V. K. E. Wichmann
Hågkomster från min Nykarleby-tid



VIII. Såsom lärare i Stockholm. 1904—1905.


Jag mottogs mycket vänligt av rektor Palmgrén och hans familj; likaså av alla mina nya kolleger. »Ser du, min bror!» yttrade han, tre andra konkurrenter hade du om tjänsten (i kristendom, historia och geografi) — en skåning, men inte kunde jag engagera en dylik landsman, ty skånska är ju intet språk, utan »läten»; en västgöte, men han fogar ju sitt la-la-la, till varje ord såsom suffix och en dalkarl, men dalskan — det är ju fornjoterska! — En sak ville jag likväl bedja dig om; att inte tala politik med eleverna,  i n t e t  mot Ryssland eller i den  f i n s k a  frågan!

Jojomen! — Sådan var rikssvenskarnas »ryssräddsla» under hela ofärdstiden i smått som stort. Ryss-skräcken satt dem i blodet alltsedan 1808, och många sorglustiga episoder kunde jag även som bevis härpå anföra, men må redan detta enda betecknande drag vara nog.

En dag bad han även att få göra mig en samvetsfråga! — »Tillåter din världsåskådning och samvetsövertygelse dig att förrätta bön i skolan. Jag lider av åderförkalkning, och vill gärna sova om morgnarna, men har nödgats själv förrätta morgonbönen, emedan ingendera av mina till mer än ett tiotal uppgående lärare vill hålla bön! — Du kan ej tänka dig, huru rationalismen florerar, Gudi klagat, bland stockholmarne och skam till sägandes bland lärarkåren, t. o. m. bland prästerna.» Hjärtans gärna, hedersbroder! — var mitt svar. Bön har jag hållit i åratal såsom lärare och ber själv. — Gubben myste av förnöjelse.

Själv undervisade han ej mera, men »skötte om disciplinen med järnhård hand», ofta till min häpnad och med störande av stämningen i klassen, inkommande och bestraffande med skarpa ord och även »örfilar» de manliga ungdomarna. Skolan, nioklassig, var en samskola, den enda i Stockholm och hela Svea rike, av Palmgrén såsom banbrytare, grundlagt huvudsakligen efter amerikanska mönster. Min avlidne vän pastor Broberg auskulterade vid hans skola och grundade efter Palmgrénska samskolans mönster »läroverket för gossar och flickor». Själv var Palmgrén inte pedagog ex professo, utan hade tjänstgjort tidigare vid telegrafverket.

Utom denna nyhet, samskoleundervisning, vilken mycket skarpt kritiserades vid ett stort lärarmöte av statsskollärare och vid vilket de häftiga debatterna nästan erinrade mig om polemikerna mellan svenskar och finnar hos oss, utmärktes skolan av en ytterst intensiv betoning av moderna språks inlärande, särskilt  e n g e l s k a n,  redan i de allra första klasserna, varför den även hade ett jämförelsevis stort elevantal, som beständigt tillväxte. Även mina barn, som sedermera blevo skolans elever, drogo för framtiden mycket stor nytta av sin kunskap i moderna språk, särskilt min äldsta dotter, som ännu fungerar såsom engelsk språklärarinna, sedan hon ytterligare befäst sin språkkunskap genom studier vid Oxfords universitet, där man förvånades över hennes grundliga språkliga underbyggnad. — Eleverna voro även mycket intresserade av språkundervisningen, bl. a. genom att i varje klass även i den allra första inlärdes under skolåret ett antal lättare sånger på engelska, tyska och franska, som eleverna sjöngo med lust och glädje, särskilt när hospitanter från utländska läroverk infunno sig för att taga reda på samskoleidén. Då måste eleverna strax »på parad» och hälsa gästerna till dessas stora förvåning och förnöjelse med deras respektive nationalhymner: »God save the king», »Deutschland über alles» och »Allons enfants de la patrie!»

Rektorns svaghet var just åt detta håll, att bli uppmärksammad och rätt roliga episoder, bland dem en sorglustig dylik, kan jag ju här par kuriositè anföra.


En dag gästades skolan av furst Tolstoj, sonen till den berömde enslingen på Jasneja Poljana, och gift med dottern till »underdoktorn» Westerlund i Enköping. Min äldsta dotter Gerda, då i 8:de klassen, presenterades nu av Palmgrén för Tolstoj med orden: »En landsmaninna till Ers Exellens!» Förvånad tilltalade fursten min dotter på ryska, men fick till svar, att hon var från Finland och ej kunde tala ryska. Då skrev han ur sin annotationsbok på klasstavlan:

»Oma maa mansikka,
muu maa mustikka!»

och bad henne översätta detta. Min dotter, som visserligen måhända kunnat göra det från sin tidigare lilla undervisning i finska, svarade att  s v e n s k a n  var hennes modersmål och att hon ej kände till finska ordspråk. Tablå!

Undervisningen i historia var ju för mig särskilt intresserande, van som jag var att syssla med Sveriges historia som mitt bästa ämne. — I geografi förargades jag däremot över de rikssvenska läroböckerna och rikssvenskarnas i allmänhet typiska obekantskap och liknöjdhet för vårt land och särskilt dess svenska befolkning. Finlands geografi avfärdades med ett par, tre rader »under Rysslands». — Det mest otrevliga och typiska fallet inträffade dock sedan jag redan återvänt till hemlandet. Men mina barn fortsatte ännu ett år att besöka stockholmska skolor. Min äldsta dotter i ett par år, tills hon avlade studentexamen o. inskrevs vid Uppsala universitet och, Stockholms nation, ehuru hon sedermera återgick även till Helsingfors och Österbottniska avdelningen.

Till min efterträdare hade antagits en ung docent från Uppsala. När denne nu gav en lektion i Rysslands och Finlands geografi, meddelade denne lärde åt klassen, att Finlands befolkning är och kallas  f i n n a r;  de äro  m o n g o l e r  med utstående kindknotor, gul ansiktshy och sneda ögon, som Ni själva kunna konstatera hos Er kamrat, unge Rolf Wichmann. Oerhört förbittrad genmälde min son, 6:te klassist: »Jag är ingen  m o n g o l;  utan ren svensk liksom docenten själv. Vet inte docenten, att vi i Finland ha en  r e n t  s v e n s k  b e f o l k  n i n g  på mer än 350 tusen personer! — »Åhå sade herr docenten. »Men Ni äro ju alla  F i n n a r  och kallas så även av Runeberg och Topelius!» Ja, där ha vi »die alte Geschichte».

Sic wird doch immer neu! för fennomaner och Gudi klagat — de flesta rikssvenskar. —

»Och är det så, att docenten misstycker, att jag kallar mig svensk, som jag är både till språk och bildning och börd på mödernet, så är jag åtminstone  g e r m a n  och inte  m o n g o l,  ty såsom redan mitt familjenamn ger vid handen, var min farfar tysk!»

»Jaha!» — svarade herr docenten i geografi via Uppsala universitet! rätt stukad till klassens jubel och framtida förståelse!

En ledsam omständighet i ekonomiskt avseende var att vid alla de rikssvenska privatskolorna ersättningen avdrogs för varje lovdag, och Palmgrén, som var »stark hushållare», gav även oftare än fallet är hos oss lovdagar och långa ferier, såsom även i huvudsak skedde vid de andra privata läroverken.

Annars voro eleverna hyggliga, hyfsade och gladare än våra trumpnare landsmän, och både jag och mina barn trivdes övermåttan väl, varför frågan även var och hemställan gjordes till mig att stanna kvar för alltid i Sverige, och friplatser till och med erbjödos mina barn. — Gudsfruktan, sträng sedlighet och fosterlandskärlek betonades.

Men en sak förvånade mig högeligen. Under mina historiska lektioner fann jag, att  i n g e n  e n d a  av de till över ett par hundra uppgående eleverna besökt varken Riddarhuset eller Riddarholmskyrkan! — Jo, sade gubben rektorn något generad, det är så, att det man har så att säga inpå en själv, bryr man sig inte om! Jag fick nu lov att med mina elever besöka dessa bägge ställen och informera dem där även om statyerna på torgen, och mirabile dictu [underbart att omtala] —  g a t o r n a s  historiska namn, ty i de lägre klasserna visste ej eleverna, varför  T e g n é r  och  W a l l i n-gatorna uppkallats så. Ja, sådan är eller åtminstone var på den tiden den formalistiska, utanläsningsmetoden vid undervisningen eller såsom salig biskop Gezelius kallade den »det gamble oduglige manèret». Med mina elever från Åhlinska skolan fick jag enkom besöka Gripsholm, Mariefred, Sigtuna och Drottningholm.

Oerhört uppfriskande efter alla trakasserier blev det för mig och min familj att höra  e n d a s t  vårt älskade modersmål och leva i en omgivning av från barndomen kära och dyrbara forntidsminnen. Ledsamt dock att någon gång erfara, huru grunda hos rikssvenskarna själva dessa känslor voro, som för oss voro »allt i allom.»

På våren följde studentexamen, i Sverige benämnd »maturitets-examen». Även härvidlag uppenbarade sig för mig nyheter.

Sedan studentkandidaternas skrivprov godkänts, förordnas allt fortfarande av Kunglig Majestät en särskild examensnämnd av 3 professorer (från Uppsala och Lund), vilka i närvaro av skolrådet övervara tentamen och, om de så finna för gott, själva ingripa, vilket hänt och händer, med repulserande av vederbörande. — Tentator bör före examens början fråga av examensnämnden, vad den önskar att lärjungarna skola förhöras i, vadan examen på detta vis kan bli lika mycket en tentamen för lärarna själva som för eleverna. Därjämte existerar även den olikheten mot förhållandena hos oss, att privatisterna  i c k e  f å  t e n t e r a  vid de läroverk, där deras skrivprov godkänts, utan »Kunglig Majestät» (d. v. s. skolstyrelsen) bestämmer  v a r  detta skall ske. På detta vis förordnades 2 privatister att undergå tentamen vid Palmgrénska samskolan, den ena från Skara och den andra från ett norrländskt läroverk. Detta föranledde en mycket »lustig episod» beträffande mitt vidkommande.

Mina och Palmgrénska skolans »censorer», som dessa övervakande professorer officiellt titulerades, voro i kristendom teologieprofessorn och domprosten Ekelund från Lund, en mycket originell men även jovialisk personlighet, numera avliden samt den såsom »knoppisk och sträng» ryktbara professor Ribbing från Lund, i psykologi och logik eller såsom det i Sverige hette officiellt filosofisk propeu-detik. Tentator i historia var prof. Boëthius från Uppsala, men härvidlag skedde tentamen av lektorn i allmän historia å skolans  h ö g s t a  klasser, doktor Sandegren. Jag däremot undervisade i Sveriges historia i alla klasser och i allmän historia i de lägre.

Någon tid före studentexamens infallande rådde mig en av mina bekanta statsverkslärare, lektorn i kristendom vid Norra latin-läroverket, att jag för all del skulle »slå i mina kandidater» Luthers lilla katekes och särskilt »Trons artiklar», ty detta var professorn och domprostens speciella, ständigt återkommande »knopp». Rådet, ehuru på visst sätt ett »pia fraus» [bedrägeri med goda avsikter], mottogs naturligtvis av mig med största tacksamhet.

När nu examen begynte, frågade jag pliktskyldigast av min censor, vad han önskade, att jag skulle förhöra mina flickor och gossar. Antagligen för att jag nu var en »politisk finländare», svarade alla mina censorer såväl i Palmgrénska som Åhlinska skolan, att »jag vore god och valde efter eget behag» —, men tillade min vänlige kristendomscensor, att jag vore god och ej misstyckte om han själv skulle efter förhöret i kyrkohistoria, som gick enligt hans smickrande utsago »alldeles galant», även själv ställde några frågor till de unga, ty sådan har varit alltid min vana. »Professorn och domprosten är så god» blev förstås mitt tacksamma svar.

Men hast du meir geschen! — Censor riktade nu till min häpnad sin första fråga: »Hur lyder andra trosartikeln?» till vår »västgötiske privatist». Han som antagligen blott i folk- eller småbarnsskolan läst katekes, gapade mållös. Vafalls! frågade min teolog med mulen uppsyn, varpå han, o ve, råkade få tag i den norrländske privatiststuderanden och med samma bedrövliga resultat. Nu blev vår gudsman tydligen ledsen på allvar. Han vände sig till rektor Palmgrén och skolrådets ordförande kanslirådet Kastman med bitterhet i sin ton: »Har det nu blivit vana i Stockholms läroverk, att lärjungarna ej få undervisning i vår kristna tros grundsatser?» — Rektor och jag svarade genast samtidigt ursäktande, att bägge abiturienterna ej tillhörde läroverket utan voro privatister, av vilkas kunskaper vi naturligtvis voro absolut okunniga! Jaha — jaha! svarade domprosten och sken upp. Då skall jag förhöra herrarnas egna, och det gick förstås, även nu »alldeles galant», och censor var storbelåten.

»Men hör nu, mina unga vänner», fortsatte professorn. »Er lärare tycks ha givit Er verkligt goda grunder, såsom även framgick med förhöret i kyrkohistoria. Men kan ni nu säga mig, vilken var grunddraget i vår store lärofader, doktor Martin Luthers karaktär, märk väl  k a r a k t ä r!»

Eleverna stirrade mållösa på varandra. Lärare och skolråd likaledes. Eleverna försökte svara, den ene ett, den andre annat; om hans fromhet, hans rättfärdiggörelse genom tron o. s. v. Intet approberades. — »Nej! mina vänner» — återtog censorn med strålande blickar: »Luther var helt enkelt  e n  h j ä l t e,  en  h j ä l t e  (med mycken stark betoning). Han var bondson av den tappra  s a c h s i s k a  stammen, av Vidukinds folk!» — Mycket riktigt! Columbi ägg. Nog skulle vi  a l l a  ha kunnat svara på frågan, om vi  r i k t i g t  uppfattat censors mening.

Domprosten var i alla fall, såsom han smickrande uttryckte sig, »ogenerat nöjd och tacksam för herr lektorns undervisning». Vilka  t e o l o g i s k a  examina har lektorn avlagt? — Inga alls, endast den s. k. teologen! — Jaha — jaha! — Men skulle inte lektorn med sin förståelse och kunskaper likafullt bli medarbetare eller sända oss åtminstone några uppsatser till vår teologiska tidskrift? — »Oändligt tacksam, herr professor och domprost! Om jag blott har tid och förmåga framförallt!» »Åh, nog är det bra alltid med den saken.» — Tyvärr kunde jag ej villfara den varmhjärtade mannens önskan efter min återkomst till hemlandet, upptagen av min nya direktorstjänst, lantdagsmannaskapet m. m., m. m.

Jag hade erbjudits tjänst även på två andra håll, i den s. k. Åhlinska flickskolan eller som den även ståtligare kallades Flickgymnasiet på Norrmalm, samt Stockholms elementarskola för flickor. Aldrig förr eller senare har jag varit så glad och belåten med mitt arbete som pedagog som i den förstnämnda med dess fina, verkligt söta och i alla avseenden duktiga och präktiga flickor, barn av Stockholms finaste och bästa familjer. Rektor var den uppburna, kända historiska författarinnan doktor Lydia Wahlström och föreståndarinna fröken Hedda Åhlin, utomordentligt sympatiska och urbana personligheter liksom även skolans lärarinnor. Vid mitt avsked försäkrade jag även åt dem bägge, att under hela min tvååriga arbetstid vid skolan jag ej en enda dag eller lektion gått misslynt till eller bort från denna, den  u t m ä r k t a s t e  skola i alla avseenden jag hittills verkat vid.

Stockholms elementarläroverk för flickor var även en trevlig flickskola, dock med barn ur medelklassen och fattigare familjer. Rektor, en av fattigdom och överansträngning nedböjd person, Franzén. Han och hans fru voro vänliga och trevliga människor. Läroverket var ännu ej fullständigt och arbetade under ekonomiskt betryck. — I Åhlinska skolan undervisade jag i filosofisk propeu-detik och i den Franzénska i kristendom.

I studentexamen i Åhlinska skolan hade jag bl. a. till censor ingen mer eller mindre än Sveriges numera avlidna ärkebiskop Nathan Söderblom, som nyss kommit från svenska legationen till teologie professor i Uppsala, en såsom allom bekant ovanligt älskvärd och intressant personlighet. Även han bad mig på min förfrågan välja ämnet vid förhöret, och jag valde då frågan om determinismen och indeterminismen till hans och censorkollegiets belåtenhet.

Inbjuden av Stockholms folkskollärareförening höll jag vid densamma ett par föredrag, utsågs till ett slags utländsk hedersledamot och fick även bland dem liksom bland mina kolleger o. andra statens läroverkslärare, utmärkt goda vänner, särskilt vill jag nämna lektorn i latin, doktor Anderzohn. Även med personer av Stockholms pressen, särskilt vid Stockholms Tidning, som inköpts av Axel Lille, då han överflyttade, sedan »Nya Pressen» av censuren tvungits att upphöra kom jag i beröring. Redaktör Rydelius, en ungdomsvän och studentkamrat till skalden  F r ö d i n g,  om vilken jag av Rydelius och andra Frödings ungdomsbekanta vid deras särskilda s. k. Frödingsaftnar fick många intressanta berättelser och upplysningar, var en bland dem. Så förflöt min Stockholms tid under träget arbete och trevligt umgänge, tills jag äntligen kunde om vårsommaren 1905 efter storstrejken och den politiska omsvängningen i Ryssland återtaga min tjänst vid seminariet.

Sommaren 1904 hade jag rest hem, sålt min gård, lindor m. m. och tagit min hustru och övriga barn med mig till Stockholm, oviss ännu om vi skulle få återvända. Bobrikoff hade visserligen blivit nedskjuten, men knappt hade jag återvänt, innan från skolstyrelsen anlände inspektor Haapanen, min student- och promotionskamrat, med ytterligare  a l l v a r l i g  tillsägelse att ej få återkomma och återtaga min tjänst, ty fastän Bobrikoff är borta existerar systemet allt fortfarande, yttrade Haapanen ävensom Gustav Lönnbeck i privat brev till mig.

Det återstod således intet annat att göra, enär greve Berg, som jag redan nämnt, sänts av Seyn på ny inspektion och funnit, att fastän jag fortfarande var i Sverige, fortfor mitt dåliga politiska inflytande inom läroverket. Jag fortsatte således min lärarverksamhet i Stockholm, besökte på anmodan med mina flickor Drottningholm, Gripsholm, Sigtuna, Mariefred och uppmanades att stanna kvar för all tid i Sverge, vilket jag dock varken kunde eller ville lova, hur utmärkt jag än trivdes och än hade det, i många avseenden mycket bättre än de allra flesta av mina övriga landsmän i förvisningen.

Kort efter min ankomst till Stockholm kallades jag även av dem till deras hemliga möten å Hotel Metropol, där baron von Born fungerade såsom ordförande och min gamle avdelningskamrat och forne, men icke mer, politiske motståndare Jonas Castrén. Bland andra gamla vänner träffade jag där Almar Fabritius, som ännu lever, och Georg Kuhlefelt, förvisad borgmästare från Lovisa samt besökte bl. a. min gamle farbrors och gynnares professor Georg Asps änka, moder till Wettenhovi-Aspa, i hennes hem; likaså var jag inbjuden till Axel Lille, där bl. a. Leo Mechelin och alla de andra råkades, varom strax något särskilt intressant.

I Stockholm funnos många besoldade »spioner» både rikssvenskar och, skam till sägandes, voro två ökända landsmanninnor, fröknarna Wellingk och Bremer. Även Axel Enehjelm träffade jag till min förvåning helt plötsligt, ovisst i vilka men antagligen politiska ärenden, på Birger Jarls gatan. Denna gång kom han helt frankt direkte till mig och frågade, liksom intet passerat sedan vårt sista sammanträffande, huru jag mådde och — trivdes, vilket ju lät rent av såsom ett hån, varför samtalet å min sida även blev mycket enstavigt och kort.

För att bliva insläppt till »de våras» hemliga möteslokal måste man underkasta sig allehanda försiktighetsmått, påminnande om vehm-domstolarnas, jesuiternas och andra hemliga sammanslutningars. I övre våningen av hotellet hölls bakom slutna dörrar och fönsterluckor sammanträden. Även nedre våningen hade tillslutna fönsterluckor, på vilka man skulle knacka på ett särskilt sätt för att insläppas.

Det var ytterst få gånger jag var med, strängt upptagen av mitt arbete vid 3 särskilda läroverk med tidig uppstigning för förberedning av mina läroämnen, förrättande av morgonböner o. s. v., som jag var, vilket jag även framhöll åt vännen Jonas, då han temperamentsfull som alltid förebrådde mig bristande intresse, till och med en viss »räddhåga», vartill jag genmälte, att han ju nog borde veta, att en sann österbottning, och det ville jag åtminstone vara och även varit, ej var anfäktad av den sjukan. För resten tyckte jag, att debatterna smakade med förlov sagt — gymnasistkonvent och, blickande omkring mig på samlingen, gjorde jag den tysta reflexionen, varför har exempelvis den och den blivit landsförvisad såsom farlig för den bestående ordningen. Ty dylika »minores gentium» funnos i själva verket om ock å andra sidan funnos »majores» såsom Jonas Castrén, Born, kapten Fellman, en mycket sympatisk människa, den impulsive Wenzel Hagelstam, Almar Fabritius, den egentlige redaktören av »Fria ord» jämte Neovius o. a. — Leo Mechelin var ej närvarande under de par sammanträden, jag övervar, men vid ett allmänt festligt sammanträde hos Axel Lille, där vi alla voro mangrant närvarande, blev jag presenterad för »det libera partiets chef». Värden meddelade oss, sedan vi bänkats vid långa bord med Mechelin i högsätet, att han hade åt oss en »mycket angenäm surprise», vilket hos oss väckte en ytterst livlig och spänd förväntan.

Våra glada förhoppningar svekos ej heller, då efter en stund uppenbarade sig min och allas vår gamle bekante och kamrat, borgmästar Hallonblad, vilken, tack vare ryska revolutionärers medverkan, hade lyckats rymma genom Polen och Tyskland ur ett ytterst plågsamt fängelse »under Nevan», förklädd till rysk psalmsångare. Med det spändaste intresse lyssnade vi till hans dramatiska berättelser om sin ohyggliga behandling, vilken dock här faller utom ramen av detta arbete.

Så grydde äntligen den dag, då Leo Mechelin med några andra »förstlingar» fingo lov att återvända till hemlandet. Vi följde dem alla till ångbåten. När Leo Mechelin tog avsked av mig, sporde han, tryckande min hand, om jag inte också snart finge vända hem. »Inte ännu», ljöd mitt något sorgsna svar. »Nåväl, nästa gång!» och i det han gick ombord, tryckte han ännu en gång min hand och sade med stark stämma: »Låt sången ljuda!» Så inföll, som jag redan framhållit, den ryska och finländska befrielsen, som dock till en början blev en liten besvikelse genom det röda upproret.


V. K. E. Wichmann (1933) Hågkomster från min Nykarleby-tid 1883—1916.


Nästa kapitel: IX. Återkomsten till hemlandet. Storstrejken.
(Inf. 2004-06-14.)