Kuddnäs
och den försvunna
urtavlan

Ture Granqvist

Nykarleby, staden vid älven av Gånge Rolf alias direktor V. K. Wichmann en gång benämnd ”Idyllernas drottning” har som känt detta år fyllt och firat 350 år. Nykarleby erhöll sina stadsrättigheter av den unge konungen Gustav II Adolf 1620. Karaktären av idyll förändras dock alltjämt, och mycket av det för Nykarleby karaktärristiska håller på att försvinna. Även om någon elak tunga har sagt att Nykarleby är den enda fullt färdiga staden i världen, så är detta helt visst en s.k. sanning med modifikation. Nykarleby har under 60-talet fått en betydande ansiktslyftning, så att mycket av det för ”Nordens Betlehem” typiska numera är minnen allenast. Även om något av tidens patina dessbättre dröjer sig kvar.

Julstjärna över husen på Källarbacken ger stämning juletid. Mången frågar sig om Nykarleby än i dag har några minnen att bevara. Det har den gamla staden förvisso. Det skulle vara lockande att skriva om dessa minnen ur olika aspekter, men det skulle föra för långt och spränga ramen för ”Pedersöre. Vi skall därför endast i korthet erinra om några data om Z. Topelius' barndomshem.

Vi stannar först vid inkörsporten till Nykarleby från norr. Där står en enkel skylt [som det dock 1948 var en hel del rabalder om] vid vägen med texten ”Kuddnäs.” Och då blickarna söker sig längs allén mot älven möter dem en vit byggnad med välvt [bör vara brutet] tak. Där föddes Zackris Topelius, barnens skald, sagoberättaren den 14 januari 1818 kl. 3 på e.m. Detta är sålunda den frejdade [berömde] skaldens barndomshem, som efter skiftande öden blev Topeliusmuseet och efter en grundlig renovering invigdes som sådant den 25 juni 1934.

Nykarleby lkm. hade Kuddnäs gård och hemman från år 1899 och använde det som kommunalhem för socknens fattiga. Dess tidigare innehavare Fritz Olson hade om- och tillbyggt karaktärsbyggnaden både inom och utom, så att rumsindelningen var en helt annan än den ursprungliga och ytterligare förändringar företogs under fattiggårdstiden.

Våren 1930 stod landskommunen i beråd att helt riva eller ombygga Kuddnäs och då vaknade de sovande andarna i riket. 30 riksdagsmän från samtliga partier inlämnade en motion till riksdagen, vari regeringen uppmanades att skrida till åtgärder för Kuddnäs' bevarande till eftervärlden.

Vid ett medborgarmöte i Helsingfors den 14 jan. 1931 grundades Stiftelsen Z. Topelius' barndomshem, bestående av 2 kommuner, 29 föreningar och sammanslutningar, samt 10 enskilda personer. Staten gav 300.000 mk och endel andra donatorer skänkte medel, så att gården och närmaste åkerareal kunde inköpas.

En pietetsfull renovering vidtog, och Kuddnäs blev sålunda återställt i närmast det skick det varit under skaldens barndomstid eller hans föräldrars; provinsialläkaren och medicinedoktor Z. T. och hans hustru Catharina Sofie Calamnius hem. Detta bör man sålunda erinra sig när man träder in i Kuddnäshemmet. Det är icke skalden Z. T:s hem som han skapade utan hans barndomshem. Skaldens släktingar överlät det mesta av möblerna och andra tillhörigheter vid restaureringen till Stiftelsen.

Den ledande själen under restaureringsarbetet var ingenjör Sigmund Schalin, en sakkännare och systerson till skalden T. Med verklig pietet fullgjorde han sitt uppdrag. Vid invigningen av Kuddnäs museum den 25 jui 1934 höll ing. Schalin ett föredrag betitlat ”Några drag ur Kuddnäs historia”. I detta sade han till sist: ”Samtliga arvingar hava med stor offervilja ställt till Stiftelsens förfogande sina med kärlek bevarade familjeklenoder.”

Stämningen i det restaurerade Kuddnäs, karaktäriseras bäst av Skaldens egna ord i minnesboken på Majniemi:

Här tystna dagens storm och strid.
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskat minne blott
av liv, som flytt, och tid som gått.

Med avsikt har vi här förbigått beskrivningen av Topeliusmuseets inre. Flertalet av dem som läser detta, har visst besökt Kuddnäs och känner till hemmets utseende, och den som inte gjort det bör göra det, och känna fläkten från barnsagornas förtäljare.


Av planteringarna och träden som Z. T. ofta talar om i sagorna och dikterna finns inga mera bland de växandes tal. Det sista vårdträdet, en lönn planterad av skalden har länge stått kvar, men senaste sommar hade den ej mera löv. Det torra trädet låg sträckt till marken samma dag som Nykarleby stad begick sitt 350-års jubileum, den 23 aug 1970.

När jag samlat material för dessa data om Kuddnäs, har den yttre bilden en av Topeliushemmet sådant det var före restaureringen trätt fram för min syn. På ett gammalt fotografi har jag med hjälp av ett förstoringsglas gjort en förbluffande upptäckt. På den frontespis som den ”bygglada” Fritz Olson försåg Kuddnäs vita byggnad med, finnes en urtavla ovanför dörröppningen till balkongen. Från Topeliernas tid omtalas icke någon sådan urtavla. Varifrån kan den härleda sig? Med fantasins hjälp tror vi oss ha klarlagt mysteriet med urtavlan.

Nykarleby härjades av en förödande brand 1858. Stadens rådhus blev också lågornas rov och stadsuret likaså. Men urtavlan av järnplåt kunde elden dock ej rå på. Någon pietetsfull stadsbo tog vara på tavlan som en souvenir, och slutligen fann landsfiskalen den och tyckte, att det skulle göra sig med en fin urtavla på frontespisen! Men vart kan den ha tagit vägen? Telefonluren lyftes, numret trissas, och fru Svea Nilsson, vaktmästare på Kuddnäs, svarar: Topeliusmuseet. Var finns urtavlan från Nykarleby stads rådhus, som brann den 13 juni 1858, frågar vi. Svaret: Huru skall jag kunna veta det, och jag tänker att ingen annan levande människa vet det heller. Det är ju 112 år sen dess. Jo, svarar vi, ni bör veta det. Har ni inte sett någon stor urtavla nånstans på Kuddnäs. Jo visst. På vinden hänger nånstans en illa medfaren cirkelrund plåt, som mycket väl kan vara en urtavla. Där har vi det! triumferar vi.

Urtavlan från Nykarleby stads brunna rådhus är funnen. En äldre stadsbo tror sig ha hört, att de av elden förvridna resterna av urverket skulle finnas i någon skrubb i seminariet. Tänk vilket fint uppslag för farbror Topelius att skriva om: Mysteriet med den försvunna urtavlan. Berättelsen skulle också lämpa sig som ett avsnitt i Fältskärns berättelser.