|
Innehåll |
| Statyn av Svenolof Karlsson |
| Vykorten |
VID SÅNG- OCH MUSIKFESTEN 1894 hade främst i festtåget gått två herrar av särskild dignitet, nämligen Joachim Kurtén och Zacharias Topelius. Kurtén representerade som stadsfullmäktiges ordförande förstås arrangörsstaden Vasa, men var samtidigt en ledande affärsman och hade som framgått en central politisk roll också på nationell nivå, bland annat som lantdagsman i 25 år, varav som talman för borgarståndet under perioden 1885–1897. Året efter hans död 1899 beslöt stadsfullmäktige i Vasa att hedra Kurtén med en byst.
Bysten skulle finansieras uteslutande på frivillighetens väg, vilket även genomfördes på kort tid genom bidrag på drygt 5000 mark. Verkställigheten omöjliggjordes av ofärdsåren, men aktualiserades 1906 på nytt. Kapitalet hade då vuxit så mycket, att det i det närmaste räckte för en bronsbyst jämte en sockel av granit. Som bildhuggare värvades den välkände Emil Wikström, som på plats i Vasa tillsammans med den tillsatta kommittén kom fram till att bysten borde stå vid den del av Stadshusskvären, sedermera namnändrad till Senatsgatan, där gatan möter Hovrättsesplanaden, strax intill den Sundénska gården.
Alfred Wilhelm
Stenfors
Den 23 maj 1908 förrättade arkitekten A.W. Stenfors avtäckningen inför en stor folkskara och bildhuggaren själv. Vasabladet rapporterade:
”Det gick en rörelse genom mängden då Joachim Kurténs välbekanta, ädla drag, i en utmärkt belysning af det strålande, solskenet, lifslefvande trädde fram ur bronsen. Konstnären har synnerligen väl träffat de rätta dragen. Bysten gör ovillkorligen intryck på åskådaren.”
Topelius då? Han skulle också få ett monument, och det på ett sätt som kongenialt stämde överens med den offentliga bilden av honom. Det började med ett gräsrotsinitiativ, som växte fram i samband med uppmärksamheten kring Topelius begravning 1898. I sin primärskola i Vasa ställde läraren Emilia Akola frågan vad man skulle göra med de 30 mark, som fanns i kassan, för att åstadkomma en tacksamhetsgärd av bestående värde för den beundrade sagoberättaren. I en annan Vasaskola hade på hennes initiativ redan en fond bildats för spridande av skaldens verk. Då uttalade en lärarinna de förlösande orden: ”Med dem reser vi en staty.”
Under lärarinnorna Akolas, Lundgrens och Svanljungs ledning bildade skolbarnen sedan en syförening, insamlingar gjordes, i andra skolor föranstaltades fester, och sällskapsspektakel uppfördes med målet att förverkliga en Topeliusbyst placerad i Barnparken.
Också i detta fall dröjde det till den politiska friheten 1906, innan saken på ett mer avgörande sätt gick framåt. I mars det året beslöt ett allmänt medborgligt möte i stadshusets museisal att ett monument av Topelius, helst hans bild i helfigur, skulle resas på en lämplig och skalden värdig plats i Vasa.
Många såg sig samtidigt kallade att kritisera projektet, som ännu skulle komma att dra ut på tiden i nio år. Det ansågs att en staty av en nationell storman som Topelius borde placeras i Helsingfors eller möjligen i födelsestaden Nykarleby. Andra reagerade på att initiativet tagits av lärarinnor och tyckte att ständerna borde besluta om projektet. Oenighet uppstod om monumentets uttryck; Topelius var ju inte bara en sagofarbror. När talare utsetts till avtäckningshögtidligheten, herrar Palmén och Ignatius, protesterades i tidningen Vaasa högljutt över att dessa inte var vasabor, vilket fick dem att avsäga sig uppdraget.
Emil Wikströms Kurténbyst övertygade i alla fall den utsedda kommittén om att han var rätt konstnär också för Topeliusmonumentet. Barnparken ansågs däremot ha ett alltför avlägset läge, och frågan om placeringen var öppen i flera år. Efter några försök med en ”fantom”, en silhuett av monumentet i fyrdubbel skala, kom man med understöd av Emil Wikström 1912 fram till att skärningspunkten mellan Hovrätts- och Kyrkoesplanaden var den bästa platsen. Vid det laget hade Emilia Akola hunnit avlida under en resa till Tyskland, dock ihågkommen också med en minnesceremoni i Vasa som den ”ledande själen” i projektet.
Emil Wikström.
Topelius var som sagt också förknippad med annat är barnsagor. I nästan ett år fick man vänta tills kejsaren i januari 1914 meddelade sitt nådiga tillstånd att resa monumentet. Sedan fördröjdes saken av det utbrutna storkriget. När bronsavgjutningen var på väg över havet från Köpenhamn, där den gjutits i den berömda Lauritz Rasmussens ateljé, förmedlades nyheten att ett fartyg sänkts i Bottenhavet. Efter nervös väntan kom beskedet att ångfartyget Drottning Sofia, som fraktade monumentet, välbehållet anlöpt Raumo. I december 1914 kunde man äntligen ta emot bronsstatyn i Vasa.
Avtäckningen av Topeliusstoden skedde den 22 maj 1915 och platsen blev alltså det som är den här berättelsens geografiska mittpunkt. In i det sista var de ryska myndigheterna oroliga för att avtäckningen skulle få oönskade politiska inslag. Tidningarna berättade att festkommittén ”av förekommen anledning” lovat att ingenting utöver de i förväg överenskomna programnumren skulle få förekomma.
Avtäckningen av bysten av Joachim Kurtén
1908 mitt emot Hovrättsesplanaden 9.
Inget förgripligt verkar heller ha hänt i samband med den avtäckningen. Långt i förväg var en stor människomassa på plats. Hundratals elever från stadens skolor hade med fanor ställt sig i ordnade led närmast stöden, som var vackert inramad i äreportar och grönskande girlander. Sång av skolbarnen kombinerades med ett svenskt tal av läkaren och filosofie doktorn Fredrik Hartman och ett finskt av lektor Frans Viktor Saukko. Efter leverop och första strofen av Vasa marsch framförd av Vasa sångarbröder lät arkitekt Stenfors täckelset falla:
”Nu riktades allas blickar mot statyn, som insvept i sitt bruna omhölje hela dagen hade spänt stadsbornas förväntningar. En order, täckelset föll och den vackra gruppen i brons blottades. Det gick en susning av beundran genom mängden och i detta ögonblick ägnades helt visst mången varm tanke åt mästaren, som skapat detta verk: skulptören Emil Wikström. Redan ett flyktigt ögonkast övertygade envar om, att den härliga bronsgruppen på sin upphöjda plats med björkalléns vidsträckta perspektiv som bakgrund verkligen kommer att bliva en prydnad för Vasa stad och särskilt den centrala plats, där den är uppställd.”
Monumentet togs å stadens vägnar emot av Lennart Kurtén, stadsfullmäktiges ordförande liksom sin far. Hans förhoppning i tacktalet var att monumentet skulle ”skänka ungdomen håg till bragdrikt värv för frihet, lag och rätt, mana alla, unga som gamla, att med förtröstan på en rättvis världsordning bygga framtida lycka på fädernearv av kultur och samhällsskick”. Det kunde låta som fraser lämpliga vid en högtidlighet som denna, men också som en uppmaning till aktivism för det fäderneärvda samhällsskicket.
Ännu lyssnade man till en festdikt av den tjugoårige Vasadiktaren Jarl Hemmer, varefter högtidligheten avslutades med defilering förbi stöden, vars fot höljdes i rik blomsterskrud med kransar från stadens skolor, varvid Vasa Svenska Lyceums rektor Gustaf Adolf Hedberg naturligt nog lyfte fram den manande texten i Vasa gymnasisters marsch.
Svensk-Österbottniska Samfundet fanns inte än, men alla de nämnda svenskspråkiga talarna skulle med tiden bli invalda som dess ledamöter.
Jarl Hemmer
Gustaf Adolf Hedberg.
TALET TILL TOPELIUS”När han som nyssbliven professor höll sina föreläsningar, hörde det nästan till god ton att ignorera dem. Auditoriet var glest besatt. Men så begynte han en föreläsningsserie om Österbotten och dess befolkning. Han slog an, isen var bruten och hans föreläsningar ägde rum inför ständigt växande åhörarskaror. Topelius älskade Österbotten och österbottningarna. Därför har ingen skildrat dem som han; därför är det ingen tillfällighet, att han förlagt en så stor del av sina natur- och karaktärsskildringar just till Österbotten. Du gör en resa genom Kajana och dess ödemarker. Det är icke från din skolkurs i historien du har din kunskap om dem. Du ser Kajaneborg med Topelii ögon; du hör Ämmäs brus med hans öron. Huru högtidlig blir ej en forsfärd nedför Uleå älv tack vare honom! Vilka starka maningar stiga icke för själen, när vi möta landhöjningen vid den flacka kusten. Hur har han ej skildrat midnattssolen och midsommarljuset! Och när du färdas genom Storkyro åker, undrar du ej då, var han månde hava bott den styvsinte bondekungen, undrar om den blida Meris gravsten än månde stå att finna.
Topelius gav oss mera: han gav oss Vasa marsch, vår ungdomsmarsch, vår mannaålders marsch, vår ålderdomsmarsch; han gav oss en marsch med ett helt livsprogram. Den skulle bliva en Vasa gymnasisters marsch, den blev en lösen för varje son och dotter av vårt land, som med panna klar drar ut till mänsklighetens stora strid mot mörker, synd och död. Den blev den mäktigaste maning, att kämpa med i främsta led för allt som livet har högst. Den eld och den värme, den tänt i vår själ, den följer oss livet igenom.” (Ur Fredrik Hartmans tal vid invigningen av Topeliusstatyn.) |
Fredrik Hartman.
