Under sitt sista levnadsår tecknade Zachris Topelius en minnesbild av hemstaden under 1800-talets första hälft.1) Småstaden i min barndom, skriver han, hade för sin tillvaro att tacka den store Gustaf Adolf, som efter Stolbovafreden fick en kort tids andrum att skapa för framtiden. Hans utsäde liknade skriftens, somt föll på vägen, somt bland törnen, somt i god jord, men vartenda frö i Finlands jord fick historisk betydelse.

Den obetydliga handelsplats, skriver Topelius, som växte upp vid mynningen av den då vattenrika Lappo älv, utbredde kultur och välstånd vid älvstränderna långt upp till ödemarkerna vid västra sluttningen av Suomenselkä. Tjärflottorna nedförde 20 mil utför forsarna skogarnas märg i utbyte mot Portugals salt, Amerikas kaffe och tyskarnas varor på nio månaders kredit. Staden hade efter stapelfriheten år 1765 fått egen handelsflotta, liv och rörelsekapital. Dess handelsvägar sträckte sig långt in i Savolax, dess marknader besöktes av långväga resande. En pedagogi sörjde för den tidens mått av kunskaper, bland vilka katekesen och quattuor species [de fyra räknesätten] intog främsta rummet.

Älven, fortsätter Topelius, den lilla stadens moder och amma, var också dess livsåder. Natt och dag brusade älven från söder mot norr, och sjöng profetior från släkte till släkte. Forsen i söder, Juthforsen, var 1808 års krig, som skulle omstörta allt dittills bestående, forsen i norr, Ragnörn, var den okända framtid, som i sina dagar skulle göra stränderna oigenkännliga. Mellan de två forsarna, älvens sista ungdoms äventyr, utbredde sig ett djupt lugnvatten, såsom den flyende dagens omärkliga strömdrag. Men varje år i maj steg vårfloden högt över sina bräddar och ryckte med sig stycke efter stycke av strändernas lösa sandjord.

Staden skulle uppleva sitt 188:de år, innan en större brand inträffade: ryssarnas brännande av stora bron midsommardagen 1808, och sitt 238:de år, innan lågorna sopade bort den från älvens stränder. Långa, krokiga gator slingrade sig mellan låga, röd- eller gulmålade trähus, och där stundom en boning djärvts höja sig i två våningar mot himmelen, hände sig, att kringresande lindansare på sina styltor promenerade längs gatorna och oförskämt tittade in genom övra våningens fönster. Nästan varje gård höll en eller flera kor, vilka i all menlöshet vandrade längs gatorna morgon och afton till eller från beteshagarna. Endast svinen förvägrades denna naturliga frihet. Det fanns ju en enkom anställd svinstickare, som hade sin sportel [bi-inkomst] av varje förseelse mot den stränga ordningsstadgan.

Under svenska tiden uppbars landtull eller accis av alla inkommande varor. Fördenskull bevakades stadens ingångar från söder och norr av höga, gulmålade tullportar med fällbom och ovanför porten påminde stadens målade vapen, en brinnande tjärtunna, varje främling att hava respekt för privilegierna. Borgmästaren med sina rådmän och stadens äldste hade till sitt biträde en myndig fiskal och en eller två stadsbetjänte. I bottenvåningen av det med torn och normalur prydda rådhuset fanns en kurra för illgärningsmän. Morgon signalerades klockan 6 och afton klockan 9 med ringning i rådhustornets klocka. För allmänna kungörelser brukades en trumslagare, som egentligen tillhörde borgargardet. Denna obligatoriska 2) ”milis” från tidigare århundraden fortfor med sina paltiga uniformer och tafatta exerciser att vara gatpojkarnas förtjusning ända till 1808, då den upplöstes såsom obehövlig.

Det lilla, trånga vardagslivet rörde sig mellan tullarna, den ena dagen ungefär som den andra. Posten med avisorna försåg staden en eller två gånger i veckan med nyheter från den omgivande världen. Tidningarna cirkulerade månadsgamla i bolag och alla annonser lästes; man hade ju betalt dem. Skeppen och sjömännen hemförde frisk luft och Indiens kryddor från världshaven. Stockholm var metropolen och mönstret för all finare umgängeston; från Åbo fick man endast studenter, präster och finska almanackor. Och konkurrensen med grannstäderna satte handel och skvaller i gång, hemmet var fäderneslandet, familjen var folket, grannarna samtalsämnet. Vad mer, om tankar, intressen och tillvaro rörde sig inom trånga cirklar. Lyckliga stad, lyckliga folk, de begärde ej mer, och de slöt sig sammans i fröjder och sorger med gammaldags enkelhet, slutar Topelius sin återblick.