Februarimanifestet 1899 och 1901 års värnpliktslag skärpte den politiska
oron i Finland. Efter diktaturförordningens genomförande 1903
blev de ryska myndigheternas grepp om landet fastare. Det passiva motståndet
mot förryskningsåtgärderna övergick småningom
till ett aktivt motstånd, som tog sig uttryck i politiska mord på
misshagliga personer. Det ryska nederlaget mot Japan 1905 och den därpå
följande revolutionen gav i Finland genljud, bl.a. i bildandet av
socialistiska arbetarföreningar, vapensmuggling o.s.v., allt välkänt från verk om Finlands politiska historia. 7)
Oron kulminerade i proklamerandet av nationalstrejk i slutet av okt. 1905. 8) Polisen, som jämte den ryska gendarmkåren
var föremål för folkmassans speciella missnöje och
hotelser, avgick i huvudstaden och på flera andra orter. ”Röda
garden” bildades här och där. I Tammerfors proklamerade
arbetarna ett radikalt program med bildandet av en interimsregering och
sammankallandet av en nationalförsamling efter känt revolutionärt
mönster som mål. I början av november var den värsta
oron dock över, sedan det kejserliga
manifestet av den 4 november kungjorts. Revolutionen i Ryssland och
Sveaborgsrevolten gav dock fortfarande genklang i konflikter mellan röda
garden och nybildade borgerliga skyddskårer. Först i augusti
1906 upplöstes dessa sedan polismakten reorganiserats. 9) I
Nykarleby blev mordet på Bobrikoff allmänt känt genom tidningsnotiser i ortspressen den 23 juni
1904. Här, liksom i hela Vasa län, hade motståndet mot
de ”olagliga” värnpliktsuppbåden
varit starkt. Massprotesten den 30 september 1901 mot det av senaten
promulgerade, d.v.s. till efterlevnad av Finlands invånare offentligt
kungjorda kejs. manifestet om värnplikten samlade 75.083 underskrifter
i länet, mot c:a 78.000 i Nylands och 72.000 i Åbo tättbefolkade
län. Hela antalet underskrifter var som bekant 473.280. 10)
Uppbåden i Vasa län vidtog den 19 april 1902 och första
förrättningen gällde Nykarleby stads- och landsförsamling
samt Munsala. Ingen av kommunerna hade valt ledamöter i de föreskrivna
uppbådsnämnderna eller, som de nu kallades, kretsnämnderna,
men dessa var från mars 1902 beslutföra, om ordf. och två
ledamöter var närvarande. 11) Guvernören i länet,
F.G. Björnberg, som var motståndare till Bobrikoffs politik,
utövade ej någon påtryckning genom att hota kommunerna
med viten, vilket landets övriga guvernörer gjorde. Björnberg
entledigades emellertid på egen begäran i början av 1903
och ersattes med prokuratorsadjointen Th. Knipovitsch. 12)
I Nykarleby hade man tydligen följt Kagalens uppmaning att utlysa stämma för anställande av val till
uppbådsnämnderna, men ej infinna sig till stämman. Stadens
röstberättigade medlemmar sammankallades sålunda till
allmän rådhusstämma av magistraten den 12 april 1902 kl.
6 e.m. genom annons i ortstidningen, men alla uteblev. 13) Lika gjorde
man de följande åren. I dec. 1903 resolverade senaten, att
magistraten ej var berättigad att låta bli att utlysa stämma.
I allmänhet infann sig dock endast stadens två poliskonstaplar
sin plikt likmätigt vid stämmorna. Den 15 febr. 1905 hade sålunda
endast konstaplarna infunnit sig, och dessa valde sedan ledamöterna
i förstärkta kretsnämnden. 14) Påfallande ofta
måste stadsfullmäktiges sammanträden ajourneras under
denna tid, på grund av att ledamöterna uteblivit. 15)
Sedan böter utdömts i mars 1905 för ”förfallolös
utevaro” förbättrades situationen åter.
Vid uppbådet den 19 april 1902 infann sig i Vasa län endast
15,8 % av de uppbådade och i de tre ovannämnda kommunerna
endast en lungsiktig yngling (Anton Svanbäck, senare poliskonstapel
i Nykarleby), som givetvis kasserades. Den 22 april gick det på
samma sätt i Jeppo kommun och under de följande dagarna i de
norra svenska kommunerna. Inga uppbådade infann sig. 16) Ehuru motståndet
långsamt uppluckrades under de följande åren, 1903 infann
sig nära 47 % i Vasa län, bröts det aldrig i dessa
kommuner. 17) Under 1904 försiggick uppbåden dock någorlunda
normalt, ehuru många ynglingar fortfarande uteblev. I mars 1905
inställdes slutligen uppbådsförrättningarna. 18) |
