Krönika.

——

Den 17 okt.

Det är söndag i dag, och solen skiner, men jag ser med vemod, huru jorden åter klätt sig i vitt, och kyrkklockornas molltoner dallra genom esplanadernas och parkernas lövlösa träd. Ett mörkt tåg skrider nämligen sakta mot norr till begravningsplatsen, där en medmänniska skall myllas ned i jorden. Sorgetågen äro inte underkastade modets växlingar, men också de ändras något i mån, ty en stor del av „följarna“ begagna automobil.

Vintern är i annalkande. Den första snön föll i förrgår den 15 oktober, men den smälte strax. Gårdagens snö ligger kvar, och termometern visade i morse kl. 8 inte mindre än 6 köldgrader. Av mina anteckningar sedan 35 år tillbaka, finner jag, för att nämna blott de sista 5 åren, att den första snön kom

Vintern kommer sålunda ganska oregelbundet. Det vill dock synas, som om tidiga snöfall skulle varsla om tidig vinter. Efter en vacker sommar och höst kunna vi kanske hoppas på en normal vinter, då den första snön föll i mitten av oktober.

*                    *
*

Vemodskänslan beror kanske icke blott på den döende naturen. Jag läste i tidningarna, att Nykarleby telegrafstation skall dragas in, ty staten skall spara; vårt postkontor skall degraderas, d. v. s. bli postexpedition, ty staten skall spara. För några år sedan drogs tullkammaren in, ty det befanns för dyrt att avlöna tullförvaltare. Snart dras också poliskammaren in, ty här leves ett så hyggligt liv, att ingen ordningsmakt är behövlig. Sedan flyttas provinsialläkaren och apoteket. Domaren, kronofogden och häradsskrivaren ha lämnat oss för länge sedan.

Ingenting går här; inte järnvägen, inte ens barnbördshuset. Järnvägen såldes för tio år sedan och barnbördshuset stängdes redan förut.

I dessa yttersta tider har landshövdingen hittat på att strypa våra oskyldiga marknader, som inte drar ens hälften så mycket folk som en vanlig torgdag i Jakobstad. Marknaderna bereda visserligen inte mig någon glädje, men i folkmedvetande intaga de en central plats. Våra tjänsteflickor räkna alltid veckorna före och efter marknaden, och för icke länge sedan hörde jag, huru en emigrant, som varit fyra gånger i Amerika, nämnde, att han första gången reste bort en vecka före höstmarknaden och kom hem fem år senare till vintermarknaden; vid alla resorna angavs tiden såsom före och efter marknaden.

Och nu sände landshövdingen hit främmande poliskonstaplar för att hindra folk att sälja korv och fläsk, pärtkorgar, äpplen och vindruvor! Härnäst förbjuder man oss att fira jul.

*                    *
*

Vemodigt är det ock att tänka på dem, som genom tjänstemannalagen förlorat sitt bröd. På denna ort har lagens sopkvast varit jämförelsevis mild.

Men postförvaltare Heurlin, som under 32 års vistelse på orten liksom inarbetats i stadsbilden, har nödgats lämna sin plats vid skrivbordet i postkontoret. Han har visst icke sagt ett ont ord åt någon människa under sin långa tjänstetid. Stadsfiskal Gyllenberg har nedlagt lagens svärd och kommer inte mera att ställa arma brottslingar till ansvar inför höga rätten. Stackrarna skulle visst sova litet lugnare, om de inte finge frukta att få en värre i hans ställe. Verkmästar Öhman vandrar inte längre leende sin väg mot seminarium; lödkolven och filarna ha fallit ur hans hand, ty denna yngling har fyllt 65 år, och fosterlandet behöver inte numera hans tjänster . . .

Så falla vi, den ene efter den andre, såsom löven för vinden, glömskans snö täcker oss, och andra intaga den plats, där vi stått och utfört vårt arbete.

*                    *
*

Det elektriska ljuset gläder oss i mörkret, ehuru det flammar ibland på kvällarna; och då detta skrives, hålla vi på att få en ny telefoncentral i gamla rektorslokalen. [I Rådhuset.] Det gamla centralbordet med sina 100 „knappar“ har visat sig otillräckligt, och nu få vi ett nytt med 160 „knappar“. Det går sålunda dock framåt i vissa avseenden. För 25 år sedan hade man ej kunnat drömma om att mera än skulle önska sig skaffa telefon. Och då i staden finns omkring 800 personer, ha vi redan telefon på var åttonde person. Så mycket telefoner har man knappast i Helsingfors. Kanske vi inte äro så efterblivna?

Men genom de många elektriska ledningarna och genom de nya telefontrådarna blir hela staden liksom omspunnen och inbunden. Och då den ena radiomasten efter den andra med sina trådar, får vår vackra stad snart ett besynnerligt utseende. Radiomasterna lämna dessutom allt övrigt att önska i fråga om utseende, men det är dock skönt att infånga elektriska vågor från Tyskland, England och Sverge.

*                    *
*

Genom Europa går för närvarande ett dansraseri. Unga dansa och gamla dansa, de dansa på alla värdshus och alla kaféer i de stora städerna.

Modet har trängt sig fram ända till Nykarleby, dock inte såsom något slags raseri utan som en stilla lust att lära sig att följa med sin tid. Därför har den mognare ungdomen just nu genomgått en „kurs“. Men vi dansa dock ännu inte på Brostugan och inte på Granbergs utan helt lite på biograf Finlandia och på Röda stjärnan — „efteråt“.

Vad skall man säga om allt detta dansande?

Tja, dansen är en naturlig yttring av ungdomens översvallande livslust. Och den stora naturforskaren Ch. Darwin anser, att ungdomens dans är en parningslek, ehuru de dansande äro omedvetna därom. Han jämför dansen med orrens och tjäderns lek om våren och fiskens lek i sjön. I verkligheten avtar danslusten eller försvinner helt och hållet, sedan de unga gift sig.

Men jag undrar, vad den gode Darwin skulle säga om mormors och morfars dans vid 50—60 års ålder.

Sannolikt skulle han betrakta den som en yttring av åderförkalkning.

Men den lär vara något slags kultur, ett sjätte sinne, som håller på att utveckla sig hos människan. Hagar Olsson skriver nämligen i Allas Krönika: „Den moderna konstdansen är en kulturföreteelse av utomordentlig bärvidd. Den bör ses som ett uttryck för den nyvaknande kropps- och rytmkänsla, som blivit den moderna människans sjätte sinne . . . Dansen är det högsta uttrycket för andlig-kroppslig harmoni, den lina mellan sinnligheten och andligheten, mellan jubel och smärta. Dansen blir alltmera en kulthandling, ett uttryck för ett nytt mysterium“.

Detta är mycket vackert sagt, och nu veta vi, vad dansen är. Jag känner det som en brist, att detta sjätte sinne inte alls begynt att utveckla sig ännu hos mig. Och om jag inte hade unga Hagars ord för mig, skulle jag säga med min vän Strömgren, att det sjätte sinnet hos människan är vansinnet. Men om dansen är en kulthandling, ett nytt mysterium, så är det något mycket fint för att inte säga obegripligt.

*                    *
*

Apropå Allas Krönika. Allas vår vän Gånge Rolf offentliggör i sista nummern sin sextonde uppsats om studentlivet på 1880-talet. Jag har genomläst dessa „minnen“, ehuru jag hört dem hundrade gånger förut, och med förundran funnit, att de flesta av dem handla om svalg och dryckenskap, som en framstående nykterhetstalare och 70-åring helst borde glömma, i synnerhet som förf. själv aldrig dyrkat Bachus. Humorn i dessa historier är alldeles för tunn och omodern för att kunna intressera. Man kan nämligen inte skratta hjärtligt bara åt en dumhet, huru mänsklig den än må vara.

Och är det icke synd om gamle mag. Svanström i statsarkivet, vilken på detta sätt måste gå igen och schavottera. Och den försonande humorn saknas även här. De mortuis nil nisi bene eller om de döda ingenting annat än gott sade de gamle.

Detta säger jag nu visserligen inte för att klandra, ty Gånge Rolf är en ridderlig man. Men själva Homeros skall ha slumrat ibland, och den friskaste kan råka ut för en åderförkalkning.

Med skäl kan man dock fråga om icke red. av Allas Krönika brukar genomläsa de manuskript som insändas. Hagels uppsats om Paris är inte rolig, och personerna som där figurera, äro tecknade hundra gånger förut. Och bättre.

Men var och en har sin smak.