Sjönöd anno 1904

Långörn den 17 okt. 1904

B! B!

Nu är jag skyldig dig ett långt bref. Då jag skrifver detta, sitter jag vid fönstret till mellankammarn med en rykande kaffekopp framför mig och allt hvad därtill hörer, utom något att ”skaka i”. Jag har kommit hit, ensam naturligtvis för att stänga fönstren och därigenom låta hustomtarna börja husera bäst de vilja i de mörka rummen. Elden har slocknat i spisen och därute börjar skymningen falla på. Men härligt är det, som du skref, här ute om hösten. Löfven äro borta redan och det påminner något om den tid, då vi bodde ute i våras, men det är denna tid så väsentligt olika den senare. Ett ha de gemensamt. Allt är lika stilla och öfvergifvet. — Mörkret blir allt mera påträngande, hvarför jag fortsätter i stan.

I vindskammaren.

Ganska förvånad blef jag, då jag såg, att du så snart fått veta om de senaste dagarna händelser här. Icke så litet kan man få upplefva på en kort tid. Det erfor jag på vår resa, att det inte alltid går lika lyckligt att fara öfver till Sverige. Oftast lyckas det med en mindre båt, då man ej slipper lyckligt öfver med en större. Saken var den, att vi skulle till Umeå med hö, lastadt på en pråm och med försvarlig däckslast. Klockarn, Acke och jag foro för att roa oss. Lagomt roligt blef det. På onsdag kväll kl. 10 lade vi ut från ångbåtsbryggan, styrde på grund vid Brudholmarna, men sluppo med litet bråk därifrån och foro vidare och rundade Hällan. Då vi kl. 4 tiden lemnade Helsingkallan bakom oss, började det blåsa en ganska frisk nordost, som sedan gräfde upp försvarliga sjöar, hvilka bragte Harald att rulla mera än ens mage ville tåla. Vid en sådan öfverhalning föllo två åror öfver bord och släpade med sig en tumstjock tross. Kort därpå stannade maskin och vi lågo där och skvalpade midt på ”kallvattne”.

Baksidestext: ”Lågvattnet 4/10 1936. Ångbåtsbryggan. Lilla brygggan högt uppe på land. Följande dag var vattnet 1 fot lägre; över 1 meter under medelnivån.”
Ur Einar Hedströms samlingar. Delförstoring.
Tullmagasinets sydöstra hörn skymtar vid bryggans kantstenar.

Oförsvarligt var det att gå ut till hafs utan att surra något, allt löst fladdrande för vinden. Hvad hjälpte det; vi arbetade med all kraft för att få trossen från propellern, men det halp ej. Dessutom friskade det i allt hvad det hann och gick så stor sjögång, att jag aldrig sett något dylikt. Vi drefvo med sidan mot vinden och hvar gång båten for ner i en djup dal, ref det till i magabottne. Pråmen, som hade sin höga däckslast, dref fortare än vi och var nära att knycka omkull oss, hvarför vi efter hållet skeppsråd beslöto kapa trossen. Sagdt och gjordt. Pråmen dref nu för sig med två karar ombord. Med tillhjälp af en matta och ett uppsprättadt bolster, upphissade som råsegel, fingo vi båten vänd i medvind, och då var det redan bättre. Men nu kunde vi endast låta gå på Guds försyn i medvind, bäre det då hvart det bär. Hade vi kommit på grund, hade det också med samma varit slut med os alla.

Litet kusligt kändes det, men när sjösjukan ändtligen kom, blef man likgiltig för allt och brydde sig ej just om faran. Kl. 9 fingo vi sigte på Ritgrundsbåk rätt förut och styrde samma riktning till kl. 1, då vi var ganska nära till båken. Vi måste hålla något streck åt öster, för att ej komma på den, men den värsta biten var kvar. Bränningar syntes öfverallt förut, och ingen räddning syntes gifvas mer. Sjösjukan hade just gått om och man kände sig något matt. Vid detta tillfälle gaf jag det löftet, att om vi sluppo med lifvet undan, jag ej skulle bedröfva min far och mor och fara till sjöss, utan stanna i landet. Därpå lade jag mig och somnade nästan genast och vakande först, när allt var öfverståndet. Mellan bränningarna hade vi kommit in på Replot fjärden och voro nu så godt som räddade.

Litet senare kommo Ritgrunds lotsarna seglande efter oss och hade pråmkarlarna med sig. Med fara för eget lif hade de farit ut och räddat dem. Vi styrde nu in i en vik och lågo där till följande morgon, då de fingo trossen från propellern, hvarpå vi ångade in till Vasa. Pråmen redde sig ganska bra. Den slog upp på ett grund, ej långt från kusten, och de följande dagarna bärgades större delen af höet och fördes i land under tak. Följande onsdag foro vi med en stark bogserbåt från Björneborg till pråmen, men kommo för sent. En nordvestlig storm hade bräckt den på midten. En ganska stor förlust har klockarn lidit genom denna Sverigeresa, som hade till ändamål att åstadkomma en handel på Sverige från Nykarleby. Men klockarn tycks alltid ha en förbannad otur, i synnerhet på sjön.

Hvad de återkomna flyktingarna beträffar, behöfver du ej frukta att de förtala sig, de äro nog försiktiga, då talet kommer på öfveresan. Intet prat går underligt nog i stan, men i Monäs och Vexala tycks det vara ganska väl kändt, fastän de flesta ej låtsa veta av något. Davidsson blef i Sverige ännu och tänker sig därifrån till Amerika. Inga och Smeds laga sig till färdiga folkskollärare hvarmed äfven jag skall börja med efter någon dag. Då pappa ville, att jag skulle stanna hemma i vinter, begynte jag tänka på saken och nu har jag beslutit taga en folkskollärarekurs. Sedan om lyckan är god, kan jag studera vidare.

Längtan till hafvet har likväl ej, trots allt jag fått utstå, gått ur mig, men man får åtminstone vara ledig hela sommaren och det är vackert så. Vore du blott med, vore lyckan hel. Vi skulle tentera pedagogik för Quisten vid en tuting och för hvarje tuting vi blusade, skulle vi få ett vitsord högre, (nämligen i tutingsdrickande). Men osynlig har Quisten varit den senaset tiden, men jag måste snart knycka i honom och få en tuting af Edith, annars glömmer man alldeles bort den förgångna tiden. För veckor har jag nu varit borta från den enerverande ”drapa barden” och bra var det jag slapp den, ty det passade ej för mej.

Laga nu att du får ledigt någon dag i Jul, så vi få språkas vid en gång igen vid — — — —

Inga och Smeds hälsa åt dig och tacka för sist.

Må väl! Önskar
Din vän Mikael