De snackar nog mest
om min svarta Opel

Förord

De snackar nog mest om min svarta Opel är en bok om vanliga människor.

Drömmar om framtiden, återblickar, tankar om samhället och om det egna livet – boken handlar om vardagliga saker men också om spännande detaljer i olika personers liv.

Den första intervjun gjordes i augusti 1998 och den sista i augusti 1999.

I båda möter vi Diana Astikainen i Lovisa. Det är således hon som knyter ihop det år under vilket vi träffat de personporträtt av människor som presenteras.

Artiklarna är inga uttömmande. De skall närmast ses som nedslag i de berörda personernas liv vid den tidpunkt då intervjuerna är gjorda.

Niclas Erlin, redaktör

*     *     *

”Vi ska arbeit opp oss”

— Beslutsfattarna ville plantera lindar på torget, och så blev det. De sket i våra protester. Förstoring. [Det var första gången jag sett julgransförsäljning på torget.]

Det gick åt helvete med torget. Där står det nu med nubbsten, lindar och estrad, precis som stadens förtroendevalda skulle ha det.

Vi var många som ville se ett enklare alternativ. Personligen tycker jag att det hade räckt bra med ny asfalt på den gamla ytan. Ett torg ska vara ett torg, en öppen plats för möten och handel och ingen arena för flanörer; parker har vi redan tillräckligt av här i stan.

Tillsammans med ett par kumpaner samlade jag hösten nittisju ihop en medborgaradress mot planerna på ombyggandet av torget. Vi fick över 1 500 namn, men fullmäktige omprövade inte sitt beslut. Ärligt talat trodde jag inte att vår protest skulle hjälpa. Men jag ville visa dem. Jag ville visa att det finns en opposition, att deras ”framtidens torg” inte ses med blida ögon av alla oss som lever här och kallar oss själva Nykarlebybor.

Jag är van vid att protestera, men det är inget självändamål. Jag sa en gång att jag söker felen där de finns, och det har väl varit på det viset, åtminstone enligt min egen tolkning av saker och ting. Jag hade en mängd förtroendeuppdrag, det var under min yrkesverksamma tid fram till mitten av sjuttitalet. I egenskap av revisor och fullmäktigemedlem upplevdes jag säkert som en påle i köttet i olika kommunalpolitiska sammanhang.

Det bästa jag vet är polemik. Jag blir aldrig arg, den som blir arg har ju förlorat, inte sant? I dispyter brukar jag reagera på så vis att jag trivs bättre ju kärvare det blir. Jag får kraft ur adrenalinet. Men jag håller mig till sak. Alltid.

Så här just före jul är det lugnt och bra. Aura, min hustru, ligger ofta och vilar i sitt rum på nedre våningen. Själv läser jag tidningarna och gör en del urklipp, jag skottar snö då det behövs och uträttar ärenden på stan.

För ett par dagar sen var äldsta sonen, Sven, på besök. Vi badade bastu och hade trevligt. Vi har fyra barn, Aura och jag, och alla har de under olika tider varit ute i världen. Nu börjar de vara rätt väl samlade igen. Sven bor i Vasa, Henrik i Jakobstad, Marita och Matti här i Nykarleby. För tillfället bor Matti faktiskt i samma hus och exakt i samma vindsrum som jag själv flyttade in i då jag kom till Nykarleby i augusti 1942. Rummet på Bankgatan hyrdes på min tid ut av en skräddarmästare. Nu är en barberare [Boris ”Klipparn” Nygård] hyresvärd åt Matti.

Jag är född och uppvuxen i Rejpelt, Vörå, och min pappa dog då jag var ett halvt år gammal. Han var timmerman och stenarbetare, men också spelman. ”Tå Bertlins Mats spelar så dansar varenda skrått”, ska folk ha sagt om hans talanger. Han spelade fiol, ett instrument som också jag började traktera rätt tidigt, kanske något av gehöret gick i arv.

Far dog i hjärnhinneinflammation och jag växte upp med min mor och min syster i ett soldattorp på fyra gånger fyra meter med två små fönster, öppen spis och torvtak. Men min mamma, Sigrid hette hon, var optimist till naturen. Hon var en skicklig sömmerska, och hon gav aldrig upp. Det är nog hon som har gett mig ett visst mått av kämpatag, jag har det i mig.

— Det bästa jag vet är polemik, jag får kraft ur adrenalinet. Men jag blir aldrig arg, den som blir arg har ju förlorat, inte sant?

”Vi ska arbeit opp oss”, brukade jag säga åt barnen när de var små. Och det är väl det som mycket har handlat om här i livet. Det gäller att klara sig. Man måste alltid försöka.

— Jag tar vara på tidningsartiklar i ämnen som intresserar mig. I mina samlingar finns klipp om Vörårunorna, Nykarleby, rymden, Gorbatjov och mycket annat. [Missa inte Viktor Granös spännande dokumentär!]

Jag brukar säga att jag har jobbat med allting. Mamma ville att jag skulle bli murarmästare, jag tog kurser per korrespondens men det gick inget vidare. Jag fick nog något slags betyg, men jag har inte jobbat en enda dag som murare. Jag gick i Vörå folkhögskola och Svenska Folkakademin i Borgå, och mitt första steg in i arbetslivet var när jag fungerade som kedjedragare åt lantmätarna vid nyskiftet av fyra byagrupper i Vörå. Jag hankade mig också fram som diversearbetare, dräng och timmerman innan jag av en händelse kom in i handelsbranschen, det var i mitten av trettitalet då föreståndare Ehrström vid Vörå Handelskompani anställde mig som biträde. Min gamle lärare Matts Leander Granö hade rekommenderat mig. Jag jobbade i Handelskompaniet ända in på fyrtitalet, de sista åren som filialföreståndare. Jag hann aldrig ut i kriget. En knäskada gjorde att jag inte dög för militären, jag hade klassats som b-tvåa.

Så en dag i början av fyrtitvå blev jag kontaktad av Knut Fahler, en handelsresande från Vasa. Han tipsade mig om ett jobb som kretskontrollör vid Vasa folkförsörjningsdistrikt. Jag sökte och fick jobbet och blev rätt snart stationerad i Nykarleby. Det var då jag kom hit. Och här blev jag.

Ingen vill bli kontrollerad, mitt jobb var rätt otacksamt. Jag rörde mig med cykel, jag besökte bondgårdar för att inspektera spannmål, potatislager, fähusbesättning och liknande saker för att sedan kunna jämföra med de mängder odlarna hade rapporterat till myndigheterna. Det handlade om känsliga saker i krigs- och efterkrigstidens nöd-Finland då bristen på livsmedel grep omkring sig.

Men jag var tvungen att lära mig handskas med människor. Jag vill tro att jag lyckades. Jag fick åtminstone aldrig på käften.

Den materiella nöden minskade mot slutet av fyrtitalet, folkförsörjningen tog nya former och kontrollörerna behövdes inte längre. Jag fick småningom jobb som distriktsombudsman för Folkpensionsanstalten och blev senare, i mitten på sextitalet, byråföreståndare för Nykarleby sjukförsäkringsbyrå, en post som jag hade till pensioneringen 1975. Aura och jag hade gift oss 1943 och efter kriget började vi bygga upp vårt gemensamma liv. Sven föddes 1945 och Marita året därpå. Och 1948 byggde vi vårt hus på Borgaregatan, det var rappa tag, på sex månader var det hela klart för inflyttning. Vi hade ont om pengar, en stor del av virket skaffade jag via byteshandel.

Vi har alltid haft mycket på gång, det har inte räckt till med att jag har arbetat. I början på femtitalet öppnade vi livsmedelsaffär i källaren. Men kommersen var blygsam, så i slutet av decenniet beslöt vi ge rörelsen en ny riktning: vi slopade livsmedlen och öppnade begravningsbyrå. Denna service var ett nytt fenomen på den tiden, det var vanligen de anhöriga som själva var tvungna att stå för alla arrangemang kring begravningen.

”Begravningsbyrå med egen bil”, stod det i vår första tidningsannons. Jag hade byggt om butikens varubil till likbil, det var en EMW, ett slags östtysk motsvarighet till BMW och sannolikt en av de sämsta bilar som någonsin tillverkats.

Vi hade byrån i de gamla butiksutrymmena i vår källare. I en så här liten stad är det klart att man fick många gamla bekanta som ”kunder”, så att säga. Men jag hade aldrig obehag. Jag är tydligen en rätt förhärdad gubbe. Till slut blev det ändå för tungt rent fysiskt, det blev ju en hel del tunga lyft. Vi sålde rörelsen i början på sjuttitalet. [Rörelsen såldes till Alf Ekstrand som 1975 sålde till Göran och Astrid Sandqvist som i sin tur 2009 sålde till Stefan och Ann-Sofie Lindgård och det blev då Nykarleby Begravningsbyrå. Läs mer.]

Det var nog min polemiska natur som gjorde att jag drogs till kommunalpolitiken. Jag hann sitta med i flera tiotal nämnder under tre decenniers tid. I över tjugo år satt jag i stadsfullmäktige, först som medlem i Fria gruppen, en sammanslutning som hade bildats av ledamöter som blivit obekväma för Svenska folkpartiet. Senare blev jag medlem i Sfp, men ingen har kunnat dirigera mig inom politiken, jag har alltid gått min egen väg. Trots att jag utan vidare ser mig själv som borgerlig är jag sannolikt en av de få här i stan som har guldmärke som tecken på trettio års medlemskap i Samfundet Finland-Sovjetunionen. Jag kom med i lokalföreningen via ett revisorskap och blev med tiden aktiv bland annat som sekreterare. På sjuttitalet gjorde vi en vänskapsresa till Sovjetunionen. Det var intressant att se hur de hade det.

I min barndoms Rejpelt fanns inte en kommunist och inte en skyddskårist. Det var så att säga fri sikt åt alla håll, något som säkert har bidragit till att ge mig ett öppet politiskt sinne.

Vi var femton ledamöter i stadsfullmäktige på den tiden jag var aktiv. Det var mycket klickbildning, spel i kulisserna och kohandel, men vi hade en mera direkt kontakt med samhället än vad som är fallet idag, och våra beslut hade en konkretare verkan, tror jag. Idag är det svårare att påverka på gräsrotsnivå, till och med i en stad av den här storleken. Kommunalpolitiken har blivit mera prestigeladdad.

Nykarleby har ändrat mycket under efterkrigstiden. I början var näringslivet rätt blygsamt, här fanns några skomakare och några spannmålskvarnar, men på femti- och sextitalet startade ett par mindre industrier i metall- och plastbranschen. Men det är ändå pälsnäringen som har hållit stan på fötter, det kan man lugnt säga. Utan sjuttitalets uppsving inom mink- och rävfarmningen hade våra gator nog legat öde i dagsläget, folk skulle helt enkelt ha flyttat bort, i synnerhet till Sverige.

— Det finns ingenting jag skulle försöka göra annorlunda i livet om jag fick välja på nytt. Jag ser mig själv som en hundraprocentig fatalist.

Att vi fick med oss Jeppo, Munsala och Nykarleby landskommun 1975 ser jag som mycket positivt. Man kan tycka vad man vill om kommunsammanslagningar men för oss har samgången i alla fall inneburit att viktiga samhällsfunktioner som social- och hälsovården har kunnat byggas ut rejält.

Men Nykarleby är alltjämt en småstad, och jag tror att vi mår bra av att gå framåt i korta etapper. Utvecklingen måste ske på våra egna villkor och kontrollerat, inte explosionsartat vilket kan vara fallet när stora industrier slår sig ner på små orter. Kaskö är bara ett exempel på detta.

Efter kriget diskuterades frågan om industrietableringar flitigt också i Nykarleby. Det var tal om att Finlayson skulle dra igång en anläggning här. Planerna motarbetades dock bland annat med motiveringen att det förelåg risk för förfinskning, om jag kommer ihåg rätt. Och det är ju klart att massinflyttning av ny arbetskraft kan förändra en stad så att den inte längre är densamma.

Jag tror att framtiden för en stad som vår ligger i att saker händer långsamt. Smått kan inte plötsligt bli stort.

I och med att jag lämnade mina förtroendeuppdrag på sjuttitalet tog jag också steget ut från det mesta av den kommunalpolitiska debatten. Fjolårets torgdiskussion var ett undantag. Under pensionärsåren har jag mest fungerat som observatör, ofta med saxen i min hand. Jag klipper tidningar, jag tar vara på artiklar i ämnen som intresserar mig. Det är en hobby som jag har haft länge, men som pensionär har jag ännu mera tid att sätta på den. Under många år läste jag Vasabladet, Jakobstads Tidning, Hufvudstadsbladet, Uusi Suomi och Vaasa, och jag samlade på artiklar om bland annat rymden, Nykarleby, Vörårunorna och Gorbatjov. Jag har också klippt flera debatter, exempelvis om svenskans ställning i Finland.

[Spännande dokumentär om Vörå-runorna av Viktor Granö.]

Mycket av materialet har gått vidare. Härom året donerade jag nästan åttatusen klipp till Vörå släkt- och hembygdsförening, och Nykarleby stadsbibliotek fick ta emot trettifem fullmatade block med tidningsklipp om staden under flera decennier.

Jag klipper fortfarande, men inte lika aktivt som tidigare, också tidningarnas antal har minskat. Mina dagar är rätt lugna nu. Jag läser, tar hand om Aura, skottar snö och knäpper lite på någon av mina fioler. Jag har spelat sedan jag var tolv, den första fiolen köpte jag av min lärare i folkskolan, Matts Granö. Fiolen var dålig, men jag borde förstås ha sparat den som minne. Tyvärr har jag den inte kvar.

Jag är självlärd, och jag har spelat säkert över tusen olika melodier. På trettitalet var jag med i en dansorkester som hette Tuna. Vi uppträdde överallt i svenska Österbotten, från Närpes till Kållby, och vi rörde oss med häst och kärra eller på lastbilsflaket, ibland cyklade vi. Jag tror att folk gillade oss.

Tur är något som jag fått på köpet här i livet, det är jag övertygad om, jag har klarat mig ur så många knepiga situationer. Som tolvåring skulle jag reparera en kniv, jag skulle slå in eggen i skaftet men missade och lyckades köra in kniven i magen på mig själv. Mamma ordnade bilskjuts åt mig till centralsjukhuset i Vasa, men chauffören hade ingen brådska, han stannade och drack kaffe hos bekanta på vägen. Jag överlevde resan, och i Vasa gjorde de ingenting annat än satte plåster på och skickade hem mig efter fyra dygn. Det var som om kniven knappt hade rört vid mig.

Jag fick in en fullträff på tipset I941. Vinstsumman motsvarade en och en halv årslön, jag gav genast halva summan åt mor. Det fanns förstås anledning att fira. Tillsammans med en kamrat åkte jag in till Vasa och festade, jag räknade sedan ut att vårt kalas hade kostat en summa som motsvarade tjugo flaskor Jaloviina. Det var det värt.

Det finns ingenting jag skulle försöka göra annorlunda i livet om jag fick välja på nytt. Jag ser mig själv som en hundraprocentig fatalist. Jag har egentligen aldrig ställts inför några knepiga val, allt har hänt av sig själv. För det mesta har det gått bra.

Och det är ju ingen idé att gräma sig över det som kunde ha gått annorlunda. Så visst sneddar jag fortfarande gladeligen över torget, trots att där finns nubbsten, lindar och estrad.

De sket i våra protester. Men vi gjorde i alla fall ett försök.

— Kommunalpolitiken har blivit mera prestigeladdad, till och med i en stad av den här storleken. Tidigare fanns det mera direkt kontakt mellan beslutsfattarna och samhället.