En ölresa
i bryggmästare
Alfred Herlers spår

av

Folke Holmström

Det har gått nästan 140 år sedan den tyskfödde bryggmästaren Josef Herler d.ä. (1830—1899) kom till Nykarleby för att dela med sig av sin kunskap att tillverka bayerskt öl. Sonen Alfred Herler (1872—1933) fortsatte faderns arbete och blev på sin tid en av bryggeribranschens största företagare i Österbotten.

Bildligt sett startade resan redan för ca 10 000 år sedan. Vid den tidpunkten började man nämligen odla säd och baka bröd. Och en teori om ölets ursprung går ut på att bröd som lämnats i ett kärl med vatten började jäsa naturligt p.g.a. jästceller i luften. Då sedan brygden befanns vara både drickbar och god samt resulterade i att folk blev både upprymda och saliga av den, kan man nog säga att ölet därmed hade fötts.

Mesopotamien.

Det allra första ölet torde ha bryggts i området mellan floderna Eufrat och Tigris, nuvarande Irak. Landet hette på den tiden Mesopotamien och befolkades av sumerer. Där har arkeologerna funnit lerkärl från ca 4000 f. Kr. innehållande en ölliknande vätska. Det äldsta receptet på öl härstammar också från sumererna. På en lertavla från ungefär 1500 f. Kr. har man lyckats tyda framställningsmetoden i en hymn till bryggargudinnan Ninkasi. Genom att följa receptet försökte man återskapa det öl som bryggdes av sumererna på sin tid, vilket också lyckades!

Resan gick sedan vidare från Mellanöstern — där ölet på 700-talet fick ge vika för Koranens nykterhetskrav — till trakterna norr om Alperna. Där förbättrades ölets kvalitet avsevärt tack vare det arbete som munkarna lade ner på både humleodling och förbättrade bryggmetoder. I gengäld gav detta betydande inkomster till klostren. I stället för pors tillsattes nu humle för att göra ölet mera hållbart och välsmakande.

Under medeltiden grundades många nya städer i västra och mellersta Europa. Bryggeriindustrin utvecklades i samma takt och det bildades bl.a. gillen, där man samlades för att dricka öl i stora mängder under rituella former. Dessutom firades bröllop, dop och begravning med dryckeslag, som påminde om hedendomen. Den dagliga ölkonsumtionen var imponerande, vilket framgår av vissa klosterregler som föreskrev att dagsransonen för en nunna var hela 5 liter! Till fest drack man betydligt mera öl än så, men det var knappast särskilt starkt, ungefär som dagens svagdricka.

I Bayern upptäckte man omkring år 1300 att skummet på jäsande öl, som stod i svala källare, småningom sjönk till botten. Därigenom skyddades jästen från mikroorganismer, som speciellt sommartid förorsakade att jäsningen ibland slog fel. Sålunda uppfanns det s.k. lagerölet som hade renare smak och innehöll mera kolsyra. Denna tillverkningsmetod, underjäsning, spred sig långsamt och slog igenom i övriga Europa först i mitten på 1800-talet.

Förstoring av påbudet från 1516.

Vanligt folk fick så småningom också rätt att brygga öl, vilket skedde med skiftande kvalitet. För att höja anseendet på det bayerska ölet utfärdade därför hertig Wilhelm IV år 1516 ett påbud, Reinheitsgebot, där texten föreskrev att endast korn, humle och vatten var tillåtna ingredienser. Jäst nämns inte eftersom man vid denna tid inte ännu kände till den process som omvandlade vörten till öl. — En gång i tiden fanns också ett sällskap som kallade sig Lederhosen. Medlemmarna kontrollerade ölkvaliteten genom att iklädda läderbyxor sätta sig på en träbänk som fuktats med ett stop öl. Om bänken följde med, då man reste på sig efter en timme, var ölet godkänt!

Det var bl.a. denna kunskap om tillverkning av bayerskt öl som Josef Herler d.ä. förde med sig, då han i början på 1860-talet reste till Skandinavien. Där hade man under vikinga- och medeltiden druckit mjöd — ett slags ”lyxöl” — vars originalrecept fortfarande saknas. Av arkeologiska fynd från tiden 1500 f. Kr. vet man dock, att drycken innehöll vete, bär och pors samt pollen av lind, vilket tyder på att honung ingått i drycken. Enligt den fornnordiska litteraturen spelade såväl mjöd som öl en viktig roll som rituella drycker, men de användes också till vardags och fest. Dryckerna ansågs ha en gudomlig kraft, som genom förtäring övergick på människan. I Havamal säger dvärgen Allvis till guden Tor: ”Öl bland människor, bland asar bier och vigd brygd nämns det av vaner, malthav bland jättar, mjöd i Hel och dryckjom bland Suttungs söner.” (Övers. Åke Ohlmarks, 1948)

För övrigt torde öltillverkningen i Norden ha genomgått ungefär samma faser som i övriga Europa och ölet hade stor betydelse även i Finland redan på 1300-talet. Brännvinets starka frammarsch på 1700-talet bröt dock folkets uråldriga ölvanor. För att stävja finländarnas omfattande spritmissbruk förbjöds hembränningen år 1866 och dryckesvanorna styrdes mot svagare drycker, främst öl. Många nya bryggerier grundades och efterfrågan på duktiga bryggmästare var stor.

Etiketter från Nygårds och Nykarleby bryggerier ur Suomen panimot av Seppo Bonsdorff.

En av dessa var Josef Herler d.ä. som 1863 hade flyttat från sin hemstad Eichstadt i Bayern till Sverige. Från Umeå kom han efter en något dramatisk båtfärd över Kvarken till Nykarleby hösten 1865 och fick anställning som bryggmästare på Nykarleby ölbryggeri (Saarela bryggeri), grundat 1864. År 1868 gifte han sig med Karolina Silferberg (1844—1943) och flyttade samma år till Gamlakarleby, där han arbetade som mästare på Gamlakarleby ölbryggeri, som han sedan köpte 1871. Efter försäljningen av bryggeriet 1877 flyttade familjen till Kuopio och återvände 1880 till Nykarleby, där han inköpte Nygårds bryggeri.

Gamle patron Herler karakteriserades som ”en skicklig yrkesman, till naturen gemytlig och hjälpsam, en human och god husbonde för sina anställda, omutligt redbar och omtyckt av alla”. Dessa egenskaper kom väl till pass i kampen mot lagar och förordningar som på olika sätt hotade näringens lönsamhet. Dessutom försökte ortens nykterhetsförening med sin propaganda begränsa rusdryckshandeln, som faktiskt var stadens största inkomstkälla vid denna tid. Sammantaget ledde detta till att starkölets avsättning började minska och bryggerierna måste lägga om sin produktion för att ha en chans att överleva i den hårdnande konkurrensen.

Redan år 1902 hade butiksförsäljningen av öl förbjudits i städerna, vilket minskade minutaffärernas antal med 70 %. Genom speciella förordningar reglerades framställningen av maltdrycker och bryggerierna var underställda en omfattande och noggrann kontroll, som ibland kunde leda till böter eller i värsta fall till förlust av rätten att tillverka öl. Den skärpta alkoholbeskattningen i kombination med skatt på malt hade till följd att många bryggerier meddelade att de upphör med öltillverkningen.

Också Alfred Herler fick flera gånger känna på ölfabrikörens kval. Som exempel kan nämnas att Seinäjoki kommun i maj 1910 inlämnade en anhållan till guvernören om att ytterligare få begränsa bryggeriets ölförsäljning. Enligt gällande lag var fabriksförsäljningen förbjuden 103 dagar om året. För att bl.a. upprätthålla den allmänna ordningen ville man dock utöka förbudet till att omfatta såväl Sparbankens öppethållningsdagar som dagar då läsförhör hölls samt järnvägsarbetarnas löneutbetalningsdag jämte dagen därpå. I en klagan hos guvernören påpekade Alfred Herler att de nuvarande restriktionerna redan hade varit till skada för hans näring och bad att anhållan skulle förkastas. Ett godkännande skulle nämligen innebära ett sammanlagt försäljningsförbud motsvarande sju och en halv månad per år! Guvernören gav utslag i ärendet och förkastade de två första kraven i kommunens anhållan.

En kort tid efter detta meddelade Alfred Herler att han upphör med all tillverkningen av öl. I stället omändrade han sina bryggerier till fabriker för svagdricka, skattefri pilsner och andra alkoholfria drycker. I samband därmed började han också koncentrera sin verksamhet till Vasa, där han hade bosatt sig 1907. Bryggeriet i Seinäjoki såldes och då försäljningen av Seppälä bryggeriet misslyckades, flyttade han utrustningen till Vasa bryggeri på Metviksgatan i Brändö, där man tillverkade enbart svaga drycker.

Tiden före första världskriget steg levnadskostnaderna tiofalt och i Finland rådde bl.a. arbetslöshet och livsmedelsbrist som även omfattade spannmål såsom korn och malt. Starkölet betraktades som en lyxvara och många kommuner förbjöd även försäljningen av svaga maltdrycker. Detta medförde att inte bara bryggerier utan också andra firmor i landet hade svårt att klara sig. En av dessa var Nykarleby Aktiebank som 1914 förklarades i konkurs. Händelserna påverkade också Alfred Herlers förehavanden och han blev tvungen att sälja fabrikerna i Vasa och Nykarleby.

Notera att det står bÄJerskt och inte bAYerskt. Ur Suomen panimot av Seppo Bonsdorff.

Finland stod inför en brytningstid och som företagsledare fick Alfred Herler också uppleva förbudslagen (1919—1932) med alla dess restriktioner, införandet av pant på flaskor, klassificeringen av ölet i tre olika skatteklasser och alkoholdryckernas monopolisering genom Oy Alkoholiliike Ab. Han blev nämligen 1915 disponent för Jakobstads bryggeri och flyttade sedan 1920 till en motsvarande tjänst i Uleåborg. — Där hade han tidigare under åren 1901—02 också varit ägare till Nuottasaaren oluttehdas (f.d. Fellmanska ölbryggeri). — Och från Uleåborg kallades han slutligen 1922 till direktör för Savonlinnan oluttehdas Oy.

Efter sin långa, yrkesmässiga karriär i bryggeribranschen övergick Alfred Herler i statens tjänst. Han hade på sin tid också avlagt en kontrollörsexamen för maltdrycker vid Helsingfors tekniska högskola och fungerade under sina sista levnadsår som bryggerikontrollant i Nylands län. Den 19 januari 1933 dog bryggmästare Alfred Herler i Helsingfors. Han var vid sitt frånfälle 61 år och begravdes i släktgraven i Jakobstad. Inom sin yrkesgren var han liksom sin far en av de främsta experterna på bayerskt lageröl. Som person lär han ha haft ett gott lynne och ett sympatiskt sätt samt en talrik vän- och bekantskapskrets.