50 år

  SAMFUNDET
  FINLAND-SOVJETUNIONEN
  NYKARLEBY AVDELNING r.f.
  1944—1974

[Gick som följetong november—december 2005.]

Samfundet Finland-Sovjetunionen Nykarleby avdelning beslöt vid sitt årsmöte 1974 att man skulle ge ut en historik i anslutning till 30-års jubileumsfestligheterna 23.11.1974.

En kommitté tillsattes och har denna kommitté samlat och sammanställt det material som funnits i avdelningens arkiv.

Kommittén har ej haft stora pretentioner, utan helt enkelt låtit protokoll och anteckningar ge svaren på samfundsavdelningens verksamhet under de 30 år som gått sedan verksamheten börjades.

Nykarleby, 20 oktober 1974

Historikkommittén

Initiativet till grundandet av samfundet Finland-Sovjetunionen togs efter krigsslutet av en grupp medborgare i landet företrädande olika grupper i samhället. Förgrundsgestalten blev president J. K. Paasikivi, vilken hade klart för sig att samfundet skulle komma att ha en mycket viktig uppgift i framtiden som en samlande kraft för finlands folk.

Samfundet Finland-Sovjetunionen Nykarleby avdelning startades i ett mycket tidigt skede, eller redan den 23 november 1944. Av mötesprotokollen framgår att man med fullt allvar gått in för startandet av en SFS-avdelning i Nykarleby.

Att bägge språkgrupperna var företrädda vid starten framgår av mötesprotokollet. Detta är skrivet på finska, men av handlingarna i övrigt framgår att i styrelsen invaldes såväl svenska som finsktalande personer. De var arbetare, montörer, rådmän, lektorer och handelsmän m. fl. Man ville få alla grupper i samhället representerade och engagerade genast från början.

Nu då 30 år förflutit sedan dessa framsynta män och kvinnor grundade SFS Nykarleby Avdelning, vill vi alla som idag arbetar och verkar inom samfundet ge dem en eloge och ett varmt tack för deras framsynthet och för allt det värdefulla arbete de utförde de svåra åren efter krigsslutet.

När man sovrar materialet som samlats under de gångna trettio åren, kan man anteckna och konstatera att samfundsidén och samfundstankegångar hela tiden varit rådande inom avdelningen. Nära och goda kontakter med vår goda granne Sovjetunionen, har hela tiden varit ledstjärnan för SFS Nykarleby Avdelning.

Via SFS-centralorganisationen i Helsingfors har dessa kontakter hållits levande och intakta. Det är spännande och levande lektyr att läsa avdelningens protokoll. Härvid konstateras att man hållit kontakten med Sovjetunionens folk genom direkta förbindelser med Sovjetiska Ambassaden och dess tjänstemän, från sekreterare till ambassadörer.

Många samfundsmedlemmar har under de senaste åren under semesterresor, haft direkta kontakter med Sovjetmedborgare. Under senaste tid har samfundsmedlemmar i Nykarleby idkat studier i ryska språket och vi förutspår att man i en nära framtid har möjligheter föra samtal på ryska när Sovjetmedborgare besöker Nykarleby.

Vi skall i fortsättningen närmare specificera det arbete som Samfundet Finland-Sovjetunionen Nykarleby Avdelning, utfört under de gångna trettio åren.

Vi skall här inta en avskrift av det protokoll som upprättades vid det första mötet då Nykarlebyavdelningen startades. Protokollet är avfattat på finska.

Pöytäkirja tehty Suomi-Neuvostoliittoseuran (SNS) perustavassa kokouksessa, joka pidettiin Bio Scalassa Uudessakaarlepyyssä marraskuun 23 p:nä 1944.

SAMFUNDET FINLAND-SOVJETUNIONEN -

VÄNSKAPSSAMFUNDET

FÖR FINLANDS OCH RYSSLANDS FOLK

NYKARLEBY

AVDELNING r.f. 1974-1994

Under den tidsperiod 1974-1994, denna historik täcker har förändringar av smått ofattbara proportioner ägt rum i Europa. Det kalla kriget, tudelning och bipolaritet, är termer vilka inte längre äger samma relevans i politiska sammanhang (även om de gamla strukturerna naturligtvis ligger kvar på djupet) och utgångspunkterna är nu helt andra än för bara några år sedan. Vid Gorbatjevs tillträde kunde förvisso en viss grad av förändringar anas, men att den internationella verklighet vi i dag kan bevittna någonsin skulle bli sann hade kanske många hoppats men få, om någon, trott på.

Orsakerna till det skedda är naturligtvis många och resultatet av en lång process. Följderna kan vi tillsvidare bara ana oss till och framtiden är som alltid lika svår att förutsäga.

Det har tidigare skrivits en Nykarleby-föreningshistorik för perioden 1944 (när föreningen grundades) - 1974. Ytterligare en kortare dito skrevs till föreningens 40-års jubileum 1984, men denna var mera ägnad för uppläsning och gick aldrig i tryck.

I inledningen till samfundets 30-års historik beskrivs hur redan i ett tidigt skede, 23.11.1944, Nykarleby-borna tog initiativ till grundandet av en samfundsavdelning i Nykarleby. Basorganisationen Samfundet Finland-Sovjetunionen hade kort dessförinnan grundats på initiativ av en blandad grupp medborgare med J.*K. Paasikivi som andlig ledare. Målsättningen var från första början bildandet av en organisation vilken såg som sin uppgift att skapa ett bestående vänskaps- och samarbetsförhållande med Sovjet och det sovjetiska folket. Dessutom ett fördjupat ekonomiskt och kulturellt samarbete på alla nivåer, men kanske framförallt på gräsrotsnivå.

I Nykarlebyavdelningen verkar det som om dessa principer följts så långt möjligt. Verksamheten har genom åren varit aktiv och intensiv. Många är de julfester, matkvällar, seminarier och konferenser där framförallt styrelsemedlemmarna, alla eller utvalda represententer, samlats för utbyte av tankar och idéer, för diskussion och debatt.

Föreningen har dessutom regelbundet och med goda försäljningsresultat deltagit i sommarmarknader, arrangerat lotterier och dylikt, allt för att synas utåt och för att få verksamheten att gå ihop ekonomiskt.

Denna mångfald innebär samtidigt att undertecknad, enligt sin subjektiva bedömning, tvingats välja ut de mest centrala händelserna genom åren, bland annat för att undvika onödig upprepning.

Sålunda har undertecknad i föreliggande historik valt att kronologiskt anteckna händelserna inom Nykarleby-samfundet. Detta eventuellt trista uppräknande har naturligtvis sina nackdelar, men också sina klara fördelar. Läsvänligheten lider kanske en aning, men å andra sidan torde textens relativa klarhet och tydlighet uppväga denna stilistiska svaghet. Det är svårt att hitta en annan lösning där så mycket fakta som möjligt får rum, utan att sidantalet förlorar alla proportioner.

Historikens årsindelning har gjorts på basen av större förändringar i styrelsens verksamhet: längre ordförandeskap, namnbyte och dylikt. Ytterligare riktas ett tack till föreningens viceordförande Juhani Kielinen som samlat historikens fotografier.

Helsingfors, 10 oktober 1994
Claes-Håkan Forsgård

1975-1983

Åren 1975-1983 kännetecknades av täta ordförandebyten men en i övrigt relativt intakt styrelse. De täta bytena verkar inte ha inverkat menligt på styrelsens effektivitet, men mansdominansen var under dessa år uppenbar. 1975 är i övrigt ett ypperligt år att inleda denna historik med. Efter 15 år som ordförande avsade sig nämligen Joel Willman då sin uppgift som ordförande och överlämnade ansvaret till Johannes Syynimaa. Den nyss utnämnde hedersordföranden Willman kunde blicka tillbaka på ett 28-årigt aktivt medlemskap i styrelsen.

Redan detta år diskuterades också intensivt Nykarleby-föreningarnas eventuella samgång, men med negativt resultat. Det ansågs att ett samarbete nog kunde gynna verksamheten, men att en total samgång skulle ta död på de mera perifera föreningarna. Under perioden 1975-1994 har ärendet regelbundet på nytt tagits upp till diskussion - utan resultat.

Centrala händelser under året var i övrigt vänskapsfesten 9.11. på idrottsgården i Nykarleby. Tillställningen samlade en rekordpublik på 450 personer och programmet innehöll bland annat uppträdanden av en professionell sovjetisk artistgrupp vilken uppträdde med sång, musik och dans. Höstmötet 1.10. besöktes av samfundets verksamhetsledare Herbert Walther som informerade om KSSE-förhandlingarnas resultat och Finlands del i dessa.

1976

Under år 1976 diskuterades vänortsärendet ivrigt. Avdelningen önskade egen vänort - ett önskemål som dock inte kunde tillgodoses. Istället beslöts om samarbete med Jakobstads vänorter Jurmala och Jalta. 10.12. samma år vänskapsfest med Jakobstads svenska och finska avdelning.

1977

Följande år, 1977, hade det förflutit 60 år sedan revolutionen i Ryssland och den därpå följande självständigheten i Finland.

Samfundet Finland-Sovjetunionen har alltid betonat sambandet mellan revolutionen och Finlands självständighet och det har uppfattats som en självklarhet att fira minnet av dessa samtidigt.

12.9. gjorde föreningen en framställan till Nykarleby stad att ansluta sig som kollektivmedlem till föreningen för att stimulera dess verksamhet. Staden tackade emellertid nej med motiveringen att man önskar bibehålla sin neutralitet i förhållande till dylika föreningar. Trots upprepade framställningar under årens lopp har staden bibehållit sin ståndpunkt.

Under det i övrigt också mycket aktiva året hann föreningen ännu bland annat med en språkkurs i ryska, en resa till Sovjetunionen med tiotalet deltagare, samt med en ungdomsstafett med Vasa som slutmål.

1978

1978 var återigen ett betydelsefullt år för Samfundet. Det hade nu gått 30 år sedan VSB-paktens undertecknande (SFS beredde vägen för paktens tillkomst 1948 genom att skapa ett brett stöd hos folket för ett undertecknande. VSB-pakten kan därför ses som ett samfundets skötebarn och en central hållpunkt i dess verksamhet) och SFS-avdelningen i Nykarleby beslöt som enda förening i staden högtidlighålla jubileet med en fest 9.4. Festtalare var pastor Alwar Sundell och platsen Normens skola.

Samma år ordnades samtidigt hela kretsens höstseminarium i Nykarleby med 30-talet deltagare. En artistgrupp från Sovjetunionen gästade dessutom staden under vänskapsmånaden november och återigen var VSB-paktens tillkomst och den 30-åriga vänskapen det centrala temat.

1979-1980

Under åren 1979-80 höll Veikko Markkula i ordförandeklubban och framförallt under 1979 samanträdde styrelsen med ovanlig frekvens. Hela 10 gånger samlades de förtroendevalda nu i jämförelse med de normala 6-8 gångerna. Undertecknad har valt att redogöra för de centrala händelserna under dessa år med franska streck:

1981

”Det är viktigt att synas utåt för en så liten förening”, konstateras i årsmötesprotokollet 10.12.1981. Det måste synas att föreningen bedriver en livlig verksamhet för att nya potentiella medlemmar skall kunna nås. Och medlemsvärvningen har varit ett ständigt återkommande tema för Samfundet Finland-Sovjetunionens Nykarlebyavdelning och för Samfundet överlag. En stark medborgaropinion har av Samfundet ansetts utgöra själva grunden för ett fungerande vänskapsförhållande. Nykarleby har deltagit i värvningstävlingar mellan de olika avdelningarna med ändamålet att nå ut till nya specifika medborgargrupper typ ”högre utbildade” och ungdomar.

Men framförallt ungdomarna har i Nykarlebyavdelningen trots allt lyst med sin frånvaro, vilket inte innebär att föreningen överlag haft problem med medlemsantalet. Många Nykarlebybor av olika bakgrund och utbildning har genom åren ställt upp, om inte för styrelseuppdrag så åtminstone genom att betala medlemsavgiften.

I 1981 års verksamhet ingick i övrigt ett mottagande av ungdomens vänskapsbudkavel i Nykarleby tillsammans med stadens representanter, samt vidarebefordran till Vasa.

Den traditionella julfesten firades detta år med ett extra stort antal gäster inbjudna, bland annat från ryska ambassaden i Åbo, tjänstemän från kretsbyrån samt svenska avdelningens chef Fjalar Björkqvist. Fjalar Björkqvist tillsammans med verksamhetsledare Herbert Walther har för övrigt haft nära och tät kontakt med föreningen under många år, vilket stimulerat och aktiverat verksamheten på många plan. Tillställningen i övrigt omtalas i verksamhetsberättelsen som lyckad och givande.

1982

Den 30 december 1982 firade den Socialistiska Sovjetrepublikens Union sina 60 år.

Nykarlebyavdelningens ordförande Sigfrid Bertlin samt sekreterare Kurt Rinne, undertecknade hela samfundets gemensamma lyckönskningsadress, riktad till Sovjetunionens vänskapsföreningars förbund och Samfundet Sovjetunionen-Finland.

1982 var också året när samfundets egen svenska tidning Bron såg dagens ljus. Nykarlebyavdelningen drog och har senare dragit sitt strå till stacken bland annat genom anskaffning av annonser.

1983-1987. ”Eran” Sisko Markkula i avdelningens historia.

Utan att överdriva någon enskild persons insats i SFS-Nykarleby, kan det för att tydliggöra den märkbara förändring som detta år trots allt ägde rum i föreningen, vara på sin plats att kalla perioden 1983-87 eran Markkula. Detta främst av två orsaker: Två kvinnor ockuperade nu topplatserna i styrelsen: Sisko Markkula, ordförande och Johanna Mäenpää, viceordförande. Dessutom ger protokoll och handlingar vid handen att Sisko Markkula på ett mycket konkret sätt hållit föreningens redan förefintliga medlemmar engagerade, aktivt arbetat för ett breddat medlemskap samt överlag hållit verksamheten flytande.

Den allt överskuggande händelsen under 1983 var firandet av VSB-paktens 35-års jubileum. Den 22.4. ägde tillställningen rum på idrottsgården i Nykarleby. Sigfrid Bertlin och Sisko Markkula välkomnade de 300 gästerna och stadsdirektör Börje Nygård höll festtalet i egenskap av stadens representant.

Samma år arrangerades också fredsmarschen för första gången i Nykarleby och medlemmar i SFS stödde entusiastiskt såväl planering som utförande.

1984

I modellstadgarna för Samfundet Finland-Sovjetunionens allmänna utvecklingslinjer för åren 1984-87, nämns återigen som en del av lokalavdelningarnas mera centrala uppgifter anskaffandet av nya medlemmar. Och 1984 var ett gynnsamt år för Nykarlebyavdelningen vad gäller medlemmar. I mötesprotokollet 23.11. konstateras att föreningen under 1983 erhållit 23 nya medlemmar och att antalet fortsatt att öka under 1984. Detta mycket tack vare Sisko Markkulas personliga insats samt en överlag gynnsammare inställning till samfundets verksamhet. Det sammanlagda medlemsantalet var under denna tid 123 personer.

Samfundet Finland-Sovjetunionens Nykarleby avdelning grundades som redan tidigare påpekats kort efter moderföreningen, det vill säga 23.11.1944. 1984 var således ett jubileumsår och de fyrtio åren firades friskt över hela landet. I Nykarleby speglades så gott som hela året av små festligheter, men den egentliga festdagen inföll naturligtvis 23.11. Berit Thors hade skrivit en jubileumsfesthistorik som hon läste upp under kvällen. Därutöver bland annat sång och dans.

Andra nämnvärda aktiviteter under året var en studiecirkel i rysk ikonkonst (även denna med Berit Thors) vilken kröntes med en studieresa till Valamo kloster. 15 av föreningens medlemmar deltog i resan.

(Inf. 2005-11-27.)

1985

De därpå följande två åren 1985-87 under Sisko Markkulas ledning präglades av oförminskad verksamhet, fortsatt ökat medlemsantal, samt fortsatt målmedveten vilja att aktivera och engagera de redan förefintliga medlemmarna. Även gentemot centralorganisationen i Helsingfors hävdade föreningen sig: 14.3.1985 lämnade avdelningen in en motion angående de finska turisternas alkoholmissbruk under utlandsresor (läs: Sovjetresor). Föreningen ansåg fylleristernas beteende oförsvarligt och krävde åtgärder för ett förbättrande av de finska resenärernas anseende utomlands.

Ännu samma år deltog Berit Thors och Reijo Hienovirta i en reseledarkurs i Vasa och elva av föreningens egna medlemmar reste till Jalta respektive Novgorod. Såvitt dokumenten avslöjar uppförde sig resenärerna klanderfritt.

1986

FN: s internationella fredsår inföll 1986 och den centrala uppgiften för föreningen nu var förberedandet av den massiva sommarfest som gick av stapeln på Ytterjeppo danspaviljong 9.8. Vädret var under kvällen inte det mest gynnsamma - trots det såldes 165 biljetter. Kosatjev framförde sovjetiska ambassadens hälsningar medan Gunnar Mäenpää framförde stadens. Det egentliga festtalet hölls av minister Gustav Björkstrand och musiken stod lokala begåvningar för.

Ytterligare: Uno Rinne uppvaktades på sin 80-årsdag och hedrades för sitt långa, aktiva medlemskap i föreningen från 1944-1974.

1987

I inledningen till 1987 års verksamhetsberättelse står följande: ”Vuoden 1987 aikana olemme konkreettisesti nähneet Gorbatsovilaisen ulkopolitiikan maailman rauhan edistämiseksi. Neuvostoliiton ja Yhdysvaltojen sopimus keskimatkojen ohjusten poistamisesta Euroopasta loi pieni mutta sitäkin merkittavämpi askel kohti ydinaseetonta maailmaa ...”

Skribenten konstaterar vidare att man inom samfundet samtidigt känt stor oro inför handelsbalansens negativa utveckling: ”Suomi-Neuvostoliittoseura on koko ajan peräänkuluttanut sitä etta tuontia Neuvostoliitosta on lisättäväja monipuolistettava.”

Inom ramen för dessa allmänna politiska utvecklingslinjer fortsatte Nykarlebyavdelningens verksamhet oförtrutet. Revolutionens och självständighetens 70-års jubileum firades 14.11. på restaurant von Döbeln. I februari arrangerade föreningen en utställning av den lettiske Monica Biciumiens naivistiska konst. Utställningen väckte uppmärksamhet i de lokala dagstidningarna och fick relativt god respons. Samma månad samlades 22 av föreningens medlemmar till en rysk matkväll. Också den på restaurant von Döbeln i Nykarleby.

I juli samma år hade avdelningen glädjen att emottaga en 40 personer stor grupp sovjetiska turister, varav det stora flertalet lärare. Gruppen fick stifta bekantskap med en majoritet av stadens sevärdheter och inkvarterades hos värdfamiljer. Ytterligare kan nämnas att Nykarlebyavdelningen vid kretsorganisationens årsmöte 1988 erhöll specialomnämnande för sitt mottagande av dessa turister.

1988-1992

Från och med 1988 börjar Perestroika och Glasnost bli termer som allt oftare och allt mera intensivt debatteras på Nykarlebyavdelningens olika tillställningar. En betydligt mångsidigare bild av och från Sovjetunionen serveras nu kontinuerligt samfundsmedlemmarna och medvetenheten om sakernas förnyade tillstånd blir ständigt större.

Julfesten på Bio Scala i Nykarleby 10.12. 1988 är bara ett exempel: festens huvudtalare Leif Paulin, en för övrigt mycket ofta sedd gäst i Nykarleby och en av dem som bidragit till att upprätthålla den positiva och viktiga kontakten till kretsstyrelsen, betonade där vikten av ett förnyat samfund. Även inom samfundet måste Perestroika och Glasnost bli verklighet, påpekade han.

Och drygt ett år senare, 1989, faller Berlin muren, symbolen framom andra för det kalla kriget och den enskilda individens vanmakt. Östländernas frigörelse, de inre stridigheterna i Sovjet, allt blir plötsligt så påtagligt, allt sker så snabbt. Och i Nykarleby, liksom överallt i världen, betraktar man förvånad och chockerad verklighetens overkliga svängningar.

I 1989 års verksamhetsberättelse sammanfattar dåvarande sekreteraren Olavi Heinonen den allmänna stämningen i föreningen: ”Kaikki nämä muutokset ovat hämmentäneet jäsenistöämme.”

Och händelseförloppet får allt mera osannolika drag. 1990 fortsätter det socialistiska systemets nedgång - vägen bär mot ett totalt sammanbrott. Samtidigt håller begreppet bipolaritet på att förlora sin innebörd. 1991 bryter Sovjetunionen samman, faller sönder - det internationella politiska system vi alla lärt oss känna under en lång tid erhåller plötsligt helt nya dimensioner.

Ytterligare: De baltiska staterna erhåller sin självständighet samtidigt som de konservativa krafterna i Sovjetunionen revolterar och febrilt försöker vrida klockan tillbaka - förgäves. Gorbatjev är emellertid åsidosatt och Boris Jeltsin står på barrikaderna och utlovar en bättre framtid. Men den inrikespolitiska situationen är kaotisk och tragisk - det råder brist på allt och vägen ur nöden är lång och svår.

Dessa händelser påverkade naturligtvis arbetet i Nykarlebyavdelningen, men ännu inte på något avgörande sätt. I föreningen var man medveten om de världspolitiska händelserna och den eventuella inverkan de skulle komma att ha på hela samfundet. Men allt hade gått så snabbt och osäkerheten var stor. Under tiden fortsatte verksamheten oförtrutet.

Centrala händelser under åren 1988-1992:

1992-1994

Årsmötet 23.2.1992 innebar det slutliga steget i den historiska förändringsprocess som redan pågått i föreningen och hela samfundet en längre tid. Mötet beslöt nu, kort efter moderföreningen, enhälligt byta namn till Vänskapssamfundet för Finlands och Rysslands folk Nykarleby Avdelning r.f., Suomen ja Venäjän kansojen ystävysseuran Uudenkaarlepyyn Osasto r.y. Bland andra Peter Lillenurm från ryska ambassaden i Helsingfors samt Nykarleby tv:s Ulf Sourander deltog vid detta tillfälle. Lillenurm informerade om den nuvarande situationen i Ryssland vilket stimulerade de övriga mötesdeltagarna till livlig diskussion och debatt. Händelsen finns förevigad i NY-TV:s arkiv.

På det sedan 1991 obligatoriska höstmötet 26.10.1992., blev deltagarna informerade om ytterligare förändringar i samfundsarbetet. Nu var det den nya områdesindelningen för ett utökat och effektiverat samarbete mellan närliggande samfundsföreningar som stod på agendan. Det kan nämnas att Nykarleby nu på distriktsnivå är anslutet till Västra Finlands distriktsorgansisation.

Ytterligare samma år beslöt föreningen skänka 300 mark för upprättande av barn-, invalid-, och åldringshem i Karelen.

16.2.1994 arrangerades ett diskussionstillfälle i Jakobstad angående VFR:s årsverksamhet och 20.4 samma år ett skolningstillfälle i Nykarleby med Kalevi Lehtinen från Helsingfors och Lasse Syrjä från Seinäjoki som föreläsare. Nykarlebymedlemmar deltog vid båda tillfällena.

Den centrala händelsen under 1994 var trots allt sommarfesten i Fäboda som gick av stapeln 20.8. Festprogrammet där var omvittnat intressant vilket gav stimulans till att arrangera dylika tillställningar även i framtiden.

(Inf. 2005-12-04.)

Förteckning över styrelsemedlemmar under 1974-1994:

Styrelseledamöter, 8-10 årligen:

Bertel Andersson, Sigfrid Bertlin, Alf Blomqvist, Signe Blomqvist, Meta von Essen, [NN] , Klas Fransberg, Paavo Hauta-aho, Olavi Heinonen, Rafael Helala, Erkki Jääskeläinen, Juhani Kielinen, Ralf Krokvik, Ruth Kujala, Helena Laitala, Martti O Laitala, Ritva Laitala, Armas Markkula, Sisko Markkula, Veikko Markkula, Paavo Niiranen, Margit Rajakangas, Kurt Rinne, Antero Sirviö, John Strang, Johannes Syynimaa.

Styrelsen har sammanträtt 6-8 gånger årligen.

Det står klart efter genomläsning av alla protokoll och handlingar från 1974 till 1994, att Vänskapssamfundet för Finlands och Rysslands folk Nykarleby avdelning är och har varit en levande och aktiv förening för vilken ”Samfundsidén samt nära och goda kontakter” fungerat som ledstjärnor.

Verksamheten har kontinuerligt bedrivits stadgeenligt med 6-8 möten per år samt ytterligare med föreningsrepresentanter vid såväl distriktets som kretsbyråns årsmöten. Även vid årskongresser i Helsingfors har ledamöter deltagit.

Ekonomin har uppenbarligen skötts väl. Budgeten har årligen fastställts och även om kassan ofta varit knapp, har den ständigt hållits på plus. Den något svaga ekonomin har heller aldrig inneburit något hinder för föreningen att donera varierande summor pengar till olika hjälpprojekt i Sovjet.

Föreningens medlemmar, framförallt styrelsemedlemmar, har dessutom företagit ett stort antal resor till Sovjetunionen, Sovjetiska turist-, och artistgrupper har besökt staden, kurser i ryska och i rysk konst har hållits - listan över aktiviteter kunde göras lång.

Och den verkliga föreningsandan fångar antagligen Berit Thors i sin 40-års jubileumsfesthistorik, där hon beskriver verksamheten fram till 1984: ”Jag såg speciellt under perioden efter 1974 en atmosfär av förtrolighet, nära mänskliga kontakter, ..., men jag såg också mycket mer av uppoffrande idealistisk anda bland centrala personligheter här i avdelningen, än vad korta protokoll egentligen brukar ge vid handen och vad tidningsreferaten har kunnat ge oss utomstående en inblick i.”