Nykarleby den 29 februari 1876. För några veckor sedan vistades här på orten under några dagar en Lutherska-evangeliföreningens kolportör, skolmäsatren Sundholm. Vid hållna bibelförklaringar i privata hus skall Sundholm haft att glädja sig öfver en talrik åhörarekrets. Inga prester, lärare eller ståndspersoner skulle öfvervarit dessa bibelförklaringar, af skäl att ingen publik lokal för ändamålet kunde för dessa upplåtas, emedan de höllos på de tider, skolorna voro i full verksamhet; hvarföre jag ej heller hört någon egentlig kompetent person lemna omdöme om kolportörens förmåga att tolka ordet och att dermedelst verka andelig uppbyggelse. Att Sundholms föredrag varit högeligen guteradt af dess åhörare, bevisa ord, hvilka jag hört uttalas af några bland dem, såsom: “Han, en olärd man, måste mäktigt drifvas af Guds ande, för att kunna tala sådana ord“ — orden och meningarna dock helt och hållet försvunna ur min sagesmans minne, som dock påstod, att “nog gro de i hjertat ändå“ — ; “skulle vi en gång i veckan höra sådan predikan, vore vi mycket bättre än vi nu äro“ — sådana ord! och dock ha vi prester, som ej äro att förakta — ; “han är utsänd af   “g u v e r n ö r e n“  för att upprätta och till  “e v a n g e l i u m“  återföra baptister och “villiuskolaiset“ o. s. v. Dessa sistnämnda af det slag, om hvilka det heter: “de hafva nog och behöfva intet“.
      Kolportören hade ock haft lyckan att mellan Vasa och här genom försäljning af sina medhafda skrifter (inom parenthes: många så qvalificerade, att de fleste bland mina ärade läsare knappt toge dem såsom skänk, än mindre läste dem) insamla en fabelaktigt stor summa. Men nog härom: det verkligen äcklar en, då man betänker att skrymteriet så florerar bland vår allmoge, som det ofvanförda klart bevisar. Och hvad är då orsaken dertill? Jo, mörker såväl i andliga som lekamliga ting; derföre mera ljus! [En av de sista (?) kolportörerna, ödö, slutade sina dagar på frihemmet.]

     Packhuset skall under denna vinter flyttas från sin fordna plats Åminnet till stadens nya hamn, den såkallade Andra Sjön, och många handlande ha redan förut anställt sådan flyttning med sina magasiner. På anslagstaflan läste jag ej längesedan bland ämnen, som vid rådhusstämma skulle handläggas, ett förslag om ansökning å högvederbörlig ort, att få Andra Sjön förklarad som stadens enda ordinarie hamn. Jag öfvervar ej denna stämma och har ej heller erfarit utgången vid detta ärendes behandling. Mången skulle åtminstone anse det förhastadt, att en åtgärd i ofvannämndt hänseende skulle vidtagas; ty i en ej allt för aflägsen framtid torde man åter nödgas upptaga Alö hamn till godo för den der utanför belägna Thorsöfjärden för större lastade fartyg: om man önskar att Nykarleby skall då äfven vara en sjöstad. Vi känna ju med hvilken hastighet upplandningen försiggår vid våra kuster.

     Tändsticksfabriken härstädes, tillhörig konsul A. Häggblom, har i denna vinter blifvit betydligt utvidgad med nya tillbyggnader, emedan arbetspersonalen måste mycket förökas, för att alla ingångna beställningar i något så när god tid skola kunna effektueras. Denna fabriks stickor äro af den bästa qvalitet, man kan fordra; ty vid en lätt beröring med stickan på tryckstället af lådan, tändes stickan genast utan att knastra eller spraka.

     Äfven å Nygårds bryggeri invid staden skola nybyggnader företagas under nästinstundande vår, sedan värmen blifvit så stark, att intet vidare bryggande kan ske. Sjelfva bryggeriet skall förlängas för erhållande af flere rum och mälteriet göras mer än dubbelt större än det nuvarande å platsen. Detta bryggeris öl har med skäl haft ett godt namn och dess efterfrågan är nu i starkt tilltagande i ölmarknaden.

[Kyrkan och bryggeriet. Målningen finns vid Herlers museum. Förstoring.
Daterad 1934. Nykarleby i konsten.
(Inf. 2013-04-21.)]

     Man och man emellan har jag hört framföras förslag om att upptaga hundskatt. Detta ärende har ännu ej blifvit hänskjutet till rådhusstämma, men torde i sinom tid komma derhän. Visserligen ha vi här ett ganska stort antal hundar; men jag fruktar att om deras egare blefve belagda med hundskatt till någon betydenhet, skulle hundarnas mängd komma att mycket decimeras — ja stora underslefv [fusk] bedrifvas till och med; ty hvem kan väl förneka mig, att skänka min Castor åt någon min bekant på närmaste landsbygd och sedan hysa min fyrbenta vän, såsom en välkommen gäst: bondhundar existera ju här dagligen; ja hela dygnet om —, så att den lilla inkomst stadskassan derigenom vunne ej fullt skulle uppväga den säkerhet och trefnad detta fyrbenta trogna garde skänker oss. Och huru skall väl denna beskattning inrättas? Skulle för den fattiges “Tiisti“, som är sin egares och dess familjs uppriktigaste vän, och hvars egare sjelf ej är påförd något skattöre, betalas lika mycket som för den rikes stolta Vauva, eller skall härvidlag en hundbeskattnings-nämnd tillsättas?! — Nej, ollaan vanhoillaan! [År 1883 var dock hundskatt införd.]

     Snö och åter snö har fallit, så att vi ha mycket af den varan. Bores styrelse har äfven med få undantag hitintills varit ganska tyrannisk. Sjukdomar utom den i mitt sista bref redan omtalta skarlakansfebern grassera, nemligen katarrher, halsåkommor och lunginflammationer, så att läkare och apotek hafva full sysselsättning.

     Från Uleåborg har jag genom bref erfarit, — — — [utelämnat]

      Vi ha ej här på fastlagstisdagen några karnavals upptåg, utan har ungdomen roat sig på “skurrbacken“, och i afton är fastlagsbal arrangerad i lägre elementarskolans lokal. Att här åka “långt lin“ på denna dag är alldeles obekant; ja, man producerar också om sommaren endast hampa.
N—r.

     P. S. H:fors Dagblads Jakobstads korrespondent hr. synes om “Nykarleby musikförhållanden“ fått en något så när fix idé, och dervidlag kan ej jag, som icke läkare, uträtta någonting utan tiga och — samtycka.
Ds.