I det följande skall vi i korthet redogöra för Grundfeldts affärsverksamhet, som erbjuder mycket av intresse, kanske speciellt spirituosahandeln, emedan den i denna form innebar något nytt för Nykarleby och kastar ett visst ljus över handels- och transportförhållandena vid denna tid.

Grundfeldts affärskontakter sträckte sig långt in i inlandet, till Tammerfors, Tavastehus, Jyväskylä, S:t Michel, Kuopio, Nyslott, Heinola o.a. orter, och dessutom givetvis till Åbo, Helsingfors, Borgå, Björneborg, Vasa och Jakobstad. Varorna levererades till kommissionärer på centrala orter, såsom Jyväskylä, och därifrån vidare till kunderna på olika håll. För transporterna upphyrdes forkarlar och fordon, som på returen ibland, men långt ifrån alltid, hämtade tjära och spannmål till staden, eller, om de förhyrdes på andra orter, hämtade lantbruksprodukter och tjära till staden och spirituosa, salt, järn o.s.v. därifrån. Grundfeldt själv företog ej några resor med ofta 50 hästlass per gång till finnmarken, som Wichmann påstår, allra minst med Johan Adolf och Per Abraham Lybeck, eftersom den förre redan vid denna tid dragit sig tillbaka från så hälsovådliga resor, och den andra var död sedan 1836. 74) Han dirigerade transporterna från Nykarleby, men företog s.g.s. årligen inspektions- och affärsresor till kommissionärer och kunder.

Alla tillgängliga transportmedel användes. Sålunda fraktades hösten 1864 en sändning spirituosa först med häst till Jyväskylä, där Grundfeldts kommissionär var handl. Joh. Parviainen, och därifrån med ångfartyget Suomi till Anianpelto och vidare med häst till mottagaren i Heinola. Grundfeldts kommissionärer var utplacerade på de viktigaste trafikknutpunkterna, och dessa förmedlade och övervakade affärerna på ort och ställe. 75)

Då och då kom ett ampert brev från någon missnöjd kund, såsom då J. Ramstedt i S:t Michel i okt. 1862 bekräftar emottagandet av 159 kannor cognac, 39 kannor arrac och 39 1/4 kanna portvin, allt i träkärl, som uppmättes i vittnens närvaro. Av cognacen befanns en differens av 17 kannor, av arracen 2 3/4 kanna och av portvinet 2 1/2 kanna, allt till ett värde av 56 rbl 85 kop sr, som avdrogs från likviden jämte kostnaderna för frakten från Nykarleby. ”Det är oförsvarligt att afsända Kärlen oförseglat en så lång väg, som kommer att gå genom så många händer, så att vem är det, som Svarar för dett som Brister, dett är H H (Grundfeldt) sjelf, ty dett var endast en bleck Plåt uppå Sprundet och inga Sigil på Sprundet, ty dett går ju an att tappa ut huru mycket man vill och dess utom var Cognac Kärlet bra mycket fått och där före tog jag och mette upp detta, ty jag misstencte genast när jag Slog upp Sprundet, och fant att dett var så Ovanligt mycket fått”, tecknar den förgrymmade Ramstedt med all högaktning. 76)

Grundfeldts agent i Jyväskylä, M. Parviainen, bekräftade i ett brev i dec., att ett av Ramstedts kärl var utläckt vid ankomsten till Jyväskylä. Det portvin Parviainen själv fått var så i kärlsmak, att han ej på något säll kunnat bli av med det. 77)

Det hände rätt ofta, att faten och tunnorna skadades på vägen, bröts upp och ”tullades” på en del av sitt innehåll, men i allmänhet gick allt bra. Av den ovannämnda transporten till Heinola försnillades t.ex. 30 kannor portvin av 55 i Anianpelto, genom att bleckplåten, varmed sprundet på vinkärlet var täckt, lösbrutits och sprundet genomborrats. Parviainens ombud i Anianpelto hade slarvat och ej infunnit sig för att mottaga varan vid ångbåtens ankomst. Torparen Johan Honkapää hade framforslat varan till Heinola. Han var närvarande vid mätningen, och arbetskarlen Anders Eko och torparen Anders Maisneka, som åtföljt honom, intygade, att portvinskärlet ej blivit på något sätt rubbat under den tid det varit i Honkapääs vård. 78)

Vid en annan leverans till Heinola, handl. F. Lemström, i okt. 1866 försvann 43 kannor portvin ur ett kärl, troligen stulet under transporten med hästforor till Jyväskylä. Lemström ville ha vinet ersatt och var beredd att komplettera med cognac så att det räckte till ett lass. Men han gick ej mera in på att taga transporten över Jyväskylä utan ville ha den direkt till Heinola. Fraktskillnaden betalade han gärna.

Lemström anmärkte även på att kärlen ej alltid höll måttet. Han hade 1863 mottagit ett käril cognac av Grundfeldt och då det nu var tomt, hade han fört det till bryggeriet för att låta göra om det till ett ölkärl. Bryggaren Lundholm frågade, om han mätt upp det, ty hans första käril var 9 kannor mindre. Lemström lät genast mäta upp kärlet, som ej befanns inrymma mera än 209 kannor, medan räkningen upptog 212. Lemström ville bli krediterad för skillnaden, och bifogade intyg av landsfiskalen. Två tappar i tunnan hade befunnits vara nya, en var gammal och hade använts tidigare, men ej under denna transport förrän i Jyväskylä. ”Nog tar du äfven bra dåligt käril till sådant vin. Då du skickar till S:t Michel, hvarför ej då lika gärna skicka hit med en fora. När de byter om i Jyväskylä, gör de ju hvad de vill”, skriver Lemström. Han skulle lägga undan kärlen, tills Grundfeldt kom på besök eller förordnade någon att undersöka dem, men över Jyväskylä skulle han aldrig mera taga någon transport. 79)

Parviainen försäkrade för sin del, att han själv varit närvarande vid inlastningen på Suomi, men ej funnit något fel på kärlen och ej heller något läckage. Ehuru kärlen ej varit alldeles fyllda, fanns inget kärl i hopen, där det skulle ha fattats något betydligare kvantum. Kapten C. A. Winsten, f.n. bosatt i Jakobstad, kunde närmare redogöra för huru fororna avgått från Anianpelto och hr A. Westlin skulle muntligen meddela Grundfeldt härom. 80)

Grundfeldt synes ha rättat till felaktigheten och med följande transporter var Lemström mycket nöjd. 81) Nya kunder anmälde sig även på orten, bland dem handl. M. Lindholm. 82) De svåra tiderna gjorde dock, att större delen av affärerna måste ske på kredit, vilket ibland vållade förluster. 83)

Kvaliteten på varorna var i själva verket ej alltid den bästa. I nov. 1865 klagade handl. F. M. Possenius i S:t Michel över att cognacen detta år ej var god. Den påstods rent av smaka ”något eklig och hafva bismak och dessutom är den bra svag, den innehåller blåt 7 %.” Possenius som minutör hade fått olägenheter av detta. Han hade återfått sagda konjak från tre ställen, med tillsägelse att icke lämna dålig vara härnäst. — De andra varorna var goda. 84)

De flesta av kunderna var emellertid nöjda. Sålunda bad Jeremias Kalenius i Nyslott i jan. 1867, att Grundfeldt godhetsfullt ville avsända, ”om dett kan finnas, lika god Cognac som förra gången med första lägenhet till Kuopio”. Det gällde 1 oxhuvud av den bästa konjaken och 1 ters av den bästa arracen. 85)

[Oxhufvud, plur. äfven oxhöfden (ty. oxhoft, lty. oxhoofd), fordom brukligt svenskt rymdmått för våta varor (vin och spirituosa), = 1/2 pipa = 90 kannor = 2,85 hl. [=285 l] Jfr Hogshead.

Nordisk familjebok (1914).]

Grundfeldts förtrogna ombud i Helsingfors var Carl Fr. Degener. Denne gav honom en gång rådet att på nytt försöka med import av madeira. ”Om den sedan icke vill gå, så har man ju med Heinrich Heine den utvägen att man lägger i kärlet sin egen Stöfvel, om man vill ha mörkt Sherry, och sin snälla frus eller dotters nätta sko för att erhålla pale.” 86) Knappast följde Grundfeldt rådet, men i dec. s.å. klagade F. M. Possenius på nytt över en leverans. Konjaken och arraken var goda, men då han öppnade portvinskärlet, fann han, att något misstag måste ha begåtts, ”ty alt annat kan det vara, men ej Portvin, ty det smakar högst illa”. Det kunde ej säljas som bättre vin, och Grundfeldt skulle själv få övertyga sig härom vid besök på orten följande vår. 87)

Ibland synes Grundfeldt ha pressat på kunderna mera varor än de beställt. J. Nasaroff i Nyslott klagade sålunda i juni 1866 över att Grundfeldt inkrävt en skuld på 5.410:50 mk genom Föreningsbankens filialkontor i Viborg. Nasaroff hade inlöst sin accept på förfallodagen, men fann handlingssättet ”mindre liberalt och än mindre affärsmässigt”. Grundfeldt hade nämligen tillsänt honom 1/2 pipa cognac utöver rekvisitionen. Nasaroff påstod sig ha accepterat fakturan i god tro med förbehåll, att vid förfallotiden få prolongera växeln. Oaktat varan fortfarande låg hos honom ovidrörd och betydligt fallit i pris, hade Grundfeldt begagnat sig av hans godtrogenhet och utpressat beloppet. Detta förfarande föranledde Nasaroff till att, därest Grundfeldt ej godvilligt gottgjorde honom för prisskillnaden och 9 månaders ränta på 1.972 mk, vidtaga laga åtgärd för att åtminstone därigenom för andra affärsmän till varnagel uppdaga Grundfeldts felaktiga beteende mot honom. 88)

Parterna förliktes tydligen, ty affärerna fortsatte som förut. 89) Någon gång synes Grundfeldt även ha lagt på några rubel eller kopek mera än konkurrenterna på sina varor. I maj 1859 klagar Carl Schantz i Kuopio över att Grundfeldts konjak kostat honom 2:90 kopek per kanna [1 kanna är ung. 2,6 l], medan handl. Sneckenström endast tagit 2:75 kop. för fullt ut lika god vara. 90)

Forkarlarna var fortfarande ej alltid pålitliga, vilket bl.a. framgår av ett brev från P. J. Molander i S:t Michel. Vid tömmandet av ett konjakskärl han nyss erhållit, ”befanns i Tunnan Halm-pipor, och ett båradt hål under bandet, som tydligen Utvisar fohr karlarnas O ärlighet”. Molander anhöll därför att förseglade provflaskor borde medfölja de rekvirerade våtvarorna, varigenom man skulle ha en säker kontroll på forkarlarna. 91) — Dessa fyllde tydligen kärlen med vatten eller andra vätskor efter att ha ”tullat” dem. [Tullningen med halmstrån i Som vallpojke och ”kuddhöling” i Nykarleby på 1890-talet av J. L. Birck.]

Lemström förföljdes med otur vad svinnet beträffar. I dec. 1868 anmälde han, att arrac stulits genom sprunden [tapphålen] på kärlen under senaste transport. Ett sherry- och ett arracskärl visade sig vid mätning i forkarlarnas närvaro ej inrymma mera än 41 kannor, d.v.s. 1 kanna för litet per tunna. Ett kärl med portvin var 4 kannor fått. Ett konjakskärl visade sig likaså vid mätning vara 4½ tum undermåligt, varför det innehöll 5 kannor för litet av varan. Lemström skulle låta sin byggmästare [bRyggmästare?] med två karlar som vittne mäta upp kärlet, sedan det tömts. Han förmodade, att Grundfeldts mätningsman mätte alltför knappt. 92)

Att det kan ha varit något fel på Grundfeldts kärl, framgår bl.a. av att Parviainen i aug. 1868 ”af en händelse” kom att låta mäta upp en del av de konjaks- och vinkärl han nyss erhållit. Till sin ”största förvåning” kom han till resultat, att undermått ägt rum om 2 kannor och mera. Kärlen blev så fullmätta, att ingen skvalpning kunde äga rum, varför Parviainen tillät sig i högsta grad misstänka, att alla kärl han fått från Grundfeldt varit knappt mätta. Han anhöll vänligast att sådant icke måtte äga rum i framtiden. 93) Tydligen tog Grundfeldt detta ad notam, ty något senare intygade J. G. Grönfors i Tavastehus, att han mottagit varorna i täta och goda käril. 94) Ännu 18/1 anmärktes dock på bristande vikt hos ett arrakskärl, mottaget av C. G. Carén i Heinola. Det var 13 lisp. för lätt. Arraken beräknades väga 6 lisp. per kanna el. 10 mk kannan, frakten inberäknad. 95)

Sådant var dock vanligt inom denna bransch. Ett brev i jan. 1859 från Rob. Nettelbladt i Stockholm i anledning av klagomål från Grundfeldt på en leverans, är upplysande. Vid uppmätningen i Nykarleby hade ett svinn på 7 kannor i den ena och 5 i den andra lägeln konstaterats. Nettelbladt framhöll, att Grundfeldt måste inse, att det var omöjligt att från Nettelbladts sida väcka några anspråk hos säljaren på något slags gottgörelse för denna differens, som enligt hans åsikt ensamt var ett vanligt läckage. Från fastagen [större fat] hade avdragits 3 i fakturan upptagna kannor, en på varje fastage, och efter denna reglering rättades betalningsskyldigheten. Säljaren var h.o.h. likgiltig för läglarnas längre eller kortare transport och några anspråk på gottgörelse för differensen kunde ej ställas på honom, eftersom den, under förutsättning av ärlig behandling, måste hänföras till ett vanligt läckage. 96)

Bristen på kontanter förorsakade att affärerna gjordes i växlar med minst nio månaders kredit, vilket givetvis ökade riskerna. Redan 1859 klagar handl. C. J. Hildén, en av Grundfeldts större kunder i Tammerfors, sålunda över penningbristen: ”Vi hafva redan 2 månader en förfärlig penningbrist, handeln är nästan ingen, eller knappast 1/3 af hvad den var i fjol, och ingen betalar sina räkningar, ty alla äro utan penningar”, skriver han. 97)

[Ny Carleby den _________ 18                              
_________ Behagade H. H. mot denna _________ Wexel
______________ betala till _______________ Eller Ordres

Valuta ____________ som ställes i räkning  ________ Advis
No. _________ i _________

År 1946 dog Torkel Hellström och en tid därefter hölls auktion på på gårdsplanen till den mångomskrivna ”läkargården” på hans efterlämnade tillhörigheter. I en skräplåda hittade jag en bunt växelblanketter specialtryckta vid Hermberg's Druckerei i Lübeck för den tidigare ägaren till gården, Carl Grundfeldt, storkändis på 1800-talet. Storlek ca 15,2 x 6 cm. Förstoring.
Karl Wenelius tillhandahöll.
(Inf. 2008-12-14) ]

I dec. 1866 gick handlanden A. Malin i Heinola i konkurs. Skulderna upptog 60.534:75 mk, varav till Grundfeldt 5.777:6 mk. Fordringsägarna erbjöds och accepterade 30 %. Tillgångarna uppgick till 32.022:50 mk. Enligt försäkringar av handl. Lemström var ”gubben Malin säker, är kanske den rikaste karl i vår stad”, 98) varför Grundfeldt kände sig något lugnad trots sin stora förlust. Under åren 1866—69 [nödåren] inträffade f.ö. den ena konkursen efter den andra bland Grundfeldts affärskontakter, såsom C. J. Bergers och M. Sandströms konkurser i Nykarleby och A. Löfgrens, A. H. Nymans och Carl Spolanders i Jakobstad. 99)

Kassabrist uppstod även då och då, såsom i juli 1869, då en större sändning varor ankommit. Tullen på enbart vinerna steg till 3.547:92 mk och betalades. Därmed var Grundfeldts kassa nästan tom, varför P. Aug. Lybeck som vanligt vände sig till ”Farbror Lybeck” (J. A. L.) för att få låna i brist på andra pengar. Lybeck lånade endast ut hypotekssedlar, som sedan diskonterades i Föreningsbanken. Hela tullen för de ankomna varorna beräknades stiga till c:a 18.600 mk, ”så du kan vara lung (!) som en filbunke, att alt som skall uträttas går i lika god ordning som när du är hemma!!! Kanske för mycket sakt i broskan”, skriver P. Aug. Lybeck med sin dåliga ortografi. 100) Grundfeldt befann sig då med sin hustru i Tyskland, Langen Schwalbach. Det visade sig, att hela tullräkningen för starkvarorna steg till 13.073:76 mk. P. Aug. Lybeck lånade nu 3.300 mk av telegrafchefen Malmberg och 7.000 mk i hypotekssedlar av J. A. Lybeck, varjämte Grundfeldt själv hade 5.400 mk i hypotekssedlar. Alltsammans tog ”Farbror Lybeck” med till Vasa för att diskonteras i Föreningsbanken där. ”Jag har måddas jöra på så sätt för Sjö Assurans föreningen har äfven jort en uttaxering på Mk 6000:—”, skriver P. Aug. Lybeck.

Tullen på starkvarorna uppgick till 16 mk per lispund [8,5 kg], men återbäring var att vänta, när den nya tullen blivit fastställd av tulldirektionen. Vad livsmedelssituationen beträffar, meddelade Lybeck i samma brev, att utsikten för den nya skörden ej var allt för dålig, men varan skulle ej på långt när bli så god som föregående år. Priset skulle väl bli 18—20 mk tunnan. Gammal råg såldes nu på torget för 25 mk, men Lybeck ville ha 27 mk och hade ej fått någon köpare, varför han hade sina 200 tr råg kvar. Kornet hade han lyckats sälja till 22 mk fritt ombord utan säckar. — Tjäran hade under hela sommaren betalts med 14 mk per tunna. Smöret betalades nu med 12:50 a 12 mk per lispund. 101)

Spritvarorna var emellertid efterfrågade, och trots att kalamiteter [olyckor] av olika slag inträffade, faten läckte eller gick sönder, vinet skvalpade om och förlorade i smak och bouquet under de långa transporterna, gick affärerna blomstrande. Grundfeldts förmögenhet skall redan på 1860-talet ha uppgått till omkring en miljon mark och ökade senare till flera miljoner, en vid denna tid enorm förmögenhet.

Huru besvärliga transportfrågorna kunde vara belyses av följande exempel. Nykarleby Warfsbolag hade 1864 införskaffat en ångmaskin för ett planerat ångbåtsbygge. Detta blev ej av, varför bolaget i mars 1865 sålde maskinen till handl. W. Moldakoff i Kuopio för 7.800 mk. Maskineriet var bristfälligt och måste först sändas till Tammerfors mekaniska verkstad för komplettering och reparation, vid denna tidpunkt den närmast belägna vad Österbotten beträffar. Moldakoff sände sin maskinist Unéus till Nykarleby för att mottaga och sortera maskineriet och avsända det till Tammerfors. Pannan skulle enligt Moldakoffs önskan sändas till Åbo eller Helsingfors med ångfartyget Österbotten, kapten Olson. 102) Föret tillät nämligen ej mera transport landvägen, och risken fanns, att pannan skulle bliva på vägen, då det var svårt att få den till Kuopio på kärror.

Grundfeldt avsände i början av mars de för Tammerfors bestämda delarna med foror. För transporten av pannan sände han samtidigt Unéus och ett ombud från bolaget till Lappo för att betinga hästar, men detta lyckades ej. Ett par veckor tidigare hade det lyckats, men nu såg det mörkt ut med hänsyn till det dagligen avtagande slädföret. En bonde från Lappo hade dock rest ned till Nykarleby för att bese pannan, och förklarade sig möjligen hugad att mot 1 rbl sr per häst för dagen åtaga sig släpningen av pannan till Kuopio. Grundfeldt ansåg, att detta vore det bästa för köparna, även om kostnaden skulle stiga till 300 rbl sr. Kapten Olson ville nämligen ej lova att taga emot pannan på Österbotten utan att fråga direktionen för rederiet. Detta skulle leda till tidsutdräkt [fördröjning] och ev. avslag eller också till att frakten sattes så högt, att det knappast bleve möjligt att acceptera den.

Om bönderna i Lappo i alla fall avsade sig, så var tanken på landtransport detta år omöjliggjord. Då fanns enligt Grundfeldt ingen annan råd än att i Nykarleby köpa en s.k. förnings- eller lastbåt, inlasta pannan i den, anbringa ett provisoriskt däck på båten och medsända tre man, som inomskärs skulle avsegla med båten till Viborg. En sådan båt (gammal) kunde köpas för 100—150 rbl och kunde väl, enligt Grundfeldts tanke, efter lycklig framkomst begagnas på något ställe i Saimen som lustbåt (!). Warfsbolagets intressenter tyckte f.ö., att maskineriet sålts alltför billigt, varför de ej ville åtaga sig några ytterligare utgifter.

Moldakoff tänkte sig även att sända en last kalk om 500 tr från Viborg, eller en last mjöl från S:t Petersburg till Nykarleby eller Jakobstad, varvid pannan kunde tagas som returfrakt för billigt pris. 103)

Huru panntransporten slutligen ordnades är obekant, men brevväxlingen belyser problemen i handelsutbytet mellan österbottniska kusten och inlandet vid denna tid. Stora förhoppningar knöts därför till Grundfeldts petition om Lappo älvs upprensning. Vintern 1867 var kall och snörik. ”Här har vi ännu allt full vinter och godt före efter Elfven, alltifrån Lappo och till vår hamn genom alla forsar går vägen så att de icke behöfver alls köra på land. Detta är någodt som jag vet alldrig för inträffat, men kanske det förebådar någonting bättre, jag menar Elfvens upränsning, som gifvit redan Dig så mycket bråk, men skulle afären lyckas, så tror jag det blefve en god källa för vår stad”, skriver C. W. Sundström till Grundfeldt i april 1867. 104)

Grundfeldt företog under sommaren 1867 som vanligt en rundresa till sina affärsbekanta och kommissionärer i östra Finland för att skapa sig en säker bild av situationen, tydligen med gott resultat. En av dem som var missnöjd över att ej ha träffat honom var handl. P. Kiuru i S:t Michel: ”Jak roka vara bortta då som du var sågod och besöka”. Han beställde dock ”1/4 pipa Cognack” och 1/4 pipa ”bortvin”, och tecknar sig ”Sanna Wennen och Broder P. Kiuru”. 105)

All korrespondens med inlandet gick på svenska, vilket ej synes ha berett de ofta finskspråkiga kommissionärerna och kunderna några större svårigheter. Någon gång kom en finskspråkig order, såsom följande:

                                             ”Mikkelissä Syyskuun 2. päi: 1868
      Herra Carl Grundfeldt
               Ny Carleby.
Jos HH on niin Hyvä ja Lähettää minun Lukuuni 160 Kannun Paikoile Hyvä Cognackia siltä Ehtolla kuin viimen Mikkelissä tarjositten 11. Markkaa kannu 9. kuun Ajalle ja Puolen Rahtia H.H. ja Puolen Rahtia miun.
                                            Kunnioituksella
                                                         Joh. Pylkkänen.”

En annan kund, som korresponderade på finska, var Matts Paulin i Jyväskylä. l06)

En av Grundfeldts viktigaste leverantörer av spirituosa var den tidigare nämnde grossisten Carl Nettelbladt i Stockholm, som i sin tur köpte spriten från Tyskland, Holland, Frankrike o.s.v. 107) Grundfeldt hade även direkta förbindelser med vin- och spirituosagrossisterna i nämnda länder, såsom med G. Lipman & Geffeken i Hamburg (spannmåls- och potatissprit, Batavia Arrac, cognac) och Lorenz Harms & Söhne i Lübeck (alla typer av spirituosa och viner). 108)