Z. Topelius och P. J. Falck. Förstoring.
Teckningar av Hilda Olson 1854.

År 1954 inträffade i Nykarleby enligt min mening en mindre kulturskandal, helt ouppmärksammad av såväl myndigheter som allmänhet. Då revs nämligen ett litet bostadshus på den tomt vid Seminariegatan som nu har nummer 13 och bebos av familjen Riissanen. Det skandalösa gäller inte att huset revs, utan det att man inte hade observerat eller också varit likgiltig för att på dess vind fanns ett rikhaltigt arkivmaterial från Nykarleby sjötullkammares verksamhet under senare hälften av förra århundradet. Och inte nog därmed, utan också tullförvaltarens privata korrespondens och andra dokument ända från 1820-talet hade bevarats där. Nu vräktes allt ut och pappren låg begravda i våt väggfyllning på gårdsplanen eller blåstes omkring av alla vindar.

Huset råkade vara det som jag fötts i, och därför stannande jag en dag någon tid efter rivningen och tittade på resterna. Lätt chockerad konstaterade jag att de våta papper som stack upp ur bråten var vad jag ovan beskrivit, och kunde inte begripa att man underlåtit att ta vara på dem. Jag samlade ihop vad jag kunde av pappren, tog hem dem och lät dem torka. Dessbättre visade det sig att man också i granngården uppmärksammat eländet och tillvaratagit en mängd papper som jag sedermera fått ta del av.

Efter att ha ordnat upp materialet, skiljt åt sjötullkammarens och tullförvaltarens dokument samt ögnat igenom allt, insåg jag att tullpappren som mest bestod av förtullningslistor och rapporter från redden om anlända eller avseglande fartyg kunde erbjuda föga av intresse för mig, snarare då för historieforskare av facket.

Däremot blev tullförvaltare Petter Jacob Falcks papper en fascinerande läsning. Han måste ha varit en ordningsfull, nära nog pedantisk person, eftersom han sparat och fört med sig vid flyttningar från ort till annan brev och brevkoncept, räkningar, kontokuranter, arvsdokument, betalda reverser och till och med kärleksbrev, ända från sin ungdomstid. Ur detta material kan man utläsa praktiskt taget hela hans livshistoria, åtminstone vad beträffar hans yrkesverksamhet och tjänstemannakarriär, hans familjebildning och ekonomiska omständigheter, men också hans släkt- och vänskapsförhållanden.

Brevväxling hade ju som praktiskt taget enda existerande fjärrkommunikationsform på den tiden en betydelse som vi i vårt telefonerande och snabbtransporterande samhälle föga kan helt föreställa oss. Privatbreven med sin spontanitet och nyansrikedom kan ge oss mycken kunskap om dåtidens mänskliga samlevnad, kanske mera än officiellt källmaterial som ofta är torrt sakligt. Falcks korrespondens jävar inte detta påstående.

Omnämnanden av Falck finner man, om också sparsamt, bl.a. i Nykarleby stads historia, del II (Birck 1980; här förkortat NSH), i Schalins verk om Kuddnäs och i Topelius ”Fästmansbrev”.

Eftersom Petter Jacob Falck (Pehr Falck skrev han sig själv ibland) kom att bli en av de prominentare figuranterna i stadslivet i 1800-talets Nykarleby kan det ha sitt intresse att ta del av hans personhistoria. Någon stor dramatik ryms visserligen inte i denna, men existensbetingelserna för en statstjänsteman i storfurstendömet Finland belyses dock på ett inte helt vanligt sätt.

Hurdan var då denna man, vad var hans bakgrund och vilka öden föregick hans slutliga etablering i Nykarleby?

Han föddes den 13 oktober 1801 i Heinola som son till apotekaren Elias Falck och dennes hustru, född Hofflander. Släkten Falck var utgången från stamfadern Jakob Jönsson Falck, född ca 1650, som bebodde gården Antbacka i Sibbo, Mårtensby. Jakob Jönsson hade sju barn, varav sonen Elias, född ca 1698, kom att bli Petter Jakobs farfarsfar. Dennes son Jakob, född 1747, var bosatt i Helsingfors och titulerades politierådman. Hans son Elias, född den 21 december 1774, Petter Jakobs far, var som nämnts apotekare i Heinola och dog där den 18 augusti 1813. Hustrun, rikssvenskan Karolina Ulrika Hofflander, född i september 1766 och död den 11 augusti 1805, var uppenbarligen av en bemärkt familj att döma av epitafiet på hennes broders grav i Kristianstad:

Här hvilar
Öfversten och Riddaren af Kongl. Svärds Orden

C. S. HOFFLANDER

hvilken har till sin dödsdag på 11 års tid planterat alla i Christianstads län befintliga flygsandsfält med alla sorters vilda trän, hvartill han af egna medel bidragit.
Död den 9 Julii 1836 i dess 65. år

Petter Jacob och hans enda syskon, den tre år yngre Maria Carolina som levde ogift i Kuggom, fick dela på en arvslott om drygt 5700 riksdaler efter denna morbror. Carolina avsågs leva av räntan från sin del av kapitalet, eventuellt förstärkt med en arvslott efter föräldrarna. Därtill lyfte bägge syskonen en liten ”pension” från Sverige, från något som kallades ”Friedenreichska lotterna” och som baserade sig på nämnda Hofflanders delägarskap i ”Terna Bruk”. Ytterligare fick Carolina räkna sig tillgodo avkastningen av en aktie i ”Borgå Imbadsstuga”, varierande mellan en och fem riksdaler silver årligen. Hon var inte kapabel att sköta sin lilla förmögenhet själv, om på grund av mental ohälsa eller annan orsak framgår ej, och var därför ställd under förmyndare, en doktor Lille. Petter Jacob sörjde för alla praktiska åtgärder beträffande utfåendet av arvet efter morbrodern, och denne Lille antastade honom och deras ombud i Sverige oavlåtligt å Carolinas vägnar tills pengarna anlände. Petter Falck skriver år 1837 till ombudet:

Det är ledsamt att Lille återigen med sin fördömda försiktighet såradt dig ... Mannens nit för min systers rätt är orsaken ...

Men tillbaka till Petter Jacobs egna öden. Om hans tidigaste ungdom finns knapphändiga uppgifter, men i övering. Henrik Falcks släktutredning ”Släkten Falck från Sibbo” uppges att han vid 13 års ålder, redan då föräldralös, inskrevs som elev i Helsingfors trivialskola den 7 februari 1815, flyttade till Lovisa den 16 mars 1816 samt verkade som affärsbokhållare i Heinola till den 20 oktober 1822. Någon högre utbildning torde han inte ha fått, vilket också hans ortografi [rättstavning] antyder.

Rätt vidlyftiga affärer hade han redan 1822, att döma av de skulder han dragit på sig och som blev obetalda ofta långa tider. Emellertid hade han också utestående fordringar, bl.a. av en landssekreterare Streng, vilken fordran bör ha varit ansenlig då ett års ränta uppgick till 450 rubel enligt ett brevkoncept från februari 1822. Troligen baserade sig denna fordran på fadersarvet.

De flesta av hans brevkoncept från denna tid handlar om pengar, men många också om hans kvinnoaffärer, ofta med rätt lustiga inslag. Så t.ex. skriver han till vännen postsekreteraren Åberg i Lovisa:

Hvad Heddan angår så säg henne att hon måste hafva hört gali när hon hörde att jag låfvat slå henne, ty det har aldrig varit min tanke ...

Och till Heddan:

Som jag oförmodat fick höra af Åberg att H. har sagt att jag skulle låfvat slå er hvilket ej är sant får jag härigenom urskulda mig samt säga at den som detta sagt, gjuger och att vi äro lika goda vänner som förut ...

I ett annat brev till en svekfull, för oss okänd dam låter Petter Jacob bittra passioner flöda:

Dit i afses gamla upförande tycktes utvisa huru mycken vänskap du hyste för mig då du lämnade mig ensam för att kunna uppfylla dina plikter emot dem vilka du troligtvis hyser om netterna. Ärindra dig då du jenom fåfänga quinnolistens smicker sökte att öfvertyga mig om din kärlek emot mig; men för att öfvertyga dig att vår vänskap emot varandra är uphörd skall jag underäta den vilken du mest framför din vänskap huru du burit dig åt ... Kunde jag föreställa mig att du kunde vara af en så låg karaktär och bära dig så nedrigt åt ... Det är förbi med vår vänskap ... Din falska själ kan jag aldrig förglömma. Du skall framdeles ärfara att alla dina fordna vänner glömmer dig ... du blir glömd och skyd af alla, dina tårar skall flere gånger falla öfver denna jerning men då är det för sent. Du har ingen tillflykt till någon, du faller i förtviflan och önskar att du vore långt skild ifrån denna värd. Ingen hjälp står för handen ... Du är den lättsinnigaste menniska på jorden. Det är också alt hvad jag har att förkunna dig. Vi äro skilda men såsom ovenner ...

Helt motsatt är stämningsläget i ett brev som han i kraft av sin stilistiska förmåga hjälper en vän att avfatta:

Älskade Fredrique!
Kärleken har intet gränsser! Det tycke jag hvid eder närvaro här fattade för eder har sedan dageligen utvecklat sig, isynnerhet nu då jag påminner mig hvad jag försummat, at komma till Lojo men Gud och Elementerne hade svurit vår åtskilnad — som ”Molnstoden i Öknen för Jsraels barn”. Men älskade Fredrique haf af mig som ett vittnesbörd om min sanna kärlek all tacksamhet för edra hälsningar, intagen af en värckelig kärlek hörde jag eder önskan att få råka mig i Lojo, hvar försäkrad at denna önskan skall upfyllas på ett för oss begge förmånligare sätt, jag kommer snart till Åbo då jag med all en Älskare värdig passjon skall omfamna eder.
I detta hopp och med kärleksfull öfvertygelse slutar jag och
Tecknar din Älskade ...

Falcks brev till sina affärsbekanta är goda exempel på den oerhörda förbindlighet som skulle iakttas i den tidens korrespondens. Han avslutar breven med en överlastad kruserlighet som för våra ögon ter sig komisk:

Framhärdar med all vänskap att vara din vän samt med en särdeles estimé får äran teckna min brors ödmjuka tjenare ...

I oktober 1822, vid 21 års ålder, etablerar sig Falck som handelsman i Borgå. I brev till sin morbror i Sverige berättar han:

... jag har ställt min bane, nemligen jag har ingot i comp. med en beskedlig gammal kamrat som heter Tavastberg. Vi har öpnat vår handelsrörelse i Borgå, och hvad det tills dato utvisat, har det gud vare låf got tämmeligen bra försig, och jag hoppas med en stilla hushållning att vi skall slå oss bra ut ...

Falck bidrar med ett startkapital om 4000 riksdaler, troligen utgörande större delen av farsarvet. I butiken saluför man livsmedel, hushållsartiklar, spirituosa, kläder m.m. Drivandet av rörelsen förutsätter ideliga resor och reseräkningarna upptar dryga kostnader för hästskjuts samt mat och supar för ”herre och betjent”.

Falcks levnadsvanor är tydligt ståndspersonens, den ”stilla hushållningen” till trots. Som apotekarson i det rigida ståndssamhället har han givetvis svårt att avstå från sina herrskapsvanor. Hans privata utgifter gäller brunnsdrickning, pomada, en myckenhet ”pounsche” och viner, tobak (Gefle Wapen, finast bland sorter) och sjöskumspipor, konsertbiljetter, fina tyger, kråsnålar m.m., det mesta bekostat genom uttag från affären och dokumenterat i en kontokurant förd av kompanjonen Tavastberg.

Efter ett par år som handelsman börjar Falck tröttna på rollen och skriver till en bekant i Göteborg:

Då jag ledsnat på Findland önskade jag erhålla condition på utlänsk plats och som Göteborg fallit mig i hågen ...

Han söker också tjänster på andra håll, dock utan framgång. Handelsrörelsen går allt sämre, och han belastar sig med smålån av många privatpersoner. En tillfällig förbättring av hans ekonomi sker då han utfår ett mindre arv efter sin farfar, rådman Falck. Han informerar morbrodern i Sverige om sin situation och ber om råd:

Hvad min resa till St. Pettersburg beträffar var den utan ändamål ty jag kom dit försent, då den condition som jag därstädes skulle erhålla redan var besatt för en par veckor sedan ... Nu har jag tagit det beslut att gå in vid militairn antingen i Rusk eller Svensk tjenst, hvaröfver jag med all otålighet afvagtar Tit:s svar huruvida det vore förmånligare att i vår komma till Sverige eller gå in vid härvarande trupper ... Detta beslut har jag gjort i anseende till den brist på conditioner samt den dåliga handelsrörelse som dag ifrån dag försämras här i Findland, samt i synnerhet för det att jag altid varit fallen för militair. Emedlertid lefver jag i den förhoppning att Tit. medelar mig sine altid välmenande råd ...

Någon militärtjänst blir det dock inte, och han fortsätter som bolagsman i handelsrörelsen till den 31.7.1827 då han drar sig ur företaget. Hans privata uttag av varor och kontanter från butiken gör att han blir med en skuld till kompanjonen om 442 riksdaler som han förmår återbetala först efter fyra och ett halvt år, den 26.1. 1833.

Efter sitt utträde ur bolaget år 1827 kämpar han med ekonomiska svårigheter och skuldsätter sig åter till höger och vänster. Bl.a. lånar han 57 riksdaler av rådman Wathén i Borgå den 4.9.1828; tio år senare blir beloppet rättsligen utsökt av rådmannens änka. Hur han under åren 1827—1829 försörjer sig förutom genom låntagning förblir oklart. Att hans ekonomiska kris är djup ses av att lyxvarorna saknas i de räkningar han får, och av hans svävande svar på kravbrev gällande ofta flera år gamla skulder. Till och med en liten räkning från april 1829 gällande ”7 påskägg av träd à 50 kopek” betalas åt snickaren Holmberg först i november 1830.

Så, i slutet av år 1829 eller början av år 1830 sker en ändring till det bättre, när han lyckas få anställning hos tullverket som ”rese- och tullfiscal” eller ”controlleur”, med Lovisa som förläggningsort. Denna befattning som utgör början på en trettiofemårig verksamhet inom tullväsendet innebär för Falck att föra befäl ombord på en tulljakt, och att med denna patrullera södra Finlands kuster och hamnar på jakt efter smuggelgods.

En för nutida rättsuppfattning barock företeelse på den tiden var att befälhavaren-tullfiskalen fick behålla upp till två tredjedelar av konfiskerade varors auktionsskilling för sin privata räkning. Falck sätter till alla klutar och förbättrar snart sin ekonomi. Redan i början av år 1831 gör han en större konfiskation, och en kollega gratulerar honom brevledes till ”den stora andelen i beslaget”. Nu börjar han betala sina räkningar tämligen omgående. Till en början gäller dessa mest basvaror som knäckebröd, socker och destillerad sprit, men gradvis ökar mängden lyxvaror. Han låter också reparera sin trasiga ”droschka”, beställer en ny ”sortut”, köper mat- och teskedar av silver, ett dussin av vardera, antagligen med tanke på förestående giftermål och bosättning. Och klockor, ”Ett nytt Wägg Ur med slag värk, ett nytt FickUr med Sylindergång, ett Guld Ur” för sammanlagt 298 rubel inklusive reparationer av flera gamla ur. Denna urmakarräkning kan han dock inte betala kontant i dess helhet, utan lämnar som dellikvid en revers och en bok om Tavastehus slott. Därtill kvittas en del tydligen mot någon motfordran, eftersom urmakaren gjort följande mystifierande anteckning på räkningen: ”Uppburit för Källarmästare Kekonijs räkn. af Teater Directeuren Bonnevier och Acteuren Sandström 33 Rub. 83 kop.”

Roande är en kontrovers mellan Falck och en C. Löfgren om ett ”thée-köök” (samovar?) som kommer till uttryck i ett brev från den sistnämnda i januari 1832:

Bästa Bror!
Nog lärer Du redan hunnit hos Tit. Ollberg göra Dig underrättad om han werkeligen köpt mitt Thée-Köök, och när sådant ägt rum. Utom det, att jag redan för en längre tid sedan skref till Dig härom, låfvade Du mig, på heders ord, att genast efter Din ankomst till Hfors, härom tillskriva mig, såsom ock att, i händelse då Tit. Ollberg kunde fullkomligen styrka det föregifna köpet, ej till någon, eho han vara må, utlemna Thée-Kööket, utan mitt begifvande, äfvensom att, om jag vore hugad att sälja detsamma, Du då skulle behålla det och med första post tillsända mig penningar derföre, enligt aftal. Att jag sålt ofvannämnde Thée-Köök åt Ollberg eller någon annan är en förbannad löng, så stor, som den, sådant föreger. Således om Du vill ha omnämnde Thée-Köök, så ville Du vara god och med nästa post öfverstyra mig pengar, emedan jag snart torde komma att resa härifrån, eller i motsatt fall sända mig Thée-Kööket hit till Åbo. Ock hoppas jag att Du ju förr dess hellre uppfyller denna min begäran, ty i vidrigt fall kan jag icke anse Ditt nekande att i höstas lämna mig Thée-Kööket, annorlunda än som en blott fiffigt fingerad förevändning, att än vidare få begagna och nöta det, och kanske för alltid bli ägare deraf, utan vidare kostnad eller förlust ur fickan. Du bör förlåta mig denna billiga misstanka, helst Du redan haft detsamma, neml. Thée-Kööket, öfver 3:nne år i Din disposition, utan att ha vela aflemna det, ehuru jag derom gjort flere påminnelser. Jag är för fattig karl, att kunna göra några douceurer; ej heller har jag någonsin erhållit sådana. Att Choleran för andra gången upphört här och att här har dött folk liksom flugor, annat nytt kan jag ej meddela, utan framhärdar, under väntan på snart svar af Dig, att med fullkomlig aktning vara Min Brors ödmjuke tjenare C. Löfgren

Falcks reaktion på brevet blir temperamentsfull — han korsar över varje sida i brevet med kraftiga streck av sin gåspenna och skriver i marginalen: ”I fleres närvaro: Resolution Wet Hut. Petter Jacob Falck”.

[Inf. 2007-12-09.]

Den 8 april 1833 gifter sig Falck med gördelmakaredottern Maria Ulrika (Ulla) Lönroth från Borgå. Hon är född år 1804 och således tre år yngre än maken. Paret flyttar till Helsingfors och sätter bo i ”guldsmed Falströms gård midt emot Theater huset” Här föds deras tre första barn, den 21.1.1834 dottern Amanda Carolina, den 9.1.1836 sonen Frans Ulrik Asa-Thor (!), och den 13.10.1837, på faderns trettiosjätte födelsedag, sonen Petter Jacob Knut. Fader Falck får sålunda en rätt stor familj att försörja, och med tanke på hans hittills trassliga penningaffärer är det lyckosamt att två händelser inträffar vilka förstärker hans ekonomi.

Den 19 oktober 1833 har Falck och tullförvaltaren i Borgå, Gustaf Borgenström (sedermera tullförvaltare i Vasa) gjort ett stort beslag i Borgå hamn på skonerten ”Augusta”. Varorna, som bl.a. omfattade fyra hästlass ”schubb skinn” (sjubb = tvättbjörn), inbringade vid tre olika tullauktioner i Helsingfors 20 879 rubel varav Falck och Borgenström får dela på 12 190 rubel. Sin andel, 6 095 rubel, utfår Falck i oktober 1837.

Den andra kassaförstärkningen består i arvet efter morbrodern i Sverige, den förut nämnda illustre översten och riddaren C. S. Hofflander. Falck får nyheten härom ombord på sin tulljakt den 12 september 1836, skyndar sig att avsluta sin seglationssäsong och reser till Kristianstad i Skåne för att reda upp arvsärendet. Här får han konstatera att större delen av arvslotten är bunden i en gård. Gården säljs på auktion och inropas av en bror till den avlidna, ”Kon. Trotjenare, Capitainen Wälborne Hr P. Gustaf Hofflander”, dvs. Falcks andra morbror och medarvinge. Denne utfärdar ett skuldebrev på Falcks och hans systers andel, 3 333 riksdaler. Därtill får syskonen Falck i maj 1837 lyfta 2 200 riksdaler av arvet i kontanter att dela sinsemellan. Morbrodern betalar sin skuld som vuxit med ränta till 4 188 riksdaler i oktober 1842.

Troligen var det inte på en och samma tulljakt som Falck förde befäl under de åtta eller nio år som han varje sommar från medlet av maj till senhöst var till sjöss. För åren 1836 och 1837 ger emellertid bevarade skeppsjournaler besked om att det är med ”jagten Johannes, numera Frans Ulldric kallad” han dessa år patrullerar längs hela den sydfinländska kusten och Bottenhavskusten upp till Kristinestad. Observera att Falck döpt om jakten i euforin efter sin första son Frans Ulrik Asa-Thors födelse! Av Falcks dagliga noteringar i journalerna får man en god uppfattning om vari arbetet bestod, och vilka motgångar och glädjeämnen som mötte på färderna. Noteringarna är synnerligen utförliga vad beträffar seglingstekniska detaljer, väder och vind, samt själva ämbetsutövningen. Denna består huvudsakligen i prejning och undersökning av lasten hos siktade fartyg, allt från små vedskutor till utrikes destinerade skepp. Man tar ofta passagerare, och Petter Jacobs egen familj följer med ibland trots att barnen ännu är små. Man förstår detta då man av anteckningarna ser hur sällan tullfiskalen hade tillfälle att besöka hemmet. I juni 1836 skriver han i journalen: ”Firade Johanne hem för första gången sedan jag blef gift ...”.

Särdeles officiell är inte texten i journalerna, då den är interfolierad av Falcks högst personliga kommentarer. Ex.: ”... en kärring som var som passagerare hade några schaletter och några julkort — en sådan bagatell som ej meriterade confiscation”, och beträffande en skuta som erbjudits tulldirektionen till hyrning: ”Det hade just blifvit en passande tulljagt hvad inredning beträffar, men seglingen Gud sig förbarme, sämre Dyng Pråm lärer svårligen finnas”.

Mestadels tycks patrulleringen trots ideliga prejningar ha förlöpt odramatiskt, och livet ombord kunde ibland te sig t.o.m. idylliskt. Vädret kunde förstås överraska, såsom framgår av noteringen för den 20 september 1836:

Kl. 6: Lättade. Präijade en 1/4 mil fr. sista ankar sättning Schlupen Johannes hemma från Åbo, skulle till Nystad med dess innehafde salt last, till hvilken jag för att luckorna voro låsta ej kunde komma för att efterse sanfärdigheten, hvilket å passet antecknades.
     Kl. 1/2 9: Passerade Erstaden där ångf. Solid syntes aftåga till Stockholm. Fortsatte åt Pargas.
     Kl. 1: Passerade Pargas Port, där krono briggen Reval låg till ankars ...
     Kl. 1/2 3: Tog lots i Furusund och fortsatte till 3:dje kumlet åt Hangö, då vinden blef mager.
     Kl. 1/2 6: Vände för att söka hamn till natten, ankrade kl. 8 vid yttre holmarne nära Hitis, kallad Furuskär. Pejlade botten som befanns vara god.
     Kl. 10 började vädret SSO tilltaga, let andra ankaret gå.
     Kl. 11: Storm som mer och mer tilltog, kunde ej komma någon vart ty sjön gick svår och under vinden var ett stort bärg hälle ... Öfvervarade den faseligaste natt med regn och snöbyar. Måtte en sådan alldrig komma åter. Var färdig hvart ögonblick att kapa masten eller låta tågen gå ut. Lotsen Abraham Abrahamsson tycktes vara en mera likgiltig person ty under hela stormen sof han obekymrad.

I journalernas marginaler har Falck gjort ”hemliga” privata anteckningar med en hemmagjord chifferskrift, lätt att forcera: ”Beställt af John klys & skithål”, ”War i land och drog not för första gången, fick fisk både åt besätning och för egen munn, till aftonvard”, ”Firade Jacob, lika som för 4 år sedan i Skaftung, med att måla golfmattan till kajuten, och drack ett glas todde”. Och angående en föga kärkommen besökare: ”Aug. 3 var Brandenburg ombord. När det led åt aftonen, började han efter gammal vana blifva dum, och for, sedan vi litet knabat utan mat, till staden kl. 11. Aug. 5 var han ombord men till all lycka var jag för att skjuta (jaga), och slapp därigenom visiten ... Aug. 6 Var ombord 2:nne gånger och tycktes vara mycket beredvillig för att försona sig för sitt begågna fel, men det var för många tillstädes”. Efter ett strandhugg och besök hos bekanta noteras att ”frun och hern voro sprutfulla”.

August Strindberg har i sin novell ”Uppsyningsman” målande skildrat en med den seglande Falck helt jämförbar tullfiskals öden. Såhär inleds novellen:

Han for med sin jakt som den ”flygande holländarn” utan att komma i ro; han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och så hade han farit i femton år och skulle fara, tills hans inte kunde hålla i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt sig en gård och satt sig i ro. Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön. Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal näsa den där vädrade efter beslag ...

Vintertid arbetade Falck under sjötjänståren på tulldirektionen i Helsingfors, oklart med vilka uppgifter. Dessa förutsatte dock resor, och han besökte bl.a. ”Pettersburg” och ”Ryska städerne”. Vilken sommar som blev den sista till sjöss kan inte heller beläggas, men någon av somrarna 1838 eller 1839 vikarierade han tydligen i Kaskö, eftersom han uppger staden som adress vid en förhandssubskription på C. E. Bladhs bok ”Resa till Montevideo och Buenos Ayres”, utkommen år 1839.

Hur som helst, senast från början av år 1841 tituleras Falck ”Kammarskrivare i General Tull Direktionen”. Den 18 februari samma år föds Bror Elias Conon, den yngsta av de tre sönerna. Namnet Conon som han kommer att kallas, har Falck hämtat från antikens historia där Konon från Samos figurerar som kunglig astronom i Alexandria på ptolemeernas tid. Måhända Conon Falck blygdes något över namnet eftersom han sedermera ibland undertecknar sina brev med ”Bror”.

Den 8.2.1841 skriver baron Engelstråhle, tullman i Vasa:

Käre Bror ... Om du var road att bestrida min tjenst under loppet af nästa sommarmånaderna, kunde vi derom samtala och öfverenskomma i Nådendal ...

Huruvida Falck antog detta erbjudande är inte känt, men följande år accepterar han en annan tillfällig tjänst. Överhuvud får man intrycket att det inom denna ämbetsmannakår var mycket vanligt med långvariga vikariat för tjänstlediga kolleger, ofta på avlägsna orter.

Den befattning som Falck tillträder år 1842 gäller t.f. tullförvaltartjänsten i Nykarleby, där han ersätter den ordinarie tjänsteinnehavaren Pehr Lundmark. Detta och möjligen andra vikariat tillika med hans tidigare verksamhet som privatföretagare, mångårig resefiskal samt kammarskrivare på generaltulldirektionen blir sammantaget meriter som predestinerar till högre tjänster inom tullverket. Väsentlig betydelse för karriären har också de goda relationer han etablerat till andra befattningshavare inom kåren, i endel fall toppfigurer.

Förvånande nog uppger NSH att ”tullförvaltare P. J. Falck” låtit bygga en stor vinkelpir vid sin sommarstuga på Alörn före ångfartyget ”Norrlands” besök redan i augusti 1838. Det finns emellertid ingenstans en antydan att Falck skulle ha haft några intressen i Nykarleby eller ens besökt staden före år 1842. Möjligen kan stugan på Alörn ha ägts av apotekaren i Jakobstad Anton Falcken. Denne var Petter Jakobs släkting, vars far år 1794 bytt ut efternamnet Falck mot Falcken. Apotekaren var umgängesvän till stugans tidigare ägare Gustaf Turdin, och Z. Topelius nämner i sin dagbok honom som en av ”premiererne” på en ”bal parée” hos Turdins i Nykarleby år 1835. Min gissning är att uppgiften i NSH bygger på en namnförväxling.

Petter Jacob åtföljs av sin familj, d.v.s. hustrun, en dotter och tre söner, till Nykarleby år 1842. Var man hyr bostad är inte känt, inte heller huru länge vistelsen varar. NSH nämner Jacob Fredrik Lannér som t.f. tullförvaltare 1843—46, varför Falcks förordnande inte torde ha överstigit ett år. Redan i början av 1844 är han emellertid tillbaka i samma tjänst, nu tydligen som vikarie för Lannér.

Denna gång hyr familjen, nu utökad med dottern Alexandra Maria född den 3.8.1843 [död 1911], bostad på Kuddnäs i en del av huvudbyggnaden. Doktorinnan Topelius, Zachris mor, har själv flyttat in i den gula gårdsbyggnaden. I sina fästmansbrev till Emili Lindqvist berör Z. Topelius saken då han skriver den 18.10.1844:

Nå min snälla Emili, vem skulle ha trott att rovfåglar bygga på det fredliga Kuddnäs! Jag tycker likväl ej illa om att gumman fått litet skrypare i grannskapet ...

Falck bevistade Zachris och Emilis bröllop den 30.12.1845, och en långvarig vänskap utvecklades mellan familjerna. Detta dokumenteras av Z. T. själv när han långt senare skriver:

År 1845 räknades, förutom föräldrar och syskon, till våra närmaste vänner ... tullförvaltare Falck med fru, tre söner och två döttrar.

Konstnärinnan Hilda Olson placerade betecknande nog Zachris Topelius och P. J. Falck bredvid varandra på en plansch med färglagda miniatyrporträtt av ett stort antal stadsbor, målad 1854. Falck ses här som en mörk men grånande man, med rätt kraftfull profil, framskjutande haka och ”aristokratisk” näsa. Troligen är detta den enda existerande avbildningen av honom i Nykarleby. Planschen finns idag på Nykarleby museum i det rum som tillägnats Hilda Olson.

Inte heller denna Falcks andra nykarlebysejour blir långvarig. På våren 1845 återvänder han till sin kammarskrivartjänst på generaltulldirektionen i Helsingfors, medan familjen blir kvar i Nykarleby på Kuddnäs någon månad. Hans ekonomiska situation är nu god; han har utfått såväl sin andel av det stora beslaget på skonerten ”Augusta” som arvet efter sin morbror i Sverige, vilket sammantaget bildar ett icke obetydligt kapital. Som han är av en hjälpsam och vänsäll natur, lånar han ut av sina pengar åt behövande bekanta mot skälig ränta. Till rådman Berger i Nykarleby som befinner sig i knipa sänder han den 1.4. 1845 500 rubel som lån, trots att Berger ej alls avsett att be honom därom. Rådmannen tackar honom översvallande och skriver:

... att Bror själv skulle låna och hafva besvär därvid, alt detta hade jag ej kunnat gjöra als någon beräkning på.

Han tillfogar:

tullförvaltar ombyte i Cristinestad har jag af Tidningarne erfarit. Bror vore just den rätta mannen att blifva Tullförvaltare därstädes som nog skulle ta reda på deras smuggling till stor skada äfven åt oss.

Den 21 september gäldar Berger lånet med ränta. Samtidig gratulerar han Falck som nu blivit befordrad:

Af hjerta får jag lyckönska min Bror till Packhus Inspecktor i Helsingfors, som jag erfarit genom förra Postens Tidning.

Att det var Petter Jacobs fars småkusin Anders Joel Falck som innehaft packhusinspektorstjänsten dittills kan ha haft sin betydelse vid valet av efterträdare.

Flera av breven från Nykarleby till Falck i Helsingfors gäller hans fordringar. Bland låntagarna finns utom Berger apotekaren Johan Benzelstjerna, garvare Forsell och jakobstadsapotekaren Anton Falcken. Ofta avhandlas också de kommissioner som han lovat uträtta i huvudstaden; bl.a. tjatar Benzelstjerna om några ”paquetter” med frön som Falck skulle anskaffa, men som inte kommit fram:

Jag hoppas Du är god och ställer alt detta på rätt ... Jag hafver fått notis därom det en postellion ifrån Kajana för närvarande skall finnas uti Helsingfors, som med hvilken kanske lägenhet skulle yppas. (Jämför transportmöjligheterna med nutidens!)

Benzelstjerna fortsätter:

Tack för fägnande underrättelser angående Albert Edelfeldt, fägnande höra, det omnämnde yngling låfvar gott om sig ... Intet något särdeles nytt, annat än att vår vän Anton Falcken hafver såldt sitt Apothek till en ung Schauman för 10000 Rub. Silfver, samt i dess ställe kjöpt Björneborgs Apothek för 18000 Rub. Silfver.

Som packhusinspektor stannar Falck i Helsingfors i drygt tre år. År 1846 köper han en gård därstädes. Anton Falcken lyckönskar honom i brev från Björneborg den 31.10.1846:

Gratulerar till eget tak öfver hufvudet. Intressant vore att vid tillfälle få höra hvarest din gård är belägen så att man icke måtte behöfva betala alltför mycket åkare penningar i fåvitsko om man åter någon gång i verlden skulle komma till hufvudstaden.

Gårdsköpet antyder ju att Falck avsett att fortsätta sin karriär i Helsingfors, men så sker dock inte, för i juli 1848 utses han till ordinarie tullförvaltare i Nykarleby. Tjänsten som därmed besätts för nästan tjugo år framåt av en och samma person, har under de senaste sju åren innehafts av fyra olika personer, börjande med Pehr Lundmark som dömts för försnillning och begivit sig från orten. Därefter skötte Falck i två repriser, Jacob Fredrik Lannér och senast en Georg Öller tjänsten, alla som tillfälligt förordnade.

Nu, vid 47 års ålder, har Petter Jacob nått toppen på sin karriär, säkrat en ordinarie tjänst som enväldig tullmyndighet i en livlig handels- och sjöfartsstad, och kan börja leva ett lugnt borgerligt liv i kretsen av sin familj och sina vänner. Till en början logerar man åter som hyresgäster på Kuddnäs. Som familjemedlem räknas numera också fru Ulrikas elva år yngre syster Lovisa Lönroth, kallad Louise, som medflyttat från Borgå.

Redan tjänsteställningen renderar utan tvivel Falck omedelbart tillträde till stadens societetskotterier, där köpmännen, kaptenerna, prosten, läkaren och de högre tjänstemännen m.fl. frotterar sig med varandra. Den 20 december 1849, ännu boende på Kuddnäs, ställer han själv till en tebjudning för femtio prominenta herrar, alldeles som för att befästa sin tillhörighet. Listan över inbjudna upptar bland andra borgmästare Haeggström, doktor Blanck, prostarna Lönnmark och Borg, apotekarna Svahn och Malmberg (Benzelstjerna har under året avlidit i ”bröstsjuka”), postmästaren baron Stromberg, rådmännen Berger, Collander, Dyhr, Hammarin och Lindqvist, handlandena Olson, Gottleben, Waselius, Ekholm, Sandström, Sundström och Ekberg, nio kaptener, fyra ingenjörer och två löjtnanter, samt tullförvaltare Lannér, numera pensionerad. Från Jakobstad inviteras kommerserådet Malm, tullförvaltare Dreilick, rådmännen Strengberg och Winstén, major Stjerncreutz, prosten Höckert och kapten Blomström.

Sin korrespondens med vänner runtom i landet försummar inte Falck trots det intensiva sällskapslivet i Nykarleby. Tyvärr har han merendels frångått sin vana att skriva och bevara koncept till sina egna brev, så vi känner inte hans reaktioner på de brev han får. Dessa är ofta skämtsamt hållna, vilket ju antyder att Petter Jacob också hade en humoristisk sida. Här ett brev från Gamlakarleby:

Min heders-gulle-hjertans Broder! Välkommen till våra bygder ... Finner Du lägligt, så hälsa på här, ju förr desto bättre. Vi vänta med varma servietter ... Min Durabla Paschas ödmjukaste tjenare (namnet oläsligt).
     P.S.: Tamme f-n säger latinaren, skulle icke jag ock önska vädra mig, men slipper ej ur fläcken. Kom söta Bror fort ...

Att Falck var av en avgjort altruistisk läggning framgår av att han under alla skeden försträckte pengar åt vänner i trångmål, och dokumenteras dessutom i vissa brev han får. En avdankad ”capitaine vid Kongl. Flottan” skriver från Stockholm:

Sedan länge sängliggande och omgifven av fem barn och en sjuklig hustru ... dristar jag, på grund af H.H.:s ädla rygte och allmänt erkända meniskovänliga tänkesätt, supplicera om en tillfällig hjälp ...

Sin åldrande syster Carolinas ekonomiska angelägenheter ägnar Petter Jacob mycken omsorg. Avkastningen av Carolinas lilla kapital tycks inte helt räcka till hennes bärgning och han bidrar då och då med små dusörer. Trots enorma skrivsvårigheter sänder hon honom många och långa brev, helt rörande i sin omedelbarhet och troskyldighet, som här:

Goda Bror.
Ett gåt nytt år får jag önska dig och din omgivning en god hälsa ått er alla och godda inkåmstär ått dig. Tack för dit bref gämte pännigarna. dät var rätt lässamt att du int kåm hitt i vintär så skulle jag ha fått talla ve dig för man kan int så uttryka sig på papprätt så bra som när man får talla vid varan. Mitt inträsse hinnär intt til för årrä dä måst altid gå några rubäl i årrät på kappitallä ...

Skolgången för familjens barn blir något problematisk, då elementarskolan i Nykarleby har allt annat än gott anseende. Vintern 1849 befinner sig därför tre av barnen, sönerna Frans och Knut samt dottern Amanda i Vasa i skola. Gossarna är i åldern 12—13 år, Amanda 16. Hemma på Kuddnäs finns då bara de två yngsta barnen, Conon 8 år och Alexandra (kallad Sandra) 6 år. När Petter Jacob i mars är nedrest till Helsingfors rapporterar hustrun i brev om barnens förhållanden och om händelser i Nykarleby. Det för övrigt rätt humoristiska brevet andas omtanke om ”gubben” och inte så förvånande från en f.d. storstadsbo en mild kritik av förhållandena i småstaden:

Älskade Gubbe!
Intett något särdeles har inträffat sedan du reste, utan vi har alla varit friska och förmodar att du har varit dett med fast iag drömde i natt att du var död och sedan steg upp ur liktjestan och begärde mat, men desto bättre mår du men må nu intet alt för väl och vaka för mycket så att du blir sjuk efter resan. I går var Befalningsman Nordqvist här med bref och hälsningar från Wasa att gossarna måde bra men att Amanda har legat två dar sjuk men då han reste så var hon bätre, samma dag du reste så hade jag bref från Manda där i hon nämner om att dett vore roligt om Pappa skulle komma Wasa vägen, och vad iag glömde att ge med dig då du for — Amandas hårarmband som hon fick till jul att du skulle vara så snäll och köpa några spennen till dem för här får man ändå intett något sådant. Och en sak till dett vore en par skålpund linser för att di här i NyCarleby skulle få se huru ricktiga linser ser ut ... I dag skall vi på stort kaffe till en ungkar men du kan ej gissa jo dett är till gubben Stenrot han har kalas för sin doter som har kommit hit, Borgmästarinan Falander, så tror iag att hon heter. Dyhrn hade hurra i söndags för Fråsterus som du nu gick miste om ... Conon och Sandra ber så mycket hälsa Pappa men iag mäst som förblifver din gamla och trogna gummaUlla.
Dufvor och grisar mår väl.

I sitt exemplar av Finlands Statskalender för året 1851 antecknar Falck korta uppgifter om sina resor m.m., men i synnerhet om sitt deltagande i baler, middagsbjudningar, firandet av bröllop och bemärkelsedagar, jaktutfärder m.fl. begivenheter i societetskretsen. Den 23 juli skriver han:

Till Jacobstad bjuden, afreste kl. 4 e.m. med Z. Topelius till Runebergs Torp, där stadens nobl:s af fruntimmer och herrar voro samlade jemte Runeberg och hans reskamrat Duncker, herre till Kintula (en son till J. Z. Duncker, besjungen i Fänrik Ståls sägner. Förf. anm.)

Följande dag:

Hem, på begrafning till Lagermarks och sedan till Juthas med Z. Topelius för att taga avsked af Runeberg ock dricka Döbelns skål.

Den 13 oktober 1851 fyller Petter Jacob Falck 50 år, och i enlighet med sin ställning i samhället arrangerar han en stor mottagning för stadens grädda, denna gång omfattande också fruar och ”mamseller”. Alla ortens notabiliteter återfinns på listan över inbjudna: borgmästaren, rådmännen, handelsmännen, kaptenerna, apotekaren, ”postbaronen” Stromberg, etc. Bland damerna märks doktorinnan Topelius ”med mamsell” samt konstnärinnan Hilda Olson, nu endast 19 år gammal. Ytterligare inbjuds Falcks underlydande tjänstemän, dvs. två uppsyningsmän och fyra tullvakter, alla dock utan damer. Listan omfattar 44 herrar och 38 ”fruntimmer” samt ”egna & uppassning” 12 personer, vilket sammanlagt gör 94. Härav blir ”borta 10 = räst 84 personer”. ”Thé och Supé” bjuds, och man kan föreställa sig att det blev ganska trångt kring borden på Kuddnäs. I statskalendern har Falck gjort följande notering om firandet:

Dans & supe som slöts på morgonen å Kuddnis egendom där jag då bodde ... En surpris som ej bör glömmas var att ett brudepar jemte bröllops gäster och spelman, alla i kostym, infunno sig sedan gästerna voro församlade. Sälskapet voro stadens ungdom, hvilket å mig, som ej det ringaste visste däraf förut, gjorde ett ibland de få glada intryck jag under min lefnad njutit, och hvilket för tillfället gjorde mig stum och rörd mer än jag nånsin varit vid dylika tillfällen !!!

Sällskapslivet i staden bestod inte enbart av privata tillställningar i hemmen, utan också av ”assembléer” och baler i offentliga lokaler. Brunnsbalerna i sommarvärdshuset på Brunnsholmen har utförligt beskrivits av Topelius i hans dagböcker. Falck med sin fäbless för festligheter var naturligtvis en självskriven deltagare. I statskalendern noterar han den 23 maj 1851: ”Invigde Holmen där Strengberg äfven var”, och vid säsongöppningen av värdshuset den 1 maj 1852 deklamerar han av en daterad luntlapp att döma Esaias Tegnérs ”Majsång”: ”Se öfver dal och klyfta den unga majsol ler ...”. Till dagsanteckningarna om olika fester fogar han ofta inom parentes ”Njuter!”.

[Inf. 2007-12-13.]

Vid detta laget har Falck tydligen fått nog av att leva i hyresbostad, eftersom han den 23 februari 1852 köper tomten nr 94 på Källbacken av köpman Adolf Hammarin. Någon månad senare inhandlar han på auktion ytterligare de angränsande tomterna nr 95 och 96. Hemmet inrättas i något av de på tomterna befintliga husen.

År 1852 drabbas Vasa av en storbrand som gör bl.a. stadens alla skolor husvilla. Detta innebär ändrade förhållanden för barnen Amanda, Frans och Knut som gått i elementarskola där sedan 1849. Amanda, nu 18 år och vars skolgång måhända hunnit avslutas, finns redan i mars 1852 hemma i Nykarleby. För en flicka att fortsätta till student var oförenligt med tidens sätt att se. Borgarmamsellen skulle övas i husliga dygder samt ägna sig åt de sköna konsterna, spela piano, sjunga, teckna eller måla. Mycket riktigt tar också Amanda tecknelektioner för en viss Enegren.

Knut och Frans fortsätter i skola i Helsingfors, troligen under överinseende av någon släkting. Fader Falck har dock snart insett att någon annan bana än fortsatt läsning vore lämpligare för Frans vilket framgår av Amandas brev den 14.3.1852 till pappan när denne befinner sig i Helsingfors. Brevet ger därutöver en uppfattning om det innerliga förhållandet mellan familjemedlemmarna:

Älskade Pappa!
Snart få vi den glädjen att återse pappa och Moster (Louise). Ack, vad det skall bli roligt; men jag tycker vad den stackars Frans skall få ledsamt när pappa och Moster far; men det kan int hjelpas; bara han skulle slippa i Junkarkåren, vad det skulle vara för en glädje för pappa och för Frans ... Mamma mår bra, och äfven Conon och Sandra, di beder alla hälsa till Pappa, Moster och Frans; men var mest hälsad af pappas lydiga dotter Amanda.

Stackars Frans blir inte antagen till junkarkåren. I stället väljer han, eller hans far för honom, sjömansyrket. För denna bana fordras inledningsvis praktik till sjöss, och Frans mönstrar som simpel kajutvakt på jakobstadsbarken ”Hercules” år 1853. Skeppet ståtar med bedriften att några år tidigare ha genomfört den första finländska världsomseglingen. Några svårigheter att få Frans placerad på detta skepp kan man anta inte ha förekommit, då man vet att dess redare var faderns vän Peter Malm junior, och att styrmannen ombord hette Magnus Weckman, son till en av fru Falcks systrar och således Frans kusin. En källa till bekymmer för Frans och hans föräldrar blir utan tvivel Krimkrigets utbrott i mars 1854. Dessbättre avmönstrar Frans redan i april och undgår därmed den fara som engelsmännens kapningar i Östersjön och dess vikar senare på sommaren utgör.

Enligt NSH ”hörde Falck till Runebergs beundrare och var en för ideella strävanden varmt kännande man”. (Schalins uppg.) Trogen denna sin ideella och fosterländska läggning gör Falck i samband med Krimkriget den insats som sedermera skall rendera honom hedersamma omnämnanden i all historieskrivning gällande adertonhundratalets Nykarleby. När amiral Plumridges örlogsfartyg härjar som värst längs den österbottniska kusten, kapar fartyg, bränner och bombarderar, vaknar motståndsviljan hos stadsborna. Tillsammans med de i staden förlagda militärerna bygger man ”batterier” dvs. jordvallar för kanonuppställning, vid åmynningen, en på västra sidan på den s.k. Leppogubben och en på den motsatta stranden. Falck träder nu till och bekostar med egna medel fyra kanoner med hjul, två på fältlavetter och två på fästningslavetter, som placeras bakom vallarna. Projektiler till pjäserna måste också anskaffas, och Falck gör en förfrågan till Kimo Bruk som dock svarar den 9 juli såhär:

Som vi icke äga någon cupolugn och masugnen först i slutet af Augusti månad kan sättas igång, så kunna vi icke nu här förfärdiga några kulor före den nämnda tiden, men väl derefter, då priset blir Åttatio /80/ kop. silfver pr lispund v.v.

Någonstans fick man dock fatt på tusen karduser laddade med kulor och druvhagel.

Något anfall från sjön mot staden förekom ju aldrig, och förmodligen bidrog kanonernas existens till detta, genom att sjöfarare vars farkoster uppbringats inte tvekade att berätta för engelsmännen om pjäserna och naturligtvis betydligt överdriva deras antal och eldkraft. Kanonerna flyttades rätt snart till Uleåborg där de ansågs behövas bättre.

Författaren Mikael Lybeck ger i novellen ”Fred i krig” en idylliserande bild av ”talkoarbetet” med batterierna vid åstranden. Ännu idag kan man efter litet sökande i alskogen hitta vallarna, nu hemvist för rävar som funnit dem lämpliga att gräva sina gryt i.

[FINLAND.

— I Ryska Invaliden läses:

» — — —

Tullförvaltaren i Nykarleby Falck har, såsom ett uttryck af dess tillgifvenhet för monarken och kärlek till fosterlandet, erbjudit fyra kanoner i fullständigt skick, af hvilka tvenne på välbyggda fältlavetter, beslagna och försedda med alla tillbehör, samt tvenne på fästningslavetter med hjul. Till dessa kanoner äro 1,000 karduser med kulor och drufhagel förfärdigade. Till följe af derom vidtagen åtgärd ha Falcks kanoner, jemte fyra sexpundiga malmfältstycken, som äro uppgräfda ur jorden vid Brahestad och befunnits fullkomligt konserverade, transporterade till Uleåborg, der de kommit att uppställas på batterier, hvilka invånarne åtagit sig att på eget föranstaltande uppföra.»

Aftonbladet 18 september 1854.
Hela KB:s Svenska Dagstidningar var tillfälligt öppet under Corona-krisen våren 2020.
(Inf. 2020-04-23.)]

 

[Helsingfors

Hans Majestät Kejsaren har, till ett vedermäle af Dess höga erkänsla, för de af stadskommuner och enskilda personer med afseende å närvarande krigsförhållanden gjorda anbud, täckts i nåder tilldela tullförvaltaren i Nykarleby stad Falck en briljanterad ring och handlanden i Kaskö stad Grönberg guldmedalj med påskrift ”för nit”, att bäras om halsen i S:t Anne ordens band, samt derjemte behagat förklara öfrige enskilde personer, äfvensom de stadskommuner, hvilka genom uppoffringar och anbud bevisat sina undersåtliga känslor, Dess höga tacksamhet.

Finlands Allmänna Tidning nr 239 den 14.10.1854 på Historiska tiddningsbiblioteket. Bakgrunden.
(Inf. 2011-08-30.)]

Kriget fortsätter ännu två år, men sätter inga spår i Falcks korrespondens som mest förs med andra tulltjänstemän runtom i landet och gäller triviala ärenden. Krigshotet kan dock vara orsaken till att han skaffar sig en ”revolverpistol” från Helsingfors.

Falcks hushåll omfattar i början av år 1855 hustrun Ulrika, den tjugoåriga dottern Amanda och de två minderåriga barnen Conon och Alexandra. Också Ulrikas åldriga mor Eva Margaretha Lönroth samt hustruns syster Louise finns tillstädes. Moderns närvaro kan möjligen förklaras av att Ulrikas hälsa börjat svikta.

Sonen Knut, 17 år, går som nämnts i skola i Helsingfors. Frans har från och med höstterminen 1854 inskrivits i sjöfartsläroverket i Kristinestad där han studerar för vinnande av styrmanskompetens. Hans klena läshuvud och, som det verkar, svaga motivation gör dock att studierna går trögt vilket givetvis bekymrar fadern. Tursamt nog studerar Frans kusin, den ytterst skötsamma Magnus Weckman för kaptensexamen i samma skola, och de två delar logi. Fader Falck har tydligen avtalat med Weckman att denne skall bistå och övervaka Frans samt rapportera om hans framsteg. Weckman skriver den 25 april 1855:

Goda Morbror!!
Morbrors skrivelse af den 20:e dennes har jag bekommit, och får härmedelst underrätta Morbror, att jag har frågat Kapten Selin angående Morbrors önskan om Frans läsning efter det Examen försiggått, och vilket han lofvade. Jag frågte äfven huru mycket han skulle fordra i ersättning. Han svarade då, att om det skulle blifva flere elever som ville erhålla privat undervisning, så skulle han beräkna efter 5 Rub. i mån ... Af Morbrors skrifvelse erfor jag att Morbror var ledsen deröfver att jag icke nämnde något om Frans i brevet. Nog bad jag honom att han sjelf skulle skrifva till sin Far, men det blef icke något utaf, ehuru vida han, hela lördags eft.m. hade tid dertill. Angående Frans flit, så har han icke nu vinnlagt sig så mycket om sin läsning som i början af termin, men jag kan icke säga att han jyst heller varit särdeles lat. Nog har han tycktas ibland vinnlag sig om sin läsning fast det icke har velat gå särdeles framåt, men kanske det dock med tiden tar sig ...

Med Weckmans brev följer en kort skrivelse från Frans:

Älskade Pappa!
Pappa är god och förlåtter mig att jag ej kom att skrifva då när som Magnus skref hemm ... Och så hade jag ej så mycket att berätta för pappa att Magnus hade alt för väl kunnat hällsa hemm från mig. Nu håller vi på att repetera tills examen, dett har nu gått bra hitils jag har fått 6 — två 0 och ett minustecken ...

Påföljande sommar seglar åter Frans och Magnus Weckman tillsammans, nu med Weckman som skeppare på en skuta vars namn och hemort blir oss okända.

På senhösten samma år, 1855, drabbas familjen Falck av förlusten av makan och modern Ulrika. Hon dör i en ålder av 51 år den 12 oktober, dagen före Petter Jacobs 54:de födelsedag. Hemmets skötsel övertas av dottern Amanda och Ulrikas mor Eva Margaretha Lönroth. Modern kvarbor i familjen tills hon dör år 1857, 76 år gammal. Hon begravs vid sidan av sin dotter på Nykarleby begravningsplats. Märkligt är att inskriptionen på gravstenen visar fel dödsår för bägge, resp. 1857 och 1859, avvikande från kyrkböckerna.

Falcks ekonomiska ställning är nu så god att han börjat investera ansenliga summor bl.a. i obligationer. Vännen och yrkesbrodern O. von Numers skriver den 4.6.1856 från Helsingfors:

Heders Broder!
Härjämte medfölja nu obligationer för de 1000 Rubel du tillsände mig ...      Bergman har nu afsändt Ditt silfver jemte uret ...

En mindre spekulation ägnar sig Falck också åt, då han på auktion den 28.11.1856 köper tomten nr 90 på Källbacken, bebyggd med en gammal liten stuga, obebodd. Några månader senare säljer han tomten åt änkedoktorinnan Maria Henriette Ticklén.

Vänner i ekonomisk förlägenhet kan fortfarande påräkna Falcks bistånd, vilket bl.a. visas av ett brev från Vasa, daterat den 28.10.1857:

Gode Broder!
Mycken tack för din försträckning, för hvilken jag i stället öfversänder mitt skuldebref ... Du har gjort mig en stor tjenst genom din försträckning så mycket mera som jag derigenom undgår att råka i vantarne på personer till hvilka jag möjligen framdeles komme att föryttra tingsgästnings spanmål från domsagan ...
Din vän och lifegne dreng Peter Björkelund.

År 1858 blir ett prövningens år för Nykarlebys befolkning. Branden den 12—13 januari förvandlar staden till en rykande askhög, och inte nog därmed: Starka krafter söker förhindra att återuppbyggandet sker på samma plats och förespråkar en flyttning av staden till annan ort. Dessa strävanden omintetgörs dessbättre, mycket tack vare Zacharias Topelius insatser.

Också familjen Falck blir hemlös, då alla hus på Källbacken stryker med i katastrofen. Några brevkoncept där Petter Jacob själv skulle beröra förlusten finns inte, och därför vet vi inte dess omfång. Var man de närmaste dagarna finner logi är också okänt. Falck vidtar dock genast åtgärder för att återskapa hemmet. Redan en vecka efter branden, den 20 januari, köper han gården nr 134 i den av branden skonade Nystaden på auktion och inrättar sig här med familjen. Tomten som i den nya stadsplanen får nr 110, är den som idag har adressen Seminariegatan 13 och ägs av familjen Riissanen. Huset som blir Falcks bostad är detsamma som revs år 1954 med de inledningsvis nämnda konsekvenserna.

Särdeles tillfreds med den lilla bostaden, som tillika får tjänstgöra som tullkammare, är Falck dock inte eftersom han umgås med planer på att bygga nytt på tomten. Han tvekar dock, och systern Carolina tycker sig veta orsaken då hon den 18 oktober 1859 skriver:

... Du lär väll bli gammall och kraslig eftär du int tänkär bygga ...

Så är det ändå inte, för ännu samma år inhandlar Petter Jacob den i norr angränsande s.k. residenstomtåkern av rådman P. A. Lybecks arvingar. Tomten är faktiskt en obebyggd åker, men Falck påbörjar genast uppförandet av en stor vinkelbyggnad (nuv. Sjöskogs, f.d. Övergaards). Den lilla gården nr 134 (110) säljer han den 22 februari 1860 till en av sina underlydande, tullvaktmästare C. A. Svahnström. Denne bosätter sig dock knappast i huset, eftersom det bevisligen fortlöpande hyser tullkammaren, åtminstone till år 1885. Falck bor väl också kvar någon tid till dess hans nya hus är beboeligt. Då man flyttat in skriver åter Carolina den 24 mars 1861:

... När du får dina rum i årning så tyker jag att de blir lika vackra som dina förra var, jag såg dom int som färdiga män Frans beskref för mig huru danna di var och di måste ha varit bra vackra ...

Huset som Falck lät bygga 1859.
(Foto förf. 1999.)

Sedermera anlägger Petter Jacob en stor och vacker trädgård på tomten med en myckenhet fruktträd och bärbuskar.

Någon handlingsförlamning sprids inte i Nykarleby efter branden. Hur otroligt snabbt återuppbyggnadsarbetet har kommit igång visas av innehållet i ett brev som Falck den 30 januari, d.v.s. knappt tre veckor efter katastrofen, skriver till Stockholm. Han tackar här grosshandlare W. G. Patersson för hjälp med översändandet av den lilla ”pension” som han och systern Carolina åtnjuter från Terna Bruk, och fortsätter:

... Wännerne Berger och Dyhr torde redan ha underrättat H.H. om sanna tilldragelsen vid branden härstädes den 12—13 i denna månad, så att jag med förbigående däraf endast får tillägga, att sedan sinnena åter blifvit lugna är innevånarna ense om återuppbyggandet, det nio à tio mindre byggnader redan äro uppförda på ruinerna, hvaribland Bergers och fyra andra bod lokaler, och torde vår lilla stad sålunda åter småningom komma i värksamhet, blott dess återuppbyggande å vederb. ort vunnit sention, hvarom tvifvel uppstått genom ett dessa dagar gense rykte, vilket hos innevånarna injagat en panisk fruktan ...

Av barnen befinner sig vid denna tid hemma den fullvuxna Amanda, nu 24 år, och femtonåringen Alexandra. Fadern Petter Jacob är sålunda ensam karl i huset. Frans har efter mycken möda avlagt sin styrmansexamen och seglar nu på världshaven. De yngre bröderna Knut, 20 år, och Conon, 17 år går i gymnasium i Tavastehus. Varför denna ort så långt från hemstaden valts för deras skolgång är svårt att förstå, men det kan tänkas att fadern ansett skolan vara den bästa i landet. Att han har ambitioner för sina söner visas av vilket privilegium gymnasieutbildning innebar på denna tid: Av landets 1 637 000 invånare år 1850 var endast 380 gymnasieelever! Gossarna skriver regelbundet hem, oftast för att begära pengar. Conon den 6.2.1858:

Älskade Pappa!
Nu vill jag skrifva några rader, ty som det börjar lida till slutet af månaden, så behöver vi månadspenningar, och dem skulle pappa vara så god och skicka så fort sig göra låter. Knut hinner ej skrifva för denna gång men nog skall han göra det snarliga. Här är mycket med nöjen nemligen: Åtta onsdagssoaréer och fyra klubbar. Jag har bevistat en klubb som var i går och en onsdagssoaré. Men Knut har ej varit på varkendera, ty han låter skägget växa och vill ej gå upp förrän det blifver tillräckligt långt så att han kan gå. På Gymnasium går det sin jemna gång; vi väntar så att Pappa snart skall komma hit, det skulle vara så roligt ... Helsa alla därhemma ifrån Knut och mig men mest varder Pappa helsad af mig som är och förblifver Pappas lydige son Conon Falck

Av gossarnas brev får man åter en känsla av att den hängivenhet de hyser för fadern är äkta och inte härrör sig enbart av god uppfostran eller artighet. Knut skriver i oktober 1858:

Älskade Pappa!
Jag får nu, ehuru litet för sent gratulera Pappa på sin 57:de födelsedag och önska att Pappa måtte få vara frisk och lefva så länge att vi hinna blifva någonting och sjelfa få sörja för vår framtid. Dessutom får jag tacka pappa för pengarna som jag fick ... och för det att jag fick tillåtelse att fira min födelsedag, hvilket jag också gjorde. Jag hade bedt alla gymnasister, hvilka äro 27 och bestod åt dem smör och bröd och ett glas öl samt thé ... Jag har under hela förra veckan varit illamående, men likväl uppe på Gymnasium, det kommer derutaf att det hål på undra sidan af benet som under sista termin gick igen, nu åter har värkt opp. I lördags voro Berndt, Conon och jag i badstun och sedan dess har jag kännt mig må bättre ...

Den sjukdom som Knut här berör, förvärras senare gradvis och blir ett allvarligt bekymmer för familjen. Den hindrar honom ändå inte att fullfölja skolgången i Tavastehus och avlägga sin studentexamen.

Under år 1859 förlovar sig den giftasvuxna dottern Amanda. Som ”parti” betraktad är den blivande alliansen storartad i det att fästmannen är ingen mindre än Petter August Lybeck, affärsman, skeppsredare, rådman, dansk vicekonsul etc., med andra ord stadens kanske mest välbärgade och inflytelserika person.

Den hemmavarande tullförvaltarfamiljen krymper alltmer. Vid samma tid som Amanda gifter sig med Lybeck i slutet av år 1860 beger sig Alexandra till Helsingfors för att studera sång och pianospelning. Därmed är alla barn borta från hemmet, åtminstone vintertid, och Petter Jacob har endast svägerskan Louise Lönroth som sällskap i sitt stora hus. Med Alexandras inkvartering i Helsingfors får man hjälp av fru Emili Topelius, som skriver därifrån den 14 september efter nedresan från sommarvistelsen i Nykarleby:

Högtärade Herr Tullförvaltare!
Genom Louise Lönroth har jag blifvit ombedd att höra efter rum åt Alexandra hos fru Decker, och skyndar nu att göra reda för mitt uppdrag. Fru Decker har ännu en plats qvar för en ung flicka i sitt hus ... Fru Decker tar den ömmaste vård om de henne anförtrodda unga flickor, det kan jag försäkra, ty hon är utmärkt god ... Kommer Alexandra att taga lectioner i pianospelning så måste hon hyra sig instrument ... men skulle Alexandra blott sjunga, och endast till accompagnement behöva ett instrument, så får hon fritt begagna Mamsell Weckmans piano ... Mamsell W. är syster till fru Decker. Hvad sång och musik beträffar kan Alexandra aldrig komma bättre till. Fru Decker är sjelf så road och sjunger så bra, hon skulle öfvervara öfningen också och derpå skulle A. vinna dubbelt. De nöjen Alexandra skulle bevista bekostar hon sjelf naturligtvis, men hon behöfver ej bjuda sitt ”förklä” som det kallas, utan Mamsell Weckman följer henne då fru D. ej har lust ...
     Vår resa, som börjades under salut från Brunnsholmen, gick mycket lyckligt. Topelius helsar, deruti ber jag att få förena en helsning till Louise Lönroth och Alexandra och tecknar med högaktning Herr Tullförvaltarens tjenarinna Emili Topelius

Med sin syster Carolina står Petter Jacob fortfarande i regelbunden brevkontakt. Hon har tillfälligt bott i Borgå något år men flyttat åter till Kuggom, där en Jacob Lindfors numera är hennes förmyndare. Denne skriver:

Du har som jag hört mistat din fru och genom stora Eldsvådan blifvit utan eget tak öfver hufvudet, vi har genom sådan mist vår goda stad Lovisa ... Karolinas kapital (har) litet minskats genom vistelsen i Borgå, och om du påminner dig var jag emot den hushållning hon där ämnade föra, men du sade låt henne försöka och låfvade gottgöra eller bidraga att kapitalet intet skulle minska ... 1858 års saldo — Rb 1394,34, dessutom har hon på Sparbanken uti Lovisa 75 Rb, härav kan du se minskningen. Likvisst skulle hon lefvat ett ussält lif uti Borgå berättade Rector Riddelin med flera, men nog gjorde det henne godt, ty hon är nu mycket bättre till lynne, en vecka har hon nu varit hos oss munter och glad ...

Vid tiden för Amandas förlovning skriver Carolina:

Lovisa d. 18 ocktobärg 1859.
Min. Tiärra. Bror.
Tack för din skrifning i Amandas bref och för löftät att begagna penniggarna från bårgå badstugga jag blef så glad när du sa att jag skulle få däm. di behöfs så väll ... Jag grattulerrar dig til måg och en duglig måg dätt är rolligt att Amanda blir i samma stad att du kan träffa hänne alla dagar ...

Det sista bevarade av Carolinas brev är daterat den 24 mars 1861. Hon överlevde inte sin bror, men ännu är hon vid god vigör när hon skriver brevet, eftersom hon inte uttrycker några bekymmer för sin hälsa. Rätt rolig är den passus där hon i all välvilja önskar sin sextioåriga bror en ung flicka till partner:

Goda. Bror.
Tussände tack för ditt bref, och nu sjyndar jag att skrifva svar på ditt bref. När man blir gammal så blir man så trög att skrifva så är dätt åtminstone med mig nu ... hjertlit får jag tacka dig för bjudniggän til bröllåppät (Amandas), jag har vist borde skrifvit dig til och tacka för bröllops bjudniggän och ett så grant bjud bref har jag int här sit ännu, men du skall altid ha dätt som är vackärt, och så har jag haft fråssan dätt och varrit en orsak att jag int har kunna skrifva til er för ... Hälsa dätt ugga parrät hjertinnärligt från mig och gratulerra däm med alsjöns lycka och sälhet som kan önskas. jag tyckär gust vad dätt är roligt för er att Ammanda bor i samma stad så kan ni gå så ofta til varran och så hadde du ett storrt bröllåp som dansadäs så mågga daggar ... Docktor Lindekvist ...skall gifta sig med mamsäll Salbärg från lapträsk en 20 års flika, så att nu kan dätt hända att här kan varra någgon passande för dig nog finns här flickår mågga. Kanhända din och min smak int är lika därför kan jag int namge någån ... din vänskapfulla systär Carolina

Knut, bliven student på hösten 1860 och arkitektstuderande i Helsingfors, gläds också åt Amandas giftermål. Han skriver i november 1860:

Jag får tacka så mycket för Pappas sista bref daterat den 2 Nov. och den glädjande nyhet som det innehöll ... Min hälsa har varit mera skral men jag hoppas att det blir bättre bara jag nu börjar medicinera ... Jag (skulle) nu vara i behof af ungefär 30 Rub. Af Alexandra har jag lånat 5 Rub. Till ungeforms lyror på kragen 2,50 och till att deltaga i Österbottniska afdelningens blusett 3 Rub ... Af pengarna skulle jag köpa en ungeforms värja för ifall Pappa icke har något deremot. De för studenter bestämda värjorna är mycket korta och lär likna sådana som flottska officerarena begagna. Härtills har jag ännu icke gjort något annat än visiterat med Alexandra, hos vilken jag har varit nästan dageligen, men i nästa vecka ämnar jag börja afhöra collegierna och kanske rita om mitt bråck tillåter det, ty det har varit mera krångligt ... Idag fick jag höra att det nu finnes ledig plats på klinikum ifall jag vill låta obdusera mitt ben ...

Frans seglar nu som styrman på briggen ”Jalo”. Han skriver långa brev åt fadern med detaljerade redogörelser för sin situation ombord som är långt ifrån problemfri. Från London den 14.11.1860:

... Jag är nöjd med min påst, så har det varit hitils, men Finnskan är den värsta när man ej kan den, för att säga åt fålcket hvad som skall jöras ... Hvad jag skall berätta om kapten så är han en kinkig kar som vill ha årrdentligt ombord på fartyget, och är litet högmodig och dessutom är han en liten rumlare, så att i sjön tar sig en och annan sup när som inggen sir, men är dock ej full, bara att det syns på hans ögon och hans stämma är då gröfre och starkare när han kåmenderar, så att fålcket springer som råttor på däck ... Alla förundrar sig uppå huru jag har kunnat taga påst med Kapten Strand som är känd för en elak kar ... Jag skall ge ett bevis uppå Kapten Strands karaktär. I måndags d. 12 November om mårgonen kl. 1/2 7 när jag kom upp på däck så sade Kapten Strand till mig, hvarför Styrman såfver till kl. 8. Jag sade åt Kapten att kl. är ej 8 utan den är 7 nu, och då blef han så ond däröver att han var på vägen att slå till mig ... När som jag har ätit gick jag inn i kajutan för att tala med Kapten, och sade att under den tiden som jag har varit här ombord, så har jag sitt att Kapten ej är nöid med mig och om så är är jag äfven nöjd att gå ifrån fartyget ... Då steg han upp ifrån soffan och tjörde ut mig ... Därföre har jag ej något nöjge att vara ombord, och dessutom har fålcket ej någon respeckt för mig och således kan jag ej befalla dem till någonting att göra ... Vi kommer att få en långer resa, den kommer att gå på Svarta havet eller också på Vässtindien ... Pappa är god och skrifver hit till London så fort Pappa har tid och även då om Knut har fått sin student Exam ty det skulle glädia mig alldra mäst ...

Från Swansea beklagar sig Frans åter en månad senare, den 10 december:

... Jag får nu berätta för Pappa att jag nu har kommit till staden Svansea som ligger i England i mynningen af Enggelska kanalen ... Jag vet nu ej vad jag skall jöra om jag skall bli qvar eller ej; ty det blev en långer resa för mig om jag skall följa med den till Barselona dit den kommer att gå med kol, och därifrån till Konstantinopel, dit går ... dessutom en Kapten Malmberg som jag tror skall vara bror till Aptekarn i Nykarleby ... Lotsen som vi hadde på resan ... Kapten och han söp tillsammans hela resan så att di var fulla både nat och dag

Alexandra trivs däremot storartat i Helsingfors och hos fru Decker. Månne Falck har en förkärlek för sitt yngsta barn: han numrerar hennes brev och skriver svarsbrev på ovanligt stort antal sidor. Ur brev nr 4 den 2.12. 1860 (faderns notering ”besv. d. 9 Decemb. på 8 sidor”):

Min Egen Älskade Pappa!
Tack goda Pappa för det sista brefvet ... Vi fortsätta allt ännu två gånger i veckan att sjunga för Jakobsson ... han lär så utmärkt bra, nu ser jag huru jag förut sjungit, det finns sådana toner som jag aldrig sjungit, nu tycker jag mig kunna ingenting ... Vet Pappa jag tänker lära mig skrinna skritsko. Härom dagen voro vi på isen, jag hade skritskorna på mig, men det var rysligt svårt, fast två herrar höll mig i hvardera handen så ville jag icke kunna stå ... Ack! hvad det vore välkommet, om Pappa med någon resande vore så god och skickade en neionögonskagg, ty de anse det ju för en sådan läckerhet. I torsdags voro vi på theatern, det nya theaterhuset är så vackert ... Få se om Knut kan komma hem till Julen, ty han har icke ännu låtit operera sitt ben, emedan läkaren är sjuk ... Hos Langens hafva Knut och jag varit, der är mycket trefligare nu som förr, det är säkert för att gubben är borta. Den knarrn ...
     Ack! Pappa så nöjd jag är att bo hos Tant Decker ...

Till Alexandras dygder hör sparsamhet, vilket hon bevisar i brev nr 5:

Min Innerligt Älskade Pappa!
Tack goda Pappa för det sista brefvet, hvaruti 35 rublarne voro. Ack, det svider uti mig hvar gång jag emotager penningbref, ty det går så mycket åt för mig .. .jag har kommit på den tanken, att bäst är det att hafva inga pengar, ty då går det icke så mycket åt ... Hjertligt tack min egen Pappa för julklappen ... Pappa frågade mig om jag börjat taga språk timmar, nej, det har jag ännu icke gjort, ty först och främst äro de mycket dyra, och till det andra måste man hafva mycken tid för att läsa och skrifva franska, så att sång och spelning måste blifva efter, det skulle jag icke vela, men Pappa gör som du vill, jag får väl veta det i nästa bref. Inga rittimmar har jag heller tagit  ... Julafton kommer jag säkert att fira hemma hos Deckers, ty om jag går bort, så måste jag gifva julklappar der jag är, och det medgifver icke min kassa ... Mina tänder äro fortfarande friska och präktiga, ack! så klok jag var då jag lät sätta in dem, det är som en dröm att jag har lös tänder, och Tant hon deltager alltid i min glädje deröfver ... Jag får önska en glad, ja en mycket glad och treflig jul åt min älskade pappa och alla hemmavarande.
     Pappas egen vän Alexandra

[Inf. 2007-12-20.]

Den enda lilla besvikelse som Alexandra vållar fadern är att hon inte lär sig tala franska, vilket skulle komplettera hennes ståndsmässiga uppfostran. I brev nr 7 daterat den 28.12.1860 bemöter hon pappans förebråelser som dock inte stör det goda förhållandet dem emellan:

Min Högtälskade Pappa!
Huru mycket är jag Pappa icke tackskyldig, för den godhet ni så ofta bevisar mig, sednast då jag erhöll både juhlklappar, penningar och bref, hjerteligen får jag tacka Pappa och Moster som varit så snäll och sytt underfrackarne, men hvarföre skulle jag få juhlklappar, då jag icke gaf några sådana, det hade bordt vara ”lika mot lika” ... Pappa säger att det blifver ledsamt att höra Hanna (Berger) tala franska, men nog lofvar jag att alltid svara på det som hon talar, ty det är och förblifver icke många ord, om än hon skulle vara i en hurudan fransk familj som helst ...

Den 19 april 1861 rapporterar Alexandra om Knut, som äntligen låtit operera sitt sjuka ben:

Älskade Pappa!
Idag emotog jag Pappas sednaste bref, och vill nu med några ord besvara det. Jag sitter som bäst hos Knut på klinikum, derföre skrifver jag mitt bref med blyerts penna. I tisdags på förmiddagen blef Knut opererad, sju, åtta doktorer voro med Estlander vid operation; de fingo ut ett ben, hvilket var en och tre qvart tum långt. Knuts ben värkte mycket efteråt ... Tredje dag på morgonen började det mycket blöda, och doktorerna började då att hämma det, och till slutet fick de också det att stadna, matt var han derefter, men nu är det igen litet bättre  ...

Sitt sista brev från Helsingfors skriver Alexandra den 31 maj, kort före sin hemresa. Denna företar hon tillsammans med familjen Topelius som är på väg till sin sommarvistelse i Majniemistugan på Alörn. Brevet blir också det sista bland de bevarade pappren som ger besked om Alexandras levnad. Såhär skriver hon, tydligt upprymd av att få komma hem:

Min älskade Pappa!
Blott några rader hinner jag nu skriva till Pappa, för att underrätta dig om att Theres (Decker) och jag ämnar komma hem med Topeliuses. Knut blir efter här ty han måste ännu en tid vara på klinikum, och sedan kommer han hem med ångbot; vi tänkte syrprenera Pappa, men jag var icke säker om Pappa skulle blifva glad eller ledsen åt då vi skulle komma så oförmodat, derföre ville jag nu säga dig att vi i måndag ämnar resa herifrån, och pengar får jag af Tant; goda pappa säg icke åt de andra att vi komma, utan säg att vi kommer med ångbot. Våra efecter skickar vi äfven i måndag med ångboten Österbotten. Adiö min älskade Pappa måtte Gud låta oss båda vara friska till vi återse hvarandra önskar din egen Sandra

En fraktnota från ångfartygsagenten Victor Schauman i Jakobstad visar att Alexandras ”efecter” kom fram med fartyget ”Österbotten” den 10 juni. Samma nota upptar ”Frakt och broavgift för Ett Piano ifrån Helsingfors med ångfartyget 'Suomi'”. Kanhända Falck därmed ”syrprenerade” sin Alexandra.

Conon, gymnasisten i Tavastehus, skriver till sin far den 10 februari 1861, och brevet är det sista bevarade från honom. Han lugnar här pappan som har uttryckt oro över sin sons vandel:

Älskade Pappa!
Tack söta pappa för brefvet och penningarna som jag erhöll för längesedan ... Pappa frågar huru många skott (= rus) jag hade under julen? Dertill kan jag säga att jag hade icke ett enda icke ens en sticka. Dessutom huru skulle jag vara så DUM, om jag får så uttrycka mig, då jag nästan på alla tillfällen som jag var följde med fruntimmer. Om man, en Gymn.Pojke? någongång kan göra det i ett gladt Herr sälskap, men för min del skulle jag alldrig göra det i fruntimmer sällskap. Så till exempel hade jag verkeligen Carls dagen ett litet skott. Jag var på Calle här i samma gård som jag bor hos en Arkitekt elef Kavén, och som jag ej tål särdeles mycket, så behöfde jag ej dricka många glas punsch förrän jag var rolig; men då gick jag ned i min kammare och lade mig att sofva ... Helsa alla bekanta, men mest varder Pappa helsad af mig som är och förblifver Pappas lydige son Bror (!)
     P.S. Vi hafva roat oss här efter vanligheten med sång och dans men nu är det slut ty fastan inbryter ...

Frans, styrman på briggen ”Jalo”, besöker alltmer exotiska hamnar och försummar inte att skriva hem från varje hamn. Han förefaller ha något förlikt sig med sitt oblida öde att råka ut för en supig och burdus kapten, när han skriver från Barcelona den 27 januari 1861:

Älskade Pappa!
Jag får nu öngska Pappa och alla de hemmavarande ett gåt nyt år och alt got, som en Son och en Bror kan öngska åt sina föräldrar och syskon. Även får jag underrätta Pappa och alla di andra att jag nu är i Barcelona. Och briggen Jalo kommer att gå härifrån till Odessa med barlast ... Jag har nu ej ännu erhållit något bref hem ifrån ehuru det är 3. brefvet som jag skrifver. Jag skref ifrån London hem och sade att vi skulle gå till Svansea för att sedan si om jag skulle kunna gå ut längre med briggen för Kaptens ovenskap mot mig. Men som jag ej erhöll något bref af Pappa så skref jag därifrån ånyo och berättade att vi skulle gå till Barcelona med kål. Och därifrån längre framåt. Då tänkte jag, att jag skall fölia med briggen till dess den kommer hem. Och tåla så mycket som möiligt, ty det blir väl någon gång slut. De brukar ju säga att den man hatar så älskar man, och det kan väl hända att det följer något gåt i slutet, fören Kapten Strand och jag skilies. Jag har ju Far och syskon i livet som jag tror? ehuru jag ej har erhållit något bref hemifrån, därföre har jag ganska lessamt ... Pappa är nu god och skrifver till Odessa när Pappa har tid ...

Frans följande brev, skrivet den 22 april 1861, kommer från Berdianski i Svarta Havet och är det sista dokumentet som rör hans öden. Han är nu 25 år, och breven röjer en mognad som kontrasterar mot hans håglöshet under skoltiden. Handstilen har blivit vårdad om också stavningen haltar, och man kan inte missta sig på att han tar sitt yrke på allvar. Faderns medmänsklighet tycks ha gått i arv till honom, eftersom han i närapå deltagande ordalag förmår berätta om sin brutala och försupna kaptens motgångar, samma kaptens som utsatt honom för en direkt förnedrande behandling:

Älskade Pappa!
Nu får jag underretta pappa att vi nu är i Berggianski, det är en liten och nätter stad. Här ligger en par 100 fartyg som väntar på last, men kan ej få. Ty vete har de lite utaf, och andra frackter äro låga, att det ej lönar mödan ... Och få nu si huru det går med åss, om vi får eller ej. Och Kapten Strand tror säkert att vi skall få, men jag tror tvertom ... Få nu se om fartyget kommer hem i år, ty Kapten har yttrat sig att det skall vara bort i två år. Emellertid har han erhållit bref af Redderietatt fartyget skall komma hem i år. För den skuld, att om det blir bort i ett år till så är inggen af Besettningen qvar, ty di går då bort i England om fartyget kommer att gå dit. Det har di skrifvit hem till sina hustrur ... Kapten Strand är mycket lessen för den skuld att han fick årdres af Rederriet, att fartyget skulle komma hem. Ty han trodde sig få vara bort uti ett år till, och sluta frackter som han tycker. Derföre så satt han i kajuten i går och svor för sig sielf, när ej hans tanckar slog in. Och dessutom hvad jag tror, så har han rumlat åpp sin förtienst, att han ej har något tillgodo ... Jag slutar nu mitt bref med helsning till alla hemmavarande och bekanta. Tecknar Pappas tillgifna son Frans Falck
     P:S: Om Pappa har tid, så är Pappa så god och svarar på mitt bref till Konstantinopel, om tiden medger. Det öngskar den samme. Pappa är god och helsar till Knut och Alexandra i Helsingfors och till Conon i Thavastehus”

Hemma i Nykarleby lever Petter Jacob ett fridfullt tullförvaltarliv i kretsen av sina hemmavarande fruntimmer och societetsvännerna, sedan Krimkrig och stadsbrand är överståndna. Som stadens sjöfart och handelsverksamhet är mycket livlig i början av 1860-talet har han dock säkert full sysselsättning med sina tjänsteåligganden. Från fönstren i sitt hus ser han tjärböndernas båtar komma långväga ifrån längs älven, och på andra sidan huset liksom på älvens motsatta sida hästfororna på landsvägen på väg till beckbruket eller lastageplatsen med exportvaror eller för att hämta importerat gods från tullmagasinen. Från sina underlydande tjänstemän i hamnen och på redden vid Alörn får Falck dagligen skriftliga meddelanden om alla händelser, exempelvis som här:

Aller Ödmjukaste Dag Rapport.
Under min bevakning har i dag blifvit uplåssad ifrån Skonerten Wikingen för Herr Rådman C.W. Sundström 176 säckar Råg. Hvilket Hans Kejserliga Magistäts Sjö-Tullkammare Tillkännagifves.
Ahlörs redd den 21 October 1862.
C.A. Svahnström

Vid sidan av sällskapslivet ägnar sig Falck på fritiden bl.a. åt jakt, skötseln av sin trädgård och — gåsuppfödning. Victor Schauman, apotekaren och mångfrestaren i Jakobstad skriver nämligen:

Högtärade Farbror!
Farbrors ärade bref bragte mig beloppet för gåskarlen ... Gåsen afgick härifrån frisk och sund samt fullt ”kapabel” ...

Utan bekymmer förflyter dock inte Falcks liv dessa dagar. Orosmomentet består i sonen Knuts tilltagande ohälsa. Operationen av hans ben i april 1861 tycks inte ha medfört någon förbättring, eller så har något annat tillstött. Han avbryter sina arkitektstudier, och sommaren 1863 besluter fadern sig för att söka bättre vård för sonen utomlands. Man väljer en kuranstalt i Söderköping i Sverige, dit far och son reser åtföljda av systrarna Amanda och Alexandra. På anstalten genomgår Knut badkurer under överinseende av en doktor Gustaf Böttiger, men tydligen utan väsentligt resultat. Man reser vidare till Stockholm för att söka ytterligare behandling. Böttiger eftersänder ett intyg hit den 15 juli och skriver:

... Gifve Gud att den stackars ynglingen snart måtte få inkomma på någon lämplig vårdanstalt och återvinna sin helsa!!

Av Falcks svar på brevet framgår att man lyckats få in Knut på sjukhus:

Stockh. d. 29 Juli 1863.
Högädle Herr Doctor och Riddare!
Förbindligast afläggande tacksägelse för hitsända betyget får jag närsluta renumerationen för samma, hvilket ehuru altför ringa, Tit. ville godhetsfullt emottaga, samt tillåta att jag anser mig fortfarande som Tit.s gäldenär.
     Knut blef tills vidare emottagen på Conradsberg dagen för Tit.s bref anlände. Jag har för denna godhet att tacka främst Prof. Öhrström m.fl. högt aktade svenske män. För denna gång bråskar min hemresa hvilken i morgon anträdes; under hoppet att framdeles få förnya besöket i Söderk. begagnar jag tillfället få betyga den Högakt. hvarmed har äran framhärda PJF

Trots alla ansträngningar förvärras Knuts tillstånd, och den 3 november avlider han i Stockholm, endast 26 år gammal. Detta är det tredje dödsfallet i familjen inom åtta år: fru Ulrika 1855, hennes mor Eva Lönroth 1857 och nu Knut 1863.

Sommaren 1864 är Petter Jacob tjänstledig, möjligen på grund av sviktande hälsa. Till hans vikarie har tulldirektionen utsett en kontrollör vid Helsingfors tullkammare, Alfred Emanuel Blomstedt. Han är en trettioårig klockarson från Jalasjärvi och har gått i Vasa trivialskola samtidigt som Knut Falck. Mellan Petter Jacob och Blomstedt utvecklas en varm vänskap som inte förmår grumlas ens av att Blomstedt lämnar efter sig en brist i tullkassan som Falck kompenserar med egna medel. I korrespondensen dem emellan antyder Falck aldrig någon oegentlighet från Blomstedts sida.

Efter avslutat värv i Nykarleby skriver Blomstedt, med en ytterst vårdad piktur och disposition av brevet, i september 1864 från Helsingfors:

Högtärade Farbror!
I går anlände vi friska och sunda till hufvudstaden, efter att under resan hafva besökt åtskilliga tingsstäder och länsmän i Österbotten. Härigenom får jag aflägga min hjertliga tacksägelse för all den godhet och vänskap jag fått röna hos Farbror äfvensom särskildt för det undseende Farbror haft med min oerfarenhet vid förvaltandet af tullkammaren. Ännu har jag ej hunnit undersöka liqviden närmare, men med det allra första skall sådant ske ... Hvaruti orsaken (till kassabristen) må finnas är för mig lika obegripligt som det är ledsamt och nedstämmande att icke genast kunna honorera ett genom oaktsamhet och mindre noggranhet i penninge affärer uppkommet deficit ... Ansökning om patent rätt å uppfinning skall åtföljas af fullständig och noggran beskrifning om dess ändamål samt tillgången för vinnandet deraf ... Var god, Bästa Farbror, och framför min helsning till min nyaste väninna Alexandra äfvensom alla öfriga medlemmar af Farbrors familj samt herrskapet Lybeck. Med sann högaktning och tillgifvenhet har jag äran vara Min högtärade Farbrors ödmjukaste tjänare:
Alfred Blomstedt
     P.S. För par veckor sedan skall taket å Tulldirektionens cessionsrum hafva ramlat in så att ingen dervid dock blifvit skadad till lif och lem. Dme.”

Brevets passus om patenträtt å uppfinningar utgör tydligen svar på en begäran från Falck om att undersöka saken. Detta i sin tur, om det nu är fråga om hans egen uppfinning, vittnar ju om en vid 63 års ålder bibehållen andlig spänst.

Den 19 mars 1866 skriver åter Blomstedt, men nämner inget om den olycksaliga kassadeficiten:

Högtärade Farbror!
Genom tulldirektionens utslag ... är, bland annat jag ålagd att till tullkammarens kassa inleverera 31 mark 72 penni, som blifvit rådmannen Berger för ringa påfört för ett parti år 1864 inhemtadt kattun. Jag vågar derföre hos Farbror ödmjukast anhålla att rådman Berger härom underrättas, och jag är förvissad derom att den hedersmannen icke skall dröja att till tullkammaren inbetala anmärkningens belopp ...

Falck besvarar brevet den 3 april 1866. Handskriften i konceptet är darrig intill oläsbarhet, mycket olik hans tidigare behärskade och lättlästa stil, och man frågar sig om detta är ett tecken på att någon sjukdom tär honom. Texten avslöjar för övrigt att Falck inte behärskade finska:

Wärdaste Br.
Harvat ån rypyn väälis, så och med vår korrespondans, tack emedlertid för sednaste meddelandet, varå jag som svar får berätta att gubben Berger icke allenast betalat anmärk. å cattunet, utan äfven anm.procenten för Dig blott för Din älskvärdhet som tullare ... Jag har väntat och väntar få ärfara om Du upptäkt något mistag i räkenskaperna hvarigenom Din balans och skuld till mig kunde ärsättas, men då jag ännu är i okunnighet därom måste jag tillkännage att jag genomgått men ej upptäkt något som kunde förminska men med några mark föröka samma och är jag af den mening att Du endera utgifvit för mycket vid strandnings och andra liqvider eller blifvit bestulen, hvilket sednare skulle högeliga smärta mig och det under mitt tak ...

Om också möjligen försvagad av sjukdom sköter Falck sin tullförvaltartjänst till uppnådd pensionsålder, 65 år, vilket han fyller den 13 oktober 1866. Till hans efterträdare utses häradshövdingen Oskar Lindbohm, som kommer att inneha tjänsten i 20 år framöver.

Det sista brevet till Falck bland de bevarade pappren är från Alfred Blomstedt i Helsingfors. Denne har äntligen, efter mera än två års utdräkt, gjort ett försök att reda ut omständigheterna kring kassabristen från år 1864. Han skriver den 22 april 1867:

Högtärade Fabror!
Till en början får jag gratulera farbror till att hafva uppnått graden af emeritus och sålunda kommit i åtnjutande af full pension, utan att vidare nödgas hafva bråk och bekymmer i statens tjänst. Hvad den odiösa liqviden oss emellan vidkommer, så har jag nu omsider gjort deremot några anmärkningar, hvilka jag beder att härjemte få till fabrors närmare granskning och välvilliga bedömning öfverlämna. Ehuru jag gerna velat lemna alla dem, hvilka saken icke rör, i okunnighet derom, har jag dock, för att icke göra mig skyldig till sjelfviskhet, låtit vännen Alexander Boehm genomse liqviderne ... Emedan Boehm ansett anmärkningarna vara riktiga, lifvas jag af den förhoppning att äfven farbror finner dem befogade och sålunda med ett deremot svarande belopp minskar min skuld till farbror ... Farbror kan måhända hysa hvarjehanda dubier i afseende å min beredvillighet att förr än nu utreda denna fråga, men då jag ... fick låna 1864 års räkenskaper först under sistlidet år ... vågar jag hysa den tillförsigt att dubierna vika och lemna rum för den tillgift, hvarom jag hos farbror nu anhåller ... Med sann högaktning tecknar Högtärade Farbrors Ödmjukaste tjenareAlfred Blomstedt

Detta brev kommer Falck aldrig att besvara. Att hans krafter avtagit betänkligt ses bl.a. av hans namnteckning under en transportering av den tidigare nämnda aktien i Borgå Imbadstuga, varav den numera avlidna systern Carolina fått lyfta dividenderna genom åren. Namnet är mödosamt skrivet med en mycket svag hand, den 16 maj 1867.

Alexandra, nu 24-årig, och den 14 år äldre häradshövdingen Oskar Lindbohm, faderns efterträdare på tullförvaltarposten, har fattat tycke för varandra och gifter sig den 28 maj 1867. Över 100 bröllopsgäster inbjuds skriftligen och festen blir säkert ganska ansträngande för Petter Jacob. Han kan dock glädja sig åt att bägge hans döttrar förblir nykarlebybor, och att han därmed kan påräkna deras omsorg under sina återstående livsdagar.

Två månader senare, den 9 juli 1867, ändar ett slaganfall Petter Jacob Falcks liv.

Försöker man av innehållet i Falcks efterlämnade papper och av de knapphändiga uppgifter som står tillbuds i andra källor skapa sig en uppfattning om honom som samhällsmedlem, familjeöverhuvud och personlighet, så avtecknar sig bilden av en människa med i det hela positiva egenskaper. Naturligtvis var han belastad med tidens värderingar, ofta nära nog arkaiska med vårt sätt att se. Men han var en lojal samhällstjänare, väl förfaren i sitt yrke, och skötte sin tjänst såvitt man kan se med plikttrohet, stundom gränsande till pedanteri, dock därvid också bevakande sin egen fördel.

Han hade ett utomordentligt förhållande till sina barn och engagerade sig starkt och offervilligt för deras välgång. Han var ekonomiskt mycket medveten men tvekade aldrig att bistå vänner i trångmål, t.o.m. utöver vad vänskapsförhållandet skulle ha förutsatt (fallet Berger!). När så behövdes visade han handlingskraft; betänk exempelvis kanonanskaffningen under orientaliska kriget och de långtgående åtgärderna för att söka bot för sonen Knuts ohälsa. Och slutligen — en spontan humor gör sig märkbar i hans texter, en egenskap som säkert bidrog till att förskaffa honom en stor vänkrets.

Om de av Petter Jacobs barn som överlevde honom — alla utom Knut — och deras öden efter faderns frånfälle har jag funnit rätt få uppgifter i källorna.

Frans Ulrik Asa-Thor, den förstfödda och minst begåvade av syskonen, blev med tiden kapten på ett oceangående fartyg. Hans slut blev ömkligt i det att han ådrog sig gula febern i Rio de Janeiro och dog där den 27 januari 1881, 45 år gammal, ogift.

Bror Elias Conon, ”mellanbrodern”, blev student från Tavastehus gymnasium 1861 och forstkonduktör från Evois forstskola 1865. Efter några kortare anställningsperioder hos olika företag blev han forstmästare hos W. Gutzeit & Co i Kotka 1874, senare hos samma firma i Jyväskylä, därifrån han pensionerades 1895. Han dog på Lilliniemi i Jyväskylä den 4 november 1900, 59 år gammal. Hans äktenskap med Lilja Emilia, född Londén, var barnlöst.

Ett avsnitt i NSH som behandlar topeliusfesterna i Nykarleby åren 1868 och 1871 visar att Conon också efter faderns död tidvis vistades i Nykarleby, samt att han var musikaliskt begåvad och deltog i stadens kulturella aktiviteter med liv och lust:

Initiativtagare till två av de mest lyckade festerna var doktorinnan Olivia Forsius och stud. Konon Falck, med biträde av den tidens manliga och kvinnliga ungdom i staden. Den 14 jan. 1868, då Topelius fyllde 50 år, anordnades sålunda ... en tillställning för allmänheten ... Sångföreningen, ledd av Konon Falck, sjöng sånger  ... Unga, glada amatörer och amatriser utförde tvenne skådespel: ”Blomstertinget” av Topelius och ”Ett silverbröllop” av August Blanche. I bröllopspjäsen var rollerna fördelade sålunda: ... Länsman: Konon Falck ... Så trevliga Topelius-fester hade varken förr eller senare firats i Nykarleby ... Olivia Forsius och Alexandra och Konon Falck var så bra att ställa till.
(Schalins samlingar).

Amanda Karolina, den äldsta i syskonskaran, levde välbeställd hela sitt liv i Nykarleby som maka till ”den sällsynt noble, av alla omtyckte och vänsälle Petter August Lybeck, dansk vicekonsul. Hans gästfria hem blev genom honom och hans maka ... en av medelpunkterna för sällskapslivet i Nykarleby under de sista årtiondena av 1800-talet”. (V.K.E. Wichmanns Nkby-historik). Amanda avled den 30 oktober 1893 i sitt 59:de år. Hon överlevdes av maken med tio år. Ett foto av henne från 1860-talet kan ses i NSH.

Alexandra Maria slutligen, yngst av barnen, förblev också i hemstaden, boende med sin familj i fädernegården i Nystaden. Hon dog 67 år gammal år 1911, sex år efter sin makes, tullförvaltaren och assessorn Oskar Lindbohms frånfälle. Makarnas synligaste bidrag till stadens historia är att de skänkte en altartavla, ”Kristi förklaring”, målad av Alexandra Såltin, till kyrkan i samband med dennas inre renovering på 1890-talet.

Ville man forska efter senare generationer av den släkt Petter Jacob gav upphov till, bör man beakta att inget av barnen kunde föra familjenamnet vidare eftersom alla de tre sönerna dog barnlösa.

[Inf. 2008-01-06.]

*        *        *

Källor utöver tullförvaltare Falcks efterlämnade privata korrespondens och dokument ur Nykarleby Sjö-Tullkammares förödda arkiv:

H. Falck: Släkten Falck från Sibbo