Grisselöfesten 28 juli kl 14.00.
Föredrag om Socklothällans båks 200-åriga historia.
Bjarne Wikström

Socklothällans båk 200 år

Farlederna

Sjöfarten i våra farvatten började redan i slutet av medeltiden. 1348 utfärdade kung Magnus Eriksson en skrivelse där invånarna i ”Nerpis sochn, Mustasaari sochn och Pedersöre sochn” fritt kunde köpa och sälja ”alla ätande vahror, såsom råg, smör och annat slijkt...”. Eftersom det inte fanns några egentliga vägar var åarna och havet de viktigaste kommunikationslederna för denna handel. Det var inga stora och djupgående båtar man fraktade varorna på.

Den troligen första farleden söderifrån till Nykarleby skärgård gick förbi nuvarande Tornskär, där den första båken, som omnämns i skriftliga dokument, var ett litet torn av trä och sten som borgerskapet i Nykarleby uppsatte 1693 på södra udden. Tornskär har tidigare kallats Bådan, Kasgrundet och Båken.

Den djupaste och rymligaste farleden, som kallades ”Torsö inloppet”, började utanför Socklothällan och gick rakt söderut till Alörshålet där den vände in till Alörsfjärden, som redan på 1790-talet fungerade som lastnings- och lossningsplats för Nykarleby. Tidigast 1783 omnämns i de dokument som jag har lyckats finna, namnet Socklothällan eller som det heter i en farledsbeskrivning: ”de s.k. Socklot Hällarne ... hvarest Ny Carleby Lozarne äro”. Tidigare hade man bara talat om Torsön och Torsöiarna.

Båkarna i området

Enligt Nykarleby stads historia del II torde en båk ha funnits redan på 1600-talet på Socklothällan. Borgarna i Nykarleby uppmanades 1725 att reparera den. Var den båken var placerad kan man bara spekulera om, men troligtvis på samma ställe som den nuvarande, eftersom det är den högsta delen av ön. Om man utgår från att landhöjningen är 9 mm per år, var vattenståndet år 1624, alltså för 400 år sedan, 3,6 meter högre än i dag. Sannolikt stod öns högsta punkt drygt en och en halv meter över havsytan vid normalt vattenstånd.

Det finns två andra båkar i området. Stubbens och Mässkärs första båkar uppfördes under senare hälften av 1700-talet, men båda revs under Krimkriget 1854–55 för att engelska örlogsflottan inte skulle kunna använda dem för navigering. Underligt nog revs inte båken på Socklothällan, kanske för att den var så ny och stor och att Nykarleby som hamnstad var av så liten betydelse. Den nuvarande båken på Stubben uppfördes 1857 och Mässkärs båk restes på nytt 1858.

Den gamla båken på Socklothällan var sannolikt i början av 1800-talet förfallen, vilket gjorde att borgerskapet, med andra ord handelsmännen och skeppsredarna i staden, beslöt sig för att bygga en ny båk. Eftersom Socklothällan var en så låg ö, betydligt lägre än både Stubben och Mässkär, byggde man 1824 den näst högsta båken i hela Bottenviken. Endast båken på Ulkokrunni utanför Ijo i norra Bottenviken är högre.

Förordningarna

Under svenska tiden och också under de första decennierna under ryskt styre efter 1809 hörde inte Bottenviken till de farvatten som staten tog ansvar för. Städerna skötte själva lotsverksamheten och skötseln av sjömärken och remmare. Inte heller Förordningen rörande Båk- och Lotsinrättning 1812 omfattade havsområdena längre norrut än till Sideby. Först 1848 utfärdades reskript, eller ett kejserligt påbud, att fyrar, båkar, sjömärken och lotsstationer mellan Sideby och Torneå skulle övertas av kronan. Det gällde naturligtvis också Socklothällan. 1849 inlöste kronan båken för 500 silverrubler och lotsstugan för 100 rubler. Samma år grundades Österbottens lotsfördelning som tydligen var uppdelad i Vasa och Uleåborgs lotsdistrikt. Socklothällan kom att tillhöra Uleåborgs lotsdistrikt. Följande år, 1850, grundades Öfverstyrelsen för Lots- och Båkinrättningen Finland. Först 1857 kom den förordning som omfattade de gjorda åtgärderna. En ny förordning 1870 kom inte med något egentligt nytt för Bottenvikens del.

Socklothällans båk

Som nämnts byggde man Socklothällans båk 1824. När man studerar båkens storlek och konstruktion, kan man inte undgå att imponeras av det timmermansarbete som har utförts utan tillhjälp av maskiner och lyftkranar. Själva konstruktionen är både enkel och genialisk. Den har lyckats motstå stormar upp till orkanstorlek. Den har klarat störtregn och det grymmaste vinterväder och ingen blixt har lyckats antända den. Eftersom båken numera hålls låst kan man inte beundra konstruktionen på plats. Därför har Thomas Wikström, som är son till fiskaren John Wikström och själv har bott på Socklothällan, byggt en modell i skala 1:10 som visar hur båken ser ut både utvärtes och invärtes. Den ”nya” båken och dess konstruktion kan studeras invid båthamnen på Grisselön.

Båkmodellen tillverkad av Thomas Wikström under arbete.
Förstoring.

Båkmodellen färdig. De öppningsbara delarna finns inte i verkligheten utan bara i modellen så att man ska kunna se hur den ser ut inuti.
Förstoring.

Detalj av båkmodellen.
Förstoring.

Vilka var det då som byggde den ståtliga båken på Socklothällan? Det fanns en tradition av goda timmermän och båtbyggare i vår nejd. Båtvarv fanns både på Djupsten och Alörn, i Vexala och på många platser i Pedersöre. Pedersöre socken hade under kung Karl den elftes tid sänt timmermän till den svenska marinens stora örlogsvarv i Karlskrona, i stället för att ställa upp båtsmän för Sveriges flotta. De hemkomna skeppstimmermännens kunnande gjorde att det byggdes skepp lite var stans i vår nejd. Det är högst sannolikt att det var skeppstimmermännen som anlitades vid båkbygget. Dessutom var ju Rijfarnas kyrkobyggarkonst bevarad i Socklot. Det var ju bara 16 år efter Jakob Rijfs och hans barns tragiska död i Stockholm som båken byggdes.

Båken beskrivs 1865 som ”en 6-kantig (felaktigt, båken är 8-kantig) stympad pyramid av resvirke, brädfodrad och med ett spetsigt tak, på vilket en vindflöjel är anbragd. Dess höjd är 71,8 fot över grundet (ca 21,4 m) och färgen röd med 1/3 upptill vit och svart tak. Den syns på 10 engelska sjömils avstånd (ca 16,5 kilometer). Tjänar jämte skogen på Thorsön till landkänningsmärke samt anvisar det norra och förnämsta inloppet från sjön till Nykarleby hamn.” I en ny beskrivning 1890 har 6-kantig ändrats till 8-kantig.

Båken fick tidigt ett smeknamn. Man kallade den ”kärringen” efter ett riktigt manhaftigt fruntimmer i Nykarleby, som hette Kristina Werfving, ”Wervingas Stin”. Det svarta taket var hennes huvudduk, det vita hennes ansikte och det röda hennes kjol.

Reparationerna

Vädret tycks ha farit hårt fram med den nya båken, för redan 1852 uppgavs att den hade reparerats av Franz Jakob Mattsson från Katternö. 23 år senare, 1875 målades den på nytt. Redan 1879 tycks den igen ha reparerats och 5 år senare, 1884, reparerades den igen. Den sista anteckningen på 1800-talet, som jag har lyckats hitta, är från 1886 då lotsarna Johan Viik och Daniel Björklund både reparerade och målade båken. Sedan följer ett långt hopp till nästa anteckning om en båkreparation. 1934 uppgavs att ”Känningsbåkens vattentak förnyat med galvaniserad plåt. Brädfodringen reparerad och utsidan till största delen två gånger målad med ursprunglig färg, de röda delarna med rödmylletjära och de vita delarna med blyvitt.”

Orsaken till att inget nämns om åren mellan 1886 och 1934 beror på att i de källor jag har lyckats hitta tills vidare, väsentliga uppgifter saknas mellan åren på1890-talet och 1918.

Följande gång båken nämns i dokumenten är 1946 då det konstaterades att båken hade dålig målning, men ingen åtgärd vidtogs. I slutet av augusti 1959 drog en orkanartad storm över nejden. Vinden mejade ner hela skogsskiften och på Socklothällan lossnade bräder från båken och flög mellan byggnaderna. Först 1969, då ön hade hört ett år under Vasa lotsdistrikt, uppgavs att den hade målats. Tyvärr målades den med Pika Teho, vilket Thomas Wikström kommer ihåg. Han var då 11 år och minns färgpytsarna. Pika Teho lämpade sig inte alls för de gamla bräderna och båkens förfall började på allvar.

Sommaren 1983 uppmärksammade Jakobstads Tidning båkens dåliga skick. Om jag minns rätt gjorde Nykarleby stadsfullmäktige (eller kanske det var stadsstyrelsen) ett besök på Socklothällan och konstaterade att något måste göras. Tyvärr resulterade besöket i att man målade båken med latexfärg och taket ljusgrått i stället för svart. Nu var den gamla brädfodringen dömd, men ännu 1987 och 1988 reparerades och målades båken, uppgav Vasa lotsdistrikt.

År 2000 totalrenoverades båken. Brädfodringen byttes ut, liksom dåliga bjälkar och golv och båken målades. Håkan Knip, sektorchef för Sjöfartsstyrelsens avdelning i Vasa, skötte om att områdets båkar renoverades. Håkans mor, Judith Kronqvist, var socklotbo, så Håkan Knip har kusiner i byn.  Men nu har det gått 24 år sen renoveringen och det ryktas om att man planerar att måla båken igen. Hoppas bara att man använder rätt färg i den här gången. Under de gångna 200 åren sedan båken byggdes har man dokumenterat 10 stycken målningar eller reparationer.

Den nyrenoverade båken 2000.
Båken innan renovering.
Förstoring.

Några händelser där båken nämns

Att Socklothällans båk har haft en stor betydelse för navigeringen i våra vatten råder det ingen tvekan om. Och många personer, kända och okända, har klättrat upp längs trästegarna och skrivit sina namn på insidan av brädorna. Men båken har också haft en roll i händelser som har utspelats i området.

Under Krimkriget 1854–55 kryssade engelska örlogsfartyg i Bottenviken och brände tjärlager och skepp i Uleåborg och Brahestad. England och Frankrike, som hade förklarat krig mot Ryssland, försökte blockera sjöfarten till och från Finland, eftersom Finland var ett storfurstendöme under den ryska tsaren. För att få nödvändiga livsmedel som t.ex. salt började folk från våra trakter smuggla varor från Sverige i små båtar. En sådan båt seglades av en erfaren sjökapten, Gustaf Nyman, med en saltlast från Umeå till Gamlakarleby, men blev uppbringad av ett engelskt fartyg som hette Porqupine, Piggsvinet, på svenska. Nymans båt togs på släp och kaptenen började förhöra Nyman genom tolk. Nyman kunde förstås engelska men låtsades inte förstå kaptenen och när tolken översatte svarade Nyman med att ljuga om allt. Fartyget var på väg söderut och förhöret drog ut så länge att man till slut kom inom synhåll för Socklothällan.”Is that Halgrund bok”, frågade kaptenen. ”Ge mig kikaren”, sa Nyman och betraktade båken länge. ”Nä, jag tror att det är Jakobstads kyrktorn”, sa han till slut. Det hela slutade med att engelsmännen sprängde Nymans båt och saltlasten gick till botten. Men några uppgifter, förutom lögner om att Nykarleby var väl befäst med ryska soldater och kanoner, gick det inte få av Gustaf Nyman.

Samma år, 1854, höll två lotsar, Anders Jakobsson och Matts Jungell med varsin lotsdräng, vakt på Alörn efter misstänkta engelska fartyg. När inget hände beslöt de sig för att segla och lägga ut skötar vid Tuvan norr om Socklothällan. De övernattade i lotsstugan och följande morgon, när de skulle vittja skötarna, låg en engelsk eskader utanför Tuvan. Matts Jungell blev rädd och beslöt att i skydd av båken söka sig tillbaka till Alörn längs Torsöns strand. Men Anders Jakobsson och hans dräng rodde ut och tog upp skötarna. Enligt uppgift fick de tre tunnor kutul. När de styrde hemåt lösgjorde sig en barkass ur eskadern och började följa efter dem. Då blev drängen rädd och sa att engelsmännen kunde skjuta dem. ”Skut me i röven!” sa Anders Jakobsson och fortsatte lugnt och när han skulle styra in mot Alörsfjärden genade han över den grunda sandbanken. Barkassen följde efter men fastnade på sanden. Det gav lotsarna tid att sätta sig i säkerhet. Barkassen lyckades efter en stund komma loss och besättningen gick i land på Alörn, bröt upp ett magasin och tog två kaggar karibisk rom som krigsbyte, det enda man lyckades ta från Nykarleby.

Den 17 oktober 1854 begav sig Werfvingas Stin med tre socklotfiskare till Socklothällan för att fiska kutul. Det var en lugn och vacker kväll när skötarna lades ut vid Tuvan. Men morgonen den 18 oktober var vädret helt annorlunda. Det blåste upp till storm och vågorna gick höga. De tre socklotfiskarna beslöt trots allt att ge sig ut och dra upp skötarna. Stina klättrade upp i båken för att kunna följa vittjandet. Då hände det fruktansvärda. En våg bröt in i båten, som genast välte. De tre männen försökte hålla sig kvar på den upp- och nervända båten, men lyckades inte och drunknade. De tre omkomna var bondsonen Johan Danielsson Sigfrids, född 1834, bonden Isak Mickelsson Mickelä född I791 och fiskaren Erik Jakobsson Smeds född 1814.

Stina var nu ensam utan båt på ön. Tre dagar stormade det och Stina fick säkert ont om mat. Om vad som hände sedan råder delade meningar. Den version som brukade berättas på Socklothällan var att Stina skrev en lapp med texten ”Werfvingas Stina på Hällon utan båt.” Hon lade lappen mellan två slabackar*, som hon hade bundit ihop, och slängde den i sjön och hoppades att nordanvinden skulle föra den iland och att någon skulle hitta den.  Så skedde tydligen också, för så småningom hämtades Stina från ön. Den version av berättelsen, som redan finns på Nykarlebyvyer, berättar att man vid fårskallet på Sandören såg vrakdelar av den förlista båten och därför förstod att det hänt en tragisk olycka. Troligen for man ut för att se om någon hade överlevt och kunde då hämta Stina.

* En slaback är ett långsmalt urgröpt träfat som man åt ”sådi” ur tillsammans på kvällarna innan man gick och lade sig i lotsstugan för övernattning. Det var ju långt till Tuvan och när man rodde eller seglade sparade man tid genom att övernatta på Socklothällan. ”Sådi” var kokt strömming eller kutul, eventuellt med potatis.          

Den veterligen sista gången båken kom att ha betydelse för ett lastfartygs navigering skedde 100 år efter de ovan beskrivna händelserna. Jag var 6 år och fick själv var med om händelsen. Den 7 juli 1954 var en motordriven segelskuta med namnet Westkust på väg till Jakobstad för att lasta trävirke. Troligen kände kaptenen inte till farvattnen och trodde, när han såg Socklothällans båk, att han var vid Mässkär. Skutan började svänga in i det som skepparen trodde var farleden till Jakobstad. Men i verkligheten var skutan på väg mot de farliga grynnorna utanför Pörkenäs. På Socklothällan såg fiskarbröderna Evert, Erik och John Wikström att Westkusts kurs skulle resultera i en grundstötning. De for därför ut med sin fiskebåt för att varna skepparen. Av någon anledning fick jag följa med. Vi hann fram innan något hände och farbror Evert och min pappa Erik, som hade vikarierat min farfar som lots på 1940-talet, klättrade upp längs en repstege och lotsade fartyget till Mässkär. Vår fiskebåt togs på släp med farbror John som styrman och jag som passagerare. Det var den sista lotsningen från Socklothällans lotsstation, som faktiskt formellt var en lotsstation ända fram till 1954, trots att de sista lotsarna hade lämnat ön redan sommaren 1947. Tur att båken inte blev orsak till ett haveri.

Lotsfamiljerna Sämskar och Wikström samt Wilhelm Ahlnäs sommaren 1918.
Förstoring.

Båkjubileet 1924

10 augusti 1924 firades båkens 100-årsjubileum med en fest. Tillställningen samlade mycket folk. Evert Wikström, som då var 19 år, reciterade en dikt som han själv hade författat om den ”sekelgamla Båken”. Erik och John Wikström, 12 och 10 år gamla, sålde lemonad och grisar vid hamnen. Det berättas att allt gick åt och John blev besviken över att han inte själv fick njuta av läckerheterna. Österbottniska Posten skrev den 15 augusti:

Minnesfest firades senaste söndag å Hällgrund med anledning av att etthundra år förflutit sedan å nämnda klippö, hörande till Soklot by av Nykarleby landskommun, uppfördes den känningsbåk som för sjöfarande betecknar inloppet till Nykarleby redd.

Ett 15-tal motorbåtar och tvänne bogserbåtar hade fört två- à trehundra festbesökare till platsen.

Båken var smyckad med grönt och stugorna flaggprydda. Efter avsjungandet av en psalm höll pastor O. Schalin en kort gudstjänst varefter herr A. Löving talade till menigheten. Lotsen Wikströms son uppläste en av honom för tillfället författad dikt.  ̶   Aldrig förr, sade lotsarna, hade så många människor på en gång varit samlade på ”Hällan”.