Under ovanstående rubrik skildrar märket M. I. (folkskolläraren Martin Ingo i Vasa) tre seminaristers flykt undan värnpliktsuppbådena 1904. Då skildringen måhända kan påräkna lokalt intresse, återgiva vi den ehuru i förkortad form som ett minne från de olagliga värnpliktsuppbådens tid.

*

Förf. återkallar i minnet den oro, som rådde vid tiden för de olagliga värnpliktsuppbåden. Det första av dessa, år 1902, hade resulterat i stort fiasko för den ryska regimen på grund av värnpliktsstrejken, vilken särskilt i Österbotten var allmän.

På grund härav försökte de makthavande att vid följande uppbåd i tid inringa villebrådet, till vilket vid härvarande seminarium hörde eleven Martin Ingo jämte två andra kamrater, Herman Davidsson, nu lärare i Östensö i Pedersöre) och Evert Smeds.

Förf. hade en tidig morgonstund kl. 6, fått sig en påminnelse om, att han vid angiven tid ägde avresa till uppbådet, som skulle äga rum i Lappo den 26 april. När det fjärde besöket för dagen kl. 10-tiden på kvällen gjordes i hans bostad hos „fru Pettersson“ i Nystaden, var emellertid beslutet att rymma fattat, och han själv låg uppkrupen på vinden, fröjdande sig åt att en under dagens lopp anskaffad samling Kauhava-knivar. Förf. påpekar, att uppmärksamheten den dagen icke varit särskilt stor under lektionerna i seminariet, vilket ådragit vederbörande lärarnes misshag, som dock byttes i förståelse, då de senare fingo veta, vad saken gällde.

Under dagen hade vi träffat våra överenskommelser och en syster till Herman skötte om en del förberedelser. Det var tydligt att myndigheterna hade för avsikt att effektivt ingripa för att höja antalet närvarande, och ägde vi tid sätta oss i säkerhet, om vi ville beröva dem möjlighet därtill för vårt vidkommande.

Aprilaftonen var lugn och fridfull där ute. Den lilla staden höll på att taga natt i hägnet av brandvaktens vakande ögon. Jag lämnade obemärkt mitt kvarter i den sena kvällen utan att underrätta någon om vart kosan ställdes. Ur ett och annat fönster lyste eld. Kanske höllo skolpojkarna ännu på med den sundénska grammatikens kvistigheter för att följande dag nöjaktigt kunna fylla modersmålslektorns fordringar. — Stora bron var tom.

Jag hade tillryggalagt vägen till Hermans hem ett stycke utanför staden (dåvarande tändsticksfabriken vid Andrasjö-vägen). Oaktat den sena timmen voro alla i farten. Jag var väntad. Det blev plättar och kaffe och en stund efter midnatt vandrade vi bort längs vägen genom skogen med fru Sundströms villanyckel (n. v. Lövings villa) på fickan och ett matknyte för den allra närmaste framtiden emellan oss. Månen kom upp. Snart kommo vi till „andra sjön“. Villorna stodo tomma och öde, och vårisen låg mörk över fjärden. Isen stängde än så länge vägen för oss till friheten bortom havet.

Villan nåddes. Snart brann eld i kökshällen. Från vinden hämtades sängkläder, där de legat under vintern, och breddes ut och ordnades till „syskonbädd“ på golvet. Vi tyckte att vi hade det helt skönt. Herman och jag, när vi efter någon timmes eldande redde oss att gå till sängs utan en tanke på förhand på vad detta den gången skulle innebära.

Jag kom att krypa ned under täcket först. Du milde, en sådan kyla i sängkläderna! Upp igen! Att lägga sig i en säng på ett gästgiveri vintertid är ett intet mot den upplevelsen.

Att taga kläderna på kunde inte komma ifråga, men något borde företagas. Så länge värmen något skulle fördela sig bland lakan, dynor, bolstrar och täcken anställde jag en stilla inventering av innehållet i ett skåp. Där funnos några papperspåsar, ett antal porslinspjäser och några flaskor. En av flaskorna innehöll brännvin. Kamraten fick kännedom om fyndet, och snart var dess öde beseglat. Vi tömde varsin sup och lade oss. Brännvinet värmde och pojkarna sovo snart som man sover i ungdomens vår. — Senare fingo vi veta, att brännvinet var avsett som läkemedel åt något kreatur.

Vi vaknade följande dag 12-tiden. Solen sken där ute och dess strålar silade in i vårt rum genom springor och hål på de stängda fönsterluckorna. Eld i hällen för kaffekokning. Hela besättningen ut att söka sött vatten. Med några plättar i handen bar det av. Vi hade kommit överens att för alla eventualiteter hålla oss i närheten av varandra så mycket som möjligt.

Vi fingo söka en stund och kommo att avlägsna oss ett stycke från bostaden. Efter att ha funnit vatten vände vi tillbaka och kommo därvid att passera en plats, där skogen var avverkad. Plötsligt fingo vi syn på en uniformerad mansperson med gevär i rem över ryggen. Avståndet var ganska långt, och kunde vi därför tillsvidare inte veta vem mannen var. Uniformen gav vid handen, att det var en polis. Vi höllo krigsråd och beslöt lägga oss i försåt för mannen och överrumpla honom, innan han fick tillfälle att begagna sitt skjutvapen. Jag tog plats bakom en stor enrisbuske och Herman bakom en annan ett stycke ifrån. En vinterväg strök fram, och längs den tycktes den ankomne närma sig.

Knivarna kommo fram. Han skulle få plikta med livet för sin oförvägenhet. — Mannen närmade sig, utan vetskap om vad som väntade honom om någon minut. En liten rökpelare steg rakt upp från skorstenen på fru Sundströms villa ett stycke ifrån.

(Nr 46/1925.)

[På kopian fanns även:]

Det kändes obehagligt, där jag låg bakom enrisbusken och betraktade min Kauhava-kniv och kom att närmare tänka på vad jag hade för avsikt att företaga mig. Skulle det verkligen gå så långt att jag skulle hjälpa till att taga en medmänniskas liv? Man var ovan med krig. Vad hade vi förbrutit mot den ryska regeringen? Vi hade trott på helgden av ett kejsarord, vi hade tänkt att lag och rätt äro okränkbara. Men huru skulle en rysk regering tycka sig behöva taga hänsyn till ett folk, som endast hade det felet att vara några tiotal miljoner för litet till antalet? Har man inte motiv för sina förtrycksåtgärder, så skaffar man sig sådana — —.

— Mika!

Jag hade så överlämnat mig åt dessa utredningar, att jag glömt mannen, som vi inväntade. Det var Herman, som ropade ordet Mika, och när jag tittade fram, såg jag framför mig på vintervägen just Mika. Genom min kamrats en syster hade han fått underrättelse om vår belägenhet och ville komma och hälsa på.

Svärdet kom fort i skidan tillbaka. Den ankomne, som sedan blev vår dagliga gäst en tid och som gjorde oss stora tjänster, var Mika Heikel, Nykarlebybo, student då, lärare vids Helsingfors' folkskolor nu, utklipps-Heikel i Helsingfors' Brage, vissångaren och seglaren. Mika var välgörande, där han stod på vintervägen i sin jaktdräkt av grått vadmal med geväret i rem och ränsel på ryggen.

Vår gäst fördes till stugan och fick naturligtvis intaga hedersplasten vid kaffebordet. Han berättade om, att ordningsmakten i staden blivit förstärkt med gendarmer och civila. De sökte oss mycket ivrigt och lyckades i början anställa ett antal pojkar, vilka företogo spaningsfärder till ängsladorna i stadens närmaste omgivningar. Utanför Hermans hem posterade en gendarm några nätter, men ganska snart drogs posten in, vilket kanhända var tur för vederbörande.

Några av våra kamrater beslöto oskadliggöra vakten. En av dem, som var känd för ovanlig styrka, klädde ut sig och kom smygande från skogen till det ifrågavarande hemmet sent en afton. Det var beräknat, att vakten skulle tro att det var min kamrat och göra försök att gripa honom. Några andra kamrater hade gömt sig i närheten för säkerhets skull. Ingen vakt syntes dock till den natten och inte senare heller.

Ändamålet med Mikas besök var att göra sig underrättad om vårt befinnande och att förstärka vårt matförråd. Ett dubbelpipigt jaktgevär och en revolver lämnade han åt oss jämte nödig ammunition. Vi kommo överens om att så mycket som möjligt låta villan se ut som obebodd. Till den ändan höllo vi luckorna för fönsterna stängda och dörren stängd. Vi träffade överenskommelse om lösen. Så vandrade han in i skogen. Det är upplyftande att tänka sig, att det rika och mäktiga Ryssland inte förfogade över en summa, som hade varit tillräcklig att köpa den gråklädde mannen ens för en minut.

*

Vårt tvåpersoners hushåll därborta i fru Sundströms villa skulle snart få en tillökning.

När budet om, att skaran av gendarmer och poliser anlänt till staden, nådde ynglingarna i skolan, var det en som obemärkt lämnade anstalten och vandrade ensam bort att uppsöka oss. Det var Evert Smeds från Solv, tidigare lärare i Petsmo, nu bonde och gästgivare på hemgården. Han hade blivit uppbådad någon vecka tidigare på sin hemort, men när han inte bevistade uppbådet och vederbörande fått kännedom om, var han befann sig, hade ban blivit överförd till vårt uppbåd. Han hade kännedom om åtgärden och fann nu lämpligt att för säkerhets skull göra sig osynlig också han.

Vår kamrat hade knapphändiga uppgifter, om var han skulle söka oss, varför han tog kurs för långt mot norr. Han var därför tvungen att söka sig längs stranden söderut och försökte gina över en vik på isen och plumsade i. Situationen höll på att bli allvarsam för honom, men slutligen lyckades han kravla sig upp och kom så genomvåt till vårt viste. Vår garderob var så illa försedd, att vi inte kunde bestå nykomlingen torra kläder ens. Han fick krypa ur sina våta och gå till sängs, sedan han fått en jamare av Mikas förkylningsdroppar. En härlig brasa gjordes upp och kläderna hängdes att torka.

Medan allt detta timat, hade av morgon och afton blivit den första dagen. Till natten drogs ett stort skåp framför köksdörren. Vapnen placerades på ett bord i sovrummet, och så kröp sällskapet ned i syskonbädden på golvet med nykomlingen i mitten. Under natten drömde jag, att våra vedersakare funnit oss och höllo som bäst på att bana sig väg till köket. Jag sprang upp och väckte mina kamrater. En tog geväret, en revolvern och den tredje försåg sig med en kniv. Det var mörkt som i säcken. Där stodo tre tappra ynglingar i nattens mörker i skjortan, men beväpnade och fast beslutna att dyrt sälja sin frihet. Tyst som i graven. Det minsta ljud från köksdörren hade åtföljts av en salva från våra skjutdon. Vi väntade lång stund med återhållen andedräkt, men till sist började vi förstå sammanhanget. Jag fick några gliringar för att jag i oträngt mål alarmerat manskapet i förläggningen, men snart snarkade styrkan igen och vaknade vid en ny dag.

Evert hade att dras med en liten förkylning och höll för säkerhets skull sängen. Herman och jag delade omsorgerna och mödorna på kosthållet. Att leva på smörgås och mjölk, plättar och kaffe går ju an, men kan man omväxla med någonting ytterligare, vinner tillvaron därpå onekligen. När har man i livet haft tillgång till någon större sats plättar för resten?

Vi togo en överblick över våra möjligheter i antytt avseende. Helkokta potatis till smörlake kunde vi tänka på. Herman uttalade önskvärdheten att kunna åstadkomma kornmjölsgröt. Nu erinrade jag mig påsarna i skåpet från min visitation första natten i villan. Snart hade jag förvissat mig om, att en av dem innehöll kornmjöl och t. o. m. skrätt sådant, så ingen fara. Grytan upp med vatten i och salt, som till en hederlig grötstump hörer. Kokningen bedrevs med all energi. Svetten lackade, och aptiten var i tilltagande. Emellertid ville gröten inte taga form i enlighet med våra beräkningar. Den antog en oväntat ljus färg, som om den blivit kokad på mjölk, och dessutom var den fortfarande mycket tunn, ehuru jag placerat åtskilliga nävar mjöl i grytan. Vi fortsatte arbetet, ehuru icke utan vissa tvivelsmål beträffande resultatet av vår gärning. Evert hade följt med våra förehavanden och nu kom han för att närmare taga kännedom om gröten. Han hade vissa insikter just på det köksvetenskapliga området och behövde endast kasta en flyktig blick i grytan för att konstatera, att vi kokat kornmjölsgröt på — krita.

Händelsen blev synnerligen förödmjukande för mig, agrara försänkningar till trots. Att inte kunna skilja mellan krita och skrätt kornmjöl! Affären måste för hungerns skull skyndsamt avvecklas. Jag fick lov att tvätta grytan, och så haglade befallningarna: potatis i grytan, vatten över potatisarna, mera ved in, se till att eld finns under grytan! Min roll blev den dagen den underordnades i frågor rörande mat och dryck.

(Nr 4?/1925.)

[På kopian fanns även:]

Vi stannade i fru Sundströms villa till kvällen före 1 maj. Dagarna voro inte nämnvärt längre än annars, oaktat vi fingo lov att hålla oss mest inomhus med luckor för fönsterna. Vid skenet av ett ljus förrättade vi våra sysslor med bäddning, mat- och kaffekokning, jag nämner för fullständighetens skull också städning, ehuru jag icke med säkerhet kan erinra att golvet blivit sopat under den tid av omkring en vecka, som vi uppehöllo oss i villan. Meningen var att läsa något också, men stannade det så tämmeligen vid blotta tanken. Självfallet var det på sämre sidan med arbetsron. Ett prassel eller en knäppning lade beslag på vår uppmärksamhet för en lång stund.

En dag, efter det vi hållit middag och stökat undan diskarna, satte vi oss kring bordet för att fördriva tiden med ett spel, marriage eller knorr vad det kan ha varit. På bordet hade vi placerat en kaffebricka upp och ned och läto spadrarna dansa ned på brickan, så det smällde. Mitt under spelet knastrade det till utanför som då man stampar av en torr kvist. Ljuset släcktes, och tystnad inträdde omedelbart. Falskt alarm. Huru länge vi suttit overksamma i mörkret kan inte uppgivas, då en knackning hördes och kort därpå orden „God vän“ uttalades bakom dörren. Skyndsamt vreds skåpet åt sidan, och dörren öppnades. Mika hade med sig en av klasskamraterna till Evert och mig, Johannes Näse, inspektorn. Båda voro lastade med matvaror. Man kan förstå, att det gick mat åt. Tre ynglingar, som kunde konsten att äta och smälta mat.

Stämningen var överallt i staden till förmån för oss. Någon svårighet att få ihop mat för vår räkning fanns inte. Det kom bröd, potatis, smör, korv, rökt fårkött, kaffe, kaffebröd, socker, mjölk, salt — allt vad till ett ordentligt dagligt bröd hörer för inmundigande. Ur ränslarna drogos en gång fram tre par duktiga pjäxstövlar och något par tjocka benkläder. Vår kassa var tämmeligen ansträngd. Jag vill minnas vi vid sammanslagningen kommo upp till någon mark över femtio. De goda stadsborna förstodo att det var lite si och så med vår ekonomi och skramlade helt hastigt ihop en summa, tack vare vilken vi räknade oss som väl situerade.

Jag har efteråt många gånger känt mig rörd vid tanken på den vänlighet och omtanke som de goda människorna i staden lade i dagen för oss, och jag har önskat, att jag finge tillfälle att giva uttryck åt vår tacksamhet. Skulle dessa anspråkslösa rader komma under ögonen på någon av dem, må det för deras räkning få sägas ett hjärtevarmt tack!

Mikas vandringar tilldrogo sig snart vederbörandes uppmärksamhet. Att vara student var redan det misstänkt i de tiderna. Slutligen fann han sig vara skuggad och hade sedan all möda att kunna besöka oss. Sålunda måste han en gång taga sig genom ett fönster för att komma från gendarmen. Han strök fram och tillbaka längs gatorna, till dess han fick en antagbar plan. Då vek han in till d. v. lektor Hedströms gård. Gendarmen stannade utanför, och Mika släpptes ut genom gångfönstret och lyckades obemärkt komma in i den närbelägna skogen. Huru länge den andra stod på vakt, har jag mig intet bekant.

Under sådana förhållanden var det nödvändigt för oss att flytta till en trakt, där vi kunde reda oss själva. För övrigt gick vår plan ut på att vid första öppet vatten bege oss över till Sverge. Lämpligaste vägen gick över från kustbyarna i Munsala. Befolkningen hade namn om sig för rådighet och pålitlighet, varför våra överläggningar stannade vid beslutet att flytta över till någon av byarna Monäs, Kantlax eller Vexala. Monäs by var särskilt känd för sina möjligheter att befordra resande över, och Monäs-passet var en allmän benämning på detta illegala sätt att resa utomlands.

Innan de båda besökarna lämnade oss, hade vi förty beslutit att förflytta oss till Monäs under natten den 1 maj, och skulle vi vara marschfärdiga 9-tiden på aftonen. Båda skulle följa oss.

*

På den utsatta tiden var gruppen marschfärdig. Vandringen gick längs stranden mot söder närmast till Bonäs-gårdarna på skogen mellan Nykarleby och Munsala, där vi ämnade taga landsvägen. Aftonen var lugn. Moln betäckte himmelen, varför det senare blev ganska mörkt. Under natten föll obetydligt snö.

„Lugnet“ passerades och gjorde i natten skäl för namnet. Nedanför en backe ett stycke innan man kommer till Munsala kyrkbacke norrifrån tager en väg av till höger. Vi följde den, sedan vi med tillhjälp av våra kartor övertygat oss om, att den ledde till Vexala by. Då och då måste kartan fram, men på grund av att alla bivägar inte voro upptagna på den, hade vi emellanåt rätt svårt att kunna orientera oss i mörkret. Ett ganska långt stycke gingo vi miste. Slutligen kommo vi till en trakt, som i mörkret tycktes oss alldeles översållad med stora stenblock. Vi väckte folket i en stuga och fingo besked. Tillbaka. Tre-tiden på morgonen försökte vi få nattkvarter. På det första stället sade en kvinnoröst bakom den stängda dörren, att hon inte ville öppna för fem främmande män, då hon inte hade någon karl i huset. I gården invid hade de åtminstone en dräng, där borde vi försöka bulta på. Vi sporde var alla män voro, och fingo till svar att de voro i Amerika eller Afrika. På det andra stället lyckades vi få kvarter. En syskonbädd ställdes i ordning åt oss på golvet, och snart sovo vandrarna gott efter sex timmars promenad.

Våra följeslagare återvände på morgonen till staden och mötte skolpojkarna på väg till „Kroken“, där de från en stor sten med kvartettsång och tal brukade hälsa våren på första maj.

(Nr 15/1926.)

[På kopian fanns även:]

Alahärmä-borna vilja åt spannmåls-magasinet i Nykarleby. Enligt en i Alahärmä från far till son fortplantad, men obestyrkt uppgift, skulle kommunen vara delaktig i spannmålsmagasinet vid Nykarleby. I gamla handlingar har man dock icke hittills funnit stöd för denna tradition. «Vaasa» meddelar emellertid nu, att man skulle funnit ett gammalt protokoll, enligt vilket byamännen i Vuokoski, som fordom tillhört Nykarleby socken, skulle uppmants att lämna byggnadsmaterial till det gemensamma magasinet.      Som känt återgå nu spannmålsmagasinen till de kommuner, som uppfört dem, och lär man i Alahärmä ha för avsikt att undersöka, huru med ovannämnda sak förhåller sig, för att eventuellt göra sina rättigheter gällande.

 

Under söndagen besökte vi Monäs by för att höra oss för beträffande möjligheten att komma över till Sverge. Isen omöjliggjorde emellertid än så länge all båttrafik, och såg det ut, som skulle det räcka ganska länge, innan vi fingo öppet vatten. Vi beslöto stanna i trakten tillsvidare och återvända till Vexala by till vårt förra nattställe för att begära kvarter där. Man var vänlig nog att tillmötesgå vår anhållan, och sålunda voro de närmaste bekymren förbi.

Vårt hem för 14 dagar framåt kallades i dagligt tal i byn Nygård-Nissas och torde officiellt heta Helsing. Man hade ganska gott om utrymme där, och matfrågan ingav inte heller bekymmer. Gårdens folk utgjordes av värdinnan själv, par döttrar och en dräng. Den förstnämnda var en av dessa präktiga husmödrar, som kunna vara till ovärderlig hjälp i brydsamma tider. Vi omtalade vår belägenhet för henne och undrade, hurudan befolkningen var i byn och om vi kunde vara säkra för att inte bli angivna för myndigheterna, om man fick kännedom om oss och varför vi uppehöllo oss där. Sådant behövde vi inte befara. Det fanns inte någon sådan pliktförgäten person i byn förklarade hon. Emellertid var trakten känd för sin olovliga trafik över till andra sidan, och tänkas kunde, att myndigheter skulle göra påhälsning någon gång, för vilken eventualitet vi kanske gjorde klokast i att vara mera stilla. Man skulle om möjligt varsko oss, och kammaren stod till vår disposition.

Tiden på Nygård gick ganska fort. Emellanåt deltogo vi i gårdens sysslor. Evert och jag voro av gammalt väl förtrogna med olika arbeten på en bondgård, varför vår medverkan inte behövde bli av det slag, som sommargästande stadsbor och herrskapsfolk bruka posera, när de vill göra sig till för bönder.

Ett viktigt ämne vid våra överläggningar var naturligtvis vår överfart. Monäs-skepparna höllo emellertid ett pris, som helt och hållet hotade rubba jämvikten i vår ekonomi. Det var ju önskligt att vi hade något belopp till förfogande vid ankomsten till Sverge och till dess vi lyckades skaffa oss arbete där. Överläggningarna slutade med att Mika erbjöd sig föra oss över, om vi lyckades hyra en skötbåt för ändamålet och om han skulle lyckas få sin kamrat E. med sig. Vid första öppet vatten skulle överfärden ske, och skulle vi dagligen själva följa med isförhållandena där ute.

En dag sutto vi i en liten fiskarstuga med utsikt över havet kring och bortom Stubbens båk. Plötsligt varsnade vi, att isen var i rörelse. Farten blev småningom större och större. Det ena väldiga isflaket körde norrut efter det andra. Vinden tilltog, och övergick nästan till storm. Följande dag var Kvarken hemtrevlig som en möjad stuga till midsommar. Mika och E. kommo på kvällen. Vår skötbåt låg uppdragen och förtöjd vid stranden. En smörbytta stod fylld för vår räkning. När vi lade oss, gjorde Nygårdsmor upp eld i bakugnen; vi skulle få mjukt bröd på resan. Klockan 4 följande morgon hade hon lovat väcka oss.

[Allmogebåten Nordstjärnan byggd i Vexala år 2002 med Stubben som en liten pinne i bakrunden. Foto: F. L. Fiskets dag vid Brännskata fiskehamn, juli 2005.]

Följande dag var Kristi himmelsfärdsdag. Nygårdsvärdinnan hade inte haft en blund i sina ögon den natten; hon ville göra sitt bästa för sina gossar. På slaget fyra purrades vi. Kaffet var färdigt, och en tidig frukost dukades fram efter kaffet. Strumpor och vantar lågo och väntade, tvättade och stoppade.

Fem-tiden vandrade vi fem man ned till båten med bördor av pälsar och nödig förning. Det var alldeles stilla, varför vi voro tvungna att taga oss ut ur viken roende. Då vi kommit ut på vidare vatten, kommenderades årorna in och seglen upp. En svag kåre började taga sig in mot land. Kursen sattes till en början åt det håll, där Mickelsöre skärgård senare skulle framträda.

Befälet var på gott humör. Bakom kapten Mikas glasögon rörde sig ett minspel, som när som helst kunde få sin utlösning i en vacker visa. Den, som känner mannen, vet huru han passar att se ut, då han sitter vid rodret av en skötbåt, som luktar tjära. Då visste jag heller inte, vilken spjuver förste styrmannen E. var. Senare har det framgått, att han riktat vår folkvisskatt med en och annan visa ur sin egen hemliga verkstad. Mika skall väsentligen varit honom behjälplig vid utpräglingen, och Brage i Helsingfors med Otto Andersson fallit offer för bedrägerierna. Icke så litet bråk skall det det till för att utreda omfattningen av mannens verksamhet. Nu satt han och såg oskyldig ut, men tittade åt Keskaren i smyg, när han kunde förmodas hava sina blickar riktade mot Ryssbergen.

Framåt gick det, om ock sakta. Stubben blev kortare, men Mickelsöre-landen höjde sig i samma mån. Strandmaren på Jeuson låg bar och brun och lyfte sina jungfrudanser mot solen. I Stråkaviken fanns ingenting, som för den oinvigde på avstånd skulle låtit förstå den omedelbara närheten av Österö utskärsby. Något längre fram lågo Ryssbergen och ruvade på sina från ryssarna i ofredstiden fråntagna skatter, över vilka en omutlig rådare håller vård. Vikar-Mårten har vid försök att komma åt skatten blivit „kuust“ av honom. På andra sidan Gloppet låg Keskaren färdig att lämna anvisningar åt seglare som stävade fram med Vasa som mål.

Över dessa vatten skulle elva—tolv år senare en del av våra jägare taga sig ut från landet under bröderna Vesterös djärva men säkra ledning. Vem hade kunnat drömma om jägare, frihetskamp, självständighet, bragder, segrar, då vi styrde över dessa vatten?

Det led långt in på förmiddagen. För oss, som frukosterat före fem på morgonen, begynte hungern göra sig påmind. Det fick lov och bli litet tilltugg före Mickelsörarna. Provianten togs fram, salt strömming, mjukt bröd och en flaska i solgasset något surnad mjölk. Smörbyttan var i gott förvar på Nygårds. Ingen av oss hade kommit ihåg att taga den med.

(Nr 16/1926.)

[På kopian fanns även:]

Klockan var vidpass ett på dagen, då vi kommo till Mickelsörarna. Hungern stillades med ett skrovmål potatis, färsk abborre och fil. Detta var således “Öuran“, där Vöråbönder brukade hålla sina får i bete under somrarna. Det var inte litet bestyr, när gubbarna rustades för färderna hit över vår och höst. Mången gosse har vid tiden för dessa färder önskat sig fram i livet till den dag, då han skulle befinnas vara värdig att tagas med. Om jag den vårdag i åtta, nio års åldern, då jag stod på stranden vid Kaitsor Bodbacka sjöbodar och med blicken följde en sådan Öur-farare över fjärden, kunnat ana, under vilka förhållanden jag skulle segla ut till “Öuran“, hade jag måhända grämt mig något mindre över att inte då få följa med.

Mot kvällssidan begynte vinden friska i något, varför vi vid sjutiden avseglade igen. När vi kommit ut från viken, i vars inre vi landat, frågade kaptenen, om han skulle styra utåt. Vi kastade en blick mot holmarna och landen, bortom vilka våra hem befunno sig och bådo honom göra så. Båten svängde också snart ett stycke ut förbi grynnor och stenar. Inför det definitiva avgörandet blev det en smula vemodigt inombords. Någon uppstämde „Och ila vi bort“, men var jag åtminstone oförmögen att sjunga sången till slut. Det stockade sig i halsen. Båten strök fram med ganska god fart. Nu gick färden mot landet i väster.

— —

Min berättelse har blivit längre än jag från början tänkte mig, alltför lång, och skall jag nu försöka få slut på den så fort som möjligt.

Natten på Kvarken blev lång och kall. Halvskymning rådde. Skenet från Valsörarna, Gadden och Fjäderägg fyrar syntes hela natten. Man hade intrycket av att befinna sig i en stor sal, som var svagt belyst. Två-tre-tiden höjde sig en hög, blå massa ur böljorna föröver. Det var således de första dunkla konturerna av gamla, kära Sverge. Klockan var vidpass 4 på morgonen., då vi stego i land. En väldig brasa på stranden gav snart värme och rörlighet åt styvnade lemmar.

Några timmars vila och så hissade Mika och E. seglen igen och styrde tillbaka mot hemlandet. Följande dag var Kvarken full med drivis, sjöfarten avbruten; nordliga vindar hade vräkt ismassorna tillbaka.

Vi togo våra säckar på ryggen och började vandringen mot obekanta mål. Efter en stund påträffade vi två män, vilka voro ute och sågo om ett parti timmer i en vik. De upplyste oss om, att vi befunno oss på en obebodd ö, Ängsö. De förde oss över med båt till Holmö och lämnade anvisningar, huru vi skulle komma till bebodda trakter. Huru det skulle slutat för oss, om vi icke stött på de båda männen! Nu hamnade vi hos vänliga människor, som skyndsamt ställde fram potatis och fläsk.

Lördagsmorgon med postbåten över västra Kvarken till fasta landet, och vidare i sällskap med en annan postkarl till det historiskt bekanta Sävar [1808—09 års krig.], en fotvandring om vidpass 5 km. i vårvarmt väder med paletåer på och säckarna på ryggen. Dagen därpå var vilodag med kyrkogång. Det var Sofia den dagen, och alla kommo ihåg drottningen och undrade över huru namnsdagskalaset på slottet skulle vara. Det var ovant för våra öron att höra talas om kungen och drottningen och till med ett tonfall, som tydde på vackra tankar för det åldriga monarkparet.

Så med lastkärra in till Umeå. Dunckers grav vid kyrkan besöktes. Sedan till Sundsvall, till sågverkens förlovade landsända. Först gjorde vi vår uppvaktning hos polismästaren. Bekant var nämligen, att ryska regeringen under vintern gjort försök att förmå Sverge att utlämna politiska rymlingar, och nu visste vi inte, huru frågan utvecklat sig. Det hade blivit blankt avslag, och vi kunde vara lugna, så länge vi förstodo sköta oss.

Nu återstod att få arbete. Tack vare att jag kunde blåsa en skala och baryton-solot i Fältvakten på horn, så man visste vad det var, fingo vi löfte om arbete på Sunds sågverk. Den gamle sågställaren höll emellertid på att rygga sitt löfte, då han såg våra handstilar. Inte hade han något arbete för skolpojkar. Vi lyckades dock övertala honom att taga emot oss på försök och efter två veckor skulle vi få komma; sågen stod för en pågående remont.

Tillbaka in till staden. Nu voro bekymren för den närmaste framtiden undanröjda och därför bar det av till — fotografen. Väntetiden användes till utflykter i och kring staden, till läsning, till brevskrivning. Ryssarnas nederlag under kriget mot Japan var det stora fröjdeämnet. Båten Sundsvall gick den tiden mellan Sundsvall och Vasa, och brukade vi passa på den för erhållande av meddelanden från hemtrakten.

Arbetet begynte på sågen. Mina kamrater blevo „hjälpsågare“ vid ramarna, jag „påläggare“. Dagsinkomsten rörde sig kring kr. 3,25, arbetsdagen var 10 timmar. Varannan vecka hade vi nattskifte. Förhållandet till arbetskamraterna var i allmänhet bra. Ibland var man på dåligt humör förstås och föga upplagd för skämt. Vid ett sådant tillfälle visade Herman vad han dugde till. En lång räkel lät inte honom vara i fred, och så tog han ett tag, som har något fint namn bland brottare, och lade mannen så kapitalt på några bräder, så det stod härliga till. Det där sågo många, och från den stunden var freden definitiv.

Det stora numret för sommaren var naturligtvis Bobrikoffs död och något senare von Plehwes. Tronföljarens födelse inträffade i aug. och i glädjen däröver medgavs sådana som vi rätt att inom par, tre månader återvända till hemlandet på villkor att anmäla sig till krigstjänst. Evert och jag begagnade tillfället att resa hem och avlägga återstående prov för vinnande av dimission från skolan. Anmälningen till krigstjänst kom naturligtvis aldrig ifråga. Vi stannade emellertid utöver den medgivna tiden på våra hemorter och sedan följande vår togs den olagliga värnpliktslagen bort och alla uppbådsstrejkande förklarades fria från vidare ansvar. Något senare kom också Herman hem och avslutade sin skolgång.

(Nr 21/1926.)
(Sv. Skyddsk.) M. I. [Martin Ingo]

Den 27 augusti 2007 lyssnade Lars Pensar på ett radioprogram från 1967 med Martin Ingo som berättade om sin färd över Kvarken. I berättelsen framgår att kamraten som här endast benämnes E. är Einar Hedström.

På kopian fanns även: