Industri och hantverk
      i Nkbynejden på 1800-talet

Del I


Industri är dagens lösen. Kommunerna kämpa som lejon för att fä ett nytt företag inom sina gränser. Man utlovar billiga arrendeavgifter och all möjlig hjälp, allt i akt och mening att kommunens egna söner skall få anställning i företaget, att kommunen skall bli större och draga till sig än mera industrier och att kommunen i sinom tid skall få prestera en liten skatteökning. Allt detta är som sig vara bör.

Men låt oss vända på historiens blad bakåt i tiden. Huru var det med industrin på 1800-talet i kommunerna söder om Nykarleby? Fanns det någon alls, och om det fanns, var den av sådan omfattning, att den gav ens nämnvärt arbete åt ortens befolkning. Vilka hantverkerier fanns det?

I stort sett kan man om denna nejd säga, att industrin under andra hälften av 1800-talet icke hade någon egentlig betydelse alls beträffande arbetstillfällen. Den dåtida „storindustrin“ var hemma på Keppo och Kiitola i Jeppo samt Kimo och Skog i Oravais. I de företag, som verkade på dessa platser olika tider under olika namn, kunde upp till 30 personer vara anställda, varav dock en del barn under 15 år.

Men intet varar beständigt: fabriken nedbrann, ägaren nedlade driften av någon orsak eller han gjorde konkurs. Men som svampar dök så någon ny industri upp på dessa platser. Frånsett några industrier av mindre betydelse kan man säga att övriga näringsidkare, såsom färgare, garvare, mjölnare, var hantverkare, som själva utförde vad till resp. yrken hörde. De var sina egna herrar, men de gav ej heller arbete åt andra.


PÅ 1800-talet var det nästan en oskriven lag, att bonden överlämnade sitt hemman åt den äldsta sonen och de övriga fick med obetydlig utlösen i fickan söka sig vart de ville för att få mat. De sökte sig till städerna som lärlingar hos olika hantverkare, de for till sjöss, en liten procent for till Sverige, lika liten till Petersburg, en del emigrerade. Den som ej valde denna väg utan stannade på hemorten, han blev torpare, backstugusittare eller sökte sig till dräng. Bondflickan, som ej gifte sig, började „tjäna“ antingen i hemkommunen, i grannstaden eller i ett främmande land.


DET KAN HA INTRESSE att berätta om de industrier och hantverkerier, som verkade i dessa trakter under senare hälften av 1800-talet. Denna utredning är ej menad att vara slutlig, enär härför saknas såväl tid som material, men något av intresse kan där finnas. Någon okänd detalj här och där piggar upp en annars måhända torr uppräkning.

En mycket gammal kvarn i Nykarleby landskommun är Wernamo kvarn på Juthbacka. Den grundades redan år 1817. Gasängskvarnen på Renvaktar byggdes långt senare eller 1856. De låg vardera i Kyrkobyn. Jeppo kan sannerligen skryta med en gammal kvarn, Mjölnars kvarn i Överjeppo by. Den vidtog med sin verksamhet redan år 1762. Lika gamla är Oravais fabriks kvarn och Roukkusfors kvarn, från samma århundrade är de åtminstone. Oravais har ännu en gammal kvarn i Ånäsfors mjölkvarn från 1857 och Mattus Såg- och kvarn i Kimo från år 1865. En gammal kvarn har Vörå i Gråbbil kvarn i Koskeby. Den byggdes år 1868. [Stadskvarnen har anor från 1600-talet.]

Kvarnar har funnits i flere hundra år, men här är de äldsta kvarnarna jag känner till och som fungerat långa tider. Jag återkommer till alla nu nämnda kvarnar i senare sammanhang i denna artikelserie.

År 1869 ägdes Sandnäs glasbruk i Munsala av apotekaren Nils Malmberg. Här tillverkades detta år 280 lådor fönsterglas till ett värde av 8.400 mk och härtill en massa buteljer och „hålglas“ till ett värde av 16.000 mk. Buteljerna gick säkerligen alla till Nygårds ölbryggeri.

Fabrikör Johan Eng var den outtröttliga industrimannen. I Nygårds lädergarveri som grundades år 1859, beredde han år 1869 500 hudar och 1200 skinn till ett värde av 6,700 mk. Han ägde även Nygårds Tobaksfabrik, vars produktion 1869 uppgick till 8.000 mk. Det var den tidens Boston Long utan filter!

Men Eng hade konkurrenter. J. W: Lindqvists och Sundströms arvingar garvade även de. Här förvandlades år 1869 600 hudar till „svart smordläder“ och brunt bindsulläder samt bereddes 700 kalv- och l,500 fårskinn.

Ännämnda år ägde I. Häggblom Nygårds ölbryggeri, som då tillverkade hela 28,000 buteljer dvs. 7,000 tunnor öl, vars värde var 5.600 mk.


JEPPO har lyckan att äga två platser, vilka haft egenskapen att dra till sig industrier. Det är Keppo och Kiitola. År 1861 producerade „Kjeppo Oljeslageri“, som då ägdes av brukspatron O. von Essen, 180 kannor linolja, värde 720 mk, och 140 lispund oljekakor, värde 140 mk. En kanna motsvarade 2½ liter och 1 lispund 8,5 kg, Denna drift nedlades emellertid „av brist på tjenliga råämnen“. Samma bruks patron ägde även Kjeppo Sågverk, som år 1868 producerade 3.330 tolfter plankor och 7,700 tolfter bräder v. 28.000 mk År 1869 förstördes sågverket av eld, men man hann dessförinnan såga 1.532 tolfter plankor och 3.200 tolfter bräder, v. 8,200 mk. En tolft var 12 st. bräder eller plankor. (Forts.)

 


Erik Åström: Industri och hantverk i Nkbynejden på 1800-talet i Österbottniska Posten nr 40/1962.


Nästa kapitel: Del 2.


Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2004-01-02.)