XII. NYKARLEBY UNDER OFÄRDSÅREN

Förtryckspolitiken börjar. Passivt motstånd. Värnpliktsuppbåden


Februarimanifestet 1899 och 1901 års värnpliktslag skärpte den politiska oron i Finland. Efter diktaturförordningens genomförande 1903 blev de ryska myndigheternas grepp om landet fastare. Det passiva motståndet mot förryskningsåtgärderna övergick småningom till ett aktivt motstånd, som tog sig uttryck i politiska mord på misshagliga personer. Det ryska nederlaget mot Japan 1905 och den därpå följande revolutionen gav i Finland genljud, bl.a. i bildandet av socialistiska arbetarföreningar, vapensmuggling o.s.v., allt välkänt från verk om Finlands politiska historia. 7) Oron kulminerade i proklamerandet av nationalstrejk i slutet av okt. 1905. 8) Polisen, som jämte den ryska gendarmkåren var föremål för folkmassans speciella missnöje och hotelser, avgick i huvudstaden och på flera andra orter. ”Röda garden” bildades här och där. I Tammerfors proklamerade arbetarna ett radikalt program med bildandet av en interimsregering och sammankallandet av en nationalförsamling efter känt revolutionärt mönster som mål. I början av november var den värsta oron dock över, sedan det kejserliga manifestet av den 4 november kungjorts. Revolutionen i Ryssland och Sveaborgsrevolten gav dock fortfarande genklang i konflikter mellan röda garden och nybildade borgerliga skyddskårer. Först i augusti 1906 upplöstes dessa sedan polismakten reorganiserats. 9) I Nykarleby blev mordet på Bobrikoff allmänt känt genom tidningsnotiser i ortspressen den 23 juni 1904. Här, liksom i hela Vasa län, hade motståndet mot de ”olagliga” värnpliktsuppbåden varit starkt. Massprotesten den 30 september 1901 mot det av senaten promulgerade, d.v.s. till efterlevnad av Finlands invånare offentligt kungjorda kejs. manifestet om värnplikten samlade 75.083 underskrifter i länet, mot c:a 78.000 i Nylands och 72.000 i Åbo tättbefolkade län. Hela antalet underskrifter var som bekant 473.280. 10)

Uppbåden i Vasa län vidtog den 19 april 1902 och första förrättningen gällde Nykarleby stads- och landsförsamling samt Munsala. Ingen av kommunerna hade valt ledamöter i de föreskrivna uppbådsnämnderna eller, som de nu kallades, kretsnämnderna, men dessa var från mars 1902 beslutföra, om ordf. och två ledamöter var närvarande. 11) Guvernören i länet, F.G. Björnberg, som var motståndare till Bobrikoffs politik, utövade ej någon påtryckning genom att hota kommunerna med viten, vilket landets övriga guvernörer gjorde. Björnberg entledigades emellertid på egen begäran i början av 1903 och ersattes med prokuratorsadjointen Th. Knipovitsch. 12)

I Nykarleby hade man tydligen följt Kagalens uppmaning att utlysa stämma för anställande av val till uppbådsnämnderna, men ej infinna sig till stämman. Stadens röstberättigade medlemmar sammankallades sålunda till allmän rådhusstämma av magistraten den 12 april 1902 kl. 6 e.m. genom annons i ortstidningen, men alla uteblev. 13) Lika gjorde man de följande åren. I dec. 1903 resolverade senaten, att magistraten ej var berättigad att låta bli att utlysa stämma. I allmänhet infann sig dock endast stadens två poliskonstaplar sin plikt likmätigt vid stämmorna. Den 15 febr. 1905 hade sålunda endast konstaplarna infunnit sig, och dessa valde sedan ledamöterna i förstärkta kretsnämnden. 14) Påfallande ofta måste stadsfullmäktiges sammanträden ajourneras under denna tid, på grund av att ledamöterna uteblivit. 15) Sedan böter utdömts i mars 1905 för ”förfallolös utevaro” förbättrades situationen åter.

Vid uppbådet den 19 april 1902 infann sig i Vasa län endast 15,8 % av de uppbådade och i de tre ovannämnda kommunerna endast en lungsiktig yngling (Anton Svanbäck, senare poliskonstapel i Nykarleby), som givetvis kasserades. Den 22 april gick det på samma sätt i Jeppo kommun och under de följande dagarna i de norra svenska kommunerna. Inga uppbådade infann sig. 16) Ehuru motståndet långsamt uppluckrades under de följande åren, 1903 infann sig nära 47 % i Vasa län, bröts det aldrig i dessa kommuner. 17) Under 1904 försiggick uppbåden dock någorlunda normalt, ehuru många ynglingar fortfarande uteblev. I mars 1905 inställdes slutligen uppbådsförrättningarna. 18)




Telegrafchefen K. Wegge och kronokassör Fritz Olson.
Foto omkr. 1885, Herlers museum.
[Bilden fanns i slutet på kapitlet ”Den lärda banans” eftermäle, men jag tyckte den passade bättre här.
Namn på beskattade hundar år 1883.]


Nyheten om Bobrikoffs död mottogs med stor tillfredsställelse också i Nykarleby. Gendarmrapporterna från staden berättar om den illa dolda skadeglädjen. Det fanns de, som skrattande uttryckte sitt gillande både av mordet på Bobrikoff och på inrikesminister Plehwe. Att stämningen i staden dock ej var ryssfientlig ännu vid denna tid, visas bl.a. av att 236 personer av stadens c:a 980 närvarande befolkning eller 24,13 % hörsammade stadsfiskalen Fritz Olsons upprop om hjälp för lindrandet av nöden bland de i Ostasien kämpande ryska krigarna och tecknade bidrag för sammanlagt 155 mk. 19)



Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 389—391.


Nästa kapitel: Storstrejken.


Läs mer:
Med Monäs-pass över Kvarken av Martin Ingo.
(Inf. 2005-02-16.)