Namnberget på Alörn.

”Se, huru vackert hon ligger der, Alörn, med sina nickande kronor, med sina speglande stränder och vågen som leker med småstenarne vid stranden ! — Hon är som ett sofvande barn uti skuggan af den blågröna alen, som en grönmantlad engel på kuddar af svallande blått.” (Zacharias Topelius den 6 aug. 1836)

Ett hundratal meter inåt från Alörns norra strand, finns i obanad terräng ett högre skogsbevuxet område, som engång i tiden var öppna sluttande strandklippor. Det är platsen för Namnberget eller Runberget, ibland också kallat Runeberget.

När stadens skeppsvarv på 1840-talet flyttades från Djupsten till Alörn, byggde handelsborgarna, som också var inblandade i rederirörelsen sina villor på holmen. Namn som Lithén, Hammarin, Dyhr, Häggblom, Berger och Falck är några av alörsnamnen. Längst ute på norra udden hade kapten Högdahl sin villa Pettersborg. Idag är den enda villa som finns kvar av dessa, Charlottenlund eller Lugnet, som den till en början hette, byggd av handl. Lithén.

Sommartid vistades upp till ett par hundra personer samtidigt på Alörn, pigor och drängar, herrskapsfamiljerna som ofta var barnrika, gäster och sjöfarande. Ett myllrande liv med upptåg, lekar, sång och musik och sällskaplig samvaro är omvittnat av Zacharias Topelius från sommarvistelserna på Alörn.

På Varvet med tre stapelbäddar arbetade skeppstimmermän och arbetsfolk som var specialister på de hundratals arbetsuppgifter som skulle klaras av innan ett nytt fartyg kunde gå till sjöss. Stapelavlöpningarna var tillfällen som lockade hundratals, om inte tusentals åskådare till Alörn. Efter den sista stapelavlöpningen på Alörn 1873 avtog villalivet, en del av villorna flyttades till Andrasjön, andra såldes längre bort; exempelvis Dyhrs villa blev efter flyttning den ståtliga tvåvåningsgården i Juthbackakroken.

Under Alörns glansdagar var det vanligt att fördriva tiden med promenader på den lummiga holmen och att vandra ut till klipporna på norrstranden, på pic-nic skulle man säga idag, för sällskapslekar och lättsamt sysslande, eller bara för att spana ut mot inseglingsleden förbi Per Matts sten och Hällgrunds båk.

Det blev tradition att dessa besökare högg in sina initialer och monogram på de släta klipporna vid sina besök. Här högg Z. Topelius in ”den eviga runan”, — hans och Matilda Lithéns initialer. Sen kom han att hugga sina initialer också på annat ställe där.

I sin dagbok 1836 antecknar han de initialer han ser förutom ”den eviga”; nämligen H.W, I.S, J:S:C.; J.C.C, M.L, R.L, R.L:n, E.N, C.W.L, C.B, N.B, A.D, F.C.L, Z.T, C.E.E ”

Att Z. T står för Topelius behöver man inte tvivla på, och A:D är Albert Dyhr, men vems initialer är de övriga? Senare kom ytterligare många inskriptioner till, men småningom föll traditionen i glömska och området täcktes över av växtlighet. Idag är det bevuxet med tall, gran och björk, lavar, mossa och risväxter. Ett knappt tiotal inhuggningar är ännu skönjbara på någon bar fläck. Om de övriga skall förbli dolda ”tills man ånyo börjar uppskatta romantiken i livet”, som Einar Hedström skrev efter ett besök på stället i början av 1950-talet, kan man kanhända ägna en tanke.

Växtlighet på namnberget. Foto: Lars Pensar, 7 maj 2004. Förstoring.

Namnberget är bekant för en del av Alörns villabor och besökare. Markområdet är inte i stadens ägo, men stället är ett påtagligt minne från stadens storhetstid, och trots att Topelius dröm att efter hundra år se Alörn fylld av stadsbebyggelse med gator och anläggningar inte gått i uppfyllelse, är Alörn med Majniemi och Namnberget ett trevligt besöksmål för den båtburna ”turisten”, och då kanske även få uppleva det som Z. T jublande utropar: ”Alörsglädje! Solskenshimmel! Sommarkrona!”