De österbottniska kuststäderna fick sina första telefonförbindelser först på 1880-och 1890-talet, börjande med Vasa 1882. I Nykarleby upprättades den första telefonförbindelsen redan 1883. Den 15 maj d.å. anhöll lektor G. Hedström, handl. A.M. Gyllenberg och klockaren J.W. Nessler om tillstånd att få uppsätta en för allmänt begagnande avsedd telefonledning mellan staden och ångbåtshamnen. Ledningstråden skulle dragas rätlinjigt genom Andrasjöskogen och dels uppsättas på växande trän och dels på stolpar. Den 30 maj godkändes ansökan. Virke skulle mot vanlig avgift få tagas ur stadens skog. 1)

För ändamålet och för dragning av telefonledning även till ”andra framdeles bestämmande platser” bildades den 8 maj ett öppet bolag under firma ”Nykarleby telefonbolag”. I bolaget ingick de tre ovannämnda personerna och dessutom C. Nylund, A. Häggblom, Karl Liljeqvist, Gust. Lundqvist, M.E. Sarlin, K. Henr. Ekroos, J.A. Lybeck, F.W. Illberg, Kr. Fr. Forsius, P. Aug. Lybeck, F.W. Sundwall, Josef Herler, M. Joel Hedström och J.W. Lundqvists änka. Grundkapitalet var 875 mk i guld, fördelade på 25 andelar à 35 mk. 2)

Telefonlinjen förband hamnvakten vid Andra sjön med hamnkaptenen i staden, handlanden Axel Kisor. Den fick betydelse särskilt för den mer eller mindre regelbundna passagerartrafiken. När en kustångare kom in telefonerade vakten: ”Nu kommer en båt”. För var och en av de olika kustångarna fanns en särskild flagga i beredskap med deras begynnelsebokstav. Om båtens namn var Tärnan hissades flaggan med ett stort T på klockstapelns flaggstång, var det Näcken hissades flaggan med N o.s.v. Huru länge flaggningen i klockstapeln var bruklig är obekant, men i maj 1886 bestämdes, att ångbåtarnas ankomst till stadens hamn skulle signaleras medels flaggning vid agenternas butiker. 3) [Flaggning 1878.]

I april 1904 fick telefonbolaget rätt att uppsätta telefonledningen till hamnen på järnvägens telefonstolpar. 4)

Efter järnvägens nedläggning 1916 och de ryska truppernas avfärd 1917—1918 blev telefonledningen för dyr att underhålla för bolaget. Någon sjöfart att tala om förekom ej heller mera. I mars 1923 beslöt bolaget därför att borttaga sin apparat från hamnvaktstugan vid Andra sjön och återlämna ledningen, som bolaget hyrt av fyra enskilda personer. Drätselkammaren föreslog då, att staden skulle hålla telefonen i vaktstugan till allmänhetens begagnande mot skälig avgift. Under 1922 hade ej mindre än 520 samtal från eller till vaktstugan antecknats. Telefonen var sålunda fortfarande behövlig. De fyra, som ägde ledningen, hade upplyst, att staden fick ingå som bolagsman, om den gratis levererade 10 st nya telefonstolpar, uppsatte sin ledning på egen bekostnad och deltog i hela ledningens framtida underhåll med 1/5. Då såväl användbar ledningstråd (gammal stakettråd) som apparat fanns och arbetet till en del kunde utföras av stadens skogvakt och möjligen el. verkets montör, föreslog drätselkammaren, att staden skulle ingå i bolaget. Avgiften för telefonsamtalen kunde höjas från 25 till 75 p. Därigenom skulle inkomsten (efter 10 % ersättning åt hamnvakten) betäcka den årliga underhållskostnaden och affären lämna en liten vinst.

Fullmäktige biföll förslaget. 5) Detta säkerligen med hänsyn till att även telegrafstationen, som inrättats 1867 [ledningen genom staden kom 1867, men kontor först 1897], vid denna tid hotades av indragning. Telegrafverket framhöll i dec. 1922, att telegrafstationen i Nykarleby årligen gick med en kännbar förlust på grund av den obetydliga telegrafkorrespondensen. Inkomsterna var så minimala, att de ej närmelsevis täckte utgifterna för stationens underhåll. Då verksamheten främst betjänade stadens invånare, borde staden åtminstone i någon mån bidraga till underhållskostnaderna. Staden borde därför från den 1 juni 1923 på egen bekostnad anskaffa en tjänstelokal för telegrafstationen, bestående av ett med tambur försett rum med lyse och värme. Alla andra utgifter för stationens och linjens underhåll skulle däremot erläggas av statsverket.

För att ej riskera stationens indragning beslöt fullmäktige att fritt upplåta f. järnvägsstationen till telegrafkontor och dessutom iordningställa ett rum därstädes för telegrafisten mot skälig hyra. I maj 1923 accepterade telegrafstyrelsen förslaget och hyrde även rummet för telegrafisten. 6)