa böcker, då främst andaktsböcker. Hon följde aktivt med vad som hände i samhället, både lokalt och globalt, via olika tidningar. Andakterna på radio var ett viktigt inslag för henne i det dagliga livet. Blommorna var en annan glädjekälla för Ester och dessa skötte hon med största omsorg.

Hon var en djupt troende människa som delade med sig av sin tro så fort tillfälle gavs. Så länge hon orkade gick hon till bönehuset och deltog i möten som ordnades där. Missionen har alltid legat henne varmt om hjärtat och ännu veckan före sin bortgång sände hon sitt regelbundna bidrag till missionssyföreningen.

Ester var min mormor. Hon satt stor prägel på mitt liv genom sitt positiva, naturliga trosstarka och pratglada sätt. Det är inte bara för mig som hon betytt så mycket utan också mina goda vänner har uppskattat min ungdomliga och medvetna mormor på ett speciellt sätt. Saknaden efter Ester är stor. En trogen förebedjares stämma har tystnat. Hon efterlämnar ett stort tomrum både som mamma, svärmor och mormor. Det ljusa minnet kommer vi alltid med tacksamhet att bära med oss.

Hilma Höljer
1915–1999

Hilma Höljer, född Bagge, avled den 21 april 1999. Hon föddes den 18 november 1915 i Rökiö, Vörå. Hilma hade god hand med barn och drömde i unga år om att bli lärarinna. 1938 gifte hon sig med bonden Hugo Höijer i Kimo. Där utförde hon sin livsgärning om jordbrukarhustru.

Hilma var en gladlynt och en utåtriktad person. Hon var ständigt i farten med många uppgifter. Förutom hemmet och familjen sysslade hon med handarbete av olika slag, blommor var hennes stora intresse. Hon var musikalisk och sjöng i kör i Vörå och efter flyttningen till Kimo sjöng hon med i kyrkokören i Oravais. Hon var också med i marthaföreningen och i syföreningen. Söndagsskola höll hon sedan 1971 i många år.

Hilma var Smeds-ättling i femte led genom sin mor, mormor och mormors far Mats Johan-Fredriksson Strand, född Gåll.

Hilma minns vi som en omtänksam och god person, alltid redo och hjälpsam.

Närmast sörjande är maken Hugo och dottern Inga-Britt med maken Elis och sonen Krister.

Sigurd Jakob Hermansson
1932–1999

Sigurd Jakob Hermansson avled den 6 maj 1999 i Nykarleby efter att han drygt ett halvt år tidigare drabbats av cancer. Sigurd var född i Kovjoki den 3 juni 1932. Han var son till Edit (f. Smeds) och Villiam Hermansson och yngst av tre syskon.

Redan från unga år hade Sigurd ett stort intresse och en naturlig fallenhet för teknik. Detta intresse utvecklades under hela hans livstid till nytta och nöje för både honom själv och andra. Många vänner och bekanta fick ta del av hans uppfinningsrikedom och hjälpsamma hand när deras bilar, maskiner och andra tekniska apparater krånglade eller behövde reservdelar. Inom de tekniska området var Sigurd självlärd. Hans utbildning efter folkskolan utgjordes av ett läsår vid Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby, trots att hans analytiska tankesätt och problemlösningsförmåga skulle ha gett förutsättningar för vidare studier. Under sitt yrkesverksamma liv kom han att utnyttja sitt tekniska kunnande på olika arbetsplatser, de sista 16 åren före sin pensionering som maskinmontör vid Nyko Frys. Vid sidan av förvärvsarbete brukade han också jorden vid sin hemgård.

Sigurd var en av de personer i sin hemby som gärna deltog i byns gemensamma aktiviteter. Han var med då Kovjoki Hembygds- och museiförening år 1989 inledde projektet med den smalspåriga museijärnvägen Nykarleby Jernväg. Under de följande åren ända fram till sin död var han en av de mest aktiva medlemmarna och hans huvuduppgift blev att restaurera de gamla ångloken.

Samhälleliga frågor var också viktiga för Sigurd. Under åren hade han olika förtroendeuppdrag, bl.a. som ledamot i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i Nykarleby landskommun och ordförande i tekniska nämnden i Nykarleby. Under tre årtionden var han antingen ordförande eller ledamot i valnämnden or Kovjoki röstningsområde. Han verkade länge i styrelsen för både Lepu Vattenledning och Kovjoki Vatten och var också ordförande eller medlem i flera föreningars styrelser.

Sigurd tyckte också om att sjunga. Under många år sjöng han med i Nykarleby manskör. Ett kärt minne för oss barn var då pappa brukade sjunga och spela på den gamla tramporgeln som finns hemma. Oftast spelade han efter gehör. En sång som Sigurd gärna sjöng var ”Jag har hört om en stad ovan molnen” och på Sigurds begravning den 16 maj framfördes den av hans kusin Daniel Lindgrén.

Sigurd sörjs närmast av hustrun Leena och barnen Alf, Annika, Henry och Olav med familjer. Sigurd hann se två av sina barnbarn, Annikas barn Johan och Victoria Frants. Drygt två månader efter Sigurds död föddes ytterligare två barnbarn, Alfs tvillingdöttrar Veronika och Elinda Hermanson.

Åke Raymond Granvik
1912–1999

Åke Raymond Granvik, avled den 19 juni 1999 i Nykarleby efter en längre tids sjukdom. Han var född i Socklot på Wik, ”Ollas”, den 17 november 1912 och näst yngst av nio barn till Johan och Johanna Granvik. Han växte upp på Ollas tillsammans med 30 barn i tre gårdar, vilket torde ha skapat förutsättningar för en mycket aktiv period i hans liv.

Nyskiftet, som slutfördes 1938, innebar utflyttning av Wik nr 4 till Gråssön. Hemmanet delades senare mellan Åke och hans bror Frans. Under krigen tjänstgjorde Åke som sanitär, vilket innebar många hemska upplevelser och händelser som etsades fast i hans minne.

Åke gifte sig 1944 med Ellen Holm född på Köklot i Kvevlax. Han ägnade hela sitt aktiva liv åt jordbruk och fiske och detta förenat med hans stora naturintresse gav honom livskvalité och tillfredsställelse med sin livslott. Han följde engagerat årstidernas växlingar och han kunde förutsäga kommande sommar- och vinterväder. Otaliga är de timmar som han tillbringade året runt på Hästbådafjärden. Fångsten delade han generöst ut till släkt och vänner. Ett flertal år deltog Åke även i höstens sikfiske vid Grisselön. Vinterkvällarna ägnade han åt att binda och reparera nät med stor skicklighet.

Åke sörjes närmat av Ellen, sönerna Alf och Tore med familjer samt släkt och vänner.

Elin Maria Wikström
1910–1999

Elin Maria Wikström, avled den 16 juli 1999 i Nykarleby. Hon föddes i Socklot den 10 maj 1910. Hennes föräldrar var lotsen och fiskaren Johannes Wikström och hans hustru Amanda f. Ahlnäs. Elin var det femte barnet i syskonskara på nio, av vilka två dog som barn.

Efter ett år på Kristliga folkhögskolan i Nykarleby 1927–1928 fick hon tjänst som husmor på ett matkök kombinerat med logement för chaufförerna vid bussbolaget Haldin & Rose i Jakobstad, en tjänst som hon skötte i sju år. Kompetens som husmor skaffade hon sig sedan vid Korsholms husmodersskola, varefter hon blev husmor vid Mejeriskolan i Vasa. Vid Mejeriskolan stannade hon under krigsåren och några år därefter tills hon flyttade hem till Socklot för att sköta om sina föräldrar, då hennes mor hade insjuknat.

Under 50-och 60-talen arbetade Elin som ”freelance”-kokerska. Ofta kallades hon till Kristliga folkhögskolan och dåvarande Juthbacka semesterhem. Elly Sigfrids skriver i boken De gyllene åren:

Till de stora festerna behövdes ofta extra personal. En av dem som ryckte in var Elin Wikström från Socklot. När hon tillsammans med Anni (Burman) ställde sig vid de stora grytorna i köket med sitt stora vita förkläde, då visste man att festdeltagarna skulle få mat i rätt tid.

Elins kokkonst var känd och uppskattad. När någon av prästfruarna i prosteriet skulle stå värdinna för ett prosterimöte fick Elin ofta kallelse till prästgården och när man i trakten ställde till bröllop var det en förmån att få henne som kokerska.

Fram till sin pensionering arbetade Elin några år på Nykarleby församlings gravgård.

Körsång var Elins stora intresse. Under tiden i Jakobstad sjöng hon i Jakobstads-Pedersöre kyrkokör, i Vasa i Brändö kyrkokör och i Nykarleby församlings kyrkokör medverkade hon ända tills hon fyllde 80 år 1990.

Överallt där Elin verkade var honomtyckt av både överordnade och arbetskamrater. Hon hade stor vänkrets. Förklaringen till detta låg i Elins personlighet. Hon var en sällsynt uppoffrande person, som aldrig, krävde något för egen del men alltid var mån om att hjälpa till och se till att andra hade det bra. Genom hela livet bevarade hon sin ljusa livssyn, sin försynta men slagfärdiga humor och sin starka Guds-förtröstan.

Brita Sofia Klemets
1915–1998

Brita Sofia Klemets finns inte längre bland oss. Hon avled den 20 juli 1998 på Vörå bäddavdelning. Hon uppnådde en ålder av 83 år. En strålande vacker högsommardag jordfästes hon i Vörå kyrka och vilar nu på Maxmo begravningsplats.

Sofia föddes den 8 juli 1915 i Kvimo i Maxmo. Hon var dotter till Maria och Karl Nyström och yngst i en syskonskara på fyra. Föräldrarna drev ett litet jordbruk och Sofia fick från barnsben lära sig att hjälpa till med allehanda göromål. I sin tidiga ungdom for hon för att tjäna sitt levebröd hos storbönder och det var många ställen hon hann vara på, däribland också hos bönder i Sverige. På 1950-talet arbetade hon som kokerska i många år på Vörå kommunalhem.

I mitten av 1960-talet gifte hon sig med Bengt Klemets från Kerklax i Maxmo och de drev tillsammans ett jordbruk på hans hemgård. Hon skötte sina arbetsuppgifter med glans och med största omsorg. Plikttrogen och punktlig var hon med allt som hon företog sig. Jordbruket med sina allehanda uppgifter upptog en stor del av hennes tid men trädgårdsskötsel var också ett av hennes stora intressen. Hon var varmt troende och delade med gärna med sig av sin tro. Hon deltog flitigt i församlingslivet och sjöng med i Maxmo kyrkokör. Missionssyföreningen var viktig för henne och hon var en trogen förebedjare. Handarbete upptog också mycket av hennes tid. Hon tyckte om att brodera, virka och sticka. Vi är många som känner stor tacksamhet för de vackra broderade väggbonaderna, de virkade sängöverkasten och de stickade dukarna vi har fått som gåva av henne. Efter makens frånfälle i slutet av 1970-talet sålde Sofia huset och flyttade till en radhuslägenhet i Bertby i Vörå. Hennes hus i Kerklax, en av de berömda Klemetsgårdarna, började fungera som café. Det gladde Sofia att den gårdsgrupp som betytt så mycket för henne kom till användning på ett sådant sätt att det gagnade många.

Sofia var min mammas moster men för mig var hon ”Fia moster” som hon också var för så många andra. Hon var omtänksam, givmild och humoristisk. Sofia var en rättfram människa med stark vilja och mycket avgörande. Det var roligt och uppbyggande att besöka henne. Fast åldersskillnaden var stor kom hon, som en god vän, att betyda så mycket för mig. Hon var en intresserad lyssnare och diskussionspartner. Sofia efterlämnar ett stort tomrum både som syster, moster och ”Fia moster”. Vi som hennes närmaste anhöriga saknar hennes omtanke, humor, goda tankar och hennes pratglada sätt. Hennes ljusa minne kommer vi alltid med tacksamhet att bära med oss.