[En karta över stadens omgivningar.]

Finnhamn innanför Furuskärshällan vid det tidigare Furuskäret, Torsö, har troligen sitt namn efter Lappoborna, som enligt Mathesius (1734) hade ett fiskeläge på Torsön ännu vid början av 1700-talet. 56) Furuskärshällan är namnet på den höga, södra delen av holmen, med vilken en lägre nordlig sammanvuxit med tillandningen. Vid mitten av 1800-talet var holmarna ännu åtskilda genom ett smalt sund. Numera kallas båda holmarna jämte ett antal närliggande klippor Furuskärshällan eller Furuskärshällarna. Fiskeläget här var mycket gammalt. På högsta punkten ligger en av gråsten lagd kompass av hög, men okänd ålder.

46. Fiskeläge i Nykarleby skärgård. Vykort början av 1900-talet.

Enligt traditionen infann sig lappoborna här om vårarna för att draga not, och hade då en fiskarstuga vid Finnhamn (E. Hedström). De hade även nothängare på Frillas berget vid Kuddnäs. Enligt kartabeskrivningen rörande sjöråtvisten 1752 mellan Vexala by å ena och Kyrkoby, Munsala och Nykarleby å den andra sidan, var 13 bönder från Vuoskoski i Alahärmä representerade vid förrättningen. Först med storskiftet 1777 torde denna den forna Lapposocknens rätt till dessa fiskevatten ha upphört. Det bör dock beaktas, att med Lappo by och Lappobor i äldre handlingar oftast avses Kyrkoby och Kyrkobybor, d.v.s. det gamla Lappo eller Leppo (Lepo) och dess invånare.

På Fillmers fiskevattenskarta från 1760 återfinnes f.ö. ej namnet Finnhamn, vilket tyder på att det då var ur bruk. Sundet mellan Furuskärshällan och Furuskäret är här upptaget som ”Strömmings-Notwarp”, och tillhörde då staden och kyrkobyn. Aspskärs östra sida vid Granskärssundet är utmärkt som övergiven notvarpsplats: ”skall igienom Fartygs wrak wara förskiemt”. 57)

47. Majniemi. Akvarell av Jac. Ahrenberg. Ur P. Nyberg, Zachris Topelius.

Fråga är, om ej Lappobornas fiske ursprungligen gett upphov även till namnet Maj(a)niemi [”Kojudden”] på Lillalörn, där en fiskarstuga fanns före Collanders tid, d.v.s. före 1848, då han skall ha köpt den för att bygga om den, och där trädgård, fähus och skild köksbyggning m.m. fanns eller tillbyggdes av honom. 58) Namnet kan även ha att göra med det schäferi[*], som 1747 upprättades på holmarna Stora och Lilla Alörn och varom ännu J. A. Lybeck hört berättas. 59)

[*... Den på en egendom befintliga fårhjorden med därtill hörande stall och ekonomi. ...
Nordisk familjebok (1916). ]

Att Topelius känt till benämningen Majniemi på udden synes framgå av hans Sylviavisa nr 7, dagtecknad ”Majniemi 7 aug. 1853”, som är diktad på Alörn. Som bekant köptes stugan med fähus, bodar och andra ekonomiebyggnader 1855 av Topelius hustru Maria Emilia 60), men kan knappast ha fått sitt namn först då. Majgrundörn mellan Larsholmen och Frösön, Lappviksgrundet (1790) söder om Laxörn vid Frösöns västra strand och Kota (Kotta-)skäret (1790) NW om Larsholmen kan likaså ha att göra med Lappobornas, eller lapparnas, fiske i äldre tid. De talrika lod-, lot-, -sala och -lax-namnen i denna skärgård är enligt en del forskare av nordiskt ursprung och betecknar då t.ex. sälarnas liggplatser eller byarnas fiskelag (notlag) och deras lotter i fiskevattnen (jfr landlott). De sägs även kunna återgå på lagg = kant, rand, viklagg, sjölagg. Våra ortnamnsforskare vill dock häri helst se ett finskt ursprung eller, mera motsträvigt, ett lapskt.

Fisket var givande, och fiskestugornas och bodarnas antal många, varom ortnamn som Bodgrundet (nu Limpan) m.fl. vittnar. På Lamalot 61) låg Vexalabornas nordligaste fiskeläge med flera stugor och saltbodar. På Laxön fanns minst 4 fiskestugor. Även på Loppan låg en fiskarstuga. Flera platser är utmärkta som notvarp eller laxfiske, såsom vid Laxön (1790), Aspskärs östra strand (1790 dock betecknat som odugligt), Sikgrundet vid och NW om Djupsten, Loilaxfjärden (1790) m.fl. I kartabeskrivningen 1759 över Kyrkobys med Nykarleby stad, Munsala och Vexala byars fiskevatten uppräknas 25½ stornotvarp för strömmings- och fjällfiske. Utom dessa notdräkter drog man ”mest över allt vatten och omkring alla stränder” med små notar och dämpor eller vingelnot 62) och fiskade med nät och ryssjor.

På Kasgrundet (Tornskär) fanns fiskarstugor redan på 1700-talet. Ännu på 1940-talet fanns här s.k. ”svinstiar” kvar. Dessa hade alla öppningar åt öster och var uppförda av stenar. Det var de äldsta vind- och väderskydden, byggda långt före fiskarstugornas tid. Väggarna drevs med mossa och hade sälhudar, segel eller annat lämpligt material till tak. Eldstaden befann sig utanför öppningen.

[En av de övernattningskojor ( kanske från 1600-talet) av vilka det finns ett par stycken. Årorna sattes som tvärgående åsar och över sattes seglet som tak. En sten uppvärmd i en brasa kunde tas in och sedan fungera som värmekälla.
     Tar man linjen mellan detta kummel som ses till höger, och det med en liten bautasten som finns införd på vyerna, får man den linje som visar på en undervattenshälla som var den fina fångstplats där bragden skulle placeras, berättade Rolf Boman. Förstoring.
Foto: Lars Pensar, augusti 2010. I juli berättade han att 2010 när Rolf Boman slutat fiska, är första sommaren på omkring 200 år som ingen fiskeverksamhet bedrivs på ön.
Inf. 2010-09-08.]


Under 1800-talet ökade fiskestugornas antal på Tornskär. Fiskarna Boman hade två stugor, av vilka Matts Bomans fortfarande finns kvar, Lassanders, Sarlins, Ahlströms och Frilunds varsin stuga. På Stubben hade man vanligen en stuga till. De var under senare delen av 1800-talet från södra skatan räknat: Sarlins, Sunds, Lassanders, en med obekant ägare, Johan Jakob Bomans (d. 1934), ”Åminne-Bomans” (Johan Ericsson Boman d. 1914), Matts och Johan Bomans (d. 1895), lotsstugan och en stuga till.

”Åminne-Boman” kallades även ”Brännvins-Boman”, emedan hans hustru, Maja-Kajsa Styrmans, på 1880-talet hade en brännvinsbutik i staden. De många namnen på Johan vållade ibland förtret i den Bomanska släkten. Då Johan Jakob (Janne) Boman 1893 gifte sig med Hulda Sofia Höglund från Forsby (d. 1950), fick brudparet i misstag ett brev, adresserat till Johan Boman. Den nygifta unga frun förde brevet till ”Brännvins-Bomans käring”, som sade: ”Kallar di tin kar ti herr å?”

Matts Bomans stuga på Stubben var ”underligt byggd”. Den var fyrkantig, med en bod vid ändan och farstu emellan samt en gång på baksidan i en vinkel omkring stugan. Den hade inget golv utan användes endast för att hänga skötarna i. Annars användes ”hänjor” utomhus för torkningen.

48. Bomans fiskarstuga på Tornskär omkring 1900. Stående Janne Boman, Elna Boman och Hulda Boman, f. Höglund. Sittande Carl Gustaf Boman och okänd. Foto hos Erik Boman, Nykarleby.

På Tornskär låg även säljägare om vårarna i väntan på bättre väder eller gynnsammare isförhållanden. Sälbåtlagens antal uppgick ibland till 10—15, hemma från olika delar av svenska österbotten, men även från Sastmola, Björneborgs-, Nystads- och Uleåborgstrakten. Även på nordsidan av Torsön låg en fälbåtshamn. 63)

Ännu i dag bedriver Bomännen yrkesfiske på Tornskär, som 1956 enligt jordanskaffningslagen avskildes åt fiskaren Erik Boman och hans hustru Ester Sofia (f. Forsbacka) som ett nytt skattehemman med benämningen Skattebonde, omfattande hela holmen. 64) [År 2009 slutade sonen Rolf med fiske och ingen tog dess värre över.]

[Bomans fiskarstuga på Tornskär vid månadsskiftet juli–augusti 1973. Stående ? och Erik Boman. Foto: Lars Pensar.]

Fiskarena arrenderade såsom tidigare nämnts under 1800-talet stadens enskilda fiskevatten på tre år i sänder. Det utbjöds på auktion vid maj månads början. Matts Boman gav sålunda högsta budet vid auktionen den 2 maj 1859, vilket var 19 rbl 25 kop per år i arrende. 65)

Fisket kring norra delen av Torsöholme tillhörde som sagt kronan och utarrenderades på offentlig auktion på landskontoret i länet för sex år i sänder. Av Soklotborna arrenderade Bomännen Sandöbukten och Björkholmarna.

Årsrytmen för fisket var följande: Om vintern fångades lake i forsen i älven med mjälor (mjärdar) eller små lakryssjor och krokar. Ryssjorna sattes varvvis under isen. Lektiden inföll under julen och till februari. Vid Gåshällan i Åmynningen satte sålunda Matts Boman ut fyra lakryssjor. Strax efter julhögtiden reparerades fiskbragderna. Så snart isen gått sattes strandryssjorna ut. Först kom idar, sedan braxen och sik i ryssjorna. Med kippor [lippor?], ett slags stora håvar, fångades om våren särskilt gäddor, men även annan fisk, även lax. Forsarna i älven gav ännu under 1800-talet rika fångster av lax och sik. På Kuddnäs fanns under Z. Topelius d.ä:s tid en siknot, som drogs då och då i den släta bukten ovanför Ragnörn eller vid Alisvaj. Lax kom även med i varpet. 66) Stadspojkarna kippade gäddor med rännsnara av videkvistar i Alisvajbäcken. Även säl kunde man fånga i älven. En gång på 1870-talet tog sålunda Matts Bomans dotterson Emil Sjöroos och tre andra pojkar fast en gråsälskut och fick 2 mk för skinnet.

Bomännen fick en gång i början av 1800-talet en lax i lippa nedanför Frillas. Den ville de föra till assessor Johan Bergbom, som då bodde i staden. De hade emellertid ingen lust att betala tull för laxen. Tullkarlarna hade fått nys om saken och var på sin vakt, men blev dragna vid näsan. Bomännens kvinnfolk förde helt oskyldigt en så med bykkläder in genom tullporten, antagligen Bergboms byke. Under kläderna i sån var den rara laxen gömd. — Lanttullen eller lilla tullen upphörde som bekant 1808.

En uppfattning om fisktillgången på 1850-talet får man av ett brev till Helsingfors Tidningar på julafton 1856: 67)

”Här fiskas fortfarande kopiöst. En dag i förra veckan fick man i twenne warp 8 lass eller öfwer 400 lispund, deribland stor sik och stor braxen, af bästa qualitet. Fångsten är så ymnig, att ganska litet torrfisk köpes till julen, då äfven de fattigaste detta år ha råd att bestå sig färsk fisk.”

Sik och annan fisk var det överhuvudtaget gott om i älven ända tills kraftverket byggdes. Ännu i okt. 1910 bötfälldes sålunda Carl Gustaf och Janne Boman, Gustaf Nyström och ordf. i Nykarleby fiskargille (!) K. O. Olson för att de olagligt fångat säckvis med sik nedanför Nybron och under Ragnörn. Den största siken vägde 3½ kg. 68)

49. Sjöboda från 1789 på Grundön, Nykarleby skärgård. Vykort 1920-talet.

Under sommaren sattes sikryssjor ut vid Sandöbukten, Herpmanssanden eller -liden samt vid Gröna udden vid Hästbådan mot Soklotsidan. Sandöbukten och Herpmanssanden var som vi sett Soklotvatten. Det sades, att när Bomans och andra stadsbor hade dem på arrende fick Soklotborna bra ersättning, men när Munsalaborna hade dem, blev det dåligt. Detta pågick år efter år och väckte ont blod.

Så fort islossningen skett for man ut till Tornskär. Där lade man ut strömmingsryssjor och skötar. Ofta tog man upp dem först då isen lade sig på nytt. Sik och även ål fångades i sikryssjor och på långrev.

Efter midsommar, i höbärgningstiden, begav man sig från Tornskär till Stubben för strömmingsfiske och till Helsingkallans grund, som var allmänning och låg SW i W kvart W från Stubben räknat på 6½ sjömils avstånd. Vid Helsingkallan låg fiskarena från Munsala, Vexala, Kantlax, Monäs och Tornskär för ankar med sina öppna båtar och sov i dem. Ibland drev fiskarena med strömmingsskötarna, som då ej var ankrade i botten. Som tidsfördriv fiskade man ålar på krokar, som man gjorde sig av mässingstråd och försåg med strömmingsräs som bete. Man kunde få 3—4 ålar åt gången. Ibland hände det, att ålen befriade sig från kroken genom att sno stjärten kring en sten och draga sig loss, varvid kroken följde med.

Vid Stubben lades skötarna ut på ”Sneidun”, ”Breidun”, ”Gräftlande” och ”Schenniln”, grund, som sträckte sig från Stubben mot Tornskär. — Strömmingen rensades ibland under senare år ute på Tornskär av en båtlast käringar från stan. Gustaf Boman, som varit sjöman och lärt sig främmande språk som fårstängselbyggare och guldgrävare i Australien, manade på käringarna: ”Funkin opå, funkin opå!”

På Stubben hände det en gång under hungeråren [1867—68], att Matts Boman och sonen Gustaf, som låg och väntade på att kunna bärga skötar och laxgarn, upptäckte en örn, som med en väldig lax i klorna kretsade tätt över holmen. Genom att klappa i händerna fick de örnen att släppa laxen, som blev ett välkommet byte för de hungriga fiskarena.

Om hösten lades sikryssjorna ut på Djupstensfjärden. Strömming fångades i skötar vår och höst. På Tornskär användes sikryssja för fångst av siklöja (kutul) om hösten.

Bomännen liksom de andra fiskarena byggde ofta sina båtar själva. En skicklig båtbyggare var Johan Boman på Högbacka (d. 1895). Båtarna var 26—28 fot långa, klinkbyggda skötbåtar, som seglades och roddes.

Fiskbragderna knöts av fiskarena själva under hela vintern, lagades och lappades, ”byggdes”. Bragderna gjordes av fint lingarn till skötar och av hampa till telnar. Fiskarhustrurna beredde linet till näten, bråkade, häcklade och spann. Strömmingsfjärdingarna tätades genom att bottnarna drevs med barkmjöl, som stampades av bark. Strömmingen packades hårt i kärlen.

Den nyfångade färskströmmingen kokades ute på Tornskär i en stor gryta till ”sådi”, som serverades som morgonmål. En träsked med hål användes för att ta upp strömmingen ur grytan, varpå den lades på tallriken. Strömmingen var rensad och koket tillsatt med salt och vatten. Janne Boman valde ut strömming med blå rygg och fiskade upp den ur sådi. Det var mycket gott. Sådin åts tidigt på morgonen efter det bragderna vittjats, vid 2—3-tiden. Därefter sov man ”sådvilan”.

Munsala-, Vexala- och Kantlaxborna var på grund av de ständiga stridigheterna om fiskevattnen avoga mot Tornskärsfiskarna. En gång på 1850-talet, då Matts Boman sov i godan ro i stugan ute på skäret, hörde han årslag, steg upp och såg en del Monäsbor stiga i land under hotfull tystnad. Han tog emellertid vänligt emot dem, pratade med dem och låtsade om ingenting: De föll ur rollen, men innan de for, sade en av dem, när de steg i båtarna, åt en kamrat: ”Ja, hördu, va var e vi tänkt ställ till, he valt annorlunda.”

Särskilt Kantlaxborna var kända som slagskämpar, styvsinta och svåra att ha att göra med. Ännu idag sägs Munsalaborna vara illsinnade mot Nykarlebyborna rörande fisket.

Under senhösten packades bodarna fulla med strömmingsfjärdingar. Finnar kom från inlandssocknarna, Lappo, Kauhava o.s.v. i långa rader för att köpa strömming. Matts och Gustaf Boman, som fiskade gemensamt på 1880- och 1890-talen och bodde intill varandra på Källbacken, var välförsedda. Finnarna kom alltid först till Matts, men han hade ofta sålt slut, och visade dem till Gustaf. ”Mutta ...” sa finnarna; de ville inte i första hand ha den strömmingen, ehuru Gustaf och Matts försäkrade, att det var precis samma strömming. 69)

Nätings- eller nejonögonfisket i stadsforsen (Nybroforsen) och vid Ragnörn om höstarna var ett viktigt kapitel i årets fiskecykel. Nätingskassarna gjordes av videspråtar och bands ihop med tallrötter från sandstränderna. De skulle spjälkas till hälften och kallades talltågor. Kassarna placerades ut i strömmen, fästa på en båge, som var så lång, att den räckte ned bland stenar och håligheter. Länjor och bockar byggdes ut i forsen. Stenarna höll länjorna stilla och bågen tog emot. Kassen var dubbel, med ingång och hål med tapp, och bands fast vid ställningen (bågen).

50. Nejonögonfångst i Stadsforsen 1902. Stående på bockar i forsen fiskaren Matts Boman (80 år) och sonen Gustaf Boman, som häller fångsten ur en nätingskass i korgen, som M. B. håller i handen. Foto.

Kassarna sattes ut på eftermiddagen och vittjades tidigt på morgonen. Sedan lades de upp på ”bryggorna” för att nätingarna skulle torka. Då fiskarena kom hem med dem, sattes de i stora träbaljor. I vattnet tillsattes några nävar kalk, och sedan rörde man om med störar, tills slemmet lossnade. Det skulle röras om tills det blev som ost. Sedan skulle det sköljas noga i flera vatten.

Detta skulle göras tidigt på morgonen. Därefter rensade man omständligt. Först öppnades analöppningen och tömdes, sedan öppnades andningshålen i huvudet och tarmen drogs ut. Därpå skulle nätingarna ligga 4—5 timmar i salt.

Under tiden eldades bakugnen med brasa. Då den brunnit ned, sköts kolen åt sidan och nejonögonen halstrades på ett c:a 60x40 cm halster. Eld uppehölls vid sidan om. Då nejonögonen var stekta på ena sidan, svängdes de på halstret med hjälp av handen och en kniv.

Därefter radades de noga på en tråd, så att de hölls raka. Detta var mycket viktigt, ty annars svängde de åt alla håll, kroknade o.s.v.

Sedan nätingarna kallnat, lades de i kärl i ättikslag, blandad av ättika, salt, litet socker och vatten till angenäm styrka och smak. Sedan sattes de i fjärdingar eller glasburkar, lagen slogs på och tillsattes med kryddpeppar, ingefära, nejlika, lagerblad och dill emellan lagren. De stod sig sedan någon vecka eller månad, beroende på uppbevaringen.

Priset på nejonögon var relativt högt, år 1912 ända till 5 à 6 penni per styck. På en natt kunde en fiskare fånga 7 à 800 st. De sista dagarna förrän isen lade sig och fångsten upphörde var priset lägre. 71)