Kulturen lever
i Nykarleby

Juthbacka herrgård har alltid varit ett landmärke i Nykarleby. I dag är det dessutom ett kulturcentrum men fungerar också som hotell och festlokal – mången bröllopsvals har dansats i de anrika salongerna.

 För några år sedan utsågs Nykarleby till Finlands lyckligaste stad. Efter ett besök i den lilla staden ungefär åtta mil norr om Vasa är det lätt att förstå varför.

Vackra små trähus ligger fridsamt sida vid sida, nya som gamla, älven löper som en pulserande blodåder genom staden och ger den både liv, karaktär och skönhet och när man kliver in på kaféet hälsas man med en nick och ett litet leende – av både kafépersonal och övriga gäster. Här växte Zacharias Topelius upp och här placerar regissören Claes Olsson två hundra år senare Lars Sunds fiktiva ort Siklax och låter staden utgöra huvudsäte för filmatiseringen av Colorado Avenue, romantrilogin om Dollar-Hannas liv och levnadsöde. Att kulturen frodas på denna lilla nordösterbottniska ort är vid närmare eftertanke inte så underligt. Här har man också placerat Svenska yrkeshögskolans utbildning inom bildkonst, formgivning, fotografering samt film- och tv-produktion [som dock år 2009 kommer att flyttas till Jakobstad].

I den här staden växte vårt lands största sagoberättare upp och spår efter honom hittar man överallt – huvudgatan heter Topeliusesplanaden, intill esplanaden ligger det gemytliga Café Topelica och i utkanten av staden tronar författarens barndomshem på Kuddnäs, i dag både museum, kafé, festlokal och kulturell mötesplats. Gården har en historia som sträcker sig ända från 1600-talet, men i familjen Topelius ägo kom den först år 1813, då den köptes av Zacharias Topelius far fem år innan sonens födelse. På äldre dar flyttade Topelius för gott till södra Finland, där han tillbringat en stor del av sitt liv, och då sålde han gården. Under nästan sextio års tid ströddes både hemman och möbler och andra inventarier från gården ut över landet och det krävdes ett omfattande detektivarbete för att leta reda på allt som hörde hemma på Kuddnäs. Men man lyckades och i dag har man återupprättat det hem som en gång var Topelius barndomshem.

Kuddnäs ligger vackert vid älven och sommartid är det ett populärt turistmål. Den ståtliga, vitrappade huvudbyggnaden tjänar i dag huvudsakligen som museum, ”gula byggningen” som kafé och fest- och konferenslokal, i bagarstugan visar man sommartid en utställning av lokalt hantverk och i lusthuset underhåller man turisterna med sång och musik. Vissa år har man också dramatiserat Topelius sagospel och satt upp i trädgården.

Förr kunde trötta mödrar få vila upp sig på Juthbacka, i dag kan vem som helst ta in på den gamla herrgården. Här är det någon ur filmteamet för Colorado Avenue som skapat sig en vilsam plats i avskildhet under inspelningsdagarna i Nykarleby. Rummet är ett av de bäst bevarade på herrgården – tapeten på väggarna har stått sig genom åtskilliga sekel.

Kulturen lever i Nykarleby, det är ett som är säkert. Förutom att det är Topelius barndomsstad, finns också Österbottens konstskola här. Att välja Nykarleby som huvudsaklig inspelningsplats för filmatiseringen av Lars Sunds romaner om Dollar-Hanna hade kanske inte enbart att göra med att man hittade rätt åkerplätt här.
     Inspelningarna av Colorado Avenue inleddes sommaren 2006 och avslutades i februari ett halvår senare. En bit utanför Nykarleby hittade man den perfekta platsen för Siklax lanthandel och byggde raskt upp en tidstrogen lanthandel, som man fyllde med allehanda handelsvaror typiska för första hälften av förra seklet. Någon gång under våren kommer den vackra lanthandeln att flytta till Juthbacka för att bli en del av gårdens kulturella inslag och fungera som filmmuseum. [Måhända blir det småningom så, men för tillfället finns lanthandeln vid Kvarnvägen.]

	Att kulturen frodas på denna lilla nordösterbottniska ort är vid närmare ftertanke inte så underligt.”

Förutom de mer uppenbara sevärdheterna har Nykarleby också lite annat smått och gott att bjuda på. En promenad upp mot det femtio [drygt fyrtio] år gamla vattentornet och genom kvarteren med de små, pittoreska trähusen ger flanören en chans att insupa stadens rofylldhet. Högst uppe i vattentornet finns ett kafé och för den som inte lider av höjdskräck är kaféet väl värt ett besök, om inte för utsiktens skull så för väggmålningen i hisstrumman, som är Finlands högst belägna [högsta] väggmålning och som kan beskådas när man åker upp i kaféet.
     Eftersom avstånden är korta i den lilla staden, hinner man också med en promenad längs den vackra älven. Och är man inte lagd åt det strosande hållet kanske man nöjer sig med att ta sig till någon av de tre broarna och ställa sig där en stund och låta blicken vila på vattnet som flyter fram i maklig takt. Eller slå sig ner på Café Brostugan med en kopp varmt eller kallt och njuta av utsikten – eller sitta och hålla utkik efter utomsocknes att begära stadgad broavgift av, precis som brovaktaren som en gång logerade i huset. Brostugan är också känd för sina fina väggmålningar med motiv ur stadens historia, målade av heraldikern, kulissmålaren och journalisten Gunnar Clément från Åbo.

Mitt emot Brostugan tvärs över älven ligger kyrkan, Sankta Birgitta-kyrkan, som ritades av assessor Elias Brenner och härstammar från tidigt 1700-tal. Klockstapeln har tre klockor och byggdes några år innan kyrkan såg dagens ljus. Det som är lite speciellt med Sankta Birgitta-kyrkan är dess takmålningar. En gång i tiden var kyrkan rikligt ornerad men under 1880-talet målades väggmålningarna över eftersom man ville göra kyrkan ljus och luftig. De vackra takmålningarna lyckades några försigkomna Nykarlebybor rädda i sista stunden och kan därför i dag beskådas av konstintresserade kyrkobesökare.