I.    [Ägarlängd]

Jutbacka skattehemman är beläget i Nykarleby sockens kyrkoby, med sin huvuddel gränsande till stadens, Nygårds och Forsbacka hemmans marker. Ända till början av 1700-talet skrevs namnet Juutbacka, senare Juthbacka.

Varifrån namnets förra led härstammar år ovisst. Professor T. E. Karsten uttalar en förmodan, att detsamma vore en dialektform av gjuta, ett gammalt svenskt ord, som betyder »sank däld». Huru med härledningen än må förhålla sig, återfinnes samma stam också i andra namn på orten, såsom i det historiska hemmansnamnet Jutas, som ursprungligen skrevs Juut, senare Juth. Antagligen därifrån härstammar den på 1700-talet i Nykarleby välkända handelssläkten Juthe. Den fors, vid vilken stadens kvarn är belägen, hette på 1700-talet Juths fors. Samma ord återfinnes som led i namn också i flere andra socknar i svenska Österbotten.

Namnet Jutbacka påträffas första gången i 1654 års mantalslängd. Det var då ett hemman om 1 2/3 mantal. *)

*) För denna och nedanstående uppgifter för tiden före 1660 har jag att tacka mag. Hugo Lagström i Björneborg, som från arkiven framletat uppgifter om Nykarleby före stora ofreden. Resultaten av dessa undersökningar äro ännu ej publicerade.

Ägarens namn finnes angivet först 1660, och såsom sådana äro då antecknade Josef Jakobsson Munselii arvingar. Sistnämnda person, borgmästare i Nykarleby åren 1635—43 och därförinnan rådman, måste följaktligen tidigare varit innehavare av Jutbacka, som han sannolikt tillbytt sig år 1631 genom jordaskifte med sin svåger, Nykarleby stads första borgmästare Gabriel Ljungson, då denne överflyttade till Gamlakarleby, där han blev borgmästare och lagläsare och i vilken stads närhet Josef Jakobsson hade en hemmandel.

Borgmästaren Josef Jakobsson Munselii arvingar, bland vilka voro hans hustru i andra giftet och sonen, borgmästaren i Jakobstad Jakob Josefsson, sålde hemmanet år 1660, sedan det blivit delat i två delar. Den ena, uppskattad till 1 mantal, inköptes av Nils Ringius, kyrkoherde i Nykarleby mellan åren 1654—1690 efter att tidigare ha varit konrektor (från år 1642) och sedan rektor (1653) vid trivialskolan i Nykarleby. Denna del avsöndrades som ett skilt hemman och erhöll namnet Nygården. Den andra delen, utgörande 2/3 mantal, bibehöll Jutbacka namnet och försåldes samma år till handlanden i Nykarleby Markus Jakobsson, som innehade det till 4 april 1664, då det avyttrades till »hauptmannen» Johan Forsman.

Johan Forsman, den finländska stamfadern för släkterna Forsman, Koskimies och Yrjö-Koskinen, var född i Sverge år 1626, blev student i Uppsala 1644, ingick senare på den militära banan, där han erhöll majors grad under Carl X Gustafs krig och utnämndes 1659 till »hauptman» över Klas Totts grevskap Carleborg med Nykarleby som residensort. Före köpet av Jutbacka hade han tillhandlat sig Forsbacka hemman, på vilket han också bodde till sin bortflyttning från orten år 1675, då han utnämndes till befälhavare i Uleåborg.

Jutbacka övertogs då av sonen Johan Johansson Forsman. Enligt Hugo Lagström skulle detta skett redan 1663, medan systern Anna erhöll Forsbacka på sin lott. Johan Johansson Forsman blev kaplan i Nykarleby år 1681 och kyrkoherde år 1694. Mantalet var vid denna tid, 5/6, men nedsattes år 1699 till 3/4.

Efter kyrkoherde Forsmans död år 1707 ärvdes hemmanet av hans dotter Margareta och hennes man, magistern Benedictus Granroth, som år 1710 utnämndes till kaplan i Uleåborg. Dessa ansågo sig då nödsakade att sälja egendomen. Släkten synes ha varit fästad vid stället, ty i köpekontraktet inrycktes ett sådant förbehåll, att ifall den nya ägaren skulle sälja hemmanet, detta dock först borde erbjudas »salig kyrkoherde Forsmans arvingar». Försäljningen skedde år 1713.

Den nya ägaren var rådmannen och handlanden i Vasa, befallningsmannen Reinhold Bullich, född år 1669. Denne sålde dock Jutbacka d. 20 augusti 1721 till kaptenen Eric Blom för en summa av 560 riksdaler och denne åter i sin tur den 27 februari 1725 till handlanden och rådmannen i Nykarleby Daniel Kempe (Kiempe).

Daniel Kempe, född i Gamlakarleby år 1692, hade år 1712 flyttat till Nykarleby, först som handelsbiträde hos Grels Ryss' änka, sedan drivande egen affär. Han var rådman mellan åren 1724—1735. Då han övertog hemmanet, låg detta i lägervall. Gården hade av ryssarna år 1714 blivit fullständigt nedbränd och »hemmanet var alldeles öde och under fäfot», såsom en anteckning i 1724 års jordabok angiver. Hemmanet erhöll också fullständig skattefrihet för åren 1725—1733. År 1737 samman slogs till »en Röök» Jutbacka och Forsbacka, som också ägdes av Daniel Kempe, och var sammanslagningen gällande ända till år 1774.

Efter Daniel Kempes död år 1739 övertogs skötseln av de två egendomarna av hans änka, Helena Calamnius, dotter till kapellanen i Kalajoki, Joseph Calamnius. Hon ingick 1741 nytt äktenskap med handlanden i Nykarleby Eric Rydman, som dock avled redan år 1753, medan änkan överlevde honom i 21 år.

Jordaböckerna upptaga från och med 1761 sonen Samuel som ägare av Jutbacka. Samuel Kempe var född i Nykarleby år 1734, hade där erhållit handelsrättighet år 1759 och blev senare rådman. Mantalet hade redan år 1759 nedsatts till 31/96 samt ytterligare år 1766 till 1/3 för att åter år 1775 höjas till 11/24, vilket mantal sedan dess bibehållits till innevarande tid.

Efter Samuel Kempes död år 1788 ärvdes Jutbacka av hans barn, 6 söner och 3 döttrar. Dels genom köp syskonen emellan, dels genom arv efter brodern, handelsbiträdet Daniel Kempe, som avlidit år 1800, kom slutligen vid försäljningen av Jutbacka år 1813 att kvarstå som ägare endast fyra av de ursprungliga arvingarna. Dessa voro: 1:o Margareta Catarina, gift med f. d. handlanden i Nykarleby Matts Forshaell, vilka innehade 4/13 av hemmanet. De flyttade år 1801 till Jutbacka, där de uppförde nya åbyggnader; 2:o Sjökaptenen och handlanden Israel Kempe, ägare av 6/13; 3:o Lantbrukaren samt sjötullvaktmästaren Fredric Reinhold Kempe, ägare av 2/13 samt 4:0 Helena Elisabet, gift med handlanden i Nykarleby Christian Reinhold Backman *). Hon och hennes man förfogade endast över 1/13.

*) Denne är icke av samma släkt som den här nedan nämnda nya ägaren med samma namn. Han var son till den på 1740-talet från Vasa inflyttade handlanden magistratssekreteraren Reinhold Wilhelm Backman. Den sistnämndas far var rådmannen och handlanden i Vasa, Christian Backman och farfadern var borgmästaren i Vasa Christian Backman.

Dessa fyra syskon sålde genom köpebrev av 15 mars och 3 april 1813 sina andelar till löjtnanten och handlanden i Nykarleby Carl Backman för ett pris av 3746 riksdaler riksgäld, varjämte köparen utfäste sig att betala en gåva av 100 riksdaler till Fredric Kempes dotter Anna Regina. Det blev dock något krångel med köpet. Då lagfart söktes vid tinget den 23 april 1813, klandrades nämligen köpet av advokatfiskalen Eric Gustaf Roschier på den grund, att han av studeranden och tingsskrivaren Henrik Kempe, en av Samuels söner, inköpt den del i Jutbacka, som Henrik Kempe erhållit i arv efter brodern Daniel. Sedan lagmansrätten tilldömt Henrik Kempes rättsinnehavare äganderätten till 6/143 av Jutbacka, vilken del också blivit gäldad med 170 riksdaler den 3/5 1815, vann köpet laga kraft, men fastebrev uttogs dock först 29/10 1822.

Carl Backman var den yngsta av tre bröder, vilka omkring år 1790 överflyttat från Sverge till Finland. Han var född 17 aug. 1770 och var vid denna tid fänrik, slog sig med en av bröderna först ned i Brahestad och förvärvade, där handelsrättigheter, men flyttade år 1800 till Nykarleby, där magistraten samma år beviljade honom enahanda rättigheter, visserligen mot de »äldstes» åsikt, enär dessa ansågo, att handlandenas antal i staden redan var tillräckligt stort.

Löjtnant Carl Backman.

Carl Backman inköpte kort efter sin inflyttning till Nykarleby Israel Kempes gård (N:o 20) vid det s. k. kyrktorget nästan på samma plats, där nu Pensars gård [Nylunds, Bankgatan 4] är belägen. Här fortsatte han Israel Kempes handelsrörelse ända till 3 augusti 1812, då han sålde gården till handlanden J. J. Kerrman för att därefter huvudsakligen ägna sig åt jordbruk. Carl Backman hade i början av 1808 erhållit löjtnants grad. Han deltog icke aktivt i kriget, men fungerade som proviantuppköpare för de genom Nykarleby tågande svenska trupperna.

Redan före inköpet av Jutbacka hade löjtnant Backman ägnat sig åt jordbruk vid sidan av sin egentliga verksamhet. Han hade sålunda förvärvat sig hemmanet Kojonen i dåvarande Överjeppo by, men utbytte han detta den 4 april 1812 mot ett av Forsbacka fem hemman (13/64 mantal). Han bodde dock i staden ända till 1814, då han flyttade till Jutbacka. Samma år utbytte han sin del av Forsbacka mot ett av Nygårds tre hemman, och den 7 augusti 1822 inköpte han av hattmakaren Mårten Ingman ytterligare ett av Nygårds hemman för ett pris av 1000 riksdaler. Driften av Jutbacka och Nygårds hemman skedde samfällt. Löjtnant Backman uppförde en fullständigt ny gård med egen kvarn och såg (se nedan).

Carl Backman avled 30 oktober 1824, efterlämnande änka och en 6 årig dotter Carolina. Han hade nämligen gift sig vid 47 års ålder med änkefru Brita Regina Hedenskog, född Ferngren, snickardotter från Kaskö. Hon hade sedan år 1816 förestått hans hushåll på Jutbacka.

Fru Regina Backman, som efter mannens död övertog skötseln av Jutbacka och två av Nygårds hemman, torde ha varit en energisk och »amper» kvinna, som förstod att skaffa sig respekt hos sina många drängar och pigor. Hon lär ha karikerats på stallväggen av drängarna med piskan i högsta hugg. Dottern Carolina gifte sig år 1839 med den året förut till Nykarleby inflyttade häradsskrivaren i Lappo härad, Gustaf Adolf Kjellman (född i Laukas 13 augusti 1803), som efter giftermålet tog sin bostad på Jutbacka och säkerligen redan då övertog den huvudsakliga uppsikten av egendomarna. Regina Backman avled 19 november 1844. Två år tidigare hade det ena av Nygårds hemmanen försålts till rådmannen Matts Lithén i Nykarleby och några år senare avyttrades också det andra hemmanet.

Enda arvingen efter Regina Backman var dottern och dennes man häradsskrivaren Gustaf Adolf Kjellman. Carolina Kjellman avled redan den 30 november 1867 och hennes make den 12 december 1884 i en ålder av 81 år.

[Inf. 2005-09-12.]

Jutbacka övergick då i arv till 8 barn, 2 söner och 6 döttrar, av vilka tre voro gifta vid denna tid. Efter det egendomen förvaltats av döttrarna Selma och Olga Kjellman, övertogs densamma genom köpebrev av den 11 april 1885 av sjökaptenen Herman Backman, gift med den andra i ordningen av döttrarna, Matilda Kjellman, för en köpesumma stor 28,000 mark. Efter kapten Herman Backmans död den 19 maj 1887, — han hade endast förunnats en veckas hemmavaro på Jutbacka före sin död — sköttes egendomen av änkan, tidtals av landbönder, till dess den den 14 oktober 1898 försåldes till svågern, bankdirektör Elis Oskar Söderström, gift med den yngsta av fröknarna Kjellman, Tima. Under namn av Jutbacka gård utbröts dock som parcell den 30 november 1898 bostadstomten med sina byggnader och en bredvid belägen större äng. Hela parcellen, omfattande 4,6 hektar, behölls av den förra ägarinnan.

Bankdirektör Söderström uppförde en ny karaktärsbyggnad med nödiga uthus å en mellan älven och landsvägen belägen åker, i den närmast staden belägna delen av Jutbacka. Gården jämte åkern parcellerades 25 maj 1900 under namn av Vernamo med en areal av 4,6 hektar, och inneslöts i parcellen den av sjökaptenen Gustaf Häggströms sterbhus förvärvade, av sistnämnda person uppförda mjölkvarnen, som stod på den gamla Jutbacka kvarnens plats. Efter det ytterligare ett par på utmarkerna belägna områden avsöndrats den 18 februari 1911 (Kvarnbacka och Listerbacka parceller), försåldes stomlägenheten den 20 februari till sonen, kronolänsmannen Eric Söderström för 12,500 mark. Denne, som vid köpet av Jutbacka blev utan alla åbyggnader, inköpte av änkan Lovisa Nylund och dennas barn deras vid den s. k. Jutbacka-kroken på Jutbacka mark belägna gård jämte arrenderätten. I närheten av gården uppfördes nödiga byggnader för ladugården.

[Målningen av Vernamo från sydväst med beskuren ram finns på Juthbacka och är signerad O. P. 1921. Notera hunden i nedre högra hörnet!
Foto: Lars Pensar den 13 april 2007. Förstoring.
Innehållsförteckning till Nykarleby i konsten.
(Inf. 2007-04-18.)]

Eric Söderström försålde dock hemmanet genom köpebrev av den 8 april 1915 till bonden Herman Erikson [tog senare namnet Juthbacka] från Kimo by i Oravais för ett pris av något över 27,000 mark. Denne var den första egentliga bonde, som sedan cirka 300 år innehaft Jutbacka hemman. Den nya ägaren uppförde på sin gårdstomt år 1921 en ny bostad i två våningar. Denna byggnad hade överflyttats från Alörn, där densamma år 1848 uppförts av rådmannen Albert Dyhr till sommarvilla.

[F.d. Albert Dyhrs sommarvilla.
Foto: Lars Pensar den 13 april 2007. Baksidan.
(Inf. 2007-03-14.)]

Äganderätten till de ovannämnda parcellerna Jutbacka gård och Vernamo har undergått följande förändringar. Jutbacka gård innehades av sin första ägarinna till hennes död den 21 juni 1924 samt kvarstod sedan oskiftad i barnens ägo till den 1 juni 1927, då den övertogs av en av dem, författaren till dessa rader jämte dennes hustru. Vernamoparcellen har varit i flere ägares händer, tills den år 1926 inköptes av Nykarleby kyrkoförsamling till kaplansboställe, sedan dock kvarnen därförinnan blivit avskild; denna har blivit av staden Nykarleby inköpt detta år (1927).

Under de sistförflutna 250 åren (1660—1915) har således Jutbacka främst gått i arv inom tre släkter, nämligen släkten Forsman i tre generationer (1660—1713) släkten Kempe, likaså i tre generationer (1725—1813) samt Carl Backman och hans avkomlingar i fyra generationer (1813—1915), medan ännu i dag en del av hemmanet, såsom ovan antytts, befinner sig i nämnda släkts ägo.

II.    [Byggnaderna]

De tidigare bostadslägenheterna på Jutbacka känner man icke mycket till. Redan förut har framhållits, att dessa i grund nedbrändes av ryssarna år 1714. Av en bykarta, upprättad åren 1754—59 framgår dock gårdsplanens läge. Denna befann sig tätt väster om den senare av Carl Backman bebyggda gårdstomten, delvis med en djup kil skjutande in i denna. Den var till sin storlek något över ett tunnland och hade en mycket oregelbunden form. Den dåvarande gårdsplanen sträckte sig varken till landsvägen eller ån, från vilka den var skild genom åkrar. Från landsvägen ledde en i vinkel gående uppfartsväg till gården. Var boningshuset låg, kan man med stor sannolikhet sluta sig till, nämligen å tomtens högsta punkt, d. v. s. å den kulle, som ligger väster om den senare gårdstomten och varest ännu finnas grundstenarna efter en byggnad, som varit 13 meter lång och 5 1/2 meter bred.

Efter stora ofreden bodde under cirka 80 år ej en enda person på Jutbacka hemmans marker. Ägarna under denna tid voro, såsom vi tidigare sett, borgare i Nykarleby, medan den nödiga personalen för jordbruket bodde på Forsbacka, med vilket Jutbacka var under lång tid förenat i gemensamt bruk. Först år 1793 upptager mantalslängden personer, boende på Jutbacka mark, och detta var på utmarkerna (Listerbacka torp), medan åter bebyggandet av stomlägenheten först ägde rum år 1801, då en av Samuel Kempes arvingar, f. d. handlanden Matts Forshaell här, med största sannolikhet på den gamla tomten och den gamla grunden, uppförde ett bostadshus för sig och sin hustru, samt också till en början för svågern Fredric Kempe, vilken dock efter några år flyttade till ett av Forsbacka hemmanen, som han tillhandlat sig. Med den nya bostaden på Jutbacka var förenad en kryddgård, som måste ha varit tämligen stor och givande, eftersom ägaren år 1813 vid försäljningen ansåg det löna sig att i kontraktet upptaga en bestämning att hälften av avkastningen under första sommaren skulle tillfalla honom.

Kort efter Carl Backmans övertagande av Jutbacka uppstod planen om anläggningen av en alldeles ny gård, vars uppförande säkerligen tog flere år i anspråk. Sålunda var den mindre här nedan antecknade bostadsbyggnaden färdig och jämväl bebodd redan år 1818, medan den egentliga karaktärsbyggnaden kunde upplåtas för sitt ändamål först år 1821. Den nya gårdstomten — sådan vi i denna dag finna den på Jutbacka gård — var dubbelt större än den gamla, utgörande sålunda cirka 2 tunnland, och fick ett mera symmetriskt utseende än den förra, sträckande sig från landsvägen ända till älven. Den nya gårdstomten omfattade utom delar av den gamla tomten också åkerstycken, belägna såväl vid landsvägen som vid älven. Mellan dessa båda åkerstycken låg »en oduglig backa», såsom ovannämnda karta från 1750-talet angiver. På krönet av denna kulle placerades den nya huvudbyggnaden, och av de där förekommande stenhölstren uppfördes ett antal med stora stenar kantade terrasser, tre åt älven, en på framsidan, d. v. s. åt söder, och en åt väster. Den del av tomten, som låg mellan älven och karaktärsbyggnaden, apterades till trädgård, planterad med inhemska träd i olika alléer samt med en stor mängd vinbärs- och stickelbärsbuskar och på västra sidan ett större potatisland.

Karaktärsbyggnaden på Jutbacka gård.

Det kan måhända vara av intresse att se, vilka byggnader denna tid ansågos nödvändiga för en mindre herrgård, då denna anlades från grunden. Genom ett förefintligt vidlyftigt syneinstrument från år 1823 får man en inblick i dåvarande förhållanden.

Följande byggnader funnos sålunda:

1:o Karaktärsbyggnaden med frontespis och brutet tak av bräder, 33 alnar lång, 18 alnar bred och 8 1/2 aln hög till takbandet, innehållande 5 rum och kök på nedre botten samt på övre botten en stor sal tvärt genom hela byggnaden samt tre vindsrum.

2:o och 3:o Tvenne lika stora flygelbyggnader, av vilka den ena, den västra, till halva sitt utrymme var inredd till drängstuga, den andra hälften innehöll tre bostadsrum med tegelkakelugnar. Den östra byggnaden innehöll bagarstuga, en hushållsbod med gallerförsedda fönster samt mellan dessa en liten kammare. Båda dessa byggnader voro 26 alnar långa 11 alnar breda, 6 1/4 alnar höga. Taken å dessa byggnader, liksom flertalet andra, här nedan nämnda byggnader, voro täckta av näver och takved.

4:o och 5:o I samma riktning som ovannämnda funnos på den nedre gårdsplanen, tvenne uthuslängor, av vilka den västra innehöll vagnslider, stall, latrinrum med avträden och en bod. Den östra längan innehöll två spannmålsmagasin i två våningar, ett mindre vagnslider och ett vedlider. Vardera längan var 42 alnar lång och 12 alnar bred.

6:o en badstugubyggnad, belägen mellan landsvägen och den västra uthuslångan (17x9 alnar).

7:o Mitt emot ovanstående på östra sidan av gårdsplanen en smedja (12 1/2 x 5 1/4 aln).

8:o En mangelbod (10x10 alnar) med en gråstenskällare under densamma med tegelvalv. Den var belägen tätt väster om gårdsplanen.

9:o—11:o Tre fähus av stock med tillhörande foderlador. Två av dessa hade 13 bås samt ett 14. Det är att erinra sig, att Jutbacka och två av Nygårds hemmanen sköttes samfällt och ladugården var belägen på Jutbacka mark.

12:o Ett lider, 9 alnar långt.

13:o Ett redskapslider 11x8 1/2 alnar.

14:o Ett brännhus med tegelspis och inmurad brännvinspanna samt tackjärnsgryta (11x11 alnar).

15:o Ett vedlider av timmer (8 x 8 alnar).

16:o Ett svinhus (9 x 7 alnar).

17:o Ett drankhus av stock (7x4 alnar).

18:o—23:o 4 riarader, en innehållande 2 rior med en loge emellan (32x12 alnar) och på vardera sidan av denna två halmlador. De övriga innehöllo endast en ria, loge och halmlada, (de voro resp. 25, 28 och 24 alnar långa).

24:o En vatten mjöltullkvarn (18 alnar lång, 15 alnar bred och 10 1/2 aln till takbandet), delad i tre våningar, uppförd 1817. Den drevs med två vattenhjul, hade två par stenar av 2 alnar och 5 tums diameter. Kvarnhjulen drevos med underfall från en i älven uppgrävd och å ömse sidor stensatt ränna av 18 alnars längd och 10 alnars bredd, däri dammen var inrättad till 5 alnars höjd från bottnen av rännan. Kvarnen blev skattlagd 22 sept. 1821 till 6 1/2 tunnors årlig avgift till kronan efter en beräknad tillgång på mäld av 780 tunnor per år.

25:o En vattensåg, uppförd av grantimmer och korsvirke (24 alnar lång, 12 alnar bred och 9 alnar hög). Sågen var försedd med en ram; den drevs med ett vattenhjul genom vatten från samma ränna, som försåg kvarnen med vatten, men avloppet skedde i en skild ränna. Sågen, som ursprungligen inrättats för husbehovsändamål — här sågades antagligen alla de plankor och bräder, som behövdes för uppförandet av den nya gården — erhöll den 11 mars 1823 tillstånd också till sågning för avsalu. Räntan till »Hans Kejserliga Majestät och Höga kronan» fastställdes till 1/12 av tillverkningen, som uppskattades till 60 tolfter helrena och 60 tolfter halvrena bräder. En ny skatteläggning 1834 fördubblade räntan. Sågen upphörde med sin verksamhet år 1838.

Det var sålunda ett stort antal byggnader, som ingick i den nya gården. Av dessa kvarstå en del, andra ha skattat åt förgängelsen eller bortflyttats. Karaktärsbyggnaden är så gott som oförändrad; det första brädtaket ersattes dock något senare med sådant av kakel, liksom också nävertaken på de övriga byggnaderna fingo vika för tak av för hand gjorda pärtor, dessa åter för asfalt och till sist kom åter pärtor till heders. I den västra byggnaden har den forna drängstugan införlivats med den övriga våningen. Smedjan, badstugan, mangelboden, brännhuset och drankhuset finnas ej mera. Ladugården, som ursprungligen befann sig på andra (södra) sidan av landsvägen, flyttades senare väster om gårdstomten. Då gården blev parcell, raserades dock samtliga ladugårdsbyggnader, utom en hölada, nu i fallfärdigt skick. Alla rior och med dem förenade halmlador hava bortflyttats. Kvarnen har brunnit ned flere gånger. Senast uppfördes den av bankdirektör E. O. Söderström, samma kvarn, som i dagarna övergått i stadens ägo.

[Inf. 2005-09-19.]

Zachris Topelii Dagböcker, som ge oss en så intim blick i Nykarleby förhållandena, särskilt nöjeslivet på 1830 och 1840-talen, låter oss också få se en skymt av livet på Jutbacka under denna tid. Hemmet där var gästfritt och vi finna bl. a. också den blivande skalden ofta på besök, då han vistades hemma, årsbarn som han var med gårdens unga dotter. Men också om större tillställningar läsa vi. Ena gången var det ett »Caffée-dansante», som gick av stapeln, en annan gång en »brunnsbal», en tredje gång ett fyrverkeri, som avbrändes i parken o. s. v. »Flickorna på Jutbacka» omnämndes ofta i dagböckerna. Dessa voro Carolina Backman och den fyra år äldre Vilhelmina Ottelin, som vid fjorton års ålder 1828 kommit till Jutbacka och där kvarstannat till år 1843, då hon återvände till sin födelseort Vasa. Hon var som barn i huset och är t. o. m. i mantalslängderna upptagen som Regina Backmans fosterdotter.

När den tredubbla manskvartetten av studenter reste landet runt för att sjunga ihop grundplåten till ett hem för landets studenter, ägde konserterna i Nykarleby rum å Jutbacka, då i staden genom den nyss härjande eldsvådan, som lagt den i ruiner, icke kunde uppbringas lämplig konsertlokal.

III.    [Jordbruket]

Vid en skildring av ett hemmans öden, borde självfallet jordbruket och dess utveckling beredas en bred plats. Tyvärr måste jag inskränka mig till anförande av några korta data om den odlade markens storlek vid olika tidpunkter, likaså beträffande såddens och skördens samt ladugårdsbesättningens storlek.

Åkerarealen utgjorde enligt en kartabeskrivning från 1760 9 2/3 tunnland, för det mesta tredje och fjärde klassens jord. Ängslandet (naturlig äng) var 46 tunnland. I ett ägodelningsinstrument, upprättat åren 1774—75, uppgavs åkerarealen till 12 tunnland av samma klass som ovan, medan ängslandet uppskattades till 60 tunnland.

Bland Carl Backmans efterlämnade handlingar finnes en av honom uppgjord promemoria över Jutbacka hemman, sådant det var, då han övertog det år 1813. Då den är i flere avseenden belysande för förhållandena vid denna tid, intages promemorian här nedan in extenso med författarens ortografi bibehållen.

Inlagan lyder:

Det var ju synbarligen icke i något lysande tillstånd jordbruket på Jutbacka vid denna tid befann sig. Det ser ut, som om Carl Backman med kraft och energi tagit ihop med dess förbättring. Redan tillkomsten av den nya gården med kvarn och såg var ju ett stort arbete. Han lär ha varit en intresserad jordbrukare, och jordbruket var ju också efter 1812 den enda verksamhet, åt vilken han ägnade sig, om man frånser hans rådmanskap i Nykarleby stad, vilket han, egendomligt nog, fastän han tillhörde en annan kommun, innehade åren 1816—18. De tidigare innehavarna hade däremot i många led bedrivit jordbruket som en bisysselsättning. Det ovannämnda syneinstrumentet från år 1823 upplyser oss också om jordbrukets tillstånd vid sagda tid, således 10 år efter det Carl Backman övertagit egendomen. I detta syneinstrument upptages dock, ledsamt nog, såväl åkerarealen, som skörden och sådden gemensamt för Jutbacka och Nygårds hemman, vilka, såsom tidigare framhållits, vid denna tid sköttes samfällt. Jag tror mig dock av vissa omständigheter kunna sluta mig till, att på Jutbackas konto kom minst hälften, kanhända två tredjedelar av såväl åkerareal som skörd. Den gemensamma åkern utgjorde 50 tunnland »i fullkomligt bruk med behöriga och fullgiltiga diken och hägnader». Utsädet på åkern, som drevs i treskifte, var 15 tunnor råg och lika mycket korn, och skördades i medeltal enligt 7:de kornet. Från ängarna, vars areal var okänd, skördades 180 skrindar hö, varmed underhölls 6 hästar, 30 kor och 30 får. Av 10 tunnor utsatta potatis skördades 75 tunnor.

Också under häradsskrivaren G. A. Kjellmans tid — han innehade Jutbacka c:a 40 år — utvecklades jordbruket, i det nya marker lades under plogen. I ett värderingsinstrument kort efter hans död var åkerarealen 44 1/2 tunnland, vilket tyder på en icke ringa utveckling, då ju 50 år tidigare den samfällda åkerarealen av Jutbacka och de två Nygårdshemmanen varit 50 tunnland. Av denna areal var 15 2/3 tunnland första klassens jord, 13 1/5 andra klassens och 15 2/10 tunnland tredje klassens. Under häradsskrivar Kjellmans senare år övergick han allt mer till gräsodling, så att 2/3 av höbehovet nu erhölls från åkerarealen och endast 1/3 från de naturliga ängarna. Spannmålsodlingen minskades ansenligt. Denna utgjorde sålunda under ett av hans sista år endast 14 1/2 tunna (5 1/2 t. råg, 3 t. korn och 6 t. havre). Å lägenheten underhölls vid denna tid 4 hästar, 1 oxe, 20 kor, 12 ungnöt, 20 får och 2 svin.

Den sista uppmätningen av de odlade ägorna på Jutbacka, däri icke inberäknade Jutbacka gård och Vernamo parceller, skedde 13—15 maj 1914 och utgjorde dessa något över 25 hektar, således cirka 50 tunnland, vilket visar att utvecklingen icke heller under de senaste årtiondena stått stilla.

Jutbacka fors.