När jag i början på 1970-talet var med och lade ut nät på vårarna när kabbelekorna lyste solgula på strandkanten i det som på sjökortet här nedanför heter Markusviken, men som vi kallade Långörsviken, kunde man under vattenytan se vrakrester. Jag tycker mig också ha en minnesbild av att vid lågvatten ha sett vrakrester sticka upp över vattenytan.

Lars Östman förde skutan på tal i maj 2006 och så bad jag att få kompletteringar om den av Lars Pensar.

Lars P:

Oma var en liten kravellbyggd skuta, kanske 18–20 m lång. Den hade köpts hit (osäkert var hon var registrerad) av affärsmannen Gustaf Höglund som var bosatt på Värnamo och hade villa på Långörn. Han hade sågverksrörelse och sysslade med virkesaffärer. Skutan var rätt åldersstigen när den ankrades där i sundet och orsaken till att den sedan sjönk kunde ingen säga – kanske ett offer för någon höststorm. Den hade enligt uppgift ankrat för att vara vinterliggare.

Lars Ö:

Min pappa, Karl Ossian Östman, berättade för mig varför den sjönk. Det berodde på att på vintern så ankrade man upp segelskutorna skyddade för stormar. Segelskutorna var aldrig riktigt täta så hon tog in vatten och frös sönder. Det var bara isen som höll upp henne och då våren kom så sjönk hon.

Lars P:

Alltnog så sjönk den och en Otto Andersson (kan ha varit gästgivaren Andersson) köpte bärgningsrätten eftersom den låg utanför hans villa på Markusholmen. Men hur han försökte så fick han inte upp henne. Gustaf Höglund hade dött under senare delen av 1920-talet. Otto Andersson sålde sen sin villa till mjölnaren i stadskvarnen, Anders Nyman, som nu utanför sin villa fick ett ypperligt ”metanställe”. Abborarna gillade tydligen de skyddande skrymslen som skutan erbjöd. En del av kajuttaket stack upp ovanför vattnet, åtminstone före kriget, och var ett intressant tillhåll för omgivande villabors halvvuxna barn. Bra att simma vid, dyka från och klättra upp och sola på.

Lars Ö:

Pappa berättade också att då han var ung så satt han på kajuttaket och metade, men på fyrtiotalet rev han och Uno Rinne bort allt ovan vattenlinjen och det var bra virke i skutan. Virket använde Uno då han byggde huset som var mitt emot mitt hem på Munsalavägen.

Lars P:

I min barndom talades det nog om vraket, det syntes vid klart vatten och var fortfarande känt som ett säkert metanställe. Och Oma-vraket ligger kvar – osynligt skulle jag tro.

Skutan Oma slutade sina dagar i Markusviken.

*           *           *

Jag trodde att jag aldrig skulle få se en bild av Oma, men i december 2006 hörde Karl Wenelius av sig:

Här sänder jag en bild på Oma. Pojken som sitter på ankarspelet är min bror Håkan vid ca 7–8 års ålder, varav jag sluter mig till att fotot är taget vintern 1930 eller 1931. Fotograf är min far Sigurd som flyttade till Nykarleby 1927 och där tillträdde tjänsten som poliskommissarie. Villan vid Andrasjön lät han bygga 1928, samma år som jag föddes. Som tonåring metade jag ofta vid Oma-vraket, som då låg helt under ytan, och det nappade bra i lastrummet vars fyrkantiga öppning syntes genom det dåförtiden klara vattnet.

Johan W:

Erik Renlund bärgade på 1960-talet en del av spanterna, som var av ek. Band annat svarvade Ingmar Nylund ett rattnav till Øivind Øvergaards motorbåt av virket.

Kollade med Solveig Øvergaard om hon möjligen hade ett foto av ratten. Det hade hon inte, men dock ett av hela båten vid Kiloholmen vid en svår storm 1958. Förstoring.

Hej!

Tänkte berätta att Paikkatietoikkuna för en tid sedan publicerade äldre flygbilder. På bild från 1943 syns ”Oma” fortfarande, med fören ovanför vattenytan. År 1945 har vraket  försvunnit under ytan. Kanske har virke nu bärgats från vraket? [Antagandet stämmer bra.] Ingen direktlänk tyvärr, men välj Kartlager/Flygbilder och ortofoton/Historiska flygbilder.

1943. Här hade jag ringat in det som jag tyckte såg ut som ett vrak och där det enligt mina minnesbilder fanns vrakrester i början på sjutiotalet. Förstoring.

1945. Förstoring.

1943. Men Thobias Ågholm som hade kört över området med sidescanner höll inte med och inte heller Conny Segervall. Också enligt Markus Ahlvik hade jag missuppfattat. Vraket finns en bit längre söderut. Jag bad Thobias att vid tillälle scanna området uppe i viken, så får vi kanske så småningom klarhet i om det finns något där. Notera ”lindorna” och ladan i övre vänstra hörnet!
Förstoring. (Inf. 2022-09-18.)

1945. Förstoring.

Positionen midskepps är (WGS84) 63° 31' 38,75"N, 22° 26' 44,65"E, fören pekar mot NNW. Detta är ca 130 meter från den plats bl.a. Museiverket anger, baserat på handritade kartskisser.

Med hjälp av tidningsnotiser på Nationalbibliotekets digitala samlingar försökte jag  även utreda när fartyget kommit till Nykarleby, samt tidigare äventyr. Blev något luddigt då flera fartyg har samma namn, varav minst en annan galeas.

Rätt säkert är att ”Oma” ännu 1911 ägs av familjen Hilska från Koivisto, och mest fraktar vete och kli från St. Petersburg till södra Finland. Senast 1914 är Fridolf Hilska kapten på en större galeas, "Osmo". Efter detta finns notiser om galeaser "Oma" från Åland och Ekenäs. Kanske har fartyget bytt ägare ett par gånger innan Gustaf Höglund köpte det?

Senast oktober 1919 finns fartyget i Nykarleby. Har seglat från hemorten till Jakobstad med brännved för mekaniska verkstaden. Kaptenen heter J. Karlsson.