I en liten stad med vissa vanor finns det ofta en mängd små kännetecken på såväl dagens som årstidernas gång, utan att man behöver titta på tornuret eller iakttaga flyttfåglarnas ankomst vår och höst. Visserligen bli dylika tecken allt sällsyntare. Förbi är den tid, då man ställde sitt fickur efter tullförvaltarens morgonpromenad. (Rådhuset passerades precis kl. 10,10.) Förbi tiden, då t. o. m. stadens jakthundar visste, vilket veckodag det var, på grund av regelbundet återkommande veckojakter. Förbi tiden, då Kalle Hellstrand sågs skynda till järnvägsstationen, därmed angivande, att tiden för »lilla tågets» ankomst eller avgång var inne. Och så vidare. Ännu anser jag, att sommaren icke bör betraktas som riktig slut, innan min forna lärarinna i franska och tyska slitit sig loss från det sommarställe, dit hon som den första skärgårdsbon flyttar ut och som den sista lämnar. [”Karamaj”, konsul Nylunds dotter Maria hade villa på Rödklubben/L.P.]

Även denna tro rubbades dock härom dagen, då jag såg en ung dam från staden ännu taga sig sitt sommarbad vid ångbåtsbryggan.

Soliga sommarbilder drogo därvid förbi, och jag kan ej undgå att trots årstiden falla för frestelsen att erinra om den idyll stadens ångbåtsbryggan företer under vackra sommardagar. Den svär nämligen så totalt emot det begrepp man i allmänhet gör sig om en dylik plats, att det är riktigt förtjusande. Vinschars rassel, stenkolsrök, arbete, varor, buller och rop — bort det! Det är länge sedan. Men däremot är den oundgängligen behövlig som sommarplats för de stadsbor av alla klasser, som ej ha egna villor och båtar. En god metplats har den ju alltid varit. Men vilken betydelse har den ej omsider fått såsom befrämjare av vatten och solbadslivet.

Lägger man till trappan med sin båt, mötes man av störthoppande pojkar och flickor, så det stänker vida omkring. En ung dam gör från bryggan ett graciöst svanhopp och försvinner i djupet, därifrån ett par fnysande manshuvuden just dyka upp, under det längre borta ett par frodiga herrar låta sig lättjefullt vaggas av vågorna. På bryggan sola sig andra i väntan eller efter välförrättat värv. Närmare stranden plaskar den yngsta ungdomen, och i klungan av utankrade båtar kila en mängd rörliga punkter av och an. En badlivets soliga samlingsplats.

För ett antal år sedan [1927] byggdes på hälsovårdsnämndens tillskyndan ett blygsamt simhus vid den min dre träkajen för att begränsa badlivet till en åtminstone i någon mån mindre bemärkt plats. Simhuset kunde anses ha tjänat ut redan i och med dess färdigblivande. Skulle också de alla, som idka sol- och badliv vid ångbåtsbryggan, nödgas invänta sin tur i simhuset, så skulle nog de sista få vänta på sitt bad till följande sommar.

[Magasinen vid Andrasjön från söder, simhuset till vänster. Här finns en variant med pulpettak.Förstoring.]

Det är för all del inte min mening att härmed antyda, att det icke är som det borde vara. Tvärtom. Ångbåtsbryggan i dess nuvarande användning är en djupt ingripande faktor i många stadsbors sommarliv. Leve den! Och skulle någon möjligen tänka sig något anstötligt i denna idyll, så instämma vi i skärigubbens lugnande ord till stadsdamen: Baadin ni jäär bara, int säter vi na väädi på tokode.

Meddelanden från stadens drätsel.

     I Nykarleby fanns 1883 beskattade hundar, vilka bar namnen: Bella, Snella, Kasem, Klinga, Ilo, Kasper, Jäger, Tripp, Snella 2, Armas, Peilot, Wirkko, Netta, Käck, Ståle, Canis, Hektor, Jack och Jonder.
     Om Hektor heter det att han är avflyttad från orten i juni månad förlidet år.

Norra Posten nr 1 för år 1883.
Fyra av stadens hundar omkring 1885.
År 1876 ondgjorde sig Nabopolassar över att hundskatt eventuellt skulle införas.

Affe i juni 1998.

Husse och foto: Lars Pensar.

Trassel i juli 2004.

Husse: Karl-Gustav Blom.
Foto: F. L.