XXI. STADENS FORTSATTA UTBYGGNAD OCH PLANERING

Byggnadsordningen ändras

Den praktiska tillämpningen av byggnadsordningen medförde småningom förslag till ändringar.

Redan 1877 framförde drätselkammaren den åsikten, att byggnadsordningen i flera avseenden var olämplig. Magistraten gav även kammaren i uppdrag att utarbeta ett förslag till ändring. Som stadens representant härvid utsågs rådman J.A. Lybeck. 11)

Den 16 jan. 1877 inskränktes genom kungörelse rättigheten att till taktäckning av hus och byggnader använda pärtor.

Ansökningar gjordes emellertid att få detta förbud upphävt. En ovanligt talrik mängd röstberättigade medborgare närvar, då saken upptogs på rådhusstämman den 12 dec. Man ansåg, att då staden var anlagd med breda gator och rymliga tomter, av vilka en mängd ännu var obebyggda, och de flesta husen och byggnaderna alltsedan stadens planering blivit försedda med pärttak, vilka hittills visat sig vara de mest ändamålsenliga för orten, borde förbudet upphävas. Anskaffandet av asfaltfilt hade redan medfört så svåra kostnader och olägenheter, att om förbudet kom att fortfara, skulle hinder uppstå för bebyggandet av de obebyggda tomterna. De ”fattigare folkklasserna” i staden, vilka utgjorde övervägande antalet av stadens invånare, skulle härigenom sättas ur stånd att förse sina hus och byggnader med nödiga tak. Asfaltfilten uteslöt f.ö. icke eldfaran, såsom exempel från andra orter visade. Taken i staden skulle även komma att bestå av olika ämnen, en del med nyss lagda pärttak, andra med asfaltfilt eller annat lovgivet taktäckningsämne, och därigenom bliva vanprydande. Härvid blev det emellertid. 12)

År 1886 gjorde man ett nytt försök att få byggnadsordningen reviderad. Bl.a. § 47 i byggnadsordningen om förbud mot insättandet av eldstäder i vindsrum, borde ändras. Nykarleby stad skulle, så länge järnvägen gick förbi staden på 9 km avstånd, förbli en fattig och obetydlig ort utan förmåga att locka till sig varken kapital eller trafik. Nybyggnader inom staden kunde därför icke bära sig, vilket bäst bevisades genom det gångbara priset på stadens gårdar, som utgör omkring 1/2 av anläggningskostnaden. Bostadsbrist hade även gjort sig kännbar genom seminariets förläggande till orten och några civila tjänstemäns inflyttning. Därför vore en tillåtelse till eldstäders inrättande i vindsrum en synnerlig lättnad för stadens invånare. Förbudet, som tillkommit av överdriven försiktighet efter stadens brand, sköt betydligt över målet. Ytterligare skäl till ändring var att många hus inrättats med vindsrum med eldstäder, innan byggnadsordningen förbjöd detta. Staden var dessutom mer än mången annan stad skyddad mot större eldsvådor genom älven, som flöt genom staden i hela sin längd, genom att Byggnaderna, med undantag av seminariet, utgjordes uteslutande av envåningshus, genom sina vida tomter, torg, esplanader, gator och brandgator samt genom sina talrika lummiga lövträdsplanteringar. Brandstodsbolagen hänförde därför Nykarleby till de gynnsammaste kategorierna.

I grannstaden Nikolaistad tillät byggnadsordningen vindsrum med eldstäder. Detta borde tillåtes även i Nykarleby och ovannämnda § förändras i enlighet därmed.

Ur § 51 mom. 6 borde den del utgå, som tillät pärttak, emedan pärtor enligt senatsbeslut ej mera fick användas till taktäckning. Däremot skulle mindre hus få täckas med plankor eller bräder, på villkor att resningen av dylika tak ej gjordes högre än 1/4 av husets bredd. § 52 d borde ändras i enlighet därmed.

Detta förslag antogs av stadsfullmäktige den 13 mars 1893. 13)