Torget i Nykarleby – det öppna rummet
Torget i staden var det ”öppna rum”, som var avsett för den handel som idkades med införda lantmannaprodukter och varor, som i merkantilismens anda skulle byta ägare, både säljare och köpare till gagn och nytta. Allt enligt grundläggaren, Gustav II Adolfs intentioner.
Vid branden 1858 förlorades stadens två torg, Kyrktorget och Rådhustorget, det senare även salutorg.
Snabbt började stadens återuppbyggnad och stadsplanens arkitekt, Carl Albert Edelfeldt, ritade ett imponerande torg i den nya stadsplanen, hela 16.800 kvadratalnar stort. Det betydde ett kvadratiskt torg, ca 100 x100 meter stort.
Staden var centrum för en omfattande handel med ett djupt gående uppland som sträckte sig till trakten av Virdois.
Ännu hade inte Saima kanal förverkligats och styrt handeln från det inre av landet mot sydost.
Alltså behövdes ett stort torg för omfattande handel, fastän staden till ytan inte var större än 750 meter på längden och 300 meter på bredden.
Längs torgets norra sida gick den breda ”Norra Torggatan”, senare omdöpt till Bankgatan, på den södra sidan gick Södra Torggatan, idag Sollefteågatan. Mot öster, den verkligt breda ”Rådhusboulevarden”, idag kallad Topeliusesplanaden. I väster gränsade de två ”stenhustomterna” mot torget. Där skulle småningom seminariets övningsskola, idag kallad ”Normen” uppföras.
Från början blev torget den plats där inte enbart handel idkades, det blev en samlingsplats och mötesplats för landsborna under stadsresorna. På torgets västra sida utförde tjärvräkaren granskning av tjärtunnornas vattenhalt innan de fick föras till stadens stapelområde vid tullstranden, senare vid Andra sjön. Fasta byggnader fick inte uppföras på torget utan torget skulle vara tömt på innehåll till veckohelgerna.
En kutym som angav vilket varuslag som skulle säljas var på torget utvecklades, delvis genom myndigheternas försorg. På torgets södra sida salufördes fisk. Köpare var, förutom stadsborna, även folk från finska trakter som köpte upp vinterfisk för insaltning. På norra sidan var det bröd och vetebröd som fanns i stånden, tillika med frukt om det var säsong. Kött och köttprodukter salufördes på östra sidan från hörnet till mitten av torgsidan. Sen var det skor och lädervaror som kunde hittas längs samma sida fram till hörnet vid Södra Torggatan. På mitten av torget var det försäljning av diverse varor, och här kunde man ströva omkring och träffa bekanta samt få en mugg spitting att värma sig med, låta sig luras av taskspelare och få munhuggas med vänner och kontrahenter.
Var det riktiga vår-, höst- och vintermarknader hörde knivslagsmål till. Brännvinet flödade, för i varje kvarter fanns minst en bod med spritförsäljning. Fyllerister förde oljud, hästhandlarna skrek och misshandlade sina hästar på det grymmaste. Djurskyddspoliserna fick ibland lov att avliva knappt levande hästar. Djurskyddsföreningen köpte upp de eländigaste hästarna för avlivning. Efter varje marknad publicerade ortstidningen uppgifter om hur många hästar som uppköps för att förkorta deras lidande.
Marknadsfolk ca 1900.
Om vi idag är bekymrade över bilars och mopeders kvartersrally, är det inget mot de vansinneskörningar med hästar runt kvarteren som förekom, där kusken stod och piskade på hästen allt vad han förmådde, samtidigt som han vrålade ut svordomar. I samband med att första världskriget bröt ut och krigstillstånd infördes, avtog de värsta misshälligheterna på marknaderna.
Marknad vid sekelskiftet.
Torgbilden förändrades till det yttre när Våghuset uppfördes 1894 på torgets östra sida där idag busstationen står. I våghuset vägdes böndernas hölass och andra produkter, innan de kunde saluföras med officiell deklaration över mängd och vikt. Våghuset försvann från torget 1953.
Efter självständigheten började torgkiosker dyka upp. Bagar Sundells brödvagn fick då en efterföljare i Sundells kiosk i esplanaden, Forsbergs kiosk som han placerat i torghörnet mot Vasa aktiebank, senare Hab, måste efter en tid flyttas in på den gamla begravningsplatsen där Restaurant v Döbeln uppfördes 1958, och innebar kioskens definitiva sorti. Men till och från kom andra försäljningsställen att förekomma på torget som Korvkiosken i hörnet mot Hab och Lottakiosken på torgets västra sida, in på skoltomten ett stycke, Kombikiosken som byggdes i torgets sydvästra hörn där torgbrunnen funnits sen mitten på trettiotalet. Lundqvists och Åströms glasskärror på 40-talet, och från femtiotalet Sundells glasskärra som kom att bli Jakobstads Glassfabriks, för att sen uppköpas av Ingmans. När telefonnätet automatiserades 1959 fick torget hysa telefonkiosk, först i nordvästra hörnet, senare flyttad till både södra och norra ändan av busstationen.
|
