Folkskoleelever på turiststråt.

En sommarutflykt i Sydösterbotten,

skildrad af Eliel Vest.

[Än en gång utanför ramarna, men eftersom det som berör Nykarleby är så inflätat i allt det andra, får det följa med.]

Föga mer än ett decennium har förgått, sedan de första, i sitt slag uppseendeväckande notiserna om s. k. ferievandringar, företagna af de högre skolornas elever, gingo genom vår tidningspress. Idén var i början af 1890-talet alldeles ny hos oss, omfattades liksom mycket annat nytt med det lifligaste intresse i synnerhet af privatläroverken, vann småningom anslutning äfven i statsskolorna och kan i detta nu betraktas såsom fullt pröfvad och vederbörligen erkänd öfverallt i vårt land, där unga, friska lärarekrafter ömma för det uppväxande släktets bästa. Att dylika vandringar äro icke blott upplifvande och hälsosamma, utan äfven lärorika samt på många sätt egnade att befästa kärleken till hembygd och fosterland har man naturligtvis städse insett också inom folkskolornas lärarepersonal. Och särskildt för folkskolebarnen, hvilkas fröjder ju i regeln äro jämförelsevis begränsade och hvilka träda ut i lifvet med afgiordt anspråkslösare betingelser än de lärda skolornas skyddslingar, vore sådana längre utflykter under lärares ledning af omfattande betydelse. Svårigheterna — icke minst de ekonomiska — synas emellertid härvid vara så pass många, att de lyckligtvis rätt vanliga lofdagsexkursionerna torde vara de enda, som våra folkskoleelever kunnat bestå sig.

För de flesta intresserade tedde väl det hela sig också blott som en vacker teori, när frågan om ferievandringar med folkskolebarn våren 1900 refererades vid ett af Vasa folkskolepersonals möten. Referent var lärarinnan vid stadens högre svenska folkskola för flickor fröken Hanna Blomqvist, som i ett längre andragande varmt förordade de antydda utfärderna, yrkade på ett planmässigt uppgjordt program o. s. v. Uttalandet vann i hufvudsak mötets enhälliga understöd och diskuterades ytterligare vid ett följande sammanträde. Men fröken R. stannade ej vid detta. Eleverna å sagda skolas högsta klass intresserades själfva för saken, en liten syförening bildades inom deras krets, syaftnar höllos hvarannan vecka, och de förfärdigade arbetena försåldes å bazar, ställd i samband med tvenne små soiréer, anordnade för vänner och bekanta. Inkomsten steg till 180 mark. En säker ekonomisk grund förefarnns således i god tid våren 1901, och en sju dagars färd till några af Sydösterbottens minnesrikaste platser betraktades numera som den naturligaste sak i världen. Alla klassens elever ville »vara med», fröken R. åtog sig chefskapet med alla dess hundrade småbekymmer, och för all säkerhets skull erlade hvarje deltagarinna ytterligare 3 mark till den gemensamma kassan, så att denna innehöll c. 12 mark per person — det borde ju förslå för en hel vecka ute på vägar och stigar, funderade man.

Den 6 juni tidigt på morgonen skedde affärden. Fröken R. och 18 af de några dagar förut dimitterade eleverna, muntra töser i åldern 14 —16 år *, möttes å skolgården, man vandrade ut genom stadens östra tull och styrde kosan till den c. 7 kilometer från »nystaden belägna platsen för »gamla Vasa», Karl IX:s och Larssönernas Vasa, ännu i medlet af förra seklet en blomstrande köpstad, nu en hälft öde plats, upptagen af gräslindor, sköflade ruiner, lummiga löfträdsdungar och grushögar. I de åldriga, sorgligt förfallna kyrkoruinerna, där björk och al höja sina grönskande kronor högt öfver väggarnas krön, hölls morgonbön och en psalm afsjöngs, ackompagnerad af fågelkvitter — det var en högtidlig stund! Å den gamla trivialskoletomten, nu förvandlad till en med särskild fond underhållen trädgård, samt hos det vördnadsvärda korset å »vallarna», det forna Korsholm, medgaf tiden nu endast helt korta besök. Färden gick raskt fram till Weikars invid Kyrö älf och därifrån vidare under de följande dagarna öfver Vöro, Oravais, Munsala, Jutas och Nykarleby till resans slutmål Jakobstad. Redan ortnamnen antyda, att färden icke gjordes förgäfves.

* Den skola, hvarom här är fråga, har en klass utöfver folkskolans vanliga klassantal, i följd hvaraf dess elever genomgå sjuårig kurs.

I Vöro besöktes främst den från år 1626 härstammande kyrkan, hvars minnen från katolska tiden särskildt togos i betraktande. Största uppmärksamheten tilldrogo sig det märkvärdiga krucifixet framför koret, altartaflan, en kopia efter Rafael, samt icke minst det tre alnar höga och två alnar breda helgonskåpet — ett byte från pommerska kriget. Äfven den för de österbottniska förhållandena mycket vackra utsikten från det s. k. Myrberget föranledde en stunds hvila under vandringen. En annan tempelbyggnad, som blef föremål för ett besök, var den ståtliga, år 1777 grundlagda och af väldiga gråstensblock uppförda kyrkan i Munsala, där söndagens högmässogudstjänst öfvervarades. Denna kyrka, som invegs midsommardagen år 1792, förseddes då i all underdånighet med namnet »Gustaf Adolfs kyrka» — till vedermäle af församlingens »undersåteliga trohet och tillgifvenhet emot öfverheten». Österbottens äldsta folkskola, anlagd å Storsved af den kände folkuppfostraren och landtdagsmannen Anders Svedberg, hann man nu endast i förbifarten taga i betraktande.

På Oravais och Jutas slagfält dröjde man länge. De ärorika minnena från flydda dagar hyllades i ord och toner; fosterländska sånger afsjöngos, på det förra stället upplästes »Wilhelm v. Schwerin» och »Adlercreutz»Men inte Döbeln vid Jutas?], och anblicken af bäcken, som den blodiga septemberdagen 1808 upprepade gånger togs och åter förlorades af de våra, gaf upphof till betraktelser af många slag — —. Att de båda monumenten, Jutas monumentet med medaljongporträttet af v. Döbeln och den höga granitpelaren i Oravais med sin vackra inskription om plikt och fosterland och bragdernas minne, outplånligt fäste sig i de ungas erinring säger sig själft. —

Från Oravais företogs en liten utflykt till den något på sidan om vägen belägna byn Karfvat. Här åts middag på Ulfvis hemman, hvarest man äfven blef i tillfälle att se det stora träd, som gifvit stoff till Topelii vackra saga om »Björken och stjärnan». Sagan har såsom bekant en historisk bakgrund.

Kuddnäs, det forna skaldehemmet invid Nykarleby, blef naturligtvis icke förgätet. Det gjorde ett godt intryck att se, huru de bygdemän, i hvilkas ego den vackra platsen numera öfvergått för att göra tjänst som fattiggård, af hänsyn för det stora namnet bl. a. noggrant bibehållit och restaurerat den sommarpaviljong, där den vana barnaskalden helt visst diktat många af sina vackraste sånger. Äfven vindskammaren, under hvars tak så många stora tankar blifvit födda för att värma och tjusa, skall få förblifva i sitt gamla skick: meningen är att göra den till ett Topeliusmuseum i smått. Kanske var det just i detta enkla vindsrum skalden engång sjöng:

»Hvad vill du mer? Ett vindsrum där mot söder,
en björk, en rosenhäck, ett smultronland,
en buktig flod, en fors, en bro, en strand
och kyrkans torn mot morgonskyn, som glöder.»
[Hela dikten En vindskammare.]

I följd däraf, att hemfärden med förut utlofvad ångbåt på grund af dennas afgång måste företagas tidigare än man förutsett, blef besöket vid Runebergs stuga, den låga hyddan i närheten af Jakobstad, kortare än ämnadt var. Ett varaktigt intryck hunno de unga emellertid mottaga af den ringa plats i den österbottniska naturens sköte, där Finlands största son tillbragte sin barndoms somrar och där den första vårliga kärleken till ett fattigt fosterland och dess späda fägring vaknat i hans barm.

En stor del af vägen tillryggalades till fots; två mil var den längsta sträcka, som togs genom fotvandring per dag — men detta visade sig vara nog mycket i sommarhettan. Resan mellan Nykarleby och Jakobstad företogs med bantåg, något som för en del deltagarinnor hade nyhetens behag, och ett par gånger användes stora, med hästar förspända höskrindor och s. k. långflakar, när man ansåg det nödvändigt att något spara på krafterna. Detta sistnämnda fortskaffningsmedel, som gaf anledning till mycken munterhet, bestods ena gången gratis, nämligen af Munsala församlings kyrkoherde, som dessutom på annat sätt visade de unga turisterna mycken vänlighet. Sålunda inbjödos de på kvällsvard till prästgården, där till på köpet ett välkommet badstugubad anordnades för deras räkning, hvarjämte flere af dem erhöllo nattkvarter på samma ställe. Stor gästvänlighet rönte lustvandrarinnorna äfven på den nära lutas slagfält belägna egendomen Kärrfors, och icke minst erkännansvärd är den frikostighet, som ådagalades af ett antal bondvärdinnor i Oravais. Dessa icke blott gratis bidrogo till den därstädes intagna kvällsvarden, utan beredde äfven de muntra stadsbarnen nattlogis med präktiga bäddar i god gammaldags stil. De flesta nätter tillbragtes i folkskolebyggnaderna, där sofplatser i största hast inrättats, och i Nykarleby erhölls rum för natten i fruntimmersskolan. Här hade ryktets svala på förhand berättat, att den lilla orten hade att emotse besök af icke mindre än 200 turister! — I Jakobstad hade ett och hvarje iordningställts för de unga resenärernas mottagande; tyvärr blef tiden ss. nämndt för knapp, så att man endast hann intaga ett glas limonad vid Runebergs stuga. Slutligen förtjänar nämnas, att rederiet för ångaren Kemi» hade vänligheten att bjuda samtliga resenärer på afgiftsfri hemresa från Jakobstad. *

* En anhållan om fri resa å statsjärnvägarna hade afslagits.

Synnerligen belåten med sin utflykt återvände skaran efter ungefär sex dagars frånvaro till hemstaden. — Det ekonomiska resultatet var lysande; vid hemkomsten återfick enhvar de tre mark hon spenderat till den gemensamma kassan, och ändå innehöll denna en behållning på några tiotal mark, som anslogos till annat ändamål. Denna ferievandring torde vara den allra första, som i vårt land företagits af folkskolans skyddslingar, och exemplet borde ju mana till efterföljd. Det anspråkslösa företaget har praktiskt bevisat, att ferievandringar med mera försigkomna folkskolebarn jämförelsevis ganska lätt kunna fås till stånd. Har denna korta skildring dessutom kunnat ådagalägga, att vårt »flacka» Österbotten ej är fullt .så fattigt på sevärdheter, som man här och där föreställer sig, så är ändamålet med densamma ej helt och hållet förfeladt.