Folkbildningen i Nykarlebynejden,

från ambulerande skola

till grundskola

av

Carl-Eric Wingren

 
Inledning
Några för folkbildningens utveckling viktiga stadgor
Folkbildningen och kyrkan
Ambulerande skolan, skolmästaren Erik Olin och hans byskola
Folkskolan
Socklot folkskolbyggnader
Skolnätet saneras
Mellanskolan
Grundskolan
Källor

 

Inledning

Denna artikel berättar, mycket genom exempel, om folkbildningen i Nykarlebynejden, börjande med ambulerande skolor och slutande med grundskolan. Folkbildningens utveckling i Nykarlebynejden skiljer sig inte mycket från motsvarande i övriga Österbotten och är även parallell med landets i övrigt.

För att sätta folkbildningens utveckling i ett bredare och allmännare perspektiv tas de för densamma viktiga, riksomfattande bestämmelser under olika tidsperioder först upp i ett eget avsnitt. Under 1200-talet var det katedralskolan i Åbo och klosterskolorna som stod för utbildningen i det som blev Finland. Dock var detta endast få förunnat. Under 1600-talet var det sockenskolor, klockarskolor och ambulerande skolor samt skriftskolor och läsförhör, vilka svarade för bildningen, och då riktad mera till hela folket. Undervisningens viktigaste uppgift var att ge tillräckliga kunskaper i läsning och skrivning. Ansvaret för barnens bildning låg på föräldrarna. På 1840-talet började man diskutera grundandet av folkskolor. Dessa skulle komma att stå för den breda folkutbildningen i 100 år. Med dem kom massutbildningen igång. Folkskolan följdes av vår nutida grundskola, som också upptog den studiebehörighetsgivande mellanskolans uppgifter.

Några för folkbildningens utveckling viktiga stadgor

Under 1200-talet var det kyrkan som stod för folkbildningen. Det var redan då påbjudet att präster, lärare och föräldrar skulle sörja för att barnen före sitt femtonde år skulle lära sig Fader vår och trosbekännelsen. Kyrkan kom att stå för folkbildningen långt in på 1600-talet. Som handbok i undervisningen användes en katekes av Olaus Petri. Denna ersattes senare av Martin Luthers katekes. Både gamla och unga skulle ur katekesen läsa efter prästen. På 1590-talet stadgades att skriftermål måste föregå nattvardsgång. Dock kunde det vid ett biskopsting konstateras att resultaten var blygsamma.

Skolordningen av 1649, drottning Kristinas skolordning, är den första skolordningen som tydligt markerar att placering i klass skall motsvara graden av kunnande och framsteg ej börd: ”utan mannamån och utan hänsyn till hans ålder eller hans föräldrars stånd och förmögenhet”. Skolordningen vänder sig dels till fyra klasser i trivialskolan; den lägre barnskolan och den ”fullständiga” med totalt fyra klasser, och dels till fyra klasser i gymnasieskolan. Skolordningen stiftades redan på 1620-talet, men den fastställdes på grund av krig först 1649 och den bar drottning Kristinas sigill.

År 1724 utkom den första av ”Riksens Ständer” antagna skolordningen. Därmed hade prästerskapets inflytande över skolordningarna börjat minska. Denna skolordning skilde sig inte mycket från den tidigare. Dock var denna skolordning liberalare formulerad gällande elevantagning. I den föregående skolordningen från 1693 står att ”ingen må antagas som inte befinns synnerligen fallna för studier”, medan det i frihetstidens skolordning av 1724 står att ”ingen bör förmenas plats om denne från kyrkoherde eller annan trovärdig man har ett gott vittnesbörd och till sin kropp är karsk och sund”.


”The som till Läsemästare och Lärare i Scholorna antagas, skola som till förende sagt är, wara försedde med Embetet tillhörige wettenskaper, samt nychtre och gudfruchtige personer, som ungdomen kunna icke allenast betiäna igenom en god undervisning, utan ock förelysa med ett Christeligit ock ärbart lefwerne.” (Utdrag från § 1 i Caput III)

”Hwar ock en Class hafwer sina bänkar, hwaruppå Scholaepiltarna sättes i ordning effter sin qwickheet och framsteg, hafwandes en pulpet fram för sig, så lång som bänken är, att beqwämligen skrifwa uppå.” (Utdrag från § 4 i Caput VI)

”Hwar Lögerdag bör Rector efter middagen hålla undersökning ock förhör med the bråttzlige, att therigenom förtaga Gymnasisterna all sielfswåld ock okynne” (Utdrag från § 2 Caput XII)

Urklipp från skolordningen av 1724



Skolordningen av 1724 är den som varit längst i kraft. Den upphävdes först i och med skolordningen av år 1843. Denna förde med sig att finskan blev ett ämne i läroverksskolan och att flickskolor grundades.

En kejserlig kungörelse om grunderna för ordnande av folkundervisning i Storfurstendömet Finland utfärdades 1858. – Sverige fick sin första folkskoleförordning 1842. Uno Cygnaeus, som sedan gavs hedersnamnet Folkskolans fader i Finland, fick 1860 i uppdrag att utarbeta ett fullständigt förslag för ett folkskollärarseminarium och organisationen av de blivande folkskolorna i Storfurstendömet Finland. På basen av Cygnaeus förslag utfärdades Finlands första folkskoleordning den 11 maj 1866. Därmed skapades en skola för hela folket och en massutbildning kunde påbörjas. Förordningen förpliktade städerna att grunda skolor. Dessa bestod av en tvåårig småskola i vilken man undervisade i religion, modersmål, räkning, geometri, teckning och gymnastik, och i den fyraåriga folkskolan, i vilken man ytterligare undervisade i geografi, historia, naturkunskap, handarbete/slöjd, barnavård, trädgårdsskötsel och jordbruk. Starten av folkskolor var trög på landsbygden. I början av 1870-talet hade grundats ca 100 folkskolor i Finland och i slutet av 1880-talet ca 500. Den ambulerande skolan spelade fortsättningsvis en viktig roll, speciellt på landsbygden. Läsåret 1890–91 gick 200 000 barn i ambulerande skolor på landsbygden, medan 110 000 gick i folkskola.

Den 28 maj 1898 kompletterades folkskolordningen med förordningen ”angående befrämjande av folkskolors inrättande i landskommunerna”. Enligt denna ålades kommunerna att inrätta skolor, men allmän läroplikt gällde inte. Vidare var enligt densamma varje kommun skyldig att indela sitt område i skoldistrikt så att varje barn så vitt möjligt kunde få undervisning på sitt eget modersmål.
År 1910 godkände lantdagen en läropliktslag omfattande sexårig skolgång för barn, men lagen blev aldrig stadfäst. Först i det självständiga Finland infördes allmän läroplikt. Läropliktslagen trädde i kraft år 1921. Enligt denna hade alla 7–15 åringar en läroplikt, som omfattade 6 år. Samtidigt överfördes småskolorna till folkskolan som indelades i lägre folkskola med klasserna 1–2, och högre folkskola med klasserna 3–6. Detta medförde också att de ambulerande skolorna upphörde nästan helt och hållet under 1920-talet. Dessa hade långt skött småskolans uppgifter.

Enligt folkskollagen från år 1948 blev folkskolan 7-årig och enligt folkskollagen från 1958 skulle man vid folkskolorna inrätta 2-åriga medborgarskolor som fortsättning på en 6-årig folkskola. Vidare omfattade läroplikten från hösten det år man fyllde 7 år till våren det år man fyllde 16 år.

Under 1950-talet blev det allt vanligare att man gick i mellanskola. Detta satte i gång en omfattande diskussion om en övergång till en enhetsskola, i vilken folkskolan, medborgarskolan och mellanskolan skulle uppgå. I februari 1964 tillsatte statsrådet en kommitté med uppgift att avlägga ett förslag till grundskola. Kommittén framlade sitt betänkande redan följande år. Dess centrala del utgjordes av ett lagförslag om grunderna för skolsystemet. Utgångspunkten var en nioårig grundskola för alla läropliktiga. Förslaget ledde till lagen om grunderna för skolsystemet 967/1968. Denna lade grunden till att försök med grundskola kunde inledas. Övergången till grundskola skedde under åren 1972–1977, sist i Helsingfors.

I Finland har utbildningen betraktats som ett viktigt verktyg för den sociala rörligheten och den personliga utvecklingen. Man har försökt styra ändringarna i utbildningssystemet med hjälp av utbildningspolitiken så att det skall svara mot de behov som ett samhälle i omvandling ställer. De finländska femtonåringar som håller på att gå ut grundskolan har under de senaste åren utmärkt sig i den internationella PISA undersökningen genom att vara bland de bästa av alla OECD-länder i läsförståelse samt i matematiskt och naturvetenskapligt kunnande.

Folkbildningen och kyrkan

När man betraktar folkbildningen kan man inte förbise kyrkans betydelse. Kyrkan med sina biskopar, präster och klockare stod under medeltiden och ännu in på 1600-talet för folkundervisningen. Som tidigare nämnts var det katekesen som användes som handbok. Enligt Isaac Rothovius, biskop i Åbo stift 1627–1652 skulle undervisningen ske genom repetition, förhör och straff. Mot de mest håglösa införde han förbud som gällde nattvarden och äktenskapet. Under hans tid var det utantilläsningen som var det centrala.

Medan Johannes Terserus biskop i Åbo stift 1658–1664 började ivra för läskunnighet, vilken han försökte främja genom att dela ut ABC-böcker till församlingarna. (Anm. Terserus upprättade 1660 under sina visitationsresor i Österbotten skriftliga familjelängder över släkten Erik Ångerman, även kallad Sursill. Dessa längder betraktas som starten på släktforskningen i Finland. Sursill-materialet förstördes vid Åbo brand 1827, men lyckligtvis fanns det delvis kopierat hos släktens medlemmar.)

Terserus’ efterträdare Johannes Gezelius d.ä., biskop 1664–1690, arbetade mycket för folkbildningen, speciellt riktad till de unga, som han fann ha lättare att lära sig. Han påbjöd år 1675 att läsförhör skulle hållas i byarna. Prästen i Nykarleby utlyste att läsförhör skulle hållas turvis i gårdarna. Förrättningen började med psalmsång ledd av klockaren och bön hållen av kyrkoherden. Deltagarna upptecknades byavis och hemmansvis. Prästen förhörde innantilläsningen och klockaren utantilläsningen. Vitsord, hela eller halva streck försedda med punkt eller utan, skrevs ned i såväl kyrkoboken som läsesedeln. Efter godkänt prov på ett läsförhör kunde ungdomen genomgå en skriftskola i församlingen. Åbo domkapitel hade 1740 stadgat genom ett cirkulär att skriftskola skulle hållas varje år i kyrkoförsamlingarna. Efter genomgången skriftskola ansågs de unga ha blivit fullvuxna och kunna delta i nattvarden och ingå äktenskap.

Ambulerande skolan, skolmästaren Erik Olin och hans byskola

Under 1800-talet blev det allt vanligare att äldre läs- och skrivkunniga personer åtog sig att lära barnen i sin by läsa, skriva och räkna. Dessa personer kallades byskollärare eller barnalärare. Många av dem verkade ännu in på 1900-talet tills seminarieutbildade lärare anställdes och byskolor byggdes.

Den främsta och mycket originella av dem i Nykarlebynejden var Erik Olin. Hela sin livsgärning har han upptecknat i en diger, skriftlig kvarlåtenskap. Ur denna har J L Birck tagit stoff till en uppsats benämnd ”Erik Olin och hans byskola”. Erik Olin kallade sig själv skolmästare. Detta framgår av hans anteckning i en för honom mycket viktig bok Anders Fryxells Svensk språklära med kort översikt över svenska språket och litteraturens historia. I denna hade Olin antecknat: ”Tillhör Byskolmästaren Erik Olin. Denna bok är den första jag köpte till min lärdom för skolan. Kovjoki den 24 september 1859”. Olins bokbestånd omfattade minst 40 tryckta böcker. Bland dessa må nämnas 1734 års lag i originalupplaga. Skolmästare Olin nöjde sig inte med den tanklösa utantilläsningen, utan barnen skulle väckas till eftertanke. ”Lär dig tänka” var A och O i hans pedagogik.

Erik Olin föddes 27.8.1826 av fattiga föräldrar på Hintz hemman i Lillsocklot. Han hade en svår barndom. Hans far dog när han själv var ett barn i ettårs ålder. Hans mor var tvungen att sälja hemmanet fattigåret 1831. Samma år härjade en farsot, som tog tre av hans syskons liv. Själv fick han en ögonskada, av vilken han led hela livet. Modern flyttade med Erik till sin far på Gertruds i Storsocklot. Efter faderns död flyttade hon med Erik till Pedersöre, där hon gifte om sig. Olyckligtvis drunknade hennes nya man, efter ett kort äktenskap, på en insjöfjärd under en stadsresa till Jakobstad. Arvsföreningen efter svärfadern beslöt att Erik inte mera skulle få bo hos sin mor. Erik fick flytta till sin morbror Jakob på Gertruds i Storsocklot.

Vid flyttningen fick han med sig en ABC-bok och en katekes. Modern hade lärt honom de första stegen i läsekonsten. Någon undervisning fick han själv inte i Socklot. Han säger själv, ”att genom flitigt betraktande av alla skrifter jag fick i mina händer och särdeles uppbördslängder, som kommo från sockenskrivaren till bylaget, underlättade mig att lära det stora och lilla alfabetet”. Han säger vidare, ”att avsaknad av all skrivmaterial kunde han vintertid, när det var tunt snölager på Storviken med en käpp i handen rista bokstäver i snön och sammartid rita i sanden vid sjöstranden”. Långt senare skrev han, ”att han var den bästa eleven på klassen i denna fattigskola, som ingen ville gå i”. Erik fick en griffeltavla när han var tolv år.

Då han var 17 år gick han i skriftskola, vilket gav honom djupa och bestående intryck. Han arbetade ännu som 30-åring hos sin morbror Jakob på Gertruds, då några bönder kallade honom den 18 januari 1859 till barnalärare i Socklot.

Erik Olin uppvisade en ypperlig lärarförmåga. Han aktiverade eleverna till eftertanke och att lära sig förstå det lästa. Prästerna i församlingen lade märke till att elever från Olins skola visade god läskunnighet och uppfattningsförmåga. Skolmästare Olin blev snart vida känd för att vara en duktig lärare. Han var mån om att motivera eleverna. För att egga eleverna inför skrivuppgifterna hade han skrivit följande entusiasmerande och vidsynta vers:


”Jag vill mig lära skrifva, min barndomstid fördrifva och öf’ min unga hand. Det kunde bli till nytta, om jag kommer att bortflytta till ett annat land. Då kan hem jag skrifva, släktingarna gifva underrättelser om min lefvnad och vad jag har för trefvnad i främmande land.”


År 1869 blev Olin ställd i församlingens tjänst genom ett beslut på ett sammanträde av byamän från Socklot, Karby, Markby och Kovjoki byar. Därmed började Olin hålla sina 4–6 veckor långa skolkurser i alla dessa byar. Han arbetade året runt och han höll skolkurser även i Jungar, Åvist, Sundby, Lövö, Bennäs, Östensö, Katternö, Pedersöre, Forsby och Purmo. Han förde dagbok över elevernas närvaro. Av varje barn som deltog i undervisningen debiterades som skolmästarens lön 20 penni per vecka. Han fick även fri mat, eget rum med värme och lyse hos någon bonde i byn.


Kopia från en sida i skolmästare Erik Olins dagbok. I kolumnen till vänster står elevens ålder. Talet efter namnet anger skolavgiften i penni. Punkterna till höger står för närvaro, en punkt för varje dag.


Det är svårt att förstå hur skolmästaren klarade av alla praktiska saker med alla flyttningar, anskaffande av material och ständigt nya utrymmen och elever. Han höll sin ambulerande skola i över 20 år. Han hann inalles undervisa ca 3000 elever tills han 1892 blev tvungen att sluta p.g.a. tilltagande sjukdom och dåliga ögon.

Skolmästare Olin var inte enbart en duktig lärare i klassen. Han hade också goda kontakter med föräldrar och alla bybor. I byarna gav han också råd och bistånd i praktiska frågor. Han anlitades vid bouppteckningar, arvsskiften, hemmansförsäljningar, auktioner m.m. Han följde också med sina forna elevers framgång senare i livet. Hans korrespondens med dem torde vara unik.

På sin ålderdom vandrade han djupt mediterande och pratande med byborna på vägen i Socklot. En av hans sista utsagor lyder: ”Nog finns det nya läroanstalter snart i varje by och församling, men kanhända något av det gamla skulle passa eder i nya tider. Livet är människans skola, samvetet är hennes ris, det eviga livet är hennes mål. Detta kan vara sista hälsningen till eder.”

Skolmästare Erik Olin avled den 29 maj 1897.

Folkskolan

Ett första försök att starta folkskolverksamheten i Nykarleby landskommun utgjordes av den sockenstämma om folkskolbyggandet, till vilken prosten Stenbäck sammankallade socknens allmogemän år 1874. Dock ville allmogemännen inte åta sig bygget och saken fick bero till senare. Det blev pastor J Bäck och kyrkoherde W Wallin som tog upp frågan på nytt några år senare. De fann ett lämpligt tillfälle yppa sig i att Kejsar Alexander II hade regerat i 25 år, vilket borde uppmärksammas. Bäck kallade till ett möte, där han föreslog att tvenne folkskolor skulle byggas i Nykarleby landskommun. Kommunen skulle delas i två distrikt, ett norra distrikt med Socklot, Kovjoki och Markby och ett södra distrikt Kyrkoby, Forsby och Ytterjeppo. Ett resultat av detta blev att år 1883 startade Socklot folkskola och 1886 Kovjoki-Markby folkskola som lösgjorts från det av Socklot ledda distriktet.

Lagen från år 1921 om läropliktens införande och kommunernas övertagande av skolorna från distrikten skedde i Nykarleby landskommun under en några år lång övergångsperiod. Tack vare överföringen befriades distrikten från sina betungande ekonomiska bekymmer. Lagen blev också ett stöd för lärarna, som ej mera var beroende av direktionernas godtycke. Skolkande elever tvangs till skolan.

Lärarnas löner var dåliga och bestämdes godtyckligt av respektive distrikt. Distrikten erhöll knappa statliga medel för lärarnas avlöning. Exempelvis fick Kovjoki-Markby ett statsunderstöd om 600 mk om året för avlöning av sin lärare. Därtill fick skolan 100 mk per termin från Svenska folkskolans vänner. Vid lediganslagandet av lärartjänsten år 1899 framgick: ”tjensten åtföljes utom om vanligt statsbidrag (800 mk) samt två fria boningsrum med kök, upplysning och värme, av en hektar odlad jord, 1500 kg hö, bete för en ko och hälften av terminsavgiften”.

Som ett exempel på de fysiska förhållandena i folkskolorna får Socklot skola tjäna. Skolan var under 1950-talet en trelärarskola med ca 70 elever. Skolan hade tre undervisningsutrymmen; med årskurserna 1 och 2 i ett rum, årskurserna 3 och 4 i ett annat rum samt årskurserna 5, 6 och 7 i ett tredje rum. Årskurs 8 ordnades som en s.k. aftonskola. Vidare tjänade rummet för årskurserna 3 och 4 även som skolans slöjdsal, matsal och kök. Allt fungerade i bästa sämja och utan att störa varandra. Skolans ”bibliotek” och undervisningsmaterial fanns i rummet för årskurserna 5, 6 och 7, vilket rum också utgjorde festsal med scen. Skolhuset från 1924 var byggt av stock och hade kakelugnsuppvärmning. På gårdsplanen fanns ett uthus, vilket inrymde bland annat utetupp och utrymme för lärarnas kreatur.

För att vidare beskriva förhållandena ges några axplock från Socklots folkskolas protokoll: 14.9.1884 Eleverna ersätter 1mk för lyse, 13.4.1890 Barnkammare byggs åt familjen Froste (skolans lärare), 4.12.1897 Inköp av Finlands karta, 26.8.1926 El-belysning installeras, en lampa i varje klassrum, 30.8.1931 Skolmaten kokas åt de mest behövande, 5.10.1933 Nu införs elevbespisning åt alla elever. Eleverna bör medtaga mjölk och potatis, 14.11.1941 Skolarbetet upphör, soldater på skolan, 4.12.1941 Skolans övre våning ledig, skolan hålles där, 6.6.1957 Direktionen beslöt om utflyttning till bönehus och ungdomsföreningshus och 7.2.1969 Skolan anslutes till kommunens vattenandelslag.

Socklot folkskolbyggnader

Kommunalstämman utsåg den 29 mars 1883 en direktion för Socklot distrikt och överförde distriktets folkskolärenden på densamma. På sitt möte den 14 maj 1883 beslöt direktionen att en folkskola skulle uppföras. Stenfoten skulle läggas redan samma höst. Under påföljande vinter släpades virke till den utsedda ½ tunnland stora skoltomten. Byggnadsarbetena gick raskt undan under Jakob Haralds ledning, och byns första folkskolbyggnad stod klar hösten 1884. Skolsalen gjordes stor så att den skulle rymma 60 elever, emedan det fanns 100 barn i skolåldern inom distriktet. De kontanta utgifterna för bygget steg till 2 989 Fmk. Det mesta byggnadsmaterialet hade distriktets medlemmar levererat gratis, liksom en stor del dagsverken. Enligt ritningarna för skolan hade den en längd om 72 fot och en bredd om 30 fot. Övriga mått var: skolsal 28 x 30 fot, slöjdsal 25 x 17 fot, tambur 14 x 13 fot, lärarsal 25 x 17 fot, lärarrum 15 x 13 fot och lärarkök 13 x 13 fot. Skolan invigdes den 19 oktober 1884 kl. 3 e.m., vilket hade utannonserats i Österbottniska Posten.

Genast läropliktslagen trädde i kraft 1921 tillsattes en kommitté, med lärare Johan Sundqvist som ordförande, för att lösa utrymmesfrågan. Denna föreslog enhälligt att skolan skulle ombyggas till en fullständig dubbel folkskola. Rivningen av den gamla skolan startade i juni 1922 och den nya skolan uppfördes under ledning av bonden Axel Nylund. Denna skola invigdes 1924.


Arbetet på andra skolan i Socklot i fullgång 1922–1924


År 1949 började man i Socklot diskutera en tillbyggnad av skolhuset, som var från 1924 och något omändrad senare. Trots intensiva förberedelser lät byggstarten vänta på sig till år 1956. Skolan skulle under byggtiden försöka arbeta i sina klassrum. Denna tillbyggnad av gamla skolan misslyckades totalt och därtill gick ansvarige byggmästaren bort. Byggmästare M Nylund tog över och han uppgjorde nya ritningar till en helt ny skola. Arbetet kom igång på nytt. Skolbyggnaden restes snabbt i sten och taklagsfest hölls hösten 1957. Den nya skolbyggnaden invigdes hösten 1958. Skolföreståndare Nils Sundkvist sade i sitt tal då att det är precis 75 år sedan den första skolan startade och att denna var det tredje skolhuset. Han försäkrade att lärarna, eleverna och föräldrarna är glada över att få en ny och ändamålsenlig skola. Med tiden blev även denna skolbyggnad sliten och mindre lämpad för den förändrade verksamheten och de nya kraven. Grundrenoveringen av skolbyggnaden kom i gång år 2001 och hösten 2002 kunde skolan flytta in i efterlängtade, nya och ändamålsenliga utrymmen.

Skolnätet saneras

År 1944 bestod bildningsväsendet i Nykarleby landskommun och stad av folkskolorna i Socklot, Kovjoki, Markby, Kyrkoby, Forsby och Ytterjeppo samt normalskolan i Nykarleby. Vidare fanns i Nykarleby en femårig samskola.

Under 1960-talet genomgick skolväsendet i Nykarlebynejden stora omvandlingar. Dessa föranleddes främst av de minskade årsklasserna och en påtaglig emigration. Kyrkobyskola indrogs 1964 och Forsby och Ytterjeppo skolorna sammanslogs. Även en del av Kyrkoby distrikt överfördes dit. Resten överfördes till stadens skola. Finska folkskolan som verkat i improviserade utrymmen flyttade in i Kyrkoby skola. Finska folkskolan fungerade som en privat skola fram till år 1959. Medborgarskolorna sammanslogs och flyttades till Forsby skolas byggnad. Dock gick detta i etapper, exempelvis hade Kovjoki folkskola sin medborgarskola kvar med 15 elever år 1964. År 1970 återförenades Markby skola med Kovjoki skola till Kovjoki-Markby skola. År 1902 hade Markby skoldistrikt lösgjorts från Kovjoki.

Mellanskolan

Nykarleby samskola grundades på privat initiativ år 1919. För att upprätthålla skolan hade Aktiebolaget Nykarleby samskola bildats. Redan 1920 kunde samskolan starta sitt andra verksamhetsår i en egen skolbyggnad på Västra Esplanadgatan 10. År 1937 byggdes skolbyggnaden till med en byggnad i två våningar.

År 1922 fick samskolan dimissionsrätt för mellanskola och år 1966 fick samskolan rätt att ordna gymnasiekurser. De första studenterna dimitterades våren 1969. År 1970 tog staten på aktiebolagets initiativ, över samskolan, varvid denna blev ett statligt gymnasium. Detta befriade skolans direktion från bekymren med skolans ekonomi.

Här bör sägas att Aktiebolaget Nykarleby samskola har gjort en stor insats i nejden vad gäller bildningen i bygden, det intresse för ungdomens förkovran som föranledde skolans grundande, och vad skolan är idag, Topeliusgymnasiet vilket namn Nykarleby gymnasium tog år 1995.

Grundskolan

Grundskolan skulle komma att ersätta folkskolan, medborgarskolan och mellanskolan. I Nykarlebynejden var man tidigt ut med utvecklande av skolsystemet. Hösten 1968 inledde Nykarlebynejdens försöksmellanskola sitt första verksamhetsår. Avsikten var att börja bygga upp ett gemensamt högstadium för nejden jämte en gemensam hjälpskola. Dock ändrades planerna i.o.m. att 14a-paragrafen i folkskollagen 459/69 gjorde det möjligt att inleda grundskolans första läsår år 1970.

Hösten 1973 inledde grundskolan sin verksamhet som egentlig grundskola. Detta innebar att grundskolans högstadium hann fungera som 14a skola under tre år. Genom övergången sjönk maximiantalet elever i en grupp från 40 till 32 och stödundervisningen kunde komma igång på allvar. Pehr Tonberg spelade en viktig roll i planeringen och införandet av grundskolan i Nykarlebynejden, först som planerare från år 1971 och sedan som skoldirektör från år 1972, från vilken tjänst han gick i pension i april år 1990.

Hösten 1985 trädde en ny skollag i kraft. Denna medförde att skolorna fick mera frihet att bestämma om sin egen verksamhet, men också samtidigt ett större ansvar. I.o.m. lagen infördes timresurssystemet, vilket bestämde antalet lärartimmar skolan hade till sitt förfogande. Hösten 1996 startade de första förskoleklasserna.

Grundskolans högstadium, som nu heter Carleborgsskolan, och Topeliusgymnasiet har koncentrerats till det före detta seminarieområdet. Dock medförde, att för bägge skolorna i dessa utrymmen skapa en fungerande enhet med både egna utrymmen och gemensamma utrymmen, många svårlösta frågor. Många möten hölls och diskussionerna gick täta. Beskrivande för arbetsförhållandena var de rubriceringar Vasabladet och Jakobstadstidningen gav ”ett folkmöte” som hölls i april 1975. Vasabladet kallade det ett känsloladdat möte och Jakobstadstidningens rubrik löd: ”Vi går i krig för en ny skola”. Hösten 1978 kunde gymnasiet flytta in i nyrenoverade utrymmen och samtidigt fick högstadiet många nyrenoverade utrymmen i sitt bruk. Renoveringen och saneringen av de byggnader seminariet lämnade efter sig fortsatte och börjar nu vara för tillfället klara. Seminarieområdet bjuder idag på ett fungerande och trivsamt skolcampus för gymnasiet och högstadiet och Skogsparken för det lokala svenska lågstadiet jämte för det finska lågstadiet.

Källor:

Erik Birk: Nykarleby stads historia del III, Nykarleby stads förlag 1988.
J L Birck: Erik Olin och hans byskola (Skolhistoriskt arkiv).
Anne Karvonen: Yhdysluokkaopetus kyläkoulussa, seminaarityö 2006.
Christian Lundahl: En läroplansteoretisk och läroplanshistorisk analys av kunskapsbedömning i Sveriges första läroverksstadgar 1561–1724.
Karl V. Lundqvist: Kovjoki skola i Nykarleby 100 år 1886–1986.
Henrik Meinander: Finlands historia, Schildts 1999.
Nils Sunkvist: Socklot skola 100 år 1883-1983.
Erik Åhman: Nykarleby samskola 50 år, Skolhistoriskt arkiv Nr XI 1971.
Markby byforskare: Markby – som vi minns, 2002.
 
Skolväsendet i Nykarleby; Årsberättelser 1966-2004.
Folkskolornas i Nykarleby landskommun årsberättelser 1944-1965.
 
Landsarkivet.
 
Jakobstads Tidning.
Vasabladet.
Österbottniska Posten.
 
www.finlex.fi (Statens författningsdatabank).
www.narc.fi (Arkivverket, numera www.arkisto.fi).
www.nykarleby.fi


Carl-Eric Wingren (2016) Folkbildningen i Nykarlebynejden, från ambulerande skola till grundskola i Nykarleby-Oravais Hembygdsförening i Vasa r.f. 70 år Festskrift Den 5 december 2015.


Läs mer:
Presentation.
Nykarleby som skolstad av Erik Birck.
(Inf. 2016-12-04, rev. 2016-12-07 .)