Barndomsminnen från Nykaabi

av

Seppo Kuusinen

 

Allt började från det att jag bläddrade i ett gammalt fotoalbum. Jag sökte efter ett foto av Markus Riissanen för att göra ett personligt födelsedagskort åt honom. Markus (10 månader yngre än jag) och min kusin Jorma i Helsingfors (9 månader yngre än jag) är de av mina vänner som jag har känt så länge man kan känna någon och som jag alltid haft kontakt med.

Jag visste att Markus med frun Maj-Britt skulle resa utrikes och ville, att han får kortet i förhand. När Markus fick det, ringde han mig och berättade att mitt gamla klassfoto (kl. 1–3, 1953–1954) finns på Nykarlebyvyer, men efternamnet är fel. Jag gick in på sidorna där det stod, att Elisabet Sund hade hjälpt till med identifiering. Jag ringde henne och hon lovade meddela Fredrik Liljeström, som gör sidorna. Namnet är nu rätt, men samtidigt föreslog Elisabet, att jag skulle skriva om min tid i Nykaabi. Så föddes artikeln Familjen Kuusinen i Nykarleby, som redan en tid har varit på Nykarlebyvyer.

  År 1953 började jag min skolgång i Nykarleby seminariums övningsskola på en sammansatt klass 1–3.

 

Sen visade det sig att Fredrik Liljeström – som gör sidorna – är brorson till Kalle Liljeström som 1954 körde vårt flyttlass från Nykarleby till Lappfjärd. Jag har haft många och intressanta diskussioner med Fredrik via e-post och också per telefon. När jag berättade om mina minnen för honom, ville han att ja ska skriva de också till Nykarlebyvyerna.

Så här är några jag kommer i håg, fast de är inte i någon kronologisk ordning.

Vi bodde ju nedanför Smedsbackan i det hus där familjen Hernberg bor i dag. En bit från oss bodde Engs bröder som var slaktare. Jag var där ofta och för en liten pojke var det spännande att följa deras arbete. Jag fick också i bland dricka varmt, ännu nästan ångande blod. En gång när jag kom hem, blev mamma Annikki chockad. ”Herre Gud, vad har hänt med dig?!”, frågade hon. Jag hade strukit med handen över munnen och mitt ansikte var alldeles blodig.

När jag fick min första cykel (en inhemsk trehjuling av märket Jovi med kedjedrag) ”pedade” jag kring stan. Jag har bilder från sommaren 1951 då jag inte ännu fyllt 5 år. Jag tror att jag fick cykeln som 3-årsfödelsedagspresent i augusti 1949, för mamma har berättat att jag försvann som treårig (1950?) i flera timmars tid. Föräldrarna var oroliga och ringde alla möjliga ställen. (Vi hade telefon redan då p.g.a. pappa Viktors arbete som skogsarbetsledare på Vapo, som den tiden var förkortning av Valtion rautateiden polttoainetoimisto.) Sedan kom jag hem helt frisk. Jag hade varit med seminaristerna till Juthbacka där de uppträdde. Det var drygt 2 km från oss till Juthbacka!

  År 1949 fick jag min trehjuling som treårsfödelsedagspresent och ”pedade” med den runt i stan. Lite senare som liten knatte gick jag också på butiksärenden.


Lillebror Sakari föddes i december 1951. Följande sommar (1952) hade vi en flicka som hjälpte till. Det var ju kärva tider och familjerna var ofta stora. Det var ganska allmänt att ha sommarpigor, äldre barn som man behövde inte betala lön åt, bara de fick mat och tak över huvudet och kanske en liten fickpeng. 

Den sommaren fick jag en stickad eller virkad mössa – en ljusblå kalott med kort ”antenn”. Vår sommarpiga fick en likadan. Jag tror att flickan var släkt med Vieno Huovinen, som jobbade på seminariets kök och var hemma från Voltti i Alahärmä. Det var i alla fall Vieno som gjorde mössorna.

Jag med min antennmössa var känd nästan för alla i stan. Jag kommer i håg att när jag – några år efter att vi hade flyttat bort – var hos Riissanens och gick in på handelslaget, kände de igen mig: ”Du är ju den där pojken med antennmössan!”



År 1952 fick jag min antennmössa. Den och mig kom folk i håg flera år efter vi hade flyttat bort. Här tvättar jag lillebror Sakari (6 månader) i en plåtbalja.


Det är ganska skojigt att Riissanens flyttade1954 bara några månader efter oss till Närpes, där Rafael arbetade på Närpes Trä och Metall (i dag känt för sina sopbilar). De bodde i övre våningen av den gamla röda byggnaden som finns kvar ännu. Vi var ofta till dem och de till oss. Jag åkte också ensam med Westers buss mellan Lappfjärd och Närpes fast jag var bara 8–9 år gammal. Från den tiden hittade jag bilden som är tagen hos oss i Lappfjärd och som jag använde i Markus födelsedagskort som jag nämnde här tidigare. Markus gick två första klasser i skolan i Närpes, men sedan flyttade de tillbaka till Nykaabi.

Jag träffade för några år sedan Heikki Häggblom, som också är en av mina barndomsvänner. Han berättade, att vi brukade fylla lemonadflaskor med patentkork med vatten och sätta dem på verandaräcket i starkt solsken. När solen värmde dem, sprack de, och mamma blev arg.

Jag har under senvåren och försommaren talat med ett 20-tal Nykaabibor. Camilla Heikius (f. Sundell), som bodde i vår granne (och som med jag är på bilden i artikeln Familjen Kuusinen i Nykarleby), berättade för mig nyligen att det den tiden var ganska allmänt att småbarn gick på butiksärenden. 

Jag kommer i håg att jag var till Holmströms butik och köpte något som jag behövde Statens köpkupong till. Kanske det var kaffe som var på kort ända tills 1953. Jag var också till mejeriet och handlade smör och mjölk, och från rådgivningen hämtade ja fiskleverolja. Ofta drack jag ur flaskan på hemvägen så att halv liters flaskan var halvtom när jag kom hem.



Under krigstiden och efter den begränsades köp av olika varor. Sista som var på kort var socker och kaffe. Det här kortet är för textil- och beklädnadsartiklar samt skodon som befriades redan tidigare.
[Förstoring. Ransonering i Uppslagsverket Finland.]


Mangelstugan var vid Seminariegatan. En gång då vi var där hörde jag hästen galoppera och en klocka ringa. Det var en häst med stor vattentunna med pump på kärran, och pappa konstaterade: ”Där går brandkåren”.

Jag kommer i håg också två olyckshändelser – eller egentligen tre, av vilka en berörde mig själv. 

Vi var ju familjebekanta med Aura och Sigfrid Bertlin som hade butik i källarvåningen vid Borgaregatan norr om sjukhuset. Trapporna till bostaden var branta och jag föll ner. Jag fick en väldig bula i pannan och Aura kom med en jättestor kniv, stort som ett svärd – tyckte jag. Jag blev ju rädd och trodde att hon skulle skära bort bulan. Men hon tryckte kalla stålet mot den. Det hjälpte – men kanske mera psykiskt än fysiskt?

Brostugubacken var den tiden brantare än i dag. En vinter körde en häst med tung släde ner för backen och rakt ner på älvisen. Hästen bröt ena benet och den måste avlivas. Jag kommer i håg att det skulle ha varit seminariets häst.

Då jag var på första klassen i skolan (1953–1954) och busstationen skulle byggas, flyttades våghuset bort från torget där den stod då. Traktorn som drog våghuset välte och föraren råkade i kläm. Blödande fördes han till sjukhus. Fredik Liljeström har nyligen berättat för mig, att händelsen nämns i Nykarlebyvyer.




Seppo Kuusinen.


Läs mer:
Fler artiklar ur tidningen
(Inf. 2017-06-18, rev. 2017-06-18.)