En gammal Nykarlebybo
minns sin barndoms stad


År 1985 påbörjades en insamling av stadstraditioner vid Österbottens traditionsarkiv i Vasa. I ett av de inkomna svaren beskriver Gretel, född 1905, livet i Nykarleby under perioden omkring 1910—1920. Vi får väl alla glädjas åt att Esas-Lisas kunskap om fysionomi kontra livslängd visade sig vara otillräcklig, eller för att citera Gretel:

”Då undertecknad var ca 1 år gammal ansåg min eljest utomordentligt kloka mamma att jag hade något fel, för jag var utrustad med en mycket hög panna. Hon bar mig till Esas-Lisa, en klok gumma, som slog ihop händerna och sade att det där barnet ser så klokt ut, att det ej lever länge. Min mamma kom gråtande hem och sade att alla måste vara snälla med Gretel, som snart skall dö. Dessbättre blev hon ej sannspådd — i år fyller jag 81”.

Gretel fortsätter med att berätta om familjeförhållanden, vattenförsörjning, storbyk, tiggare i staden och barndomens fritid och nöjen:

”Vi var fyra i familjen. Far [Anton Damstén] var bankdirektör, Mor var hemmafru och så hade jag en fem år äldre syster. Vi bodde i centrala Nykarleby, i Vasa Banks gård, i 6 rum, tambur, kök och 2 vindsrum. Elektricitet fanns indraget, men inget vatten.


Vattenanskaffning
Vi hade ingen brunn på gården, så tjänarinnan hämtade vatten. Sommartid tog man handkärran, på vilken man satte en tom så och gick till någon av stadens många brunnar. En sådan med svängel hade Smeds vid vägen till Kovjoki, en annan fanns vid Norra tullen, den vevades. En pumpbrunn fanns vid foten av Rummelbacken och en på Källbacken och en med härligt vatten hade ”Lektorskon”, dvs. änkefru Rosa Backman på andra sidan Stora Bron.

Värre var det vintertid. Brunnarna var överisade. Vatukälken med två såar på drogs från brunn till brunn och placerades sedan i köksfarstun. Det hände att brunnarna sinade men jag minns inte att vi någonsin blev utan vatten. Under husets alla vattenrännor stod tunnor och ett brandkar därifrån disk- och tvättvattnet togs höst, vår och sommar. Vårt vatten köptes inte men i Jakobstad kostade vattnet 5 penni per ämbar.

[Allmänna brunnar - vattentillgången i Nykarleby av Lars Pensar.]


Storbyk
Storbyk tvättades endast två gånger årligen hos oss, höst och vår. Därav förstår man att vi hade fantastiska mängder underkläder, sänglinne, handdukar och servetter. Vårt allt i allo och goda vän sjömansänkan Greta Eriksson-Spåre [Spåra?] och tjänarinnan hjälptes åt. Bykdagarna var två. Vi hade tvättstuga i ”lilla byggningen” med en mängd bykkärl: såar, tinor och kar. Jag minns en byktina på tre höga ben och en stor järngryta med en jätteskopa. Byken kokades i grytan i björklutvatten.

Tre slags tvättbräden har jag upplevat: det äldsta med räfflor av trä, det modernare med räfflor av plåt och det nyaste med räfflor av något slags glas. Sköljningen försiggick i en vak som var utprickad med fyra unga granar, i Nykarleby älv. Den tiden var älvvattnet rent. Ni kan tänka er sköljerskornas frusna händer, de voro ej av denna världen!

Byken drogs på vatukälken dit och hem igen, uppför den branta isiga Apoteksbacken. Numera skulle det vara otänkbart, men åren 1910—1920 var det alldeles naturligt. Jag minns de stora rykande kaffemuggarna, som arbetsfolket bjöds på. Detta var alltid i mars månad, ty all vitbyk skulle torka ute i bländande sol över vita snödrivor. Bykstreck spändes upp tvärs över gårdsplanen från vägg till vägg.

Då allt var torrt kom mangeldagen. Mangeln tingades antingen hos grannen bankdirektör Karl Fredrik Spolander eller hos rådman Dyhrs. [Dyhr byggde gården men dog redan 1886./Lars Pensar.] Mangeln vevades för hand, det var ett ganska stort hjul med vev. De äldre manglarna hade stora stenar som tyngd på en lave och den skuffades och drogs fram och tillbaka.

Sedan kom strykningsdagarna, också de två stycken. Brodyrer och linnen, byxben och underkjolar ströks på ett mjukt stickat ylleunderlag. Utom lut, kokad på björkaska, användes sk. rysstvål i gula stänger. Dessutom kokade vi tvål hemma.


Tiggare i staden
Det fanns några gamla gummor som kom hem till oss och tiggde. Jepo-Maj hette en och så fanns Stor-Suss med ett löv på ena ögat. Hon bodde i ett hybble nära Rummelbacken. Båda-Fi lär ha bott i en jordkoja på Bådan nära älvmynningen och Kallon-Maja minns jag som en ganska snuskig varelse. Laka-Fi sålde lakar och Fröjdmanskan, en argsint kärring, vaktade korna vid Andrasjö-grinden, hon bodde nere vid sjön. Alla förplägades i vårt kök eller ute på gården, ibland fick de slantar. Inga gubbar eller barn erinrar jag mig som varande tiggare.


Fritid och nöjen
Vi fick ingen veckopeng regelbundet, men man kunde hjälpa till med att hämta vatten och ved, torka disk och springa på ärenden och sälja vinbär på torget för att förtjäna en slant.

Och så lekte vi naturligtvis, som alla andra. De lekar jag minns var kalika, en vink, fyra mål, kånka, ta fast, sista paret ut och bollskola. På vintern skidade vi och skuffade i apoteks- eller seminariebacken eller i Granfelts backe. [Skall troligen vara Grundfeldtsbacken, mer känd under namnet Nybrobacken./Lars Pensar.]

Till fastlagstisdagen sattes en s.k. slängkälke upp på älvens is. Sista gången jag åkte på en sådan var år 1921. En skulle stå vid stolpen och få kälken att rotera och en annan satt på. Det var roligt. Vi hade också slädpartier och skuffade i backar och efter det gick vi hem och fick fastlagsbullar i het mjölk”.

[Idrott och lekar av Einar Hedström.]

Gretel får avsluta sin berättelse med att lära ut en räkneramsa som hennes mor (f. 1864 i Jakobstad) lärde sig som barn:

”Hyttassan, babilassan
Hyttinki, babilinki
Redsboga och djegga, djegga
Ekipulko och tscilo, tscilo
Fanataj, fanataj
Fana fika taka nitschuraj”.


Meta Sahlström (1996) i Pedersöre, Jakobstads Tidnings jul- och hembygdsbilaga.
(Inf. 2005-02-20.)