Det mesta på webbplatsen handlar om personer som varit verksamma i Nykarleby, men åtskilliga uppvuxna i staden har sökt sin lycka ute i världen. Eftersom jag själv är emigrant och både farfar och morfar var på förtjänst ”Over There” och mormor kom till där, ligger emigrationshistoria mig varmt om hjärtat. Farfars tre systrar och enda bror emigrerade till USA.

Först i oktober 2024 upptäckte jag att Finska-Amerikanaren som utgavs 1901–1935 finns i Nationalbibliotekets digitala samlingar. Tidningens devis var:

”Liberal politisk folktidning för svensktalande finnar i Amerika. Låten det goda gå fram, hejden det onda i tid!”.

Beteckningen finlandssvensk hade ännu inte slagit igenom. Emigranttidningen Norden blev efterföljare.

Här finns ett urval av notiser som berör emigranter från Nykarleby och Nykarleby landskommun och notiser om Nykarleby som citerats i tidningen. Största delen av dem är saxade ur tidningar, men det finns även specialskrivet material. En stor spridning på innehållet. Det finns resebrev, dödsannonser, efterlysningar av släktingar man tappat kontakten med och så vidare.

Kunde inte förstå varför de utlagda tidningarna ställvis var av så låg kvalitet när originalen var så bra. Frågade och det visade sig att det är digitaliserade mikrofilmer och inte tidningar.

Innehåll         

Karl Axel Johanson omkom

30

24/7

Resebrev av Gångerolf

49

4/12

”

Brev från Butte av En Butte Miner

”

”

”

Johan Björklund ej död

4

8/1

1902

Mr. J. Johansson efterfrågas

4

8/1

Bref från Canada av Munsala Kalle

9

26/2

Brev från Two Harbors, Minnesota av  A. J. K., Kovjokibo

11

12/3

Brev från Summit, New Jersey

14

2/4

Brev från Gardner, Massachusettes av Gånge Rolf

15

9/4

Wilhelm Mattson efterfrågas

21

21/5

Utfärdade respass

23

4/6

Bref från Nykarleby

24

11/6

Resebrev av Mrs. Sofia Maunula

”

”

Bkand annat Nykarleby-interiör

28

9/7

Resebrev om hemfärd från Nykarleby av Sophia Maunula

40

1/10

Sjömannen Joel Östman aflidit

42

15/10

Nykarleby-notiser

43

22/10

Efterfrågas: Carl Gustaf Carlson från Socklot

Flyktingarne i ödemarken och Vinter- och vårdagar

Efterfrågas: M. Viljam Finström från Soklot

Efterfrågas: August Johnson

Bekantskapsannonser

Nov. 20 1901.

Herr red. af F. A.

Nu när det är slut med all tvist i vännernas afdelning, så vill jag berätta om min resa ifrån Finland hit till West Gardner. Den 12 Juli 1901 lemnade jag Nykarleby kl. 4 e. m., det var en vacker dag, men för mina bekanta, hvilka följde mig till Kovjoki station, var det en sorgedag. Vi voro 17 emigranter, hvilka där stego på tåget, och vid hvarje station ökades vårt antal.

[Om tåget följde tidtabell avgick det 4,35.
Österbottniska Posten, 05.07.1901, nr 27, s. 1.] 

När vi kommo till Härmä varsnade jag en flicka som sörjde djupt och försökte jag trösta henne. Fick då veta att hon hade glömt sin biljett vid Kovjoki, så att hon inte kunde slippa ifrån Hangö. Jag lofvade hjälpa henne och telegraferades från nästa station att den skulle sändas med första tåg. Vi fortsatte vår resa, utan vidare äfventyr till Hangö, hvart vi anlände följande dag hvita af dam. Ifrån tåget marscherade vi upp till emigrantkontoret, hvar våra biljetter undersöktes. Flickan utan biljett kom till mig för att få hjälp. Jag vände mig åter till vår reskamrat herr Salin, han gick upp till kontoret för att höra om något telegram hade anländt, hvilket det ej hade gjort. Utan biljett, sade man, finge flickan ej följa med: herr Salin drog fram sin plånbok för att köpa en ny, men då beslöts att hon finge följa med till England. Efter en stund fingo vi ut våra biljetter, men en flicka hade ej pengar nog att betala sin. Jag tänkte åter på Salin och fick honom att hjälpa till. Nu var allt klart att gå ombord på ångaren Polaris, hvar stadens borgmästare examinerade våra pass. Klockan 10 lade ångaren ut från bryggan samt ilade framåt mellan klippor och skär ut till den fjärran västern. Efter ett dygn nåddes Köpenhamn, hvar man aflastade smör och några timmar därpå fortsattes färden. Jag tyckte då att vi i en fri hamn borde uppstämma i en sång och samlades alla på däck samt sjöngo ”Vårt land” och ”Vasa marsch”. Med ett trefaldigt hurrarop, som besvarades ifrån stranden, brusade vi vidare och anlände efter 3 dygns färd, i vackert väder, till Hull, hvarifrån färden med tåg fortsattes till Liverpool. Här stego vi ombord på den präktiga ångaren Dominionwall och nådde Boston på 7:de dygnet. Vädret hade under hela resan varit det vackraste. Reskamraterna skiljdes åt och några timmar senare befann jag mig i West Gardner, hvar jag ämnar stanna en tid.

Afslutande mitt bref, som jag hoppas skall finna rum i vår goda tidning, med många hälsningar till red., läsekretsen, men mest till vår goda landsman Alfred Salin samt alla Nykarlebyboar, tecknar

Vänligen

Den 20 Nov. 1901.

Red. af F. A.

Efter så sällsynt är att något bref synes i vår ärade tidning från denna plats, så vill jag bedja om rum för några rader.

Butte City är och har varit en stor koppar camp; här har arbetats med emellan 8 och 10 tusen man i långa tider. Men nu ser det ut som om allting här skall stoppas eller sättas ned. Arbetarne bli afsatta nästan från hvarje mina, från 50 till 200 man i gången; en del minor runna ännu, men med liten kraft, en annan del igen äro alldeles nedsatta, så det är ej mer än 2 man där, nämligen dag- och nattvakten. Här är omkring 5,000 sysslolösa minare för närvarande och 3,000 ha dragit sina travelingkort från Miner's Union Hall och begifvit sig till andra platser för att söka sig sysselsättning. Många familjefäder ha fått vända ryggen till Butte samt lemna sina hustrur och barn i knappa omständigheter. Om oturen medföljer familjefäderna på deras utflykt så kommer hustru och barn att gå en hård vinter till mötes. Därför landsmän vill jag varna eder att ej ställa eder resa till Montana, allra minst till Butte City. Om dessa rader bli synliga i vår ärade tidning, kommer jag igen en annan gång. Slutar så med många hälsningar till tidningens alla läsare och läsarinnor samt red. och sättaren ej förglömda.

Vänligen

Bland landsmän.
——

— Charles Johnson (Karl Axel Johanson), från Nykarleby, ljöt döden d. 15 juli i Simpsons Logging Camp N:o 4 Matlock., Wash. Han arbetade med att lasta timmer å en järnvägsvagn, då en stor stock rullade ned på honom med den sorgliga påföljd, att han en timme senare afled. Liket braktes af landsmän och arbetskamrater till Olympia, där det begrofs d. 16 juli.

— — —

SJÖMANNEN JOHAN BJÖRKLUND från Nykarleby, hvilken enligt en i F. A. för d. 20 november förlidet år intagen notis [andra Nykarleby] förmodades hafva omkommit, då en firman Brown & Fleming tillhörig mudderpråm kantrade utanför Sandy Hook, befinner sig lyckligtvis ännu bland de lefvandes antal. Ett från svenska konsulatet i Bristol, England, ingått meddelande bekantgör, att Björklund välbehållen anländt till  Bristol ombord å en bark från Savannah.

Efterfrågas.
——

— — —

Mr. J. JOHANSSON, hemma från Nykarleby. För 4 år sedan var hans hemma kända adress 2030 E. 1 Ave. New York, men ännu förliden höst torde han hafva vistats i Brooklyn. Han själf eller någon annan, som känner den saknades vistelseort, bedes godhetsfullt därom underrätta hans hustru. ALBERTINA GRÖNLUND, Nykarleby, Finland, Europe.

— — —

BREF FRÅN CANADA.

North Anjigimi, Ont, d. 9 febr. 1902.

— — —

Bland de allt utom hoppingifvande nyheterna från hemlandet, såg jag för icke länge sedan, att bland tidningsindragningarna äfven nämndes ”Österbottniska Posten” utgifven i Nykarleby; indragningstiden var en månad. — Nu kan det vara många utaf ”Vännerna” som knappast har sig bekant att ett sådant organ någonsin utkommit och förty skänka händelsen ingen uppmärksamhet Hvad mig beträffar är förhållandet helt annat, Ö. P. var min barndomsbekant, ty redan i de dagar, då tidningen redigerades af den högaktade och i sin hembygd odödlige folkskolläraren och landtdagsmannen A. Svedberg, läste jag tidningen med större intresse än min läxa i hustaflan. Tidningen, som innehöll en både nyttig och roande läsning för hemmet och familjelifvet, uttalade sig ganska sällan i politiken, samt iakttog en reserverad hållning. Hvad som nu dragit Bobrikoffs och indragningsmaktens i uppmärksamhet på detta lilla lokalblad, är en ”puzzle” för mig. hvarför jag nästan borde fråga utgifvaren, kantor J. W. Nessler, därom. I alla fall måste det vara en stor saknad för prenumeranterna i Nykarleby och omnejd, ty huru skola de nu, under loppet af denna månad, veta t. ex. om ”Torra, köttfria kreatursben uppköpes å Herrfors såg till på orten högsta à pris”, hvilket utgjorde en stående annons i Ö. P. från dess födelse, m. fl. för tidningens läsare nödvändiga kungörelser.

Ja, i sanning äro meddelanden från hemlandet nedslående och smärtsamma, och en förväntan på något bättre är hopplös, ty vi kunna ej mera hysa hoppet om, att tyrannen stannar i sin brutalitet förrän Finland fått prägeln af en rysk provins.

— — —

Febr. 22 1902.

Red. af F. A.

Jag får nu åter komma en gång med några rader till vår ärade och nyhetsbjudande tidning.

Hvad väderleken beträffar, så hafva vi haft en utmärkt vacker vinter här uppe i år. Intet snö med obetydlig köld blott några dagar jultiden. Och som det nu ser ut, så hafva vi att emotse en tidig vår — om man ej blir bedragen. Detta kunna vi dock först tala om efter den 4:de juli, men ej förut, ty här ute vid stora Superior-sjön, kan man ej vara så säker på väderleken. Det händer ofta på högsommaren, att en öfverrock ej är för varm, då vinden blåser från nordost, ty då går stormen genom väggar och tak utan barmhärtighet här i Two Harbors, eller i “tvåhamnars”-staden. Hvad arbetet under vintern beträffar, så är jag en af de många, som har plats på den mekaniska värkstaden, och har jag alltså arbete året rundt, men för dem, som arbeta utomhus, har det varit mindre gynsamt.

En kamrat till mig förlorade genom en olyckshändelse sitt ena öga. En stålbit sönderskar ögonstenen, så att ögat måste opereras, och har han nu ett konstgjordt öga af glas utan att få någon vidare ersättning för ett sådant lyte. Mannen är omkring 22 år, svensk till börden vid namn Ernst Nelson.

Får nu fråga hvart vår hedervärda Fred tagit vägen, när han ej mera är synlig som förr. Vi undrar om gumman ej är med om saken, eller om han har fått skiljsmessa och således kommit in på törnebanan. Vi bedja honom meddela oss sin sorg eller glädje, hvilket det än är. Därför fråga vi nu. Fred hvar är du? Vi skulle, med nöje vilja veta, hur det står till med prenumerationsfonden, om den snart är utlupen, så vore vi villiga att stärka kassan med några cents härifrån igen, om så fordras. Men om så är, att kassan är stark nog ännu, så är det bra hvad kråkan ropar om hösten.

Det vore nog min önskan att skrifva mera, men som jag fruktar för en för tidig papperskorg, så afbryter jag detta med varma fosterlandskänslor för vår vidt omfattande läsekrets, för bestyrelsen och vår vänliga redaktör. Till sist tecknar med vördnad

Eder landsman

Den 27 mars 1902.

Herr red. af F. A.

Med eder tillåtelse ville jag efter ett års tystnad komma med några rader i vännernas afd. För det första får jag då frambära mitt hjärtliga tack till red. för allt det arbete han nedlägger på vår kära tidning F. A. och man till stor del har honom att tacka för det den numera kan mäta sig med hvilken tidning som hälst på det svenska språket. Jag läser många tidningar, men F. A. är själf fallet den käraste af dem alla därför att den är vårt eget språkrör, genom hvilket vi kunna få underrättelser från vårt eget fosterland och kunna följa med händelserna, sådana de te sig därhemma. För hvarje gång jag läser F. A., känner jag mig dragen mer och mer till detta land, till detta folk, som äro mina egna. Jag känner hur jag är ett med dem. Jag är fullt öfvertygad att F. A. haft samma goda värkan på andra, som läsa den samma. Och är min varmaste önskan att den finge allt större spridning bland vårt folk här och på alla de ställen, där den landsflyktige finnen vistas. Med lifligt intresse har jag följt med diskussionerna i vännernas afd. Skada blott att det är så få som uttrycka sig däri. På frågan: Hvad bör vara vår sysselsättning på lediga stunder, vill jag svara detsamma som ”Förgät mig ej”: läsning och skrifning. Ty kom ihåg: en god bok är alltid bättre än dåligt sällskap. Vill blott tillägga, att en promenad nu och då i Guds fria natur äfven har sina goda följder, om vi blott hafva ett öppet öga för allt hvad naturen — vårdarinnan — har att lära oss.

Uti n:o 12 af F. A. fann jag ett bref, undertecknadt ”Rosa”, hvari vi uppmanas att skrifva om vår hembygd. Förslaget var i mitt tycke utmärkt. Och hoppas jag, att alla ville skrifva därom.

Hvem känner icke till Nordens lilla Bethlehem, Nykarleby, där den ligger så idyllisk skön omramad af den mörka furuskogen. O, huru härliga voro ej dina sommaraftnar, då intet annat ljud, än forsens dofva brus störde den högtidliga tystnaden. Och elfven med sina lummiga fagra stränder, där jag så ofta som barn kunde sitta och drömma. Ja, du är skön, du lilla Nykarleby! I mitt minne skall du alltid få fortlefva som ett jordiskt Eden. N. är ej någon bullrande affärsstad, men väl kunde man kalla den för en skolornas stad, ty där finnes många olika lärovärk. Till de förnämsta hör dock Seminariet, från hvars härd årligen utgå från 19 till 20 unga män, redo att bringa ljus och bildning till de djupa leden af vårt folk.

Nej, nu får jag visst sluta, ty annars fruktar jag att göra alldeles för mycket arbete för vår kära red., då han skall gå igenom alla felen. Min hjärtligaste hälsning till hvarje finne, som älskar sitt fosterland. Nästa gång ni få höra från mig, blir allt från lilla Nykarleby. För denna gång förblir jag eder landsmaninna

21 mars 1902.

Min hembygd.

Red. af F. A.

— Jag vill nu uppfylla Rosas kloka önskan och skrifva om min hembygd. Mitt hem är beläget i Nykarleby, vid östra sidan af torget eller vid Norra Torggatan no. 33. Gården ligger vackert och naturskönt, 3 stora björkar växa just framför trappan, där jag som liten brukade sitta i min gunga, lyssnande till fåglarnas kvitter. Uppe i en af björkarna hade en stare byggt sitt bo i en där anbrakt blåmålad trälåda. På en liten pinne vid boet satt fågeln drillande från tidiga morgonstunden. Två vackra rönnar stodo på hvardera sidan om porten. På gårdsplanen växa björkar, rönnar och pilträd om hvarandra. Mellan de tre stora björkarna skymta törnros, stickelhäckar och vinbärsbuskar fram. En jordsoffa, betäckt med den vackra björnmossan, inbjuder till hvila.

Går man Norra Torggatan upp till torget, så ser man vår nätta kyrka med den stiliga klockan, visande tiden åt alla fyra väderstrecken, och då den lyfter hammaren emot höjden för att gifva till känna att timmen är full, så hör man det klingande ljudet på flera kilometers afstånd. På västra sidan af kyrkan kommer man till det vackraste af allt, nämligen den natursköna forsen, öfver forsen leder en bro (Storbron) med sina höga stenkistor. Nykarlebys järnväg har äfven ett spår öfver denna bro, hvilket leder ner till hamnen. När man skådar ut öfver landskapet från denna bro, fäster sig ögat vid två vackra natursköna ställen, nämligen seminariet med dess vackra parker och gångar och, på andra sidan älfven, Nykarleby park med lummiga träd och buskar. På norra sidan af staden hafva vi Topelii beryktade hem. [Berömda vore mer på sin plats.]

Innan jag afbryter mina rader, vill jag ännu tillägga, att Nykarleby med all säkerhet är den naturskönaste nejden i Finland och, tror jag, äfven i hela Amerika, och det är min hembygd.

Vänligen

NYKARLEBY. — Emigrationen från Nykarleby. Ett trettiotal ynglingar och ungmör har åter hos emigrantagenten i Nykarleby löst sig biljetter för öfverfart till Amerika.

— Den 27 mars afled i Nykarleby enkefru Teresia Augusta Aminoff, född Silfvast, vid 42 års ålder. Den aflidna var sedan 1896 enka efter framlidne stadsfiskalen Germund Fredrik Gustaf Aminoff.

Efterfrågas.

—Hvar fins WILHELM MATTSON hemma från Forsby, Nykarleby socken, sist hörd från för omkring tre år tillbaka, var han i Mexico. Senare skall han ha vistats i Oregon. Han eller någon annan, som känner till hans vistelseort, bedes godhetsfullt insända hans adress till hans syster. ANNA LOVISA MATTSON, 47 Sacramento St., San Francisco, Cal.

NYKARLEBY. — Respass till utrikes ort utfärdade magistraten i Nykarleby under sistlidne april månad till ett antal af 49, alla för emigration till Amerika. De emigrerade voro hemma: 16 från Munsala, 14 från Jeppo, 3 från Oravais, 7 från Nykarleby socken och 9 från Nykarleby stad.

NYKARLEBY. — Från Nykarleby skrifves till Vbl. den 18 maj: “Sedan vi under hela våren haft torr väderlek med mestadels nordlig vind, började i torsdags morgon ett efterlängtadt regn, som ännu fortfar att falla (lördagsafton), till glädje synnerligast för åkrars och lindors innehafvare, hvilka nu önska att den gamla Bondepraktikans spådom må besannas:

”Maj månad våt och kall
fyller bondens hus och lador all”.

Tillredningen af åkerjorden har på sina ställen börjat.

Till telegrafist vid Uleåborgs telegrafstation har från den 1 juni antagits hr B. A. Svanström i Nykarleby, som i öfver 20 år tjenstgjort som vaktmästare vid telegrafstationen härstädes.

Emigrationen fortfar. Så afreste i fredags eftermiddag med bantåget härifrån åter 12 unga personer, hvilka i det förlofvade landet ämnade bryta sig nya lefnadsbanor. Under detta år har agenten härstädes hr J. H. Holstius, hittills försålt 160 emigrantbiljetter, hvarförutom ett tjugotal afreste härifrån på biljetter, som de fått sig tillskickade.

Lektorn i musik och sång vid härvarande seminarium, hr I. E. Forsman, hvilken som bekant erhållit ett finska statens resestipendium à 1,200 mark, afreste i går eftermiddag med Tyskland som närmaste mål. Till afresan hade vid stationen infunnit sig seminariets elever; hvilka med några sångnummer önskade sin afhållne musiklärare “lykke paa rejsen” och välkommen åter.

NYKARLEBY, BONÄS,
FINLAND,

i juni 1902.

Red. af F. A. samt hela läsekretsen. Som tidningen nu redan aflagt två besök hos mig, sedan min ankomst hit, kan det småningom vara på tiden, att jag gör en återvisit, hälsande på Eder alla såväl kända, som okända landsmän och landsmaninnor på Amerikas jord.

Den 22:dra april reste jag ifrån Astoria med Union Pacific R. R. och nådde New York efter 6 dygns resa för att därifrån med Hvita Stjärnlinien fortsätta färden. Resan gick lyckligt, utan något som hälst äfventyr. I New York tillbrakte jag en och en half dag, men någon bekant träffade jag ej. En tripp gjorde jag öfver till Brooklyn för att hälsa på F. A:s redaktör, men kunde ej finna vägen, hvilket för mig var en stor missräkning. (En ännu större för red.) Onsdagen den 30:de gick jag jämte många andra ombord på Oceanic som är en präktig, snabb och snygg båt. Det enda motbjudande, var de många irländska flickorna.

Vädret var vackert, ingen storm, men kallt hade vi. På båten voro 1500 personer, besättningen inberäknad, sjuka funnos knappast några förutom två lungsotister och en kvinna ifrån Sverige, som blef sinnessvag. Den 7:de maj, kl. 10 på morgonen landade vi i Liverpool och fingo vänta där ända till lördagen, innan resan kunde fortsättas. En förfärlig villervalla rådde på hotellet. Vi träffade där många just på väg till Amerika, en del slogos, andra söpo, ynkligt är det med de stackars ynglingarna, som just bjudit sina anhöriga farväl och redan så hunnit förglömma sig. Ett okändt öde gå de tillmötes i främmande land, men de glömma allt, utom bränvinsflaskan, som dock fört så mången i fördärf.

På lördagskvällen gingo vi så ombord på Finska Ångfartygsaktiebolagets båt Polaris på väg till H:fors. Jag har i tidningarna läst så många klagomål emot ofvannämda bolag och vill därför äfven uttala min mening i saken. Hvad maten beträffar, så var den god, bättre än på oceanbåten, ordningen var äfven bra, såsom man kan vänta sig den på en mindre båt, betjeningen var vänlig och tillmötesgående. Jag kom alltså till den slutsatsen, att det är passagerarne, ej bolaget, som fela. Så t. ex. hunno uppasserskorna ej duka matbordet färdigt, än mindre hemta in maten, förrän många passagerare kastade sig öfver den första brödkorg, som blef synlig, i stället för att litet gifva sig till tåls och hålla ordning, då säkert enhvar skulle få sin andel.

Den 15:de maj landade vi i Helsingfors. Tankar af olika slag trängde på vid anblicken af vår präktiga hufvudstad, som till det yttre kan täfla med hvilken stad som hälst, men som hårdt nog får kämpa emot en tryckande arm, utsträckt att krossa när som hälst. Vi stannade två dagar för att bese staden. Våren hade gjort sitt intåg, men vädret var ännu ganska kallt, dock fanns ett och hvarje att se på. Så spelade musiken på två ställen i esplanaden, och roligt var det att sitta och lyssna därpå. Mycket funnes att berätta af hvad vi erforo under dessa två dagar, vi kommo i samspråk med många människor, som i oss igenkände resenärer ifrån det fria Amerika, men jag lemnar allt detta för att hasta vidare.

Den 17 maj anlände jag per bantåg till vår lilla nätta stad Nykarleby och fick genast tag i stadens enda åkare, hvilken jag hyrde för att föra mig till mitt hem, 6 kilometer söderut. Först aflade jag dock ett besök på torget, hvar det var mycket folk, såsom det om lördagar plägar vara, men ingen kände mig och ej häller kände jag någon. Underbart huru man kan blifva obekant under 12 år. Jag yppade för en person hvem jag var, men blef helt förskräckt och fann rådligast att fortsätta min färd, ty alla började samlas omkring mig, och kunde man ju taga mig för någon för landet skadlig person.

Så bar det då ändtligen i väg till mitt egentliga mål, min gamla moder. Återseendet är ej vidare att nämnas om, ty enhvar, som älskat och varit älskad af sin moder, vet huru det käns. Visst fann jag henne gammal och af ålder bruten, men desto kärare för mig, ty samma varma hjärta klappar ännu inom hennes bröst, för hennes enda, älskade dotter.

Så snart budskapet om min hemkomst hunnit sprida sig, fick jag besök af en och annan, som har sina anhöriga i Amerika. De ville veta, om jag möjligtvis hade träffat dem och huru de ha det därute. Visst kunde jag hälsa från många, men beklagligt nog, så kände jag alls ej till de flesta, då de bo å andra orter. På det vänligaste uppmanar jag enhvar, som vet sig hafva far, mor eller syskon här hemma, att skrifva till dem om ej mera, så åtminstone några rader, och om ni visste, huru de längta efter de sina som rest ut, så skulle ni säkert alla som blott hafva råd därtill komma hem och hälsa på. Visst är ju resan dyr, men fröjden å begge sidorna är den värd.

Ännu har jag ej sett mig omkring mycket, en resa har jag dock gjort till Jakobstad, där jag har några bekanta, bland andra mina närmaste grannar från den tiden jag var hemma, Matt Boström och hans familj. Som jag hade med mig muntliga hälsningar från deras son i Astoria, Oregon, steg glädjen upp till tak. Att tänka på någon sömn under mitt besök, blef alls ej tid till, så mycket fanns att samspråka om. Gästvänligt blef jag bemött, som om jag varit en nära släkting, ja, än bättre. I Jakobstad stannade jag i tre dagar och skall snart resa dit igen. Staden är en fin, liten stad, som går framåt med stora steg. Arbetsrörelsen där är mycket liflig, så folk ifrån alla håll flyttar dit. Därstädes träffade jag äfven Matt Forsman, en välbergad farmare ifrån Amerika, han har äfven vistats i Astoria, Ore. och var således en gammal bekant till mig. Mr. Forsman är nu gift och har en mataffär samt förtjenar bra. Gästvänligt blef jag bemött som om jag kommit till en af de mina.

Till sist vill jag frambära mitt hjärtliga tack till mina reskamrater, Sven Sundkvist med fru, med hvilka jag blef riktigt väl bekant under resan. Måtte ni väl trifvas i allas vårt kära hemland Finland. Som jag vet, att ni läser denna tidning, beder jag eder på detta vis emottaga ett hjärtligt tack för all vänlighet bevisad mig, fastän jag var eder okänd. Slutligen en hjärtlig hälsning till alla både när och fjärran, red. inberäknad. Nästa gång kommer jag kanske med något annat.

Högaktningsfullt

NYKARLEBY. — Till vikarierande stadsläkare i Nykarleby antog magistraten medicine och kirurgiedoktorn Ernst Knape. Ö. P. hälsar den nyvalde stadsläkaren, ”hvilken gjort sig under föregående praktik fördelaktigt känd i de begge norra grannstäderna äfvensom nu senast i Lovisa och särskildt, såsom tidningarna meddelat, under olyckstillfället å ångaren Balder på dess Stockholmsresa.

— Nykarleby seminarium. Då uppgiften om utdimitterade lärarekandidater icke var fullt korrekt meddela vi rättelsevis ny förteckning öfver årets kandidater: ...

— Nykarleby-interiör. En handlande från Hernösand, som nyligen besökte vår byrå, uppgaf, att han föregående dag uppehållit sig i Nykarleby och därvid bland andra ortens sevärdheter äfven tagit de natursköna Brunnsholmarne i närmare skärskådande, men vid rekvisition af förfriskningar å värdshuset å stället blifvit snöpligen afvisad med underrättelsen, att man ”af stadens herrar blifvit förbjuden att servera andra än stadens finaste nobless”. Om skänkmadamen erhållit särskild förteckning öfver dem, hon borde servera, eller det lemnats till hennes eget välvisa bepröfvande, hvilka och huru många som höra till Nykarlebysamhällets nobless är ej kändt, men torde det väl icke stält sig svårt att afgöra, att den utländske främlingen icke hörde till värdshusets privilegierade kundkrets.

ASTORIA, OREGON,

i september 1902.

Red. af F. A.

Tiden försvinner snart, isynnerhet om man anslagit en viss tid till något, som skänker en tillfredsställelse och nöjsam omvexling. Så voro nu de tio veckor tilländalupna, som jag skulle vistas i min kära födelsebygd och fädernesland. Men jag hade lofvat de mina att på bestämd tid vara hemma hos dem, och det gälde att infria mitt löfte Med beklämdt hjärta måste jag begifva mig åstad. Det kostade på att bjuda farväl åt anförvandter, åt gamla och nyförvädvade goda vänner.

Den 25 juli kl. 4 e. m. var jag med mitt resfölje vid Nykarleby station. Vi voro 11 till antalet, dock icke alla från Nykarleby. Många sista välönskningar och äfven presenter fick jag emottaga och många varma hälsningar ville en och annan sända till sina här ute, fastän icke alla voro just på denna plats. Men de voro ju dock i Amerika, och man kunde ju af en händelse råkas. Alla, som jag känner till och som ihågkommits af vänner därhemma, hafva ordentligt fått de hälsningar och små presenter jag åtog mig att framföra. — Snart klämtade stationsklockan för sista gången, tåget satte sig i rörelse, ännu en blick och de försvunno utom synhåll, de kära vännerna!

Till Hangö kommo vi lördagen d. 26 kl. 2 e. m. Där fingo vi erfara, att vi voro ett intet, men agenterna de voro herrar, den ena värre än den andra. Ett vänligt ord fick man ej höra, utvandrarne voro synbarligen ett afskum i de värda herrarnes ögon. På ett helt annat sätt hade agenten i Nykarleby, herr Holstius, bemött oss. Af denne gentleman hade vi köpt våra biljetter å Dominion linien, hvars annons vi läst i F. A. Trots de argsinta, ohöfliga herrarne i Hangö, kommo vi dock med lifvet ombord. Vi blefvo vaccinerade såsom hälsovården föreskrifver och då är det ju nog på sin plats. Tolftiden på natten lyftade ”Polaris” ankar, och snart blef det ett svalg mellan oss och fosterjorden. Ett trefaldt hurra uppstämdes af skaran ombord, som besvarades af folkmassan på stranden. Några fosterländska sånger afsjöngos af en manskör, senare togo alla del i sången. Snart var dock allt öfver, och enhvar begynte söka sin hviloplats. Tack vare fru Lina Hellman fingo vi, mina kamrater och jag, vårt rum för oss, och det var välkommet, ty resan öfver Nordsjön är svår emedan båtarne äro för små för de folkmassor, som nödvändigt vilja med. Två dygn hade vi storm. Knappast någon kände sig riktigt väl till mods, men sjösjuk var hvarken jag eller någon af mitt följe.

I Danmark fingo vi ej gå i land, emedan smittkoppor voro gängse i Finland. På torsdagen landstego vi i Hull, därifrån vi genast fortsatte till Liverpool. Här sammanträffade jag med två Bonäsbor, nämligen Wilhelm och Gustaf Östman, som dagen förut följt sin yngsta bror Joel till hans sista hvilorum. Vi voro bekanta från barndomen. Fastän de voro helt unga män, när jag sist såg dem, kände de igen mig genast. De sända vänliga hälsningar till alla bekanta genom mig. En af mina reskamrater Sofia Källström, som är deras kusin, skrifver väl närmare om dem, då hon sänder bref till hemmet.

Med Dominion liniens ångare “Commonwealth” anträddes resan öfver Atlanten. Vädret var det bästa, man kunde önska, och ombord på den ståtliga båten hade vi det riktigt bra. Alla i sällskapet fingo vara tillsammans, rummet var ljust och godt.

Till Boston anlände vi fredags morgon kl. 8, efter att hafva varit 7 dygn och 5 timmar på oceanen. Det tog nästan hela dagen, innan vi blefvo klara från landstigningsceremonierna, invandringskommissionärena är ganska kinkiga, men på aftonen fingo vi fortsätta resan. Vi reste med Northern Pacific-banan till Kansas City, hvarest vi bytte om till Union Pacific. Nu behöfde vi ej sitta om nätterna, inga agenter sågo vi till och inte behöfde vi dem häller, ty vi redde oss godt ändå.

Den 14 augusti voro vi i Astoria. Resan från Nykarleby hade således tagit 20 dygn, och det kan kallas att färdas snabbt. Hemmet fann jag i godt skick och de mina vid god hälsa. Nu står endast minnet af den långa resan kvar. Många glada hågkomster har jag från min vistelse i hemlandet, och vill jag nu på det hjärtligaste genom F. A. tacka Eder alla därhemma för visad vänskap och gästvänlighet. I troget minne skall jag bevara Eder alla! Nu har jag varit hemma en hel månad och hunnit i fulla drag njuta af picnicar och bröllop m. m. Men snart ha vi hösten att tänka på och sedan vintern med sitt mörker och rägn. Som bäst ha vi en sådan torka, som vi sällan haft, det har ej rägnat på flere veckor. Eldsvådor hafva sköflat människoboningar, skogar hafva brunnit och brinna. För ett par dagar sedan väntade vi i stor spänning hvad som komma skulle. Klockan 3 på eftermiddagen blef det så mörkt att lamporna måste tändas. Skyn flammade röd som eld, tunga, svarta moln stego upp i öster! En och annan talade om världens undergång — tecknen stodo i skyn. Hela den kvällen och följande natt lyste himlen så underbart och dystert på samma gång. Så blef det litet klarare, man andades lugnare. Snart nådde oss budskapet att stora skogsmarker i fjärran råkat i brand. Vi hade sett återskenet af lågorna, och öfver oss hade rökmolnen vältrat sig, tunga och hotfulla. Många hafva mistat sina hem och ännu är fara på färde, luften är full af rök och aska.

Med en hälsning till red. och alla läsare, tecknar Med högaktning

NYKARLEBY. — Enligt meddelande från ryske generalkonsuln i London har finske sjömannen Joel Östman, hemma från staden Nykarleby, aflidit i staden Liverpool i England efterlämnande 314 mark 73 penni, hvilka genom guvernörsembetets i länet bemedling komma att den aflidnes rättsinnehafvare tillställas.

NYKARLEBY. — Ovanligt ljusfenomen. Den 29 sept. kl. mellan 9 och 10 e. m. iakttogs å östra himlahvalfvet ett ovanligt vackert ljusfenomen. På hvardera sidan om månen syntes rägnbågsskimrande ljusknippen som lyste med ömsom aftagande och ömsom tilltagande sken. Det hela företedde en praktfull anblick.

— En väl bibehållen granat hittades nyligen i en potatisåker invid lektor Wichmanns bostad [Jakobstadsvägen 11]. Granaten torde med all säkerhet förskrifva sig från svensk-finska arméens intagande af Nykarleby och ryssarnes förjagande midsommardagen år 1808.

— Gårdsköp. Bagaren A. Markéns gård inropades den 16 sept. på offentlig auktion af väktaren J. Eriksson för ett pris af 3,050 mark.

— Dödsfall. F. d. tulluppsyningsmannen Anders Johan Bollström afled i Nykarleby den 24 sept. i en ålder af 73 år, 5 månader och 27 dagar.

CHINOOK, WASH.

8 jan, 1903.

Red. af F. A.

Mr. John Olin, från Nykarleby, med fru reste annandag jul till Augustana College, Rock Island, 111, hvarest han ämnar utbilda sig till orgelnist. Här i Chinook hade Mr. Olin en ”logging camp” och förtjänade bra med pänningar, men hans lifliga håg för musik har nu omsider förmått honom att söka sin längtans mål — tillfälle att förkofra sig i orgelspel. Hans många vänner önska honom lycka och framgång, i hvilken önskan äfven Mrs. Olin är innesluten.

NYKARLEBY. — Respass till utrikes ort utfärdade magistraten i Nykarleby under sistlidne mars månad till ett antal af 17, alla så när som på ett för emigration till Amerika. Dessa emigranter voro hemma: 8 från Munsala, 6 från Nykarleby och 1 från hvardera af Jeppo och Alahärmä kommuner.

NYKARLEBY.

den 17 april 1903.

Red. af F. A.

Jag hör liksom en röst hviska, ”det hör väl icke till yrket för en jordbrukare att vara tidningsskrifvare, en landtman, som själf måste lägga handen vid plogen. Det borde åtminstone vara en sådan, som har arbetare nog”. Men jag ber om ursäkt, ty jag är som vår 6-års gamla Matti. Jag vill äfven försöka allt, hvad jag hör och ser andra göra. Det är ju så, att pannan och plogen äro redskap af olika beskaffenhet. Därför ber jag red. upphjälpa min pännas brister.

Men hvad en skribent som jag skall taga till ämne, det är icke så lätt att veta. Talar jag om marknader för 9 år sedan, så tycker jag för min del, att det är liksom att tala om drömmar. Det är kanske därför bäst att hålla på med det gamla långhalmströskandet och prata litet om vädret.

Vårt land synes nu blifva beskärdt med en tidig och vacker vår med ymnig nedderbörd och väta, så att man nu vågar hoppas på bättre afkastning i höst än förlidet år. Äfven de af oss, som hittills kunnat lefva af egen skörd, hafva fått lof att nöja sig med kornbröd, ty med vår råg blef det smått

Du yngling öfver hafvet gått
Bert till det fjärran land,
Jag ser du ej förgäter den,
Som fattig är och arm.
Du yngling, som än tjänar krog.
Dig ångra och besinn,
Om du ännu till hemmet vill,
Hvad tar du dig då till!

Om dessa rader ej bli synliga i F. A., förblifver jag för den skull ändå gärna tidningens läsare. Till sist en kär hälsning till alla Nykarlebylandsbor från en gammal jordbrukare.

ASTORIA, ORE.,

i april 1903.

Red. af F. A.

Fastän ingen skribent önskar jag att få komma med några rader. Med synnerligt intresse läser jag igenom F. A., isynnerhet vännernas afdelning. Det är trefligt att höra från andra platser, där vårt lands folk bygger och bor. Och godt är det att höra att nykterhetsarbetet går framåt. Här äro vi få landmän, men dock hoppas jag, att vi i sinom tid skola få en förening till stånd äfven här. [Astoria.]

Vackert och vårligt väder hafva vi nu. Naturen ikläder sig sin gröna skrud, och blommorna öppna sina kalkar för solens värmande strålar. Denna är min första vår i Amerika, och underligt är det att tänka huru mycket snö och huru kallt vi hade det hemma i fjol. Men fogelsången saknar jag! Jag slutar med en vänlig hälsning till hela läsekretsen och isynnerhet till flickor från Nykarleby församling.

Efterfrågas
——

22) Min fader JOHN JOHNSON från Markby, Nykarleby landsförsamling, som vistats i Amerika omkring 15 år och senast afhördes från Canada för 5 år sedan, då han skref till sin hemmavarande hustru. Om godhetsfulla upplysningar beder den saknades son, som nyligen kommit till detta land. JOHN JOHNSON L. Box 5, Hibbing, Minn.

PHILADELPHIA, PA.

i okt. 1903.

Red. af F. A.

Om dessa rader synas lämpliga, så ber jag om rum för dem i vårt modersmåls veckotidning, som regelbundet helsar på mig. Jag har varit här så liten tid ännu, att det intressantaste för mig äro nyheterna från hemlandet. Jag likar mig utmärkt bra här, fastän det är svårt, förrän man får språklådan i gång, och det tycks gå sakta och makligt. Man får allt börja med A B C, som vore man barn på nytt. [Philadelphia.]

Hvad denna plats beträffar, så är den en stor stad med stor rörelse, isynnerhet med spårvagnar. När man rör sig ute, får man allt hålla ögonen opp, så att man ej är i vägen för dem, ty de komma från alla håll. Nog är det litet annorlunda, än då man hemma i Finland gick till den stora staden Nykarleby. För tjenarinnor tyckes det vara godt här, betalningen är god. Jag har ej så noga reda på manspersonernas förhållanden, men äfven de synas ha det ganska bra. Många finländare ha slagit sig ner här, både svenska och finska talande. Vi ha en svensk kyrka här, men ingen svensk-finsk förening. Att landsmännen ej kommit sig för att bilda en sådan, tycker jag är ett underverk.

Vi ha haft en utmärkt vacker i sommar, ej för varm. Men nu rägnar det dygnet rundt, så att man hälst håller sig inom hus. Och med den nyheten får jag nu sluta med många helsningar till läsekretsen, men mest till Kovjokibor och till mina många släktingar i Vestern samt alla mina reskamrater, som med ångaren ”Arcturus” d. 22 juli från Hangö lemnade det vackra Finland, kanske för evigt.

Tecknar med all vänlighet

En Kovjoki-flicka

MUNSALA. Plötsligt dödsfall. Fiskaren Karl Mattsson Flygar från Monäs by i Munsala hade nyligen jämte sin 15-årige son med båt varit inrest till Nykarleby för att sälja sin fiskfångst. Efter att hafva öfvernattat i staden, skulle F. på morgonen anträda hemresan, men hann blott ner till stranden, där han nästan omedelbart afled i hjärtslag. Den så plötsligt bortgångne var endast 47 år gammal.

Efterfrågas
——

51) Min broder Carl Gustaf Carlson från Socklot by af Nykarleby landsförsamling, som för 10 år sedan vistades i Virginia, Minn., där han för någon tid var intagen å hospital. Den, som känner till den saknades öden, om han lefver eller är död, samt därom godhetsfullt underrättar mig, är jag villig att med 2 dollar ersätta för besväret, hvarutöfver jag skulle känna mig mycket tacksam. Wm. Carlson. Box 451, Norway, Mich.

Nykarleby. Stora gåfvor från Sydafrika. I Sydafrika boende emigranter hemmahörande i Nykarleby o. omnejd ha till julen genom Vasa Aktiebanks kontor i Nykarleby hemsändt icke mindre än 25.000 pund sterling, motsvarande 639,000 mk.

— Folkmängden i Nykarleby stadsförsamling som ökats med 4 män och 5 kvinnor, utgöras nu af 1,189 personer.

— Folkmängden i landsförsamlingen, som under året ökats med 73 personer, utgöres nu vid årets slut af 3,655.

OM TILLVARON AF FINSKA AMERIKANAREN,

— — —

Miss Selma Nylund från Nykarleby erhöll af nykterhetsföreningen Topelius på sin 25 födelsedag den 6 januari ”en fin guldring med en dyrbar sten uti och en blomsterbukett som ett tecken på medlemmarnas vänskap för henne.”

Efterfrågas
——

14) Min farbroder John Janson Ryss, hemma från Ytter Jeppo af Nykarleby landsförsamling, Finland, vistades för två år sedan i Murray, Utah. Om han själf eller någon annan känner hans nuvarande vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig. Emil Anderson, South Galina Mine, Bingham Canyon, Utah.

Nykarleby. Topeliusstatyn har icke sin rätta plats i Vasa utan i Nykarleby, menar tidningen Jakobstad.

Att Zacharias Topelius minne borde hugfästas genom en staty, därom kan ej fler än en mening råda, säger tidningen. Därtill är hans insats i det fosterländska bildningsarbetet, hans förmåga att hos ungdomen och barnen ingjuta kärlek till ljus, frihet och fosterland, att inprägla i dem sin höga lifssyn, för stor. Men att den rätta platsen för resandet af denna staty vore Vasa, därom kan man ej känna sig rätt ense med de ärade undertecknarna af uppropet. — Låt vara att Topelius städse med särskild hängifvenhet yttrat sig om Vasa, långt rikare och kärare minnen för honom torde dock för honom varit förknippade med vid en annan ort: Nykarleby. Här var skalden född, här tillbringade han sina somrar på den idylliska, natursköna Alön. Här mottog han tvifvelsutan sina gladaste intryck, hvarför redan därför Nykarleby borde tillerkännas det främsta i berättigandet att blifva platsen för en staty af honom. Men ännu mera talar härför en pietet för skaldens diktning. Vän och leende som Topelius’ skaldeskap är naturen i Nykarleby, fjärran från den stora världens strider och i stormar, i den grönskande småstaden borde barnaskaldens bild resas.

Efterfrågas
——

40) Hvar fins min far Karl Westerlund, hemma från Kovjoki, Nykarleby, Finland. Var senast afhörd från Brooklyn. Han själf eller någon annan, som har reda på hans vistelseort, bedes vänligen underrätta mig, hans son, Johannes Westerlund, Edith, Logg Camp, New Mex.

Socklot, Nykarleby, d. 18 sept. '06.

Ett trevligt brev av Adolf Nyman, men texten är så dålig att den måste knackas in för hand, så jag hoppar över den nu. Exempel:

Sokiu’, \ka; om . d l' ~“pi öö
Ä i ade ied a: I . A Er vård<*fu4ln tiiliin
nij.‘ vecka. Bref i väumrnas
rika genomin»»-r .;ö  all’.’ ’’»Arkiin
händer «U
g Aauin-r >ili pfatsi

Ärade red. af F. A.

Er värdefulla tidning erhåller jag för hvarje vecka. Bref i vännernas afdelning från olika platser af Amerika genomläser jag allra först, ofta händer det att jag känner till platsen äfven så till undertecknaren, och det är ej att undra öfver, enär man själf likt en flyttfågel svajat öfver Onkel Sams rike öfver ett decennium.

Hvad som särskiljdt nöjer mig få läsa från er värda tidning det är, när jag ser och blir meddelad om huru egna landsmän fortfarande sträfva sig fram med sina flera slags föreningar. För flera år tillbaka hörde jag en gång en landsman yttra, när han höll ett välkomsttal till en fest på nykterhetsföreningen Morgonstjärnans vägnar i Ironwood, Mich., det vi lefva i ett föreningens tidevarf, ett dylikt tidehvarf tycks äfven existera här i Finland särskildt å vissa platser, t.ex. Soklotbor äro ej långt efter i det goda sträfvandet. Landsmän, som vistats där ute en längre tid vill jag nu hänvända mig till, och låta dem få höra, det vi ej alltid stå på en och samma ståndpunkt. Jordbruket har betydligt förbättrats på de senaste 10 åren med tillhjälp af de goda jordbruksredskap och maskineri som äfven sökt sig hit från Amerika och andra länder. En gammal sanning är att finnen är seg och ihärdig vid sin torfva. Vi har en och hvar läst något om bonden Paavo, som gräfde dubbelt större diken. Också vi här i Nykarleby område äro i farten med att gräfva dubbelt större diken. Vi ha haft en agronom i sommar, som utstakat linjen från sjön till de vikar och träsk, som finnas i omnejden, för att få dem torrlagda. Kanske mången i Amerika frågar sig själf, hvem som uträttar arbetet, då största delen af arbetsklassen emigrerar. Förhållandet är nog så bland den svenska befolkningen, men purfinnar tycks det ännu vara tillgång på. De ekonomiska ställningarna har genom emigration så förbättrats i våra trakter, att de hitströfvade purfinnarna kunna betalas med en skälig dagspänning.

För att fullständiggöra mitt yttrande angående föreningarna får jag ännu vidröra samma ämne. Till först vill jag omnämna, att det fins två handelsbodar i Soklot, där man får köpa varor efter stadspriset. Således behöfver man ej resa till staden numera för att köpa hvarje småsak, som fordom var fallet. Här existerar en nykterhetsförening och en syförening, äfvenså ett landtmannagille och en ungdomsförening, som ibland på sina fester brukar utföra rätt trefliga teaterstycken och tablåer. — Ett mjölkmejeri har också varit i verksamhet här i byn i flera år och varit ganska vinstgifvande för jordbrukaren. Ladugårdsskötsel vore äfven ett ämne att vidröra. Genom rasförbättringar m. m. kunde mycket åstadkommas. Vill dock öfverlåta att beskrifva detta till någon annan punkt. Bör ännu nämna att ett ångtröskverk fins i byn, som kostat 4.150 finska mark och att det arbetar kvickt och billigt. Så hädanefter slipper man att torka växten i rian, äfvenså att begagna den tungt använda slagan. Hvad årsväxten beträffar så har i våra nejder skördats en medelmåttig skörd utaf alla slag. En fin sommar har vi haft, och fortfarande ännu så är väderleken torr med en sydlig vind.

Till sist en vänlig hälsning, till er, många bekanta landsmän på andra sidan Atlanten. Min bror och de många bekanta i Ironwood äro ej förglömda.

Vänligen

”D” Shaft, East Norrie Mine, Ironwood Mich.
Förstoring.

”G” Shaft, Stockpiles, Engine, Boiler and Change Houses, Pabst Mine, Ironwood Mich. Cirka 1910.
Förstoring.

Flyktingarne i ödemarken
och
Vinter- och vårdagar.

Kapitlena ur Topelius Fälskärns berättelser utspelar sig i Nykarlebytrakten och är publicerade sedan tidigare:

• Flyktingarne i ödemarken.
• Vinter- och vårdagar.
  

Nykarleby. Från Argentina återvände nyligen folkskolläraren J. Ahlnäs med familj. Som man kan förstå, har herrskapet Ahlnäs icke funnit sig väl i det främmande landet. Vinsten af den långa resan utgör en dyrköpt erfarenhet, skrifver Ö. P.

Nykarleby landsförsamling. En korr. skrifver:

Den första och lifligaste ungdomsföreningenen i socknen — den i Forsby — håller för närvarande på med uppförandet af ett eget hem — ett stycke från ”Döbeln vid Jutas”. Tomten har erhållits gratis, och husbönderna ha fört stock. Genom soaréer, folkfest och insamlingar bland landsmän i Afrika har föreningen erhållit en icke obetydlig byggnadsfond. Ungdomens lotteri instundande sommar skall väl också, hoppas vi, tillföra kassan en välbehöflig förstärkning.

Efterfrågas.
——

Min fader M. Viljam Finström, från Soklot, Nykarleby, Finland, som senast afhördes från 706 West 3 street, Anaconda, Montana. Han själf eller någon annan, som känner till hans nuvarande vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig, hans dotter, Anna W. Finström, Newcastle, Box 2, Wash.

Efterfrågas.
——

33) Min broder Wiljam Johanson, hemma från Markby, Nykarleby, Vasa län, Finland. Hans senaste vistelseorter för 2 år sen voro West Duluth, Minn., samt Rhinelander, Wisconsin. Han själf eller någon annan, som känner till hans nuvarande vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig, hans broder, Erick J. Johanson, Metropolitan, Box 47, Mich.

Nykarleby

— Till provincialläkare i Nykarleby har senaten utnämnt järnvägsläkaren i Tammerfors, med. lic. Durchman.

— Under första marknadsdagen i Nykarleby öfverföllo tvenne Härmäbor en tredje person och gaf den ena honom bakifrån ett knifhugg, som skadade ena lungspetsen. Mannen afled den 29 sept. Den ena af gärningsmännen är häktad. [Ond bråd död.]

— Under marknadsdagarna lär lönnkrögeri i stor skala hafva förekommit. 28 personer blefvo intagna för fylleri.

Efterfrågas.
——

August Jakobson och Jakob Fråst, båda ifrån Soklot, Nykarleby, Finland, nu bosatta i Edith, Mexico. De själfva eller någon annan bedes vara snäll och skrifva mig deras adresser. Wendla Dala, S1 Washburn street, Springfield, Mass.

Nykarleby

— Funnen dynamit. I seminariet i Nykarleby vedlider fann anstaltens vaktmästare här om dagen 11 paket dynamit, vägande omkring ½ kilo jämte en rulle stubintråd bakom en vedtrafve. Huru dynamiten kommit dit och hvad ändamålet därmed varit, har icke kunnat utrönas. Då remont å verkstadsbyggnaden senaste sommar utfördes, användes för sprängning dynamit af detta slag, hvarför den med all sannolikhet då blef gömd bakom vedtrafven. En noggrann polisundersökning har icke kunnat ådagalägga, om dynamiten blifvit stulen och gömd där, eller om den helt enkelt blifvit af arbetarna satt undan och sedan kvarglömd på stället.

Efterfrågas.
——

Min broder John E. Haglund, hemma från Nykarleby, eller någon annan, som möjligtvis känner till hans nuvarande adress, ombedes på det vänligaste att därom underrätta mig. Viktiga underrättelser från hemmet. Selim Haglund, Box 526, Two Harbors, Minn.

Johan Edvard Wäst och Selim Haglund.
Stig Haglund tillhandahöll och berättade att bröderna fick kontakt.
Förstoring.

Selim Haglunds dekoratörsdiplom.
Förstoring.

The Koester School of Window Dressing
THIS CERTIFIES
THAT
Selim A Haglund
has completed the course of study in Window Dressing and Show Card Writing,
as prescribed by the the Koester School, and is entitled to this
DIPLOMA
as an acknowledgment of proficiency.
Given at Chicago, Ill., this Twenty seventh day of February 1909

Nykarleby.

Ihjälsparkad af sin häst blef den 20 febr., arrendatorn af Yrjas kronoboställe i Nykarleby landsförsamling, Matts Mattsson Karf, hemma från Munsala. Mannen fördes till Nykarleby och blef där opererad, men afled följande dag.

ÄRO ARBETARNA MÄNNISKOR?

— — —

Det har om och om igen visat sig i grufstaterna, att mulor äro i högre värde än en arbetare, ty om en mula dör, är det förlust för kompaniet men icke så med en arbetare. I ofvannämda grufva [”Tiger Mine” i närheten af Silverton.] arbetade bland andra en landsman Alex Erikson, hemma från Soklot, Nykarleby. En ung godhjärtad man. Han var den sista jag talade med, innan jag på kvällen lämnade platsen. Följande morgon kl. 5-tiden blef han “inkäfvad” i grufvan och tog det 17 ½ timmes hårdt arbete att få honom ut. (De hvilka beprisa amerikanska förhållanden så vidt och bredt, hade bordt vara där.) När man slutligen fick ut honom, var han ännu i lif, i trots att han blödt i magen och fått sina ben och ena armen illa klämda. Den 13 febr. besökte jag honom å hospitalet i Durango och led han då oerhörda plågor, och när detta skrifves har jag just bref, hvaruti det säges, att man amputerat hans ena ben och att lifvet sväfvar i fara. Hvem är nu orsak till denne unge mans död, eller att han blir krympling för lifstiden? Jag säger rent ut, att grufkompaniet har mördat honom eller gjort honom till krympling.

— — —

Efterfrågas.
——

37) Min syster Hilda Bäck, hemma från Nykarleby, Forsby, som för ett år sedan vistades i Astoria, Oregon. Hon själf eller någon annan, som känner till hennes nuvarande vistelseort, bedes vänligen underrätta mig, hennes bror Vicktor Bäck, 1126 Carpenter St., Camden.

FINLAND ETT DJ—A LAND
———

I V. P. berättar en ”Resande”: ”Detta är hädelse”, hör jag alla Vasa-Postens läsarinnor och läsare utbrista.

Javisst, det är hädelse.

 Men just så hörde jag nyligen på tåget norrut en Finlands son häda sin fattiga moder. Och jag har hört samma hädelse förut.

Det var naturligtvis en från det ”fria” Amerika återvändande mr, som på detta sätt förhäfde sig öfver de i hans tycke ”små” förhållandena i ”det gamla landet”.

Well! Mr Jackson hade varit borta i 14 år. “Gick” nu för att hälsa på sin mor i Nykarleby. Hade ej skrifvit på 2 ½ år, så han visste inte om det gamla käringkräket lefde mera ens men han hade nu föresatt sig att gå till Nykarleby, och det stod således icke att ändra. I alla fall var Finland “det sista land Gud skapat”, det gaf sig mr Jackson alla amerikanska hornbeprydda på.

Konduktören gjorde sin rond och begärde att få se biljetterna. Det blef för mycket för mr J. I Amerika kunde man resa hur långt som hälst utan att på förhand behöfva förse sig med biljett. Men det dj—a Finland. Hvad kostar det här usla tåget, spörjer mr J. och lägger upp sina stora amerikanska kängor på motsatta bänken, tätt intill ett par ljusa benkläder, tillhöriga en ung student.

Så blir det engelsk ”deklamation” med både känsla och öfvertygelse. I Finland fans det ingen “cevilisasjon”, och Nykarleby borde blåsas upp i luften. Mr J. hade tryckt president Roosevelts hand och finska statsjärnvägarna visste tydligen icke hvilken ära, som vederfors dem, då de beträdts af en i Amerika så uppmärksammad person.

Det blef ingen ände på mr J:s skryt, innan en gråhårsman med utländsk brytning tog honom i upptuktelse. Om det var den amerikanska ”cevilisasjonen” mr J. själf lämnade prof på, så borde Finland be Gud bevara sig från den. Skryt är öfverallt i världen narrens särmärke, och mr J. råddes vänligen att icke vidare göra sig löjlig genom att sätta sig upp på höga amerikanska hästar, dem han icke kunde styra. Mr J. “tog” tåget till Nykarleby och såg en smula misslynt ut. Helt säkert har enhvar träffat antingen honom eller någon af hans småkusiner. De ha alla varit i Amerika och alla mena de, att ”Finland är ett dj—a land”.

Crystal Falls Mich. Den 25 mars sammanvigdes härstädes i engelska metodist-episkopalkyrkan vår landsman pastor G. A. Schugren och miss Amanda Katarina Blomström från Nykarleby, Finland. Enligt ortstidningen ”The Diamond Drill’’ var bröllopet synnerligen ståtligt. De talrika gästerna fingo lyssna till omväxlande musikaliska och andra prestationer. Kyrkan var rikt dekorerad i grönt och vitt samt blomstersmyckad. Efter vigselakten höllos tal af pastorerna John A. Anderson och S. Magnusson, hvarefter en mängd telegram och gratulationsbref upplästes.

Efterfrågas.
——

18) Om någon skulle träffa Axel Sandström från Markby, Finland, eller han själf ser dessa rader, så uppmanas han att inte glömma bort sin unga hustru och lilla gosse hemma. Chas Josephson. [En av de mer gripande Efterfrågas.]

18) Min broder Oskar A. Rank, hemma från Nykarleby Högbacka Finland, senast afhörd från Hartford, Conn., för 5 år sedan. Han eller någon annan bedes godhetsfullt sända hans adress till mig hans broder, John Rank, Box 101, Hazelhurst, Wis.

REDOVISNING

öfver medel, som influtit från Ironwood till byggnadskassan för uppförandet af ett Ungdomshem i Soklot by af Nykarleby landsförsamling, Finland:

John Österholm $1, Otto Karlsson $1, Matts Anderson 50c., Andrew Eklund 50c., John Rand $1, John E. Eklund $1, Peter Brennäs $1, John Pettersson $1, Joe Anderson 50c., Sam Erikson 50c., Nykterhetsföreningen Morgonstjärnan $3, Victor Jakobson 50c., Victor Nyman $1.

Summa 12,50.

Pänningarna afsändes till Finland den 8 september. Ett tack till alla som bidragit till nämnda summa.

Vänligen

Nykarleby.

— Nykarleby stads sjukhus ...

— Arbetet på Nykarleby stads frihem ...

— Nykarleby  seminarium besökes denna termin af 79 elever.

— Soklot ungdoms- och samlingshus, som på entreprenad uppföres af hr A. Olin, torde inom ett par veckor vara så färdigt, att det kan upplåtas för sitt ändamål. Då man längs landsvägen reser genom Soklot ser man byggnadens torn och tak höja sig öfver de andra husen i Storsoklot.

— Nykarleby kyrkas gamla orgel användes sista gången den 19 sept. En ny orgel har nämligen blifvit köpt från Walker & Co. I Tyskland, och kommer att omdelbart uppsättas.

— En farlig leksak. Den 12 sept. lekte några barn med en dynamitknallhatt, som de påstå sig ha hittat invid det under byggnad varande sjukhuset i Nykarleby. En gosse Mattsson höll i den farliga tingesten, och andra stodo rundtomkring, då den exploderade. Lille Mattsson fick sina fingrar uppslitna, men de torde dock icke behöfva amputeras. Värre var det med en annan gosse, som fick en del af skärfvorna i sina ögon, hvilka skadades så, att läkaren sett sig tvungen att taga ut gossens ena öga, och det andra torde jämväl blifvit skadadt. Äfven de andra kringstående barnen blefvo skadade, ehuru lindrigare.

Barnen påstå, att knallhatten exploderat af solvärmen. Men med kännedom om barnens benägenhet att undersöka allting, kan man väl betvifla uppgiftens riktighet. [Bråd död och tillbud.]

RESEBREF.

— — —

Snö började falla och gjorde att allt började te sig ruskigt och oangenämt. I Amasa stannade jag blott två timmar och i Sidnaw tre timmar. I Ishpeming sof jag öfver natten hos årsgamla goda bekanta mrs och mr Rundman, hemma från Nykarleby, och med en lång rad af släkt och bekanta i New York. Mr Rundman är kontraktsmålare och har flera arbetare. Blef mottagen som en gäst också hos familjen Jacobson i Negaunee, också Nykarleby bor, ett hjärtligt tack till dessa begge familjer och alla som stå färdiga med tvåan under återfärden. En hälsning till både hem och borta, vänner och ovänner, prenumeranter och inte prenumeranter.

Ishpeming och Negaunee ungefär mitt i bild och Ironwood på den västra delen av halvön mellan Lake Superior/Övre sjön och Lake Michigan.
Förstoring.

Victor Källströms och Sofia Forsbacks bröllop är av så dålig kvalitet att det inte nu blir infört, men det kan läsas.

Efterfrågas.
——

49) Min man August Johnson, hemma från Soklot, Nykarleby, Finland, brukade vistas i Leadville, Colo., men reste för två år sedan till Wash. Han själf eller någon annan som känner till hans nuvarande vistelseort, bedes vänligen sända hans adress till mig hans hustru, Maria Johnson, Ollandt, Munsala, Finland.

93. Leadville. Colo.
Förstoring.

BEKANTSKAPSANNONSER
(Pris: En gång, 40c., tre gånger $1.

Hallo flickor, unga och gamla, vänden eder nu till Port Brekle L Co. Här lefva 17 ungherrar, som genom brefväxling önska stifta vänskap med dito flickor. Obs! flickor att nu ha ni alla ett sjå, för vi förkasta ingen, utan de gamla stå lika högt som de unga. Våra namn; W. Henrikson, F. Liljeström, H. Johanson, I. Anderson, I. Erikson, J. Johnson, W: Anderson, J. Gronlund, F. Matson, C. Carlson, C. Erikson, J. Matson, C. Nyman, S. Linbeck, A. Carlson, A. Anderson, E. Hogen. Adress: Matlock, Camp E, Wash.

BEKANTSKAPSANNONSER

Hallå flickor, obs! Här äro vi tre lefnadsglada gossar mellan 20 och 21 år, hemma från Jeppo och Nykarleby församling. Vårt yrke år guldgräfvare och fiolspelare, så det är bättre att ni tar tiden i akt för sånt här tillfälle bjudes icke alla tider. Det är bättre ni skrifver innan nyåret. Hälst med österbottningar. Inga gamla, endast unga. Våra namn är: Albert Gustafson, Gust Johnson, William Isaacson, Wickes, Montana.

Huvudgatan i Wickes.

Nykarleby.

— Visitation anställdes på order af tullstyrelsen den 12 jan. i Axel Herlers järnhandel i Nykarleby för att få utrönt huruvida i affären fans förbjudna skjutförnödenheter, men intet anträffades, ehuru undersökningen verkställdes med största noggrannhet.

Nykarleby.

Förmögenheten i Nykarleby i nedåtgående? Enligt årets taxeringslängd utgöra de taxerade personernas i Nykarleby stad sammanlagda inkomst 650,800 mk för år 1909. Motsvarande belopp i fjolårets taxeringslängd var 653,400 mk, som dock af pröfningsnämden reducerades till 643.200 mk. Skattöret (för 200 inks inkomst) var i fjol 5 mk 89 p. I år kommer det att bli 5 mk 79 p. om pröfningsnämden icke skulle ändra uttaxeringssumman.

— Högst taxerade i Nykarleby äro bl.a.: kantor J. W. Nessler 9,600, restauratrisen Ellen Grönroos 9,400. häradshöfding Isidor Taucher 9.000, provincialläkaren Nils Durchman 8,600, doktor K. J. Hagfors, apotekaren G. Roos 16,000, häradshöfdingen P. W. Lybeck 12,000, konsulinnan Pauline Grundfeldt 38.400, byggmästare A. Skrabb [entreprenör för Frihemmet] 10,000 mk.

— Spilt mänskolif. Den 4 febr. omkom genom olyckshändelse mjölnaren Simon Bagg å sin kvarn invid Juthas i Nykarleby landsförsamling.

B. hade förmodligen gått ned i kvarnrännan för att befria drifhjulet från is och är sedan dess försvunnen. Endast isbillen och ena stöfveln återfanns därnere.

B. var ensam i kvarnen, och då människor anlände till stället, var kvarnen i gång, men gick tom. Man befarade genast en olyckshändelse, och det ofvannämnda fyndet bekräftade farhågorna. Liket har ej anträffats. I fjol vintras hade B. råkat ut för en liknande olyckshändelse, men kom då undan med lifvet. Under arbetet med att befria vattenhjulet från is, hade detta kommit i gång, hvarvid B. fick ena benet och foten illa skadade. Den förolyckade, som var c:a 60 år gammal, sörjes af maka och barn, af hvilka sistnämnda de flesta befinna sig i Amerika. [Ond, bråd, död.]

Efterfrågas.
——

11) Min fader John Johnson, hemma från Markby, Nykarleby, som ej låtit höra af sig på de senaste 12 åren. Han själf eller någon annan, som känner hans vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig hans son, John Johnson. Adr. Bemidji, Minn. Box 641.

februari 16, 1910

Härmed frambäres ett hjärtligt tack genom F. A. till dem, som bidragit till Kovjoki Ungdomsförenings samlingshus. Bidrag har influtit af följande:

John Anderson $5, Emil Blomqvist $5, Vick Johnson $2, Karl Hermanson $2, Fred Johnson $5, Gust Stenman $2,5, Jakob Johnson $3, Herman Hendrickson $5, Chas Mickelson $1, Fred Gustafson $1, Axel Gustafson $1, Gust Holm $2, Sam Samuelson $2, Anders Stenros $2. Summa $38,50.

Vänligen,
John Anderson.

Nykarleby

Byggnadskommittén för Nykarleby sjukhus har fått mottaga af konsulinnan Pauline Grundfeldt, som för närvarande vistas i Helsingfors, en gåfva af 4,000 mk. Gifvarinnan hade nämligen genom tidningarna erfarit, att bristande pänningemedel hotat fördröja sjukhusets öppnande.

Brev från Astoria skrivet av Nykarlebybon S. M.

Efterfrågas.
——

(Efterfrågningar införas 3 gånger mot en ersättning af 40 cent.)

Edla Anderson, som vistades i Eveleth, Minn., för fyra år sedan och hemma från Forsby, Nykarleby. Underrättelse om hennes nuvarande vistelseort eller adress önskas af hennes broder Andrew Anderson, Box 78 Thompson, Mich.

Efterfrågas.
——

41) Om Mr John Mattson från Ytter Jeppo by, Nykarleby, Finland, eller någon annan som ser dessa rader, ville vara snäll och underrätta mig om hans nuvarande adress, vore jag mycket tacksam. Sista gången jag sammanträffade med honom var i Los Angeles, Cal., ungefär 3 år sedan. Sedan dess har jag ej hört det minsta om hvar han vistas. Hans syster Mina Mattson, 3010—24th St., San Francisco.

— Höstmarknaden i Nykarleby gick af stapeln den 30 sept. och 1 okt. under ogynsam väderlek i det att den ena regnskuren aflöste den andra.

Tillförseln af slöjdalster och landtmannaprodukter var i allmänhet ringa. Bland torgförda varor syntes enklare möbel, bleck- och plåtslageriarbeten, tyger, korgmakeri-, sko-, sadel- och lädervaror, frukter och trädgårdsprodukter, bageri-, kött- och korfmakerivaror, och representerades vidare fem långa rader af handlande med olika in- och utländska varor. Alla hade att sälja, men köplusten var ringa. Vid sidan af torget voro uppställda ett menageri och en skjutbana med skärande musik. Så följde ett ringkastningsbräde med sedel- och silfvermynt samt en liten pojke med ett ”lyckovisare”-bräde. — Torget vimlade af en myckenhet löst folk.

— Apoteket hade i ordning för snabb expediering flaskor i partier om 25 gr af “3-slags droppar”. [Kanske Hoffmans droppar var en av dem.] Ett 10-tal bränvinstråkare gjorde goda affärer med bränvinsflaskor och kostade en sådan flaska 5 runda mark. En af herrarna infångades af polisen, hvilken var förstärkt för marknaden med 3 man från landskommunerna. Marknadstaflan var mer än brokig och pryddes denna af en stor massa tattare-hästskojare som i vild fart körde längs stadens gator, skränande och slående sina hästar. Polisen tycktes stå maktlös mot dessas uppträdande. Hästplatsen var till trängsel besökt af bytare och säljare. I polisfinkan hade inburats natten mot lördagen 27 berusade och liten som den är fingo dessa lagervis tillbringa sin natt bäst de behagade och förekom det härunder slagsmål mellan känd och okänd. [Marknaderna av Erik Birck.]

Nykarleby. Senaten har på framställning af skolöfverstyrelsen beviljat 5,500 mark för uppförande af bostad för maskinisten vid seminariets i Nykarleby öfningsskola. Från den l juni innevarande år tills bostaden blir färdig erhåller maskinisten ett hyresanslag af 300 mark om året.

— Praktiska prof för normalskolläraretjänsten vid Nykarleby seminarium komma att afläggas därstädes under dagarna 14—19 november af de sökande, som vid respittidens utgång inlämnat intyg öfver kompetens, nämligen normalskolläraren A. Björklund, lärarna Hjalmar Björkvall, Arthur Johansson, Hugo Högnäs och Rich. Malmberg. — Stud. J. Näse har icke kompletterat sina ansökningshandlingar.

Innehafvaren af stadshotellet i Nykarleby källarmästar N. Bengtsson har inlämnat konkursansökan. Att omhändertaga boet och uppgöra staten utsåg rådstufvurätten häradsskrifvaren S. Jernström. Största fordringsägare torde vara A. B. Axel Pihlgren i Helsingfors.

den 11 december 1910.

Till Finska Amerikanaren.

Jag vill i korthet berätta litet ifrån allas vårt fattiga Finland. Jag tänker att det är mången yngling som önskar att han vore hemma i sitt gamla fosterland, när tiderna äro dåliga. Här förtjänar man ej nå’ stora pängar, men ett förnöjdt sinnelag får man hafva. Jag tror att en som rest öfver Oceanens böljor en gång, vill göra det flere gånger, han får aldrig ro. . . Därför är det bäst att vara hemma och plöja jorden, allas vår moder; hon föder oss nog, blott vi arbeta. Här finns det mycket extra arbete att uträtta, vi få fiska i våra vackra sjöar, om vintern dra vi not under isen, om sommaren meta vi abborrar. Ibland få vi duktigt fisk, och kan man vara glad och nöjd i hågen. Snart stundar julen, då vi få samlas i kyrkan och lofprisa den Högste, som styr allt med sin mäktiga hand. Det ser nog mörkt ut hvad lagligheten beträffar, men vi ska hoppas det bästa. Får så sluta mitt sladder med många hälsningar till alla, som mig känna.

Nykarleby. Vid Svenska Folkbildningens Vänners i Nykarleby årsmöte den 19 jan. valdes till medlemmar i styrelsen för innevarande år hr. G. Hedström, O. Calamnius och E. Johansson samt fröknar E. Lybeck och M. Castrén.

— Vid rådstufvurättens sammanträde den 16 jan. förevar det förut omnämnda af poliskonstaplarna i Nykarleby yrkade åtalet mot dr K. J. Hagfors, ing. Paul Nessler och fröken Rosa Öhman. Svarandena företräddes af vicehäradshövding W. Riska från Jakobstad. Rådstufvurätten förkastade åtalet på grund af att detta hade bort väckas af polismyndigheterna och ej af poliskonstaplarna, då den såsom ärerörig ansedda artikeln riktade sig till polisväsendet i sin helhet och ej till enskild person.

Emedan det är sällsynt att man får se något bref i vår tidning härifrån platsen, så vill jag nu försöka få ihop några rader. Till först får jag säga litet om vår stad. Den är ju blott liten med ett tusen invånare belägen mellan bergsklipporna. Intill staden intränger en bana, D. R. G., genom staden rinner en flod vid namn San Juan. Bland annat kunna vi berömma staden för den rika hetvattenskällan och de stora badhusen vi ha här, som jag är säker på att ingen kan säga någonting emot som har varit hit för att bota sin försvagade hälsa. Nu vill jag säga litet om arbetsförhållandena här rundt Springs. För det mesta är här skogsafvärkning och sågmyllor, äfven ett mindre tal farmare och en kolmina här uppe i bärgen, som håller de flitiga åsnorna med jämt arbete att bära ned kol till staden. Här i logging camparna äro vi många skandinaver, som försöka att få ihop slantar till ålderdomen. Men hvad ungdomslifvet beträffar är just ingenting att skrifva om, för här på platsen, fins inga flickor nu för tillfället af samma nation som vi, så nog vore vi tacksamma om någon skulle komma och hälsa på oss, för här äro vi nog många stiliga ungherrar i den stilla dalen. Många hälsningar till släktingar och vänner och till hela läsekretsen från en Kovjoki bo.

Efterfrågas.
——

10) ”Föräldrarna till Alfred Renlund, hemmahörande i Nykarleby, Soklot, och som i Amerika antagit namnet ”Fred Lund”, anhålla vänligen att han själv eller annan person, som känner hans nuvarande vistelseort, skulle därom gifva underrättelse medels annons i Finska Amerikanaren. Fred Lund har ej låtit höra af sig sedan omkring ett år tillbaka; hans vistelseort då: ”Elk P. O. Mendocino California”. Snar underrättelse om ”Fred Lund” vore så mycket nödvändigare, som vi, föräldrar, till följd af tilltagande sjuklighet och hög ålder ej mera förmå underhålla hemmanet.

Underrättelse om ”Fred Lund” kunde äfven meddelas i bref till undertecknad, hans moder Lovisa Renlund. Adr. Nykarleby, Soklot, Finland.”

Chandelier Tree Underwood Park Mendocino, Californinen.
Höjd 315 fot (105 m), diameter 21 fot (7 m) vid basen.
Bilen av årsmodell 1964.
Förstoring.

Nykarleby. Vintermarknaden i Nykarleby försiggick den 1 o. 2 mars. På grund af det dåliga vädret första marknadsdagen hade blott ett fåtal marknadsbesökare infunnit sig, hvarför äfven de många säljarena klagade öfver dålig marknad. Torsdagens härliga väderlek hade lockat en talrik allmänhet till den andra marknadsdagen, hvarför äfven de torgförda artiklarna fingo en bättre åtgång. En stor myckenhet slöjdalster jämte diverse kramvaror af ringa värde tillsalubjöds. Bland slöjdalstren märktes en myckenhet möbler och träkärl samt dessutom plogar, kärror, slädar, korgar, skomakeri- och sadelmakeriarbeten m. m.

Hästhandeln var äfven rätt liflig och hästpriserna stodo högt, 500—700 mk för goda hästar. Naturligtvis fans äfven denna marknad magra utkörda hästar, som djurskyddspolisen tog hand om.

— — —

Nykarleby. Direktorn vid Nykarleby seminarium, E. G. Hedström, har af senaten tilldelats en årlig liftidspension om 6,000 mk.

— För upplysningens spridande har fröken Charlotta Lindqvist i Nykarleby arbetat i 46 år, under hvilken tid hon utan aflöning förestått Nykarleby privata folkbibliotek. Biblioteket, som tillkommit på privat initiativ, har af fröken L. nu öfverlämnats till den å orten för ett par år tillbaka bildade föreningen för svensk folkbildning. Ett varmt tack riktar i anledning häraf lektor K. E. Wichmann på mångas vägnar i ortens blad till den uppoffrande och varmhjärtade folkvännen.

Houghton Point Table Rock Near Washburn Wisconsin.
Förstoring.

Nykarleby.

— Nejonögonfisket i Nykarleby har under denna höst varit synnerligen gifvande i ån. För närvarande är dock genom de många strida rägnen vattenståndet så högt, att fisket omöjliggöres på de vanliga ställena. I Ragnörn har dock duktiga fångster blifvit gjorda ännu under senare veckor.

— En mystisk explosion inträffade den 9 nov. i Nykarleby stads kvarn, då man var sysselsatt med malning af säd, som inlämnats af en Munsalabo. Då säden gick genom gryn- eller skrädverket, exploderade något i säden befintligt sprängämne, så att maskinen gick sönder och flög uppåt, genomborrande med sina spillror det öfver verket befintliga taket. En af plåt gjord tratt blef liksom ihopkramad och hela verket ramponeradt. Lyckligtvis slapp mjölnaren undan med förskräckelsen och hade sinnesnärvaro att inom några ögonblick stanna kvarnen. — Skadan är rätt betydande.

Hvaraf explosionen föranleddes vet man icke. Har någon af illvilja smugglat dynamit i säden? Dessa frågor kunna tills vidare inte besvaras. Sädens ägare har tidigare betjänat sig af kvarnen, och hvarje tanke på attentat förefaller alldeles osannolik.

Efterfrågas.
——

Min broder Henry Wiik, hemma ifrån Socklot af Nykarleby socken. Han lämnade Butte i juni månad och har inte låtit höra af sig sedan. Han själf eller någon annan, som känner till hans vistelseort, bedes godhetsfullt underrätta mig hans syster Maria Wiik, 940 East Galena St., Butte City, Montana.

Nykarleby. Frukostbespisning av skolelever. Vid anställd undersökning har det visat sig, att 53 elever vid Nykarleby seminariums normalskola icke hinna hem till frukosten mellan kl. 11—12 utan äta under den lediga timmen medhafd mat från hemmet. Detta har gifvit öfverläraren Björkvall anledning att försöka inrätta en frukostbespisning på skolan, där ledigt kök och rum finnas för ändamålet. Från och med den 22 nov. kunna eleverna mot en afgift af 10 penni skaffa sig en stor portion varm gröt och en tredjedels liter oskummad mjölk.

Nykarleby. Kommerserådet Isak Löf, hvilken som bekant var född å Mickelsbacka invid Forsby och som nyligen aflidit i Kuopio, har i lifstiden uttalat den önskan, att en del af hans bibliotek, omfattande c:a 150 band, skulle öfverlämnas till folkbiblioteket å födelseorten. Gåvan har med tacksamhet, emottagits ock torde komma att förvaltas af föreningen S. F. V. i Nykarleby.

Nykarleby. Vintertinget med Nykarleby och Munsala socknar vidtog den 15 april. Som ordförande fungerade hofrättsauskultanten E. G. Stjernvall. Tinget, hvilket försiggick i missionshuset i Nykarleby afslutades den 19 april. Till behandling voro inskrivna 51 mål, däraf större delen obetydliga tvistemål. [Det var nytt att missionshuset fungerat som domstolslokal.]

— Tidningen Jakobstad offentliggjorde den 13 april ett rykte, att länsmannen i Nykarleby agiterat för att lotsarna i trakten ej måtte afgå. Med anledning häraf ha lotsarna gjort följande beriktigande:

I sanningens intresse be undertecknade få meddela, att länsmannen härstädes icke talat med oss i agitatoriskt syfte.

Nykarleby den 18 april 1911.

Herman Sämskar, lots.
Niklas Rank, lots.
Frans Johansson, Högbacka, lots.
Johan E. Andersson, lärling.
J. Wikström, lärling.

Hemvändande landsmän. Med ”Mauretania”, som tidigt igår morse gick till sjöss, återvände till hemlandet omkr. 400 af “vårt folk”. Bland resenärerna med Finland som mål märktes ett helt ”set” från Astoria, Oregon, aktade medlemmar af den sv.finska kolonin i Laxstaden. I sällskapet befunno sig tvänne damer, Mrs Sofia Sjösten, Nykarleby [Bonäs], och Mrs Olof Anderson, Munsala. Deras manliga sällskap utgjordes af Mr And. Storbjörk. Kronoby, Mr Viktor Vestersund och Mr Viktor Carlson, Jakobstad, samt Mr A. S. Ventjer, Gamlakarleby socken. Dessutom reste också med Gamlakarleby som mål Mr And. Björndal från El Paso.

Nykarleby. Hemsänd sinnesrubbad emigrant. Enligt till pastorsämbetet i Nykarleby ingången underrättelse har torparedottern Anna Norrbacka, f. n. enligt Ö.  P. kyrkskrifven i Vasa, blifvit såsom sinnesrubbad återsänd från Amerika och omhändertagits i Helsingfors af polisinrättningens sedlighetsafdelning. Den sinnessjuka, som är omkring 30 år gammal och dotter till torparen å kykoherdebolet i Nykarleby Karl Norrbacka, begaf sig för två år sedan till Amerika. Tidigare har hon vistats därstädes fem år.

Juni 1912.

Redaktionen af F. A.

Som jag nyligen såg ett bref i våra vänners afdedning af Sophia Maunula från Astoria, i hvilket hon berör laxfiskt där nere, så tänkte jag att det möjligen skulle intressera någon att litet få höra om förhållandena här, 149 miles från Columbiafloden mynning. Som Mrs Maunula nämnde, har laxfisket ej varit särdeles uppmuntrande hittills, men nu efter högvatten ha vi att vänta ett “run” tills vattnet igen blir så lågt, att man får börja draga not lägre ner. Äfven nätfiskarena kunna då på ett fördelaktigare sätt hämma fiskens uppgång till sina lekställen. Då man tänker på de många olika bragder som användas för att fånga denna fisksort, så är det förvånande att se huru många som undslippa alla dessa faror. Dock kan man tryggt beräkna, att en femtedel af all fisk, som fångas här på platsen, har märken af att de med knapp nöd undsluppit fiskarens förseglade korg.

Här uppe ha de så kallade ‘‘fish wheels” befunnits spela hufvudrollen i fångandet af laxen. Jag vill nu ej detaljeradt försöka att beskrifva dessa bragder, men af namnet fiskhjul kan en och hvar för sig utmåla deras utseende. Må säga att de byggas på vintrarna, när vattnet är lågt och måste beräknas att utstå en flod af minst 30 fot öfver lågvatten. Vattnets framfart är upp till 20 mil i timmen. För att kunna utstå dessa element, är det naturligt att de måste göras stora och starka. Omkostnaderna för ett sådant ”hjul” variera mellan två tusen och åtta tusen dollar. Det är ingen dispyt om att ej österbottningarna från Finland ha äran af dessa bragders praktiskhet, fast amerikanskt kapital bistått dem.

Fish Wheel, Columbia River. Förstoring.

Finnarnas historia på platsen daterar sig omkring 30 år tillbaka. Gus Carlson från Jeppo säges vara den första, som kom hit. Näst efter honom voro Erick Nyman från Esse och Nick Mattson från Purmo; de två senare voro timmermän, som före sin hitkomst arbetat på husbygge i många af Finlands städer och de voro därför goda handterare af storyxan. De vunno snart anseende och inflytande hos ägaren F. M. Warren (Mr Warren var en af dem som gick till botten med), han anställde Nyman som arbetsledare, och med honom som förman kommo allt flera af landsmännen till användning och sist gafs order att finnarna skulle hafva företräde till allt arbete. En gång uttryckte Mr Warren sig, att nu får ni hissa egen flagga. Hvilken flagga som skulle komma till användning, har jag mig icke bekant, men antagligen den röd-gula. För öfver tio år har befälet hafts af vår välbekanta J.  J.  Westerlund från Nykarleby, som åstadkommit mycken förbättring såväl för arbetare som för kompaniet. För närvarande har han under arbete en 26 fots båt i hvilken han skall installera en tio hästkrafters gasoline engine. Med denna båt beräknar han sig kunna utan svårighet gå förbi alla strömma uddar som förut endast kunnat passeras af stora kraftfulla båtar.

På sistone önskar jag säga några ord om Finska Amerikanaren och dess prenumeranter. Det kom mig att rysa att se de siffror, som redaktören kungjorde för par veckor sen om resterande prenumeranter. Son och dotter af Finland, har du så förslappats af dessa lifvets skiftningar, att du så kan lägga åsido din skyldighet till vår nations ära. Med beslutsamhet sätt dig ner nu och underrätta F. A. att du innesluter två dollar för din prenumeration och du skall ha ärat dig själf, Gud och vår nation.

Med högaktning

En nitisk privat lots var sedan tidigare publicerad. Det kom jag inte ihåg, så jag sökte den i Österbottniska Posten med hopp om att hitta originalet av bättre kvalitet än i F. A. Då hittade jag några publiceringsvärda notiser.

Cable for the Nellie Tramway, Telluride, Colo. I staden utspelar sig Lars Sunds Colorado Avenue, som spelades in i Nykarleby, delvis vid Djupstensvägen.
Förstoring.

Efterfrågas.
——

— — —

8) Min fader John Johnson, hemma från Ytter Jeppo, Ryss, Nykarleby, afhörd sist från Butte, Mont. Han själf eller någon annan, som känner till hans nuvarande vistelseort bedes vara god och underrätta mig hans son emedan viktiga angelägenheter vänta honom. Arthur Johnson. 3010—24th St. San Francisco, Cal.

Nykarleby den 6 febr. 1913.

Den här krönikan kan knappast räkna på att bli läst af alla F. A:s läsare, men torde dock ha sitt intresse för de många Nykarleby-borna som vistas ”där ute i förskingringen” och som på många år icke haft tillfälle att besöka sin natursköna hembygd.

För att nu göra den här beskrifningen så grundlig som möjligt vilja vi börja med namnet, hvilket är en mycket viktig sak, emedan vår goda stad, enligt mitt tycke, fått ett litet felaktigt namn — tycker nog annars att namnet är vackert och godt — ty för det första är Nykarleby ingen ny plats utan räknar t. o. m. lika många år som själfvaste Gamlakarleby, och för det andra är Nykarleby ingen by utan en aktningsvärd stad, grundlagd af själfva den store Gustaf II Adolf, och hade stadsprivilegier redan 10 år före Bostons grundläggning, och ändå är ”Boston one of the oldest cities in America”. Att nu icke nämna om att Nykarleby en gång i tiden var stapelstad och residensort för landshöfdingen öfver Österbotten, att Topelius var hemma härifrån och att landets enda svenska folkskollärareseminarium är förlagdt här o. s. v. äro ju välkända saker, som vi gärna peka på med stolthet.

Och hus och gator och broar ha vi också, alldeles liksom andra städer, så vi kunna tryggt blicka New Yorkaren i ansiktet, då han pekar på sina skyskrapor och långbroar, och säga: Det är ingenting. Storbron och ”femkappsmåttet” i Nykarleby äro lika underbara — och mycket äldre. Men uti åtminstone ett afseende står vår ort framför många andra, och det är att här icke finnes en endaste fabrik. Vi hade visserligen en gång i tiden en harzfabrik, en tändsticksfabrik och en filfabrik, men dessa gingo all världens väg och nu ha vi i stället de renaste gator och parker i världen och luften är landtlig och frisk och äro vi befriade från allt hvad ”Bowery” och slum heter.

[Små stugor kallades ibland kappmått. Vilket hus som avses här vet jag inte, men gissningsvis Brostugan.]

Fyra gånger om dagen blifva vi dock påminda om den stora syndiga världen och det är då vårt eget lilla tåg kommer och far, ty Nykarleby har sin egen järnväg, och det är mer än många städer kunna skryta med. Här vid den lilla stationen ha många rörande scener förekommit då nära och kära lämnat för att resa till det stora landet i väster eller till New Zealand och Australien eller andra aflägsna orter, och när de sedan efter åratals bortavaro återkomma, mycket förändrade, finna de med glädje att allt är här som det fordom var.

Trots allt tillväxer dock staden, fast icke på samma sätt som svampar, liksom en del städer i Amerika, utan så där solidt och sakta som eken. Så t. ex. har en liten förstad uppstått bland stenar och enrisbuskar uti den s. k. ”Prostens hage” [vid Hagagatan], äfven så ha några nätta villor uppförts utanför södra tullen och på ”Frillan” pusta och stånka stugorna alldeles förfärligt för den stora trängselns skull. Äfven inom själfva staden har en och annan byggnad tillkommit för att nu icke nämna den nya stiliga Normalskolan vid torget som har samma verkan som kungliga slottet i Stockholm, ity att den dominerar hela staden. Dessutom är nu den nya förstorade stadsplanen godkänd, så snart bli här äfven nya gator och tomter etc. Folkmängden minskades visserligen under förlidet år med några personer, men detta taga vi icke hårdt, ty de lärda påstå ju att sådant är ett tidens tecken på alla folk med hög och gammal kultur, och äro vi nu således inrangerade bland dessa förnäma folk, fortgår det får själfva Frankrike lyfta på hatten för oss. . .

Staden strålar sedan flere år tillbaka uti elektrisk belysning, hvilken ”malas” å stadens kvarn. Ja, jag vet inte allt godt som älfven skänker oss Nykarlebybor. Den icke allenast drifver elekticitetsvärket, som i sin tur lyser upp våra gator och hus och drifver våra maskiner, utan i älfven bada vi, på den segla vi och åka skridsko, där byka gummorna och där fångas nejonögon och abborre så det är en lust att se det o. s. v.

Uti staden finnes två krogar och en spritvarubutik, men fyra gudstjänsthus, så ni ser att det goda är uti majoritet bland oss. Brandkårshuset, där det fordom dansades och syndades på alla sätt, är nu missionshus, och den gamle kårchefen (”Gånge Rolf”) är en flitig besökare vid gudstjänsterna. Kyrkan står på sin gamla plats och kyrktuppen visar nu som förut hvarifrån vinden blåser: kunde den äfven visa de andliga vindarnas riktning, vore den förmer än andra tuppar. Kyrkans inre är sig likt med basunande änglar bland molnmassor och bibelspråk målade i det högt hvälfda taket, men ny piporgel har insatts och uppvärmes kyrkan numera medelst järnkaminer, och har ”kyrkstöten” att tillse det brasan hålles vid makt, hvarför han går omkring under gudstjänsten och kastar in vedklabbar då så behöfves. Detta är dock på långt när icke så störande som när man förr i världen fick lof att klappa samman fötterna för att dessa icke skulle förfrysa. Ja, andra tider, andra seder.

*      *     *

Hvart vi än vankat omkring i vida världen komma vi ofta ihåg hvilken glädje det var, särskildt för pojkarna, när allmänna brandkåren hade öfning. Därvid tillgår ännu på gammalt kändt sätt: gummor och pigor med vattenämbaren och pojkarna i väg med slangarna, och sprutorna föras af kraftiga män, och sedan sprutas det väldeliga på torget — och ve den pojkbyting som går i vägen för strålen — inte blir han precis kullkastad men våt blir han nog. Att ni i Amerika ha ”Fire Automobiles” och tocke där veta vi nog, men vi reda oss lika bra med våra don, och då är ju allt godt och väl.

1913 Seagrave Ladder Truck. Built by the Seagrave Co. of Columbus, Ohio, for South Manchester, Conn., this was the first of a kind Rear Drive and Rear Steer City Service Hook & Ladder. The truck was stationed at the Cheney Fire Station from 1913 until it was sold in 1954.It is now owned by The National Fire Museum, Inc. of Newton, Mass., and is in running order.
Förstoring.

En annan kär hågkomst är julen med sina lantärnor och stjärngossar o. dyl., och ännu råder här samma sed: kulörta lyktor och stjärnor lysa från höga stänger och stjärngossarna gå omkring på kvällarne och hälsa på i husen och fråga: ”Får stjärnan lof att stiga in”. Blir svaret jakande får man lyssna till julsång.

*      *     *

I Nystaden, eller rättare Seminariegatan, vimlar det af seminarister, och ofta har jag undrat hurudan broderskärleken nu för tiden är mellan dessa och gesällerna, ty den brukar ju inte vara den bästa. Tror dock att de sämjas rätt bra, och hyggligare ungdom än våra seminarister är svårt att finna och detta är ju icke mer än sig bör och som man har rätt att vänta af dem som en dag i sin tur skola inplanta kunskaper och goda seder för det unga släktet.

*      *     *

Nu har jag kommit till nära slutet på den här krönikan, men det är ännu en sak, eller två som jag måste vidröra innan jag sätter punkt, och det är att vi uti dessa dagar fått de nya gatskyltarna uppsatta, och det är så löjligt och bakvändt när man ser dem så man nästan tror att världen är vänd upp och ner. Kan ni tro att öfverst är en rad med obegripliga krokar, nästa rad är finska och sist svenska, uti en stad där alla talar svenska, ett fåtal förstår finska och knappast någon ryska. Vi söka dock se saken från den humoristiska sidan och trösta hvarandra med: svenskan är ju dock närmast.

Som redan nämndt har ny stadsplan utarbetats och ha stadens fäder äfvenså gifvit de flesta gator nya namn, hvilket af alla hälsats med tillfredsställelse, ty som ett helt äro namnen mycket väl valda och påminna om så väl stadens förflutna som nutid. Och för att vi nu inte skola gå vidare när vi komma hit vill jag delgifva de nya gatunamnen. Långgatorna äro, börjande från öster: Karleborgsgatan, Gustaf Adolfsgatan, Östra Esplanadgatan, Västra Esplanadgatan, Kyrkogatan, Döbelnsgränd och Seminariegatan: tvärgatorna åter äro, börjande från norr: Gref Tottgatan, Källbackgatan, Topeliusgatan, Lybecksgatan, Borgaregatan, Bankgatan, Köpmansgatan och Bangatan.

*      *     *

På landsbygden har under de senare åren det ena ungdomshuset efter det andra uppstått. I Socklot finnes ett stiligt sådant med stor hörsal och läktare, äfvenså har Kovjoki och Juuthas hvarsitt ståtliga samlingshus, och Jeppo-borna ha ett öfverdådligt stort sådant, att Munsala icke står något efter är ju en gifven sak, ty där har t. o. m. ett bankkontor inrättats, och i staden sy herrar och damer ihop till ett societets- eller samlingshus som troligen blir något extra fint. Förr i världen dansade ungdomen på ängar och logar, men nu har bildningen och upplysningen stigit så att sådant anses opassande, utan nu syndar man i stället i ungdomshusen och kallar det ”uppfostrande och förädlande nöje”. Men samlingshusen fylla ju ändå en god mission ity att de äfven användas för byastämmor, småskolor, föredrag, ja ibland t. o. m. för religiösa sammankomster.

EN RESA FRÅN NYKARLEBY
TILL FLORIDA.

Den 10 februari lämnade undertecknad Finland för att bese det så mycket på senare tiden omtalade och omskrifna Florida. Resan gick lyckligt öfver med ”Hellig Olav”, Scandinavian-American linjens ångare. Den 5 mars kommo vi till New York. Efter få dagars hvila börjades resan med ångare till Portsmouth, Va. [Virginia], och sedan med tåg till Tampa, Fla [Florida]. Komna dit uppsökte vi Port Richey Land Companys office på 408 Sack st. och frågade efter Mr Hermanson. ”Det är jag”, blef svaret.

Vi sade våra namn och att vi kommit från Nykarleby, Finland, för att se Mr Paikkalas stora sweet potatoes. ”En lång väg att komma och se på sötpotatis och äfven dyr”, sade han. Nog voro de stora, men vi hade hvarken tumstock eller vågskål med oss, men nog sågo de ut som jättar uti sitt slag. ”Tänker ni köpa land” frågade han. På frågan kunde vi ej gifva annat svar, än att vi önskade nog se oss omkring, och kanhända om landet är värdt något, så köpa vi äfven. Nu ombesörjde Mr Hermanson genast en automobil för oss och efter två timmars färd voro vi där. Det såg så sandigt ut, så jag sade åt min kamrat Mr A. Wik: Här tror jag att vi ej blir långvariga. ”Du har just samma mening som jag”, sade han, ”men vi skall nu först gå och se oss omkring bland farmare här, ty de borde nog veta, om det växer något uti sanden.” Vi träffade en Mr Miller: Han hade 5 acres planterade med äpplen och grapefruit: han sade: ”För 12 år sedan kom jag hit och hade $275. Då köpte jag land här och har nu sedan dess så småningom arbetat upp det och jag säljer nu bara frukt för $1200—1500 årligen, och om någon vill gifva mig idag $8000, så tog jag det ej och det är det säkert värdt.” Vi fingo litet andra tankar, började se omkring och frågade af andra, hvilkas namn jag glömt utom en Mr Nix, som är bosatt in vid bron som går öfver strömmen. Han sade: ”Var ej rädd för att köpa land för att det ser sandigt ut blott ni finner lerbotten på en eller två fots djup.” Då börjades vår forskning med allvar. Där var högre och lägre land, ”black sand” och ”white sand”, ja det var så många benämningar på jordmån, att man har svårt att komma ihåg dem alla, om man ej bokför dem. Om många ställen som vi tyckte om sades det, att det var redan såldt till den och den. Somliga af dessa kände jag till, och bland dem var pastor Josefson. Då jag fick höra hans namn blef jag riktigt intresserad emedan vi äro gamla goda vänner. Nog skall jag köpa nära honom, sade jag, så att vi lefva tillsammans på ålderdomen. Ledsamt blott att vi kommo en vecka för sent för att träffa honom.

Men nog är Florida ett framtidsland, blott man ser sig före, men där är humbug nog också. Jag tog 10 acres jord, den blef värderad efter $60 per acre, men den är nära intill Port Richey City, nästan för nära, så jag fruktar att om staden tillväxer, som de ha planlagt, så får jag snart sälja min jord till byggnadstomter. Men om så vore, så fins det väl mera, fast längre bort.

En tam krokodil fins redan midt inne i staden, jag såg hans master föda honom med kött. Jag tänkte: om någon slaktare ville flytta dit nära, så kunde han åtminstone få benen gratis, ty han lär nog bli dyr att föda för sin goda aptits skull.

A Florida alligator.
Förstoring.

Må det nu få vara nog för utrymmets skull. Mycket vore det nog att säga: fisk och ostron fins de ymnigt af. Om någon vore intresserad att höra mera, så är jag villig att muntligen eller uti skrifvelse gifva råd om hvad jag vet, men inga långa bref vågar jag lofva att skrifva, ty jag är ingen agent: men åt dem, som önskade råd af honom så kan jag nog gifva hans adress. Ritningar har jag, så hvem som hälst, som önskar se huru landet är beläget, kan få se det, Karl Olson. 456—53d st., Brooklyn N. Y.

i mars 1913.

Det var en utmärkt vackert morgon, något kallt var det ju, ty i mars har man ju ännu ej vår på allvar, dock kännes det som om naturen ville draga ut en i friska luften, när man hela vintern varit instängd mellan två stovar och ändå ej hållit sig tillräckligt varm, att man ibland fått slå ut armarna och binda dem bak ryggen alldeles som på marknaden i Nykarleby, när man frös om händerna på torget. Nå, nu har man ju tinat upp litet, ty solens strålar ha ju nått oss ibland från syd, när de varit riktade efter Amundsen, som lär befinna sig i närheten. Och visst vill man ut och lukta ren luft ibland, men det får man ju knappt här oblandad. 

Som sagdt, morgonen var klar som bebådar godt väder för dagen och undertecknad fick permission för en liten tripp ett tiotal mil upp härifrån till en plats, som heter Burnside där familjen Ström bor. Tåget togs kl. 8:15 f. m. och om en tjugo minuter var man framme. Nu visste icke makarna Ström att ett så stort främmande skulle komma, och kommen till stationen visste jag ej hvart jag skulle vända mig. Enligt hvad jag hört skulle jag gå bakåt, jag försökte gå med ryggen före, men jag kom just ingenstans på järnvägs-”taisarna”.

Så kom en kvinna till mig och frågte, hvad jag menade med en sådan underlig gång. ”Jo så har jag blifvit tillsagd i staden.” — ”Ni förstod dem ej rätt”, mente hon, när jag nämde att jag skulle till herrskapet Ströms. ”Ni skall gå en liten bit tillbaka från stationen, men inte är det nödvändigt att ni går med ryggen före, ty int’ är vi så värst bakvända här häller, fast vi bor på landet, och för rästen där står Mr Ström på kommandobryggan, som hon benämde en plats där han hade sin båt och annat, han skall nog ta er till platsen.”

Ja, nu fick jag syn på gubben S. som jag ej sett på mer än tio år. Han var ju sig lik, fast tidens tand ej gått hårdt åt med honom, så hade han ju ändå blifvit lite äldre till utseendet. Ett hjärtligt handslag och ett välkommen hördes och så var det att skynda hem och hälsa på frun. Den var snart gången den lilla sträckan, ett par stenkast från stationen syntes byggnaden, som var Ströms. Den stod på en ganska hög kulle nära banan: bara man nu kom upp för trapporna, så var det bra och det gick som en dans som man säger.

Mrs Ström träffade vara ute på andra sidan gården, men när hon hörde röster, kom hon att se hvem som talade och förvånad blefv hon, när hon såg och kände igen främmandet. Det blefv ett gladt återseende, ty jag har äran räkna mig till de äldsta af deras vänner, och är Mrs Ström den sista lefvande af mina bröllopsgäster. Detta låter som man skulle lefvat nära hundra år, men saken är den att prästen som gjorde knuten är död, så äfven hans fru, det ena vittnet, så ni ej bör ta miste om bröllopets storhet.

Nå ja, nu följde frågor och svar om alla de svunna årens fröjder och sorger, och när gamla bekanta börja tala, blir det ej så snart slut. Emellertid glömde ej värdinnan kaffet, som är alla söta gummors fröjd, och vid ett väldukat kaffebord dyka många gamla minnen upp. Makarna Ström ha lefvat på landet något öfver tjugo år och ha de genom spekulationer i land lagt en ganska god grund till en trygg ålderdom, som icke är så lätt att få, men för en som är klok i affärer går det bra. Barnen äro alla stora, två söner som äro i lifvet men som äro borta och ha det bra på sina orter. På tal om världshändelserna kom vi att nämna tidningar. ”Hvad vi läsa F. A. med intresse”, mente gubben Ström. Jag blef idel öra. ”Har ni F. A.?” mente jag. — ”Jo jo men, och så länge jag har en tvåa skall vi ha den”, mente Ström, ”den är så präktig och så får man ju läsa så mycket om ryssen; ja, de äro sig lika, vi har varit i Petersburg i många år och jag tycker att läsa om händelserna, nog vet jag hvad ryssen är”, mente Ström.

Sen togs en tripp att beskåda landet. De ha icke stort land nu, ty som sagdt de ha sålt och lämnat nog för ett nätt hem på gamla dagar. Ström är byggmästare från forna tider, så nog har han vetat bygga en treflig bungalow alltid, och rum nog för främmande. Deras söner med sina familjer gästa på somrarna de gamla, och då är glädjen dubbel. Man kan också vara glad, fast åren strött silfver i håret, och gubben Ström bekräftade det därmed, att han tog sin fiol från väggen och spelade som själfva Väinämöinen alla möjliga gamla och nya melodier, så jag riktigt glömde att jag hade liktornar, jag riktigt hade lust att ta en svängom.

Men allt har sin ända, jag kom att tänka på att efter ett par dagars bortavaro är det på tiden att resa hem, fast nog skulle det gått bra att bo på landet, hälst som jag ej fick göra något eller hjälpa till. Jag till och med försof mig på morgonen, emedan det var så tyst, och vaknade ej förrän gumman Ström tittade in med det soligaste småleende och frågade om hon stör, hon ville bara hemta kaffe. Tänk er godt folk att få kaffe på säng, när man är van att själf koka det! Ja, nog blef man bortskämd, om man bodde på landet.

Så var tiden inne till uppbrott, jag blef ordentligt följd ned till stationen och sattes på rätta tåget, att jag ej skulle komma bort, och nu är jag hemma igen och fiskar femcentarne. Minnet af min trefliga lilla resa skall jag behålla i kär hågkomst. Tack för välfägnaden! Om ni och vi för resten lefver en några år till, skall ni få vara på mitt silfverbröllop. Måtte ni få en lång och ljus ålderdom!

Efterfrågas.

4) Min bror Carl W. Anderson, hemma från Forsby af Nykarleby landsförsamling, till yrket urmakare, icke hörd af på tre år och var då i Duluth, Minn. Beder jag att hälst han själf eller någon annan, som känner till personen och hans nuvarande vistelse, låter mig höra. Hans bror Selem Anderson, 705 Jackson St., Eveleth, Minn.

8544. Minnesota Point from Incline Railway, Duluth, Minn. Copyright, 1905, Detroit Photographis Co.
Förstoring.

januari 1914.

Det är mera sällan någon skrifver till F. A. från denna plats. Och skall jag därför be att få omtala, att Bisbee ligger vid gränsen af Arizona och Gamla Mexico. Det är dock ingen fara för att träffas af mexikanarenas kulor, ty bergsklippor, hvilka äro ett par tusen fot höga, skydda staden. Därtill har ”Unclel Sam” posterade sina soldater långs med gränsen för att bevaka sitt intresse. Bisbee är en bland de rikaste koppargrufcampar i Amerika, och sysselsättas här, enligt hvad man sagt mig, rundt 7.000 grufarbetare. Arbetslönen ar f. n. $4.00 pr dag för både maskinmän och skyfflare. Dock råder jag ingen att komma hit nu, ty här finnas en massa af arbetslösa allaredan. Efter det att Arizona blef ”state”, hafva de lagstiftande här genomfört en del goda reformer för grufarbetarena. Såsom 8 timmars dag ”under ground”. På denna tid skola arbetarna både gå och komma från arbetet i grufvan samt hafva sin middagstimme. För skyddandet af lif och lem, måste grufkompanierna betala halfva daglön så länge en man är sjuk efter att ha blifvit skadad i grufvan. Och vid inträffande af dödsfall $4,000 till den dödes anhöriga. Detta gör att grufkompanierna numera företaga ganska säkra skyddsåtgärder för sina arbetare. Skulle dylika lagar genomföras i alla grufstater, skulle dödssiffran från grufvorna minskas med minst 75 proc. Men i de öfriga grufstaterna betyder en mans lif ingen förlust alls för kompanierna, emedan ingen lag skyddar arbetarena.

Här i Bisbee är också vintertid ett härligt klimat. Snö eller rägn finnes ej till, utan varmt och vackert solsken med klar sky alla dagar. Ett ypperligt klimat att vistas i vintertid för alla som har svaga lungor. Ty med all säkerhet är här nu lika varmt som under de varmaste sommmardagar i grufstäderna i Cororado och Montana. Jag har därför för afsikt att öfvervintra här tills somamrfåglarna börja söka sig norrut.

Ett ganska stort antal landsmän äro också här för närvarande, hvaraf en stor del har familjer. Och allt som oftast bildas fler.

Lördagen den 3 januari var här ett utmärkt trefligt bröllop, hvarå ett större antal af landsmännen voro närvarande. Mr J. Oskar Nylund från Soklot, Nykarleby och Miss Hilda Forsman från Forsby, Nykarleby, seglade då in uti äktenskapets ”lugna hamn”. Pastor J. E. Frey förrättade vigseln, hvilket i förbigående sagdt tillgick mycket praktiskt, förutom en hel hop af långrandiga ceremonier. Därefter följde förfriskningar jämte dans, och senare en dundrande supper. Det led långt in på småtimmarna innan den i allo trefliga och glada bröllopsskaran skildes åt. Till slut får jag ännu en gång önska de nygifta en lång och lycklig sammanlefnad.

Bland Landsmän.
——

Förenings-Banken i Finland har tillställt F. A. följande meddelande:

I anledning af Nykarleby Aktiebanks obestånd hafva insättarena i banken vändt sig till Förenings-Banken i Finland med anhållan om att denna gamla och solida bank skulle inrätta kontor i Nykarleby, Vörå och Oravais äfvensom att Förenings-Banken skulle åtaga sig att bevaka insättarenas rätt i Nykarleby Aktiebanks konkurs. Denna anhållan frambars den 9 december till Förenings-Banken i Helsingfors af en deputation från Nykarleby, Munsala, Oravais, Vörå, Jeppo och Härmä, och beslöt banken att tillmötesgå de uttalade önskningarna. Banken öppnar omedelbart filialkontor i Nykarleby, Oravais och Vörå. Banken åtager sig jämväl att utan ersättning bevaka insättarenas fordringar i Nykarleby bankens konkurs. Därjämte har banken erbjudit sig att vid behof utgifva förskott på dessa fordringar för att sålunda hjälpa dem, som af Nykarleby bankens obestånd råkat i svårigheter.

Vid ett af flera hundrade personer besökt möte i Nykarleby den 13 december meddelade deputationen Förenings-Bankens svar, hvilket hälsades med tillfredsställelse. Man började nu transportera sina depositionsbevis och sparböcker i Nykarleby banken till Förenings-Banken och att med största förtroende vända sig till denna i sina bankaffärer.

Då från många håll gjorts förfrågan huru  f i n n a r  i  A m e r i k a  skola bevaka sina fordringar i Nykarleby banken, har Förenings-Banken meddelat, att den genom sina kontor i Nykarleby. Oravais, Vörå och Jakobstad kommer att tillhandagå med nödiga upplysningar, hvilka i tryck komma att kostnadsfritt hållas tillgängliga. Bref ställda till bankens hufvudkontor i Helsingfors i denna angelägenhet blifva äfven med beredvillighet besvarade.

Nykarleby. Stölden å Nykarleby järnvägsstation. Rörande den förut i korthet omnämnda kassaskåpsstölden å Nykarleby järnvägsstation natten mot den 31 dec., meddelar Österb. ytterligare detaljer.

Tjuvarna hade i närheten af stationen tillgripit en kälke för att på densamma bortforsla kassaskåpet. Då kälken emellertid krossades under kassaskåpets tyngd, funno de det nödigt att från ett annat ställe stjäla en släde, och med denna gick transporten någorlunda ledigt. Vid pass 1½ kilometer från stationen gjordes halt, kassaskåpet bräcktes och innehållet uttogs, hvarpå tjufvarna skyndade att sätta sig i säkerhet.

Så snart Järnvägens nattvakt, som gjorde sin rond hvarje timme, upptäckt inbrottet, varskoddes polisen, hvarefter vidtogos spaningarna omedelbart. [Tänk att det fanns en nattvakt!]

Kort före söderutgående passagerartågets afgång från Bennäs nyårsaftonen lyckades de från Nykarleby utsända polismännen därstädes gripa tjufvarna just då dessa befunno sig vid biljettluckan för att tillösa sig biljetter. Vid på stället anställd visitation befanns den ena af dem innehafva c:a 300 mk och den andra c:a 400 mark i sedlar. Bland andra intressanta saker påträffades äfven hos den ena en ovanligt lång puukko och hos den andra en blottad dolk med en kork faststucken på spetsen. Männen voro välklädda och sågo städade ut, hvarefter det behöfdes en uppöfvad polisblick för att i dem kunna misstänka banditer. De affördes till Nykarleby, där de omedelbart underkastades förhör och ändtligen vid half 12-tiden på natten funno för godt att bekänna.

De häktade äro arbetaren Wille Johannes Johansson-Simola från Viborg, född 1888 och skomakaren Karl Viktor Karlsson-Salonen från Birkkala socken född 1887. Af kassaskåpets innehåll 1.013 mark, hade de förslösat en del i Jakobstad, dit de varit och gjort sig fina, men största delen af det stulna beloppet kan dock återfås.

De häktade antagas vara samma personer, som för en tid sedan gjorde inbrott i Nykarleby utskänkningsbolags lokal, hvarvid de äfven torde haft medbrottslingar. Möjligt är också, att det är samma personer som för icke så länge sedan bortsläpade ett kassaskåp från en affär i Tammerfors trakten.

Soklot, den 1 april 1914.

Red. och läsare af F. A.!

Kanhända det roar er att få höra litet ifrån vår bygd. Särdeles vacker vinter ha vi haft och våren är i annalkande. De långa mörka vinterkvällarna försvinna; vi få längre dagar. Flyttfåglarna börja återvända, allt får nytt lif; nu kommer snart sommaren igen, då landtmannnen får vänta nya skördar för sin möda och arbete. Här kan det bli bättre i en framtid, när det blir uppodladt, som bondgubbarna ha torrlagt. Men det är det värsta, de bästa arbetskrafterna äro där ute i Amerika, så att det vill vara för mycket arbete åt en och två man att utföra. Hvarför resa bort, när arbete fins tillräckligt? Jag tror nog ni får bättre betaldt för hvad ni uträttar i Amerika, men ni gagnar ej ert fädernesland. Ja, det kan vara så att, en del har ett kapital en annan just intet, och då sätta de pängarna på mågon bank, men banken går i konkurs och så är den glädjen all. ”I ditt land du bli och bo, så har du evig tröst och ro.”

Du yngling och jungfru, som irrar fridlös där borta bland frestelser och faror av mångahanda slag, kom ihåg din moders och faders böner för dig, tänk äfven på din Skapare i din ungdom!

Till sist en vänlig och kär hälsning till alla kända från

Nykarleby. Nyligen afreste med tåget från Nykarleby tretton personer, nio fullvuxna och fyra barn, hvilka voro på väg till Amerika. Af emigranterna voro tre äldre och samtliga barn från Nykarleby; de öfriga voro Munsala-bor.

4145 D. & R. G. Hospital, Salida, Colorado. 1910-talet
Förstoring.

PORT RICHEY, FLA.

Blott en hälsning till F. A. och våra ärade landsmän, som äro kringspridda rundt omkring i Frihetens i Land. Vi äro här koloniserade nu en ej så liten del af vårt folk och vi befinna oss alla väl, om man tager nybyggarlifvet undan, ty det är någonting som ej stadsbon känner till, emedan därtill fordras egen erfarenhet och en viss försakelse. Men sedan man fått ett år bakom sig, då börjar det redan gå nästan af sig själf.

Ja, nu är den härliga årstiden inne, som vi Finlands folk ha lärt oss så högt värdera. Och äfven vi här nere i den soliga södern glädja oss åt densamma, fast här är ju nästan idel sommar. Men det är naturen äfven här som talar sitt odödliga språk. Ån ”Coty River”, som den kallas (ett indianskt namn), dess stränder äro nu iklädda sin vårskrud. Där ser man blommande gräsväxter, som till en stor del likna våra Finlands friskvattenstränders, med undantag af näckrosen, den har ej Näcken ännu planterat här. Han har troligen ej ännu hunnit, men vi hoppas att han gör det och det riktigt fort, förrän vi som äro gamla ha samlats till våra fäder, som i Coty River liknar rätt mycket Nykarleby älf, fast dess stränder är ej så höga.

De, som äga land här och komma hit snart, får jag särskildt hälsa till, att vi ha fått Port Richey Land Co:s office hit nu till staden. En järnhandel väntas i dessa dagar samt sågmylla, som vår landsman Mr F. Hermanson och Comp. kommer att starta. En svensk doktor har äfven tänkt komma hit, men det lämna vi därhän tillsvidare. Vår Settlers Club håller nu sista maj sitt månatliga sammanträde och då gå vi här mangrannt för att rösta att få dagligt tåg att gå hit. Som de flesta af er veta, så ha vi nu blott två gånger i veckan tåg hit och det är ej nog. Vi hoppas att dessa herrar som makten och pänningen hafva göra oss nu den tjänsten. Ja, vi hälsa kapitalister välkomna hit; och om Alskog vore nu här,så gjorde han nog lika som vi, det är jag säker på.

Mr Sarlin, Nykarlebybo, hafva vi just haft här. Han har köpt 10 acres land; han reste just till Tampa för att arbeta där en tid. Mr S. Sandström från Brooklyn, N. Y., har jag just haft bref af. Han har också köpt ett godt stycke land nära till mig. Var nu välkommen med hela ditt hus, och kom snart. Det har varit en god vinter för fruktträdsplantering. Af mina 40 träd har bara ett torkat bort, och det är godt nog för en nybörjare som jag. Potatis få vi litet af, men till husbebof. ”Japani-potatis” växer godt, men de taga en sex månader förrän de bli färdiga, så hvad resultatet blir få vi se först i augusti. Grönsakerna ha varit för mig af ringa värde, ty jorden är ännu full af syra. Men min vän Mr A. Wick, som varit här nu öfver ett år, han har fått både att sälja och dela åt andra. Äfven jag har fått erfara hans godhjärtenhet. Ja, här hjälpa vi hvarandra.

Det vore mycket att säga därom, men jag fruktar för att blifva för mångordig. I korthet har jag på ofvannämnda vis försökt göra er alla underrättade om huru vi ha det, ty jag vet, att de som ha land här och tänka komma hit, äro särskildt intresserade att få höra härifrån. Och mera en annan gång, blott ni består er med vår tidning F. A. Den förutan vet ni så litet hvad som försiggår bland våra landsmän. Dör hon, då upphör genast vår samvaro, nämligen på häroldernas väg. Och nu farväl. Karl Olson, Port Richey, Fla.

Nykarleby.

Musikpaviljongens saga all. Den 6 juli rådde en gräslig disharmoni i Topeliusparken i Nykarleby. Yxhugg och hammarslag skrällde i paviljongens bräder, först osäkra och liksom halft motvilligt, men snart med feberaktig brådska. Innan dagens stekheta sol dalade i väster, var förödelsens styggelse fullständig: paviljongens saga var all. ”Och ändå var den så godt som ny och obegagnad”, sade någon. Hade den ej kunnat få stå den vackraste sommartiden och användas vid tillfälliga friluftskonserter på vår musikfattiga ort? Några sångstunder hade säkerligen ej varit omöjliga att få till stånd af den sångälskande ungdomen i vår bygd, säger Ö. P. [Några noteringar om sångfesten 26–28 juni 1914 i Österbottniska Posten.]

— 50 år fyllde den 3 juli kyrkoherden i Nykarleby församling kontraktsprosten Karl Viktor Petrell. Redan 6-tiden på morgonen uppvaktade K. F. U. K. med sång och öfverlämnade en minnesgåfva. Senare på dagen samlades ett flertal af prosteriets prästerskap för att lyckönska ämbetsbrodern i hans hem. Kyrkoherden Julius Lindberg från Pedersöre frambar i hjärtliga ord deras känslor för den vida utöfver sin i egen församlings gränser aktade och värderade 50-åringen.

— Ett själfmordsförsök bland propsflötare iakttogs af en villabo i Nykarleby häromdagen. En hop jassare hade på stranden af Alön råkat i gräl, som slutade med att en af dem skyndade ut i vattnet med en försvarligt stor sten i famnen och försvann i djupet. Kamraterna på stranden betogos emellertid af mildare känslor mot trätobrodern och skyndade att med sina käx fiska upp honom, förrän det var för sent.

Exportveden i skärgården. Såsom följd af att utskeppningen från Nykarleby omöjliggjorts genom kriget, komma närmare 20,000 engelska kubikfamnar pappersved, representerande minst en miljon mark, att öfver vintern bli kvarliggande i Nykarleby skärgård.

VIGDE.

Miss AINA FORSBERG
från Nykarleby, Finland, och
Mr ARNO SÖDERHOLM
från Sideby, Finland.
New York City den 1 oktober 1914.

I artikeln nämns inte Nykarleby, men den är en bra dokumentation av hur prenumeranter raggades, så den får slinka med.

MESABA RANGE, MINN.

Som kändt har undertecknad åtagit sig att arbeta för F. A. inom distriktet Mesaba Range och omnejd, och har jag redan delvis påbörjat denna verksamhet. Kommen till Virginia, som utgjorde min första hållpunkt, uppsökte jag genast några bekanta i syfte att hålla bättre kännedom om landsmännen å platsen. Landsmännen i Virginia äro ej så talrikt representerade som fallet är i rangestäderna Eveleth och Hibbing. Mycket kunde häller ej uträttas för F. A. under mitt första besök i kvinnstaden, ty alltför få träffades hemma och en del af dessa stodo färdiga att afresa till Hibbing, hvarest sista dagen af St. Louis County Fair gick af stapeln. En Mr Ed. Gullmets uppfiskades ändå i elfte stunden som ny prenumerant. Den enda ungkarlen som rafsaren känner till i Virginia som nu håller sig med F. A.; hoppas dock att konkurrenter ej för alltid uteblifva.

Mahoning Hull Rust Iron Mine Hibbing Minnesota.
The largest pit iron in the world.
Förstoring.

I stället för att återträda resan hemåt, tog jag elektriska vagnen till Mountain Iron, tre mil längre västerut. Af de fem eller sex familjer, som där nedslagit sina bopålar, prenumerera fyra på F. A., så något vidare traskande mellan järnhillarna kom icke i fråga. Kommen tillbaka till Eveleth, steg jag af vid första station och gjorde under hemgången en instickare till famljen Mr och Mrs Vestberg, emedan jag saknade dem på prenumerationslistan. Utan minsta muck kom deras namn på längden.

View of Mt. Iron, Minn. 1907.
Förstoring.

Nästa utfärd gällde Hibbing. sv.- finnarnas huvudstad på Mesaba Range, om man bedömer efter landsnännens antal. En känd ledsagare ansågs här vara en god hjälp, hvarför jag tog mig dristigheter: att upplet Mr Erik Holmström, bekant från Sjukhjälpsförbundets årsmöten 1912-13. Beredvilligt uppfyllde han min önskan, och en bättre lots på det torra kunde aldrig kommit till hands, om blott det envisa rägnet vetat litet hut med sig. Men det blef alltmera rasande ju längre det led mot kvällen. Som första nya prenumerant nedtecknade sig Mr John Åberg.

Om vi i förbifarten stannade en liten stund att detaljera Hibbing för dagen, så kan ej annat sägas än att därvarande samhälle präglades af en allvarsam stämning. En dubbel begrafning förekom i den svensk-finska kyrkan, som till yttersta gräns blifvit fylld af en grubblande, sorgtyngd åhörareskara. Det ihållande regnet verkade yttermera nedstämde. Under veckan hade tvänne unga män samtidigt ljutit en ögonblicklig död under ett kullstjälpande lokomotiv, å hvilket de tjänstgjorde som eldare och bromsare. Den senare var en landsman, Emil Mattson, hemma från Jeppo, Vasa län, medan hans olyckskamrat hörde hemma i Sverige. Begrafningen försiggick under stor tillslutning från anförvandter och vänner i betraktande af det ytterst ogynnsamma vädret.

Chisholm, en stad mellan de redan citerade, äger en förmån framom de andra rangestäderna af en liten ”lake” rätt intill staden, som ej ter sig så illa ut. Antalet landsmän här uppgår till ett par tiotal i familjer. Många af dessa äro mina gamla bekanta från långliga tider tillbaka, så något främmande känner jag mig icke, när jag kommer till ”ostholmen”. Prenumerationslistan blef här häller ej förglömd, utan som vanligt intog den främsta ärendet, liksom å andra platser jag besökte. Mr Emanuel Erickson var den förste nyprenumeranten i Chisholm.

En sak som jag särskilt önskar framhålla är att prenumeranter, som begagna sig af den fria postgången till husen, börja öfverallt klaga öfver den långa tid det tar att bekomma tidningen. Tidningen anländer hit till rangestäderna så godt som regelbundet på lördagskvällarne, men blir till följd af inträffande söndag ej ut ”delivered” förrän på måndagen. Således ligger den på härvarande postkontor en tid af i det närmaste två dygn, eller med andra ord en tid nära lika lång som den, hvilken åtgår till att sända tidningen hit från New York. För att åstadkomma någon ändring härutinnan, måste tidningen antingen afpostas något tidigare eller om vi kunde få det så stäldt på våra postkontor, att vi själfva finge afhämta den därifrån på lördagskvällarna.

Nu till sist ett tack till alla som jag kommit i beröring med under min första tripp, hvilken hjälpt så godt som enbart att uppfiska nya prenumeranter. I händelse jag skulle begagnat mig för mycket af min ändlöshet, så beder jag tusen gånger om förlåtelse, tills nästa gång ni får besök. För att undgå dessa besök fins ett bot, nämligen att prenumerera på F. A. Vänligen

”Mesabi Iron Range towns include Hibbing, Chisholm, Mountain Iron, Virginia, Eveleth, Gilbert, Biwabik, Aurora and Hoyt Lakes, Minnesota.”

SKILDA:

Skilsmässa har tagits af Mrs Maria Andersson från Gustaf Andersson från Nykarleby, Finland, hvilket härmed tillkännagifves.

NÅGRA MINNEN.

Det var en grå augustidag, då jag första gången anlände till Nykarleby för att undergå inträdesförhör vid seminariet. Vi voro någon öfver dussinet och blefvo snart bekanta, såsom ynglingar anstår. Det var hösten 1892. Bland de inträdessökande var äfven P. E. Ohls. Hans rättframma österbottniska väsende, hans förmåga att kunna prata och fantisera, fäste mig snart vid honom under de nya förhållanden och under de band vistelsen vid seminariets internat pålade oss. Oerfarna om de vägar lifvet skulle bjuda oss, öfverlade vi ofta under kvällarnas lopp om de framtidsmöjligheter, hvilka efter afslutad kurs kunde vänta oss och om det räddningsarbete vi skulle utföra i bygderna. Emellertid spådde äfven P. E. Ohls om vår framtid, ty han var den bäst begåfvade, då det gällde att spå. Under skratt och glam förutsade han, sittande på bordet, vår framtid och framdrog i förbigående äfven vart förflutna lif, utan att dock det minsta själf tro på sina förutsägelser, ty det skedde ju endast på skämt och lek. Hans rika fantasi tog då sådan flykt och gjorde sådana irrgångar, att den, som ej vetat, att P. E. Ohls ej visste det ringaste, skulle trott honom vara den största spåman.

Länge räckte det dock icke, förrän P. E. Ohls måste göra det ena besöket efter det andra hos läkaren och sist måste han redan första året afbryta den så förhoppningsfullt påbörjade skolgången. Vi som voro hans klasskamrater, ansågo förlusten vara stor, ty så hade vi fäst oss vid vännen P. E. Ohls.

Sedan dess flydde åren sin kos. Jag träffade vännen Ohls endast en gång på 20 års tid. Nu och då brefväxlade vi dock. Brefven innehöllo framtidsbekymmer och framtidshopp. Jag följde med hans lif som vikarierande folkskollärare, som småskollärare och slutligen faun jag honom mycket förhoppningsfull som fyrvaktare på Valsöarna ute i Kvarken. Till det enerverande arbetet vid seminariet kom han sålunda ej mera. Jag påstod, att Ohls var förhoppningsfull, och det är sant, ty brefvet från Valsöarna innehöll underrättelser om, att han och en hans släkting tillsammans hade uppfunnit en nätknytningsmaskin och att de nu höllo på med diverse förbättringar af densamma. Man skulle kunna knyta (binda) nät, skötar och not för hand alldeles såsom man syr med sy maskin och stickar med stickmaskin. Uppfinningen, på hvilken kanske arbetas ännu idag höll icke hvad den i första hand lofvade och torde lämnats åt någon ingeniör, som gått med i bolaget. Alltnog! Ohls förhoppningsfullt uppbyggda luftslott ramlade. Så förlorade jag Ohls för någon tid ur sikte.

Vintern 1912 befann jag mig i Helsingfors. Jag hade nu träffat vännen P. E. Ohls och visste, att han befann sig på Gråhara som fyrvaktare. Klippan med fyren hade vi dagligen från vårt fönster därute i hafsbandel. Det var en gråkall söndagsmorgon med sydostvind. Vi hade ledigt från vårt arbete. Det gällde nu att göra ett besök därute för att träffa Ohls i hans hem. På lånade skidor begaf jag mig tillsammans med en kamrat och vän till Ohls dit ut. Lyckligt kom vi äfven fram och träffade P. E. Ohls hemma. Mycket glad öfver vår ankomst, berättade han, att han nu med ett par stycken af sina gossar bodde allena härute. Den öfriga familjen bodde i lotskasärnen på Sveaborg. Här hade nu vår vän Ohls sin plats och var nöjd med densamma. Han berättade om sitt dagliga arbete utom efterseendet och skötandet af fyren under de tider, då den brann. Nu var den släckt emedan isen låg så långt ut. Ohls gjorde här sina anteckningar angående väderleksförhållandena, hafsvattnets temperatur, förekomsten af den s. k. planktången [plankton] eller den föda, man tror strömmingen mest förtär. Han förevisade oss sina instrument.

Här sysslade äfven Ohls med ortsnamnsforskning, på hvilket område han hunnit ganska långt. Sina resultat har han nedskrifvit i sina tidningsartiklar öfver österbottniska ortsnamn, af hvilka artiklar det äfven finnes öfvertryck. Vid sina ortsnamnsforskningar gick Ohls mången gång, ja oftast, mycket noggrant till väga. Han besökte ort och ställe, förrän han inlät sig på förklaring af ett svårtydt namn. Af ställets utseende och af ortsbornas berättelser fann han många, ja de flesta gånger tydningen af namnet och äfven namnets betydelse. Samma dag gladde han sig mycket öfver lösningen af ett österbottniskt ortsnamn, på hvilket han länge funderat och just före vårt besök funnit. Vid denna sin ortsnamnsforskning kom han mången gång i strid med lärda forskare på samma område, forskare, som endast byggde på sina kammarteorier, då Ohls däremot byggde på observationer på ort och ställe, hvarigenom ofta som finska ansedda ortsnamn med lätthet kunde förklaras som rent fornnordiska. Att P. E. Ohls i mångt och mycket hade rätt i fråga om ortsnamnsforskningen är otvifvelaktigt.

Vi voro äfven vid detta tillfälle i liflig diskussion om ortsnamnen, trots det att en stor och tung sorg för framtiden hvilade öfver Ohls sinne. Det är ju alltid lindrigare, då man för kära vänner fått lätta sitt hjärta och omtala sina bekymmer. Så var det äfven för Ohls. Det var just vid den tiden, då lotsarna lämnade sina platser.

Vi hade besökt en kär vän. Han hade för oss framlagt sina bekymmer. Nedstämda till sinnet begåfvo vi oss på e. m. hemåt. Ohls som numera syntes muntrare, följde med oss till sin familj på Sveaborg, där hans styfson var lots. Sedan vi rastat en stund och åtnjutit hans gästvänskap, foro vi tillbaka till staden.

— —

Kort därpå blef Ohls Svenska folkpartiets resetalare, för hvilken tjänst han var så att säga klippt och skuren. Få kunna som han tala till allmogen. Själf utgången ur dess led, utlade han sina tankar enkelt och förståelsefullt. Under hans resor träffades vi ännu ett par gånger och ett par gånger besökte han mitt hem. I Nagu voro vi tillsammans vid agitationen för senaste landtdagsmannaval och sist sammanträffade vi på kommunalmannadagarna i Åbo.

Under dessa sammanträffanden märktes det noggrant, att Ohls kände det kringirrande föredragslifvet som en tung börda. Ofta yttrade han, att hans lif säkert ej skulle blifva långvarigt, ty den smygande sjukdomen tärde jämt på den svaga kroppshyddan. Mest var han bekymrad för sin familj, glad skulle han dock vara, om han för densamma kunde finna ett passande hem i Österbotten, förrän lifstråden afbrötes. Själf var han hemma från Replot och till Österbotten längtade han.

Haf tack Ohls för det rätta du tänkte, för det goda Du gjorde och för en vänskap trofast ända in i döden! Haf tack för Din framtidstro, för Din kärlek till land och folk och för uppoffrande, trofast och kärleksfullt arbete! Hvad hafven I gjort den minsta af mina bröder — — — Haf tack för orden i den sång, Du själf diktat! Må den stå kvar som ett minne åt eftervärlden och som en ledstjärna för de unga! Den lvder:

Fram till seger, ljusets unga skara,
upp, att kämpa för en nyfödd tid.
Ingen vill bland oss den sämste vara,
Ingen vill bland oss den sista vara,
när det gäller stå i ädel strid.
Upp, ty ljusa segertider randas,
mörkret viker, själfviskheten blandas.
Fram till seger, ljusets unga skara,
upp att kämpa för en nyfödd tid!

Bräck den mörkrets boja, som dig binder,
och stig fri och stark och trofast fram,
undanrödjande hvart fördomshinder,
unga ättling af uråldrig stam!
Träl är den, som fegsint sviker fanan,
ädel den, som trofast följer banan.
Bräck den mörkrets boja som dig binder,
och stig fri och stark och trofast fram!

Gardner, Mass. Finsk-svenska luth. förs. Nya ringklockor beslöt föreningen Priskilla vid sitt senaste möte anskaffa för kyrkan. Om detta beslut, som fattades hos Edvin Purns där ovanligt många voro närvarande, torde man kunna saga, att det kommer att tona genom tiderna. — Den 25 jan. ämnade vi bilda en manskvartett. Men då vi voro färdiga att börja sågo vi till vår glädjande öfverraskning att vi hade material nog för en manskör. Denna kör öfvar nu på måndagskvällar och vi få höra den första gången den 5 febr. kl. 8 e. m. då Runebergsfest firas i kyrkan och för öfrigt ett godt program gifves.

— Den 30 jan. öfverraskades vi af att möta Mr Viktor Sund. Han anlände då helt oförmodadt från Nykarleby, Finland. Mr S. uttryckte sin glädje öfver att åter vara i Gardner. Om Finland sade han bl.a.: ”Man vet icke där mycket om kriget. Bönderna reda sig jämförelsevis väl i vinter. Men dagakarlen har det hårdt; litet arbete och dyrt att lefva” Välkommen åter Mr Sund!

Viktor Sund var från Jakobstad, men han hade studerat vid Nykarleby seminarium, så troligen var det han som var på besök.

Man ska inte tro, utan veta! För då kan det gå som för han som på en dansen fick en fråga:

- Vill du ha stryk?
- Det tror jag inte.
- Tro och tro! Sånt ska man veta!

Och så fick den tillfrågade en smäll.

Så jag googlade och det var nog en annan Viktor Sund som var på besök.

RÖN OCH FRÖN.

— — —

Från vänner som i dessa dagar kommit ifrån Nykarleby har jag fått veta ett och annat och vill jag här meddela mina läsare i detta land litet hur det är.

På järnvägarne är det 4 gendarmer i hvarje kupé och de röka och spotta lika ogeneradt i damkupéer som i sina kåtor i Rysslands inre gömmor. I det lilla Nykarleby, en stad gömd inne i landet, åtminstone är den ett godt stycke från kusten, är 20, 25 ryska soldater satta att bevaka staden mot öfverfall. Tänk hvad de skulle duga till om en tysk besättning skulle komma. Men dessa måste staden underhålla. Det kunde väl lika gärna gifvas åt stadens egna män, som de flesta äro utan arbete och ryssarne sändas att skydda Polen. Allt är stillestånd åtminstone så länge vintern varar. I stadsskogen ha en del män fått hugga ved [åt varandra ...]och de skola vara klyftiga för att hugga en famn om dagen, men det går icke för alla. En man som gjorde sitt bästa i skogen förtjänade 95 penni och en mark om dagen. Skatterna äro höga. Krigsskatt på allt möjligt och då kunnen I gissa huru en arbetare har det.

Här en liten prislista på lifsförnödenheterna. Groft salt 15 penni litern mot 5 p. förut, fint salt 20 p. i kilo, mjölk 18 p. litern, smör 3 mark kilo, rågmjöl 45 penni kilo, socker 1:25 kilo, hafregryn 70 p. kilo mot 45 före kriget. De billigaste risgrynen 60 p. kilo. Sveskon 2 mk kilo, egg 30 p. paret, 15 p. stycket. Och mycket af detta är nu landets egna produkter; hvad skall då icke det vara som måste importeras. Och kaffet lär snart vara slut i landet. Och så länge kriget varar stiger maten och dagpänningen blir mindre. Antag att dagpänningen i allmänhet är 2:50—3 mk och arbete lär det ju knappt att få. Och dessa matpriser var i Nykarleby och det lär vara dyrare i Vasa. Hur långt månne en mark går då en liter salt kostar 15 penni och en kilo rågmjöl 45 penni. Hvarifrån skall kläder och skor komma? De som nu ha stora familjer och bo i staden och förtjäna en mark om dagen — stackars folk. Kan du sända en skärf till de dina, som kanske icke ha något hopsparadt, du känner väl någorlunda till deras omständigheter, så gör det. Och har du ingen som behöfver en handräckning, så glöm icke att det är tusenden som skola välsigna dig för hjälp till en kilo mjöl och en liter salt i dessa tider, i det land spm ”är fattigt och skall så bli”.

August Willandt. Brooklyn, N. Y. den 19 april 1915.

16 april 1915.

Får berätta att jag var på en utflykt till Aspen, Colo. Aspen är en liten vacker stad med berg på alla sidor och med stora och vackra träd utefter gatorna. Det kommer mig att tänka på det lilla natursköna Nykarleby i Finland.

Hvad arbetsförhållandena beträffar, så är det inte något vidare att tala om där, ty det ar endast en mina som arbetar. Det berättades mig att Aspen har varit en stor mining camp i äldre tider, ty det har varit ända upp till 12.000 invånare där, men nu har folkmängden gått ned till cirka 1,000.

Hvad angår våra landsmän där, så är det ju inte alltför många, men det fins ju ändå några familjer på platsen, och dessa tyckas ju se ganska välmående ut, så det var nöjsamt att besöka platsen. En sak drog min uppmärksamhet äfven här, nämligen att våra landsmän hafva kommit till den slutsatsen att nutidens existensvillkor fordra praktisk kunskap, eftersom deras barn äandas ifrån den ena skolan till den andra för att bereda sig för lifvets hårda kamp. Den intelligenta arbetaren, han som själf utan skolundervisning har fått kämpa sig fram så godt han har kunnat (a self made man), har kommit till den fasta öfvertygelsen att man måste såsom ung studera och lära åtminstone grundsatserna. Detta är ett godt vitsordande öfver våra landsmän på platsen.

Ja, jag skalle berätta om, att jag kom till Aspen den 7 april på förmiddagen och så tog jag ett slag rundt staden i afsikt att jag möjligtvis skulle träffa på någon landsman, men detta var ej fallet. Efter en stunds vandrande fram och tillbaka så går jag och knackar på en dörr, och till min öfveraskning möter jag en landsmaninna. Ja, det var Mrs Nylund, och hon bjöd mig att stiga in, något jag inte var sen att göra. Och Mr Nylund, som hade nattskifte, började krypa ur sin bädd, när han hörde att de hade fått storfrämmande. Ja, där kom det till att språkas en hel del om ett och annat, och som ni torde veta, så har jag ju språklådan med hvart än jag går, så jag har att ta till, och då går det som med förriga käringen som hade mun på skaft och språkade sju stugor fulla. Ja, efter en stund så kom det bud ifrån köket, att Coffee var färdigt och väntade på oss. Och det må jag säga, att kaffe med dopp gick bra, och när förplägningen var öfver, så steg jag upp för att gå. Då blef jag bjuden att komma en annan dag och dela dinner med dem. Som ni kan förstå, så tackade jag och bugade och gjorde äfven som jag blef bjuden. Ja, mången tack till herrskapet Nylund!

Så begaf jag mig till den östra delen af staden för att se om jag kunde finna något annat hus, som var lika hemtrefligt. Jag mötte en gammal prospektare och frågte honom om det fanns några af våra landsmän i den delen af staden. Han svarade mig att det nog fanns, och detta kom på vår kända bonddialekt, så att jag tog genast till vårt svenska språk till honom, och så gick jag vidare och kom till ett hus, där jag knackade på. Intet svar kom från husets insida, men en röst sade bakom mig: ”Jag tror inte att någon är hemma, men om du väntar, så skall jag öppna dörren”. Jag kom att titta rundt mig, och till min förvåning står en ung och blomstrande flicka framför mig! Ack hvilken öfverraskning, och jag som inte ens hade tid att se om rosetten satt i ordning på min krage. Alltnog, hon öppnade och — ”stig in”. Jag brukar alltid vara kvick i vändningarna när jag hör dessa ord. Jag steg in, presenterade mig, mitt namn är, ja, vi glömma det tillsvidare. Efter en liten stund kom en man hem från arbete. Som jag alltid är kvick att säga mitt namn, så gjorde jag det äfven nu. Efter en stunds tittande i släktregisterna så funno vi att vi voro kusiner, nämligen undertecknad och Mr Erik Roman eller Romar, och flickan kan ni förstå att var Miss Roman. Well, jag kom som de bruka säga i högsätet. Språklådan öppnades för mig igen och jag kom riktigt i tagen. Och så besökte jag denna familj hvarje dag sedan så länge jag var i Aspen. Jag får nu sända dem ett hjärtligt tack!

Ja, äfven herrskapet Hendrickson hade jag en middag med. Det är märkvärdigt huru alla tycks känna till mitt stora begär efter kaffe. Så var äfven fallet här. Till dessa får jag äfven sända mitt tack.

Och kvällen före jag lämnade Aspen blef jag bjuden till en familj, men ursäkta mig att jag har glömt namnet. Då en person är van att skrifva upp namn, så vill man fort förglömma. Well, alltnog så hade vi roligt; vi hade piano och sång och fiolmusik till öfverflöd. Ja, det var en härlig afton. Äfven till denna familj får jag sända mitt tack. Och till familjerna Holm och Carlson, som jag hade äran att göra bekantskap med.

Jag hade också äran att bevista en påskdans den 9 april på kvällen, gifven af Wasa Orden, och där hade vi riktigt trefligt. Där fick jag svänga om med mången vacker tös, det gick ganska bra ändå, så tillbakadragen som jag är ibland fruntimmer. Ja, jag träffade endast två ungkarlar af sv.-finnar, så flickor, om ni tänker på att finna er en ledsagare igenom lifvet, inte är Aspen någon plats att gå till. Hällre skulle jag rekommendera Leadville. Jo, dessa ungkarlar voro Chas Brink och J. Nordgren. Får väl be om ursäkt för mitt skvallrande ur skolan. Med en hälsning till F. A:s red. och läsekrets, aktningsfullt,

Alavo. Änkehäradshöfdingskan Maria Castrén dog för någon tid sedan hos anförvanter i Alavo. Född Burman i Haparanda, var hon öfver trettio år i äktenskap förenad med den 1890 aflidne, för sin oväld [opartiskhet], sin rättrådighet och sin värdighet af all menighet, såväl svensk- som finsktalande uppburne häradshöfdingen Erik Alarik Castrén, som innehade först Torneå och senare Nykarleby domsaga.

Häradshöfdingskan Castrén var en begåfvad, spirituell, humoristiskt godmodig dam, och i det gästfria, musikaliska Castrénska hemmet i Torneå, i Vasa och Domarbacka boställe i Munsala socken trifdes och fann sig enhvar väl och godt. Likasom sin make hade hon gjort sig särdeles omtyckt af allmogen. Nära hälften af sitt långa lif — hon var i vid sin död 85 år — hade hon tillbrakt i Munsala. Behöfde den lidande tröst, den sjuke vård, vände man sig med förtroende till henne. Saktmodig, trygg, orubbligt lugn, sparade hon icke möda och gjorde hvad hon förmådde. Med tacksamhet och välsignelse nämnes hennes namn där i bygden. Hon efterlefves af tre döttrar och två söner. [Ena dottern Maria Castrén.]

Nykarleby.

Nykarleby banks mål. Vid urtima ting i Lappo den 10 april förekom det af Nykarleby banks konkursmassa mot handl. J. Hissa väckta målet om utbekommande af ett belopp om sammanlagdt 65,757 mk 21, penni på grund af särskilda fordringsbevis. Konkursmassans ombud anmälde nu emellertid, att en närmare granskning af bankens slarfvigt förda böcker gifvit vid handen, att sagda fordringar icke uppgå till högre belopp än c:a 6,000 mark.

Ett enahanda mål mot handl. M. A. Hautanen anmäldes likaledes, att bankkonkursmassans tidigare anmälda fordran om 20,817 mk 66 på kommer att betydligt nedgå.

Hvartdera målet uppsköts till den 4 juni.

— Stadsläkaren i Nykarleby dr G. Ahlström har beviljats ansökt tjänstledighet från den 7 april till den 15 instundande juni, och ha stadsfullmäktige för sin del såsom hans vikarie godkänt med. kir. dr. B. Hedvall från Helsingfors.

— Rådhusfrågan i Nykarleby. Vid stadsfullmäktiges i Nykarleby senaste sammanträde föredrogs en från magistraten inkommen skrifvelse af i hufvudsak följande lydelse:

Redan länge har behofvet af ett nytt råd- eller stadshus å orten gjort sig gällande, enär det nuvarande rådhuset, som i tiden uppförts för helt annat ändamål, icke motsvarar ens de minsta fordringar man skäligen kan ställa på ett dylikt. Utom att lokalen är för liten för sitt ändamål och i allt annat än tidsenligt skick, saknas å tomten nödiga inventarier och uthus för stadens särskilda ändamål. Såsom en följd häraf kan man å den nuvarande rådhustomten så godt som året rundt se stora vedupplag, hvilka måste förvaras under bar himmel. I brist på nödiga lokaler förvaras stadens inventarier och lösegendom än här, än där, hvarigenom tillsynen öfver egendomen måste betydligt försvåras.

Efter stadens brand grundades en rådhusfond i ändamål att i framtiden få ett tidsenligt rådhus uppfördt. [Det gamla.] De närmare omständigheterna beträffande denna fond torde icke vara obekanta. Räkningen öfver densamma upptog år 1870 en behållning af 11,021 mk 61 penni. Kapitaliserad skulle fonden för närvarande representera ett värde af minst 60.000 mk, hvilka väl betäckte utgifterna för uppförande af ett anspråkslösare stadshus. Ehuru dessa medel under nuvarande omständigheter icke kunna utan vidare användas för det ursprungligen afsedda ändamålet, har magistraten dock ansett tiden vara inne att taga frågan till tals och framställer i sådant afseende, att fullmäktige måtte med för ändamålet invalda förstärkta fullmäktige besluta att för lämpligt pris tillhandla sig Nykarleby aktiebanks konkursmassa tillhöriga fastigheten i staden, hvilken gård med ganska ringa kostnad kunde bringas i sådant skick, att den kunde användas för sitt ändamål. Genom att fatta ett sådant beslut skulle staden komma i besittning af en byggnad, som sannolikt för all framtid kunde användas såsom stadshus, hvarjämte åtgärden i fråga äfven från ekonomisk sida sedd icke torde ställa sig i ogynnsam för staden.

Efterfrågas.

Min far Erik Lundqvist Draka ifrån Ytterjeppo, Nykarleby, Finland. Han själf eller någon annan som vet hans vistelse, bedes godhetsfullt underrätta mig hans dotter, änkan Maria Lovisa Bjons. Min adress är nu: Maria Andersson, 110 W. Ludington st., Iron Mountain. Mich.

Nykarleby.

Kassabehållningen af senaste sommars sång- och musikfest i Nykarleby utgjorde den 17 dennes 3.444 mk 87 p. utom bankräntan, som ej lyftats för innevarande år. Beslut har ännu icke fattats om huru den sålunda uppkomna nettobehållningen af festen skall användas. [Sångfesten av Otto Andersson.]

— Skördeutsikterna. Åkerfälten och ängarna i närheten af Nykarleby tyda på att vårens och försommarens kyliga väderlek icke väsentligare menligt inverkat på landtmannens skördeutsikter, och i dessa bygder är man öfverallt af den uppfattningen, att om blott den varma väderleken, som nu inträdt, fortfar en längre tid, kan jordbrukaren förhoppningsfullt se framtiden an. Rågåkrarna se lofvande ut och växtligheten är icke försenad. Det har uppgifvits att man på många år denna tid icke sett så vackra rågtegar som i sommar. — Kornet lofvar i allmänhet likaså en ganska god skörd, särskildt hos jordbrukare, som dikat små åkrar väl, så att dessa kunde besås tidigare på våren. — Hafren är däremot öfverallt kort och gles. Skörden, som under alla omständigheter torde bli försenad, kunde möjligen bli någorlunda gynsam, ifall den nu rådande väderleken fortfar. — Potatisväxten är försenad ungefär en vecka. Endast på ställen, som varit väl skyddade mot norr, har den hunnit lika långt som under vanliga omständigheter. Någon anledning till misströstan beträffande skörden har man dock icke. — Gräsväxten å insådda vallar ser tämligen lofvande ut, ehuru äfven den något försenad. Den är sålunda kortare än vanligt, men däremot tjock och kraftig vid roten, hvilket visar, att det blott behöfves lämplig väderlek, för att skörden skall bli öfver medelmåttan. Däremot är gräsväxten å naturliga ängar klen och gles. Detta är i synnerhet fallet på holmarna ute i skärgården, som varit mest utsatta för de kalla nordliga vindarna. [Stadsborna som jordbrukare av Erik Birck.]

— Fisket i skärgården utanför Nykarleby har de två senaste veckorna varit betydligt mera gifvande än tidigare under sommaren och våren, skrifves i Syd. Öb. Detta gäller i synnerhet strömmingsfisket, som för en stor del af kustbyarnas befolkning utgör den viktigaste inkomstkällan under denna tid af året. I början af förra veckan erhöll sålunda en fiskare i Soklot på en gång 13 tunnor strömming i ryssjorna, och i Monäs by i Munsala har åtminstone ett par båtlag en gång erhållit 7 tunnor hvardera. Från Wexala meddelas att en fångst af 3 à 4 tunnor dagligen per båtlag icke hört till sällsyntheterna. En mindre del af strömmingen har torgförts i Nykarleby, där den betingat sig ett pris af 25—40 p. per kg. Större delen af den fisk, som fångats i Munsala, har dock sålts till fiskuppköpare, som betalat den med 2 mk per ämbar, utgörande omkring 15 p. kg. Äfven sikfisket har varit ganska gifvande också de senaste veckorna. Visserligen har man blott sällan sett fisken på torget i Nykarleby, men detta torde främst ha berott på att fiskhandlarne inköpt den redan på i fångstplatsen. I kustbyarna i Munsala har den färsk kostat i genomsnitt 25 p. kg. Tidigare på våren och sommaren exporterades den mest till Uleåborg, numera sändes den hufvudsakligen till Hyvinge, Lahtis och längre österut, där den äfven tidigare afyttrats. Gädd- och abborfisket säges ha varit mera dåligt hela försommaren och är det äfven kortfarande. [Fiskeplatser och fångstsätt av Erik Birck.]

— Dödsfall. Efter en längre tids sjuklighet afled i Nykarleby den 28 juni förra trädgårdsmästaren vid Nykarleby seminarium Axel Thunberg i en ålder af 73 år.

Född i Södermanland i Sverige kom Thunberg efter att i Stockholm ha erhållit sin utbildning för trädgårdsmästarens värf till Finland redan 1873 och erhöll anställning å friherre E. Hisingers stora gods Brödtorp i Pojo socken, där han kvarstannade i tre år. Härefter reste han tillbaka till Sverige och konditionerade på olika ställen, till dess han 1883 återvände till vårt land, hvarest han hade anställning först å Dalsbruk och därefter i Åbo hos sedermera kommerserådet v. Rettig. Till trädgårdsmästare vid Nykarleby seminarium antogs han 1890 och kvarstod i denna befattning i 18 år, hvarefter han vid afskedstagandet och sedan han blifvit finsk undersåte erhöll pension för sina återstående lefnadsår.

Trädgårdsmästar Thunberg var känd såsom en intresserad och kunnig yrkesman. Seminariets trädgårdsanläggningar försattes under hans tid bokstafligen i ett blomstrande skick, och den tidigare gängse allmänna uppfattningen att äpplen icke kunna mogna i ett så nordligt klimat som hos oss, vederlade hr Thunberg genom att småningom plantera en fruktträdgård, hvilken numera ger goda äpppleskördar, på samma gång den utgör en prydnad för seminariet. Och anläggandet af seminariets skogspark, hvartill initiativet visserligen togs af anstaltens dåvarande direktor Z. Schalin, skedde likaså under Thunbergs ledning, och har han äfven häri efterlämnat ett vackert minne. Bland sina yrkeskamrater var han i sin mannaålder uppburen såsom en duglig fackman, och hans elever vid seminariet lärde sig i honom känna en intresserad, alltid välmenande lärare och en hjärtlig, godmodig människa.

Thunberg efterlämnar maka och sex barn, af hvilka fyra äro i Amerika. [Thunbergs gård.]

Nykarleby. Understöd från Sydafrika för ådragen lifsfarlig sjukdom. För omkring fyra år sedan ådrog sig numera aflidne gårdsägaren Karl Viik från Nykarleby en lungsjukdom (“minsjuka”) under arbetet i en guldgrufva i Johannesburg i Sydafrika, i anledning hvaraf han till det bolag, i hvars tjänst han då stod, framstälde anspråk på utbekommande af ett understöd om 400 eng. pund. Då Viik ungefär samtidigt vid en explosion under grufarbetet erhöll andra svårare kroppsliga skador och därför så godt som omedelbart nödgades återvända till hemlandet, erhöll han af bolaget emellertid endast 96 pund i anledning af den ådragna bröstsjukdomen. Efter en långvarig korrespondens med vidlyftiga utredningar, som därefter förts med grufbolaget, har detta numera genom engelska konsulatet i Vasa underrättat den aflidnes änka Hilma Viik, att återstoden af det begärda understödet kommer att med 304 pund utbetalas. Denna summa erlägges dock icke på en gång utan i rater om 4 pund i månaden, tills hela beloppet blir erlagdt. Anspråken på understöd ha grundat sig därpå, att Viik under de sju i år han var anstäld hos bolaget regelbundet erlagt stadgad medlemsafgift till den inom detsamma förefintliga understödskassan för personer, som i bolagets tjänst ådragit sig obotlig sjukdom.

— Bryggerierna. Vid exekutiv auktion, som den 19 aug. verkställdes å bryggmästaren F. Söderholm tillhöriga Nygårds bryggeri i Nykarleby inropades bryggeribyggnaderna med fasta inventarier för 5,200 mk af bryggmästaren Hjalmar Laqvist [eg. Laquist] från Stockholm. Bryggeriet, vid hvilket verksamheten legat nere under hela fjolåret, försåldes till gäldande af kronan tillkommande maltskatt om 10,000 mk för sagda år. Den nya ägaren, som har för afsikt att efter ett par månader upptaga verksamheten vid bryggeriet, kommer att därstädes tillverka svagare maltdrycker samt lemonad och andra läskdrycker.

Nykarleby.

— Fjärde dividenden, fem i procent, i Nykarleby banks konkurs utdelas från och med den första oktober.

— Nykarleby banks gård i Nykarleby försåldes den 14 sept. för 18,500 mk till handl. K. J. Pensar från Pensala by i Munsala. Enligt de före försäljningen uppställda köpevillkoren skulle hälften af köpesumman erläggas genast och återstoden den nästkommande januari. Tillträdet skedde omedelbart efter köpekontraktets undertecknande.

— Skostöld. Den 17 sept. häktades i Nykarleby på anhållan af polismyndigheterna i Jakobstad tvänne personer såsom misstänkta för att därstädes hafva tillgripit och fört med sig till Nykarleby en låda innehållande färdiga skodon. Sedan det vid undersökningen emellertid visat sig, att de ifrågavarande skodonen rekvirerats af en i Nykarleby bosatt person och att de icke omhänderhafts af de häktade, frigåfvos dessa.

— Olyckshändelse. Då urmakar A. J. Blomström från Nykarleby den 26 sept. på förmiddagen befann sig på jakt i Forsby bys skogsmarker och skulle stiga öfver en gärdesgård, medan han stödde sig mot sitt hagelgevär, halkade detta, hvarvid hanen stötte mot en sten med den påföljd att skottet brann af och hela hagelsvärmen jämte förladdningen genomborrade högra handen, som han just råkade hålla öfver bössans mynning. Dessutom genomträngdes muskelväfnaden i högra öfverarmen af ett hagel, medan ett annat inträngde under huden i hufvudet ofvanom högra örat, där det stannade mot ett ben och senare uttogs. [Bråd död och tillbud.]

DÖDSFALL FINLAND

Den 16 okt. afled i Nykarleby efter några månaders lunglidande handlanden Wilhelm Siegfrieds i en ålder af 40 år. Siegfrieds, som var född i Soklot, verkade från sitt fjortonde år, tills han blef värnpliktig och kom in i militären, såsom småskollärare i sin hemby samt i Markby och Kovjoki byar. Senare vistades han i Amerika några år, och återkommen därifrån begynte han drifva handel. Han efterlämnar hustru och fyra minderåriga barn.